Premiärtur med skotern

Efter ett trevligt möte med god mat på en fredagafton, kom vi överens om att lördagen skulle krönas med den första skoterturen upp till kojan.

-Jaa! Sa lilla flickungen, vad kul!
-Jaa! Sa jag, men vars sjutton har vi skotern?
Efter att ha gått igenom minnesfunktionen mellan öronen kom vi överens om att den måste vara i Mattis.
Alltså måste vi fara upp och hämta den, ganska logiskt eller hur, för hur liten och söt den än är går den inte att skicka med bussen, tror jag.
Eller egentligen så vet jag inte om jag vet vad jag pratar om, för jag har inte frågat någon om saken är möjlig, så vi lämnar det spörsmålet åt andra att reda ut.

Lördagen kom och någon sov ganska länge (det var inte jag) och det hördes inte något från researrangören, så jag putsade och fejade i godan ro och tänkte att vi blir nog hemma i alla fall.
Klockan tickade iväg och nu kom startsignalen, Annmari och Fiskechefen, även kallad Lilla Gubben begav sej iväg uppför berget.
Å vi har inte ens hämtat skotern!
Nu är goda råd dyra!
Först måste Mattisuddens bästa morfar/pappa kontaktas för att få bekräftat att skotern är i tryggt förvar i någon boda.
Det var den!
Raskt drog vi iväg med med Hondan upp till den norra delen av kommunen.
Lastade skotern, rusade in och sa hej till modern å drog sen vidare söderut igen.
Mot Porsi!
Det gick jättebra, vi hittade fram och släpet med skotern satt kvar bakom bilen, härligt!
Denna söta, rosaskimrande skoter, som jag inte gärna vill nämna vid namn. För då kanske Anita som faktiskt brukar läsa dessa anekdoter, genast stänger av datorn.
Kan som ledtråd säga att det är en liten kissekatt…
Hur som helst, det finns ingen back på ekipaget, så vi måste försöka släpa den av släpvagnen.
Det gick bra, flickungen är faktiskt ganska stark, trots sina spindelarmar!
Det börjar bli mörkt och vi känner ett bekant sug i magen, det vill säga, vi började bli hungriga.
Nu drar vi!

Upp för backen till Lund, så långt, så väl, det här går ju bra!
Upp för berget.
Gick också bra!
Fastnade bara lite på en gammal tall som hade behagat lägga sej precis över skoterspåret.
Men vig som jag är skuttade jag av skotern och lyfte loss den hur lätt som helst!
Nu var vi ute på Norrimyran och när vi kört en liten bit sa jag till lilla flickungen: Kör lite fortare!
Hon lydde genast och när vi närmade oss skogskanten lyckades jag trots den enorma fartvinden få fram att: Nu kan du sakta ner!
-Jaha, sa hon.
-Jo, sa jag, för det var bara för att bäcken inte hade frusit till ordentligt som du skulle gasa på.
-Va!!! Var bäcken öppen?
-Jo, sa jag, men bara lite.
Färden fortsatte upp genom rågången och jag kan på en gång erkänna att hade det varit jag som körde så hade vi måsta ringa efter bärgning.
Ty det nykörda spåret som inte hade så hemskt mycket snö under sej var lite knöligt, eller rättare sagt, på ett ställe var det jätteknöligt.
Men lilla flickungen klarade det galant sen jag återigen hade slängt mej av skotern.
Den här gången tog det bara fem minuter för mej att kravla mej upp ur snön och klättra upp på skotern igen.
Men nu blir det enkel körning för nu är vi uppe på Kalsokvägen.
Snart börjar vi skymta stortallarna vid Byhåla och strax efter det svänger vi av till den efterlängtade kojan.
-Jag tror inte att det är sant! Kommer ni i alla fall?
- Gorilla! Look it’s Gorilla and Linn!
-Are you sure?
-Yes!
Det där var utrikiska och om ni inte förstod, får ni fråga någon som kan översätta.
Jag kan ge en ledtråd, det är engelska!
Kojan var fullproppad med skoteråkare men eftersom glasögonen genast immade igen så jag såg inte riktigt vilka det var.

Efter denna lyckade premiär var det fantastiskt gott med mat i krävan och om jag inte minns fel avslutades dagen med ett parti kortspel som som vanligt vanns av…

Nu är det bara 17 dagar kvar så ge inte upp!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta och varma!

Gunilla

Födelsedagskalas i läskiga skogen

Så är då dags för en till skotertur bland kottar och älgspår.
Å den här gången är vi lite mer förberedda eftersom skotern nu står startklar å på plats i Porsi.
Det ska alltså firas dubbla födelsedagar denna dag med tårtor, presenter och tomteluvor.
Jag kommer ihåg tv-programmet Trafikmagasinet, där dom visade hur stort bagegeutrymme olika bilar hade med hjälp av resväskor.
Kommer ni ihåg det?
Nåväl, nu kan jag tala om att min lilla plastbox i bakändan på kissekatten rymmer:
1 låda marängtårta
1 form smörgåstårta
1 ask med 5 ägg
1 stor läsk
1 rem, kan vara variatorrem, eller lakritsrem
1 yxa
1 tuta
1 par handskar
Ganska bra utrymme faktiskt, får hyfsat betyg.
Resten får jag knöla ner i ryggsäcken. Tur att jag inte ska bära den hela vägen uppför berget, fy sjutton vad tung den är!

Ja, då var vi på väg igen!
Upp förbi Lund, uppför berget, över myren, upp genom rågången och sen vägen resten av vägen.
Kan tala om att nu hade bäcken, där älgen hade tvättat sina fötter förra gången vi susade förbi frusit till, så pass att det inte behövde gasas särskilt mycket.
Å det guppiga rågångs-spåret var nu lika slätt som ett sals-golv tack vare en par herrars (tror det är Börje och Fiskechefen) släpande av sladd fram och tillbaka under det ymniga snöandet som har förgyllt tillvaron för oss vinterälskande människor.

När vi så kommer fram till kojan sprakar det så härligt i spisen och värmen börjar sakta men säkert tina rimfrosten från fönsterrutorna.
Efter det att hus-eller kojfolket hade njutit sin härliga lunch var det så dags för första omgången tårtor.
Gissa vad för sorts tårtor?
Jo, det var ju Annmari och lilla flickungen som fyllde år, så då åt vi prinsesstårta, minsann.
Fanns även, som ni redan vet marängtårta, som vi andra sockersöta kunde identifiera oss med.
Å så var det presentdags!
Annmari fick en bok, där alla som besöker denna eminenta koja ska skriva i och avslöja sina innersta hemligheter och smaskigaste pinsamheter.
Det vill säga, det blir en bok som kommer att kunna användas till små utpressningsförsök eller liknande.
Sen kom Frank och Linda med flera fina presenter till lilla flickungen och efter det togs det fram ost och kex att frossa på.
DÅ dyker Kirtik-bonden upp med LASAGNE!
En ljuvlig lasagne med stort G, det vill säga här hade det inte använts någon menlös bechamelsås, här hade det använts grädde!
Fler överraskningar väntade; Greven kom, med presenter till både Annmari och Linn!
Vilket kalas!
När lasagnen hade tuggats ur var det dags för nästa omgång tårtor och efter en stunds kortspel var vi tvungna att äta lite smörgåstårta och toppa med en liten gnutta prinsesstårta…

Kan tala om att när det blev dags att dra sej hemåt på dom stackars skotrarna blev det djupa diken i snön på grund av detta otroliga frossande.

Men vi kommer sent att glömma detta års kalasande med sitt överdåd av presenter och underbar förtäring!

Till nästa gång

Håll maskarna feta (lika feta som vi nu blivit efter detta kalas)

Gunilla

Vargspår och julpynt

Återigen skulle det bli en sån där härlig promenad uppför berg, över myrar och längs vägar.
Kan man ha det bättre än så här?
Nej, det kan man inte!
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Porsi innan hon själv fick fara hem och göra lite vad hon ville innan det var dags att möta upp i läskiga skogen.
Vi gjorde som vanligt och rusade uppför backen förbi Lund.
När vi så småningom hämtat oss så pass att vi kunde börja prata kom vi överens om att vi har ju faktiskt inte bråttom.
Vi måste hinna njuta också!
Det gjorde vi och uppe på berget kunde vi åter högt och ljudligt förkunna att vi vunnit över naturlagarna ännu en gång, det vill säga, vi orkade hela vägen upp!

Sen fortsatte promenaden i samma spår som tidigare, ni vet, mot Porsifjällen!
På tal om spår, den här gången hade det varit full rulle i skogen, vi såg lodjursspår, järvspår och några vargspår!
I och för sej kan det ha varit räv, hare, ekorre och skogsmus, men det låter ju inte lika spännande, eller hur?
Vi kör på de första förslagen tycker jag.
Däremot såg vi ingen björn.

Men vad är detta?
Ett människospår, här mitt på linjen, hur är det möjligt, måste undersökas noggrant.
För allmänhetens kännedom kan jag säga att det inte var våra egna spår vi såg!
Kom inte fram till någon lösning så vi fick lämna spåret att kallna i nysnön.
Till och med orrarna var än mer ystra än förra gången och hade sprungit gatlopp på vägen så att snön hade sprutat långväga omkring.
Älgarna hade egentligen inte heller legat på latsidan för såna mäktiga spår kunde vi också urskilja mellan alla orrtramp.
Denna gång hade Fiskechefen tagit det osäkra före det säkra, eller var det, det säkra före det osäkra?
Nu mötte han oss en bra bit före Kalsok och vad var detta?
Vem har han med sej?
Jo, allas vår Roffe, ni vet han som brukar rädda oss från svältdöden genom att komma med hamburgare och annat gott när det som bäst behövs.
Vadan detta?
Jo, Fiskechefen hade en plan, en plan som innefattade klättring på hög nivå, så pass högt att det inte räckte att stå på tå, man måste upp på en stege!
Å vis av erfarenhet vet han att det är ingen idé att försöka få oss flickor att utföra ett sådant uppdrag.
När vi kommit fram till kojan brann det återigen på alla möjliga ställen för att värma frusna själar och mitt på golvet tronade en jättelik stege!
Men chef som han är, tog Fiskechefen allt i sina egna händer, klättrade upp till högsta takfönstret för att där uppe fästa en sån vacker ljusslinga, som skulle lysa som en kollektiv gloria över alla fromma varelser som brukar vistas i denna boning.

I samma veva kom lilla flickungen och vi kunde stoppa lite mat i krävan, dock inte av samma dignitet som föregående helg, men korv och potatis kan vara nog så bra när man är hungrig.

Ska faktiskt inte berätta vem som fick den andra slingan att börja lysa efter att chefen hade gått bet…
Å som vanligt slutade kvällen med lite kortspel, som herrarna uppgivet gav upp och for hem från, för att lämna tre värnlösa flickor kvar i läskiga skogen…

Om vi mot förmodan överlevde och kom hem får ni veta nästa gång.
Så till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Kogrytans ankomst

Nu tror jag att jag törs fortsätta att skriva om den kulinariska läckerheten som väntade fem förväntansfulla matgäster.
Jag är nästan säker på att vi fortfarande var på väg från Kalsok med sikte på Rörtjärn när jag slutade förra gången.
Vi gick söder om det som en gång varit Göstas koja. Nu låter jag så där härligt världsvan igen, söder om(!). Men ingen kan faktiskt kolla om det är rätt eller inte, så jag kan tryggt fortsätta briljera!
Passerade kyrktuppen på behörigt avstånd. Hoppas att ni har sett den stolta tuppen som tronar i sitt paradis och ständigt vaktar på alla och en var som befinner sej i hans närhet.
Framme på åsen som ligger på västra sidan(!) om Rörtjärn fick vi syn på månen, alldeles rund och gul. Eftersom det sakta men säkert hade börjat skymma gjorde den sej väldigt vacker mellan trädstammarna.
Vi slet oss ifrån den vackra synen och traskade iväg mot Byhåla.

När vi passerade Rörtjärnsbakvalen kom jag att tänka på nyårsaftonen när jag och Annmari satt alldeles ensamma här och lagade oss lunch. Minns inte vad det var, men det var gott, fast också väldigt ”onyårsaktigt”.
Vi var som vanligt väldigt trendigt klädda, det vill säga, åtmonstone jag hade kläder som troligtvis varit moderna för många år sen och som alltså borde vara inne nu igen.
Frös gjorde vi i alla fall inte!
Helt plötsligt började vi tokskratta, när vi kom på att just i detta nu, det vill säga då, höll de flesta andra människomänniskorna på med att förbereda trerättersmiddagar, stryka nyårsblåsan, lacka naglarna och fluffa håret.
Å här satt vi!
Med sotiga fingrar, håret troligtvis ganska okammat och våra TRENDIGA kläder å mådde SKITBRA!

Tillbaka till nuet.
Vi trippade förbi Byhåla och fortsatte den sista lilla biten fram till kojan.
Då!
Då, mötte vi en mystisk bil som kom rullande!
Aha, detta måste undersökas.
Så vi ställde oss mitt i vägen för att stoppa ekipaget, som på alla vis försökte få oss att flytta våra hotfulla kroppar från deras färdväg.
Men se, det gick inte, dom fick stanna!
Å då visade det sej att det inte alls var några skumma typer, det var ju våra vänner från fjärran land!
Trevligt!
Framme i kojan hade lilla Gubben gjort upp eld på alla möjliga ställen så värmen hade sakta men säkert börjat sprida sej.
Nu anlände lilla flickungen som kom farande med ett silverglänsande vrålåk.
Efter henne sladdade Greven in på gårdsplanen med vita faran.
Så nu var det BARA Kirtikbonden med sin underbara kogryta som fattades!
Äntligen hörde vi ett nytt motorljud och visst var det Grytan, förlåt Janne som kom smygande mellan månskuggorna.
Det vore faktiskt inte rättvist att försöka beskriva doft och smak-upplevelsen som nu följde, eftersom det var ett så litet antal av den mänskliga befolkningen som fick njuta av detta.
Därför gör jag inte det, men jag kan säga så pass mycket att till och med vi flickor blev totalt stumma av hänförelse över denna gryta.
Det kan i och för sej ha kommit ett och annat åhh eller ahh eller gudomligt eller något liknande över våra läppar, men det var också allt.
Å tro nu inte att det räckte med det här!
Han hade med sej efterrätt också!
Glass och hjortronsylt!
När vi så kom till sans efter denna måltid avslutade vi kvällen med lite kortspel som vanns av…
Sen bar det av ner mot hemmet i Vuollerim i tryggt sällskap av lilla flickungen.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Ystra orrar och en ljuvlig kogryta

Återigen en myrfrusenpromend, men denna gång gör vi precis tvärtom, det vill säga, vi börjar där vi slutade förra gången, nämligen vid foten av berget.
Denna gång hade den mer rutinerade vandraren Annmari en ryggsäck med sej, till skillnad mot mej, som hade min clementin i jackfickan.
Ryggsäcken var med , därför att vi denna gång skulle gå uppför berget, eftersom vi förra gången gick nerför berget, och denna gång skulle göra tvärtom.
Var jag lite väl informativ nu, tycker ni?
Kanske rent av pedagogisk?
Kan vara möjligt, men man ska alltid ta det osäkra före det säkra eller vara säkra innan man osäkrar eller säkert skjuter inte bollen eller nu blev det svårt…
Hur som, man kan behöva lite skaffning med sej när man ska anstränga sej så som vi nu skulle göra.
Å det hade ju inte jag fattat, men Annmari räddade situationen på ett väldigt bra sätt.
Vi startade så vandringen och var nästan så andfådda att vi inte kunde prata innan vi ens kommit upp till Elsa i Lund.
Men vi har med åren utvecklat ett nytt drivmedel: ”pratdriften”, så sålunda konverserade vi oss uppför det långa och branta berget och kunde på krönet slå oss för brösten, nej bröstet å säga: Vi klådde dej än en gång!

Denna gång skulle vi ta en annan väg, vi skulle gå rakt över Norrimyran, uppför rågången, över linjen, följa skoterleden och till slut komma upp på Kalsokvägen.
Å så vi gjorde, vi fick hoppa över en liten bäck som fortfarande var vaken och vi fick snubbla över frusna tuvor och forcera en uppförsbacke som vintertid bjuder på ganska tufft motstånd när vi kommer stormande på skidor, men fram till vägen kom vi i alla fall.
Nu blev det ju lite av en söndagspromendad att gå på vägen, men det var då ett gäng ystra orrar gjorde turen än mer värdefull. Orrar som flög, orrar som oflög, det vill säga, dom satt i trädtopparna och orrar som gjort spår på vägen.
Å precis då ringde Annmaris telefon och maken, tillika lilla Gubben, även kallad Fiskechefen sa att han skulle bli lite sen och skulle inte kunna möta oss med bilen.
Ok, sa vi, då genar vi förbi Rörtjärn istället för att gå hela vägen efter vägen.
Sagt och gjort.
Men när vi sen traskar som bäst bland lingonris och småbjörk, hör vi det karateristiska ljudet av en röd Pick up.
Han hade farit med osanning, rent av ljugit, han hade inte alls blivit försenad!
Men nu fick han stå sitt kast!
Han fick fara själv, alldeles ensam till kojan och göra upp eld, utan två flickor som hjälp!
Så går det när man ljuger, tänk på det gott folk!

Nu är det så att jag är hemskt hungrig och jag kan inte börja skriva om den ljuvliga kogrytan som skulle avnjutas senare på kvällen utan att råka ut för akuta svältsymptom, så jag får återkomma med det senare.

Men till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Spännade upptäckter i läskiga skogen

I år har jag redan hunnit med att få njuta av 3 ”myrfrusenpromenader”, det vill säga, promenaderna när man precis som på skaren på vårvintern, går dit näsan pekar!
Överallt är det lika hårt och fast.
Nu pratar jag faktiskt om naturen!
Vilken härlig känsla!
Första turen var en så kallad hemvändar promenad, vi gick alltså hem!
Vi hade i och för sej före det gått dit, därifrån vi nu startade, men då gick vi på färdigtrampade stigar och grusiga vägar.

I alla fall, nu skulle vi gå hem, och då startade vi från jaktkojan med ganska lätt packning, jag bar ett rödglänsande äpple och Annmari en skimrande clementin.
Man vet aldrig vad som kan hända på färden så det gäller att vara utrustad.
Vi passerade Byhåla med rätt så bra fart för att styra stegen mot Rörtjärn.
När vi väl hittat dit, tog vi sikte på torrfuruplanteringen som växer frodigt ända fram till de gnistrande och sprakande elektirifieringstrådarna.
Men innan vi hunnit så långt, stannade vi till och njöt av den delikata matsäcken. Så med krävan full, eller åtminstone mindre tom, orkade vi då fortsätta turen mot hemmets trygga vrå.
Men där på linjen gjorde vi en helt ny upptäckt: det hade uppstått ett helt nytt jakttorn!
Man ska aldrig sluta förvånas, tänk vad det händer saker här i skogarna!
Vi såg inga älgar eller björnar.
Nere vid Norrimyrträskets strand bestämde vi ganska snabbt att vi går inte över isen, inte idag i alla fall.
Vi går sålunda runt sjön och njuter av alla snökristaller som glittrar i rimfrosten.
Framme vid bakvalen känns det som om vi nästan är hemma, för här har vi spenderat så mycket tid och ätit så många apelsiner och frossat på så mycket hjortron, men det hjälps inte, vi måste fortsätta ner till byn.
Vi passerar våran Pompa-gumma som fått lite ny färg i håret och Tjopp-stenen med sin härliga utsikt över älven.

Väl nere i civilisationen smakade det gott med kaffe innan färden till tätorten Vuollerim tog vid.
Kan tilläggas att lilla Gubben, eller jag borde kanske säga Fiskechefen, blev väldigt glad att vi helskinnade hade tagit oss hem!

Å vet ni vad?
I dag är det bara 45 dagar till fisket öppnar igen!

Så till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Mer gamla sanna minnen

Tänk valborgshelgen som var så varm att klädtrasor kastades hejvilt omkring på Sigurdssjöns blöta is. Rödingarna var tydligen väldigt frusna vid denna tidpunkt, för dom stod i kö för att få åka med pimpelhissen upp genom hålen. Gamla skoterspår fick användas som broar att gå på och renskinn fick tjäna som både solstol och solskydd.

Eller den gången när vi skulle skidra upp till någon sjö och fick syn på björnspår på snön. Nyfikna som vi var ville vi ju veta varifrån han björnen kom, så vi bakspårade honom ganska länge, ända tills det sunda förnuftet fick en chans att övermanna nyfikenheten och vi hastigt avslutade spårningen.

Eller den gången vi var tvungna att skidra under skaren förbi Långträsk bara för att vi glömt make up å i-linje. Om det fanns något som kunde heta skratt-energidrift så skulle jag ha flugit fram i skoterspåren den gången, men det ända som hände var att jag fick fruktansvärt ont i magen.

Eller den gången då Micke trodde vi blivit alldeles tokiga eftersom vi ville iväg på självaste trettondagsaftonen för att pimpla i Kojsjön. I mörkret!
Gick inte nå särskilt bra kan jag säga!

Eller dagen efter midsommar då Monkan bjöd oss på rökt abborre vid Nietsakträsk, där hela stora fiskegänget fick kalasa på denna delikatess även om en av oss som vanligt var lite sidsteppad på grund av känd anledning. Men om jag inte minns fel hade Monkan fixat något alldeles speciellt gott även till honom.

Eller den gången för väldigt länge sen när lilla flickungen var med och vi skulle åka skidor upp till Byhåla. Tror det kan ha varit i början på maj. Då vi fick plocka fram plastpåsar och trä på pjäxorna eftersom Norrimyran var alldeles uppblött på sina ställen och vattnet formligen forsade runt våra fötter. Å skoterspåret efter Lomyrvägen korsades av flera nya små bäckar.

Eller den gången när jag och Ella åkte stjärtlapp i backarna kring Pelloettan så länge att Annmari var tvungen att ta i på skarpen för att vi skulle komma tillbaka till eldstaden för å få oss mat i krävan.

Nog med minnen för den här gången!
Det kan ju faktiskt ta slut med såna guldkorn om man slösar för mycket.

Kan för övrigt tala om att det förekom ett antal monster i Långträskkojan här för leden, å då pratar jag inte om fiskechefen.
Å samtidigt som isen råmade som en galen isbjörn med magsår flammade norrskenet så häftigt att det både hördes och syntes ända bort till England.

Så alla fiskevänner, snart är det bara 55 dagar kvar, håll ut….

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tillbakablick

Så här i uppehållsfisketider får man faktiskt lov att ta till minesbanken för att klara av att vänta på det nya fiskeåret som börjar om precis 56 dagar. 56 otroooooooligt långa dagar!

Men kan till exempel tänka tillbaka på den kalla januari eller februarimorgonen då den enda som ställde upp för att hjälpa två fiskesugna flickor som ville till Vuollaure var allas vår Krille. 25 grader kallt men nog sjutton skulle dom iväg å Krille skjutsade, borrade och kom med uppmuntrande tillrop när inte ens en frusen fiskrumpa kom upp ur hålen.

Eller den gången när vi kom till Pelloettan och knappt hann kasta ut spinnarna innan rödingen formligen kastade sej upp ur det grunda vattnet och slet ut reven från haspelrullen. Vi fick freda oss med björkvidjor när dom blev för närgågna.

Eller dom gångerna när vi travat iväg till Dövattnet tidigt på morgonen för att i strålande sol invänta både storröding, mattross och andra storfiskare.

Eller den gången när vi travade iväg från Långträsk, över bron, genom skogen för att strax innan Dövattnet mötas av en tjädermamma med ett helt gäng små duniga ungar. Vi stod blick stilla å tokglodde på den härliga synen å naturligtvis hade vi ingen kamera med oss vid det tillfället.
Vi och vi, fel uttryck! Annmari hade ingen kamera med sej. För jag har aldrig nån sån teknisk pryl i min utrustning.

Eller en tidig aprilmorgon när vi med pimpelväskorna i hand traskar iväg på skaren över myrar, genom skogar, över sjöar, ja, rättare sagt vi går dit näsan pekar. Tänk att en sån gång få träffa på någon annan skogstokig människa, där vi kommer trippande utan att behöva bry oss om vare sej vägar eller skoterspår. Men dom skulle väl bara skaka på huvudet åt människomänniskorna som beter sej på det viset. Det vill säga, det skulle vara precis som vanligt.

Eller dagen före nyårsafton när vi, alla tre(!) åker skidor genom snötyngda skogar till den härliga jaktkojan för att vänta in fiskepremiären på nyårsdagen.
Å det var inte bara skogen som var tyngd, Annmari drog en gigantisk pulka fullastad med mat (som skulle räcka två dagar), fiskechefen hade faktiskt en ryggsäck, men om den var tom eller inte hann vi inte se innan han hade skejtat ifrån oss flickor med en väldig fart.

Eller dagen då pimpeltävlingen gick av stapeln på Rörtjärn och Evy drog upp en grann öring med bara händerna. Dessvärre hände det inte under tävlingstid utan sent på eftermiddagen och ganska säkert hade den fisken legat bra till som kandidat till största fisken det året. Nu fick hon inte något pris däremot såriga knogar efter att ha kastat sej framstupa över pimpelhålet för att slita upp besten innan den hann ångra sej och vända om neråt igen.

Eller den gången för flera år sen när pimpeltävlingen var på Tjuresape och vi skidrade dit, även denna gång på skaren. Å återigen var det bara att vända näsan åt det håll vi trodde var rätt å sätta igång att hasa oss fram. Gick hur bra som helst, även om vissa vill påstå att vi inte hittar i dessa skogar utan karta! Strax innan sjön, ska man passera en myr, och på denna myr hade ett helt gäng med renar traskat före oss. Då gjorde vi ett av våra sällsynta(!) misstag!
Vi följde inte deras spår, för det såg ut som om dom hade tagit en väldig omväg, utan vi skidrade rakt fram, väldigt rakt fram. Det var dumt! Helt plötsligt var vi tvungen att ta oss över en bäck som yrvaket hade börjat porla mellan stenarna. Minns inte hur vi gjorde för att komma över, kanske precis som vanligt: vi blundade och tog fart! Fram kom vi alla fall, å det året vann fröken Brännmark första pris i ungdomsklassen och till pappas förtjusning valde hon en snusnäsduk i pris! Ibland har jag minne som en mindre förvirrad guldfisk!

Eller den gången när vi, Annmari, Inga-Lill och jag skulle hämta in fiskmatarapparaten i Rörtjärn. Då vi fick hugga oss genom isen för att komma fram med båten å när vi väl var där höll på att gå bet på att få lös apparaten från alla rep och kättingar. Nu är det ju så att vi nästan aldrig går bet (egen iakttagelse) så till slut fick vi lös den. Men då fick vi se att den lilla unghunden Lilleman fallit i det iskalla vattnet och tog sej inte upp! Anmari rodde som besatt och jag försökte kapa repet som höll fast matar-maskinen, med en slö yxa. Totalt svettiga och skärrade hann vi fram för att få upp en genomblöt och iskall norrbottensspets på torra land för snabb transport av matte Inga-Lill till Byhåla och värmen.

Eller den gången tre(!) personer åkte uppför nästan hela berget på en Ski-Doo Elan i supermoddig snö.
Snacka om slitvarg! Skotern alltså! Fram kom vi till slut och jag kan säga att maten var extra god efter den ganska utdragna turen. Det må finnas hur många stora, starka, nya, grymma snömotorskotermaskiner som helst, men se Ski-Doo Elan med sina 12 hästkrafter, den är min stora favorit!

Eller den gången i maj månad när vi fick lösa fiskeproblemet med hjälp av träplankor. Då vi inte kom oss ut på isen för den hade släppt från land. Å vi langade ut planka efter planka för att med darrande små ben kunna ta oss ut till väntande pimpelhål, som vid den tidpunkten hade blivit stora vakar. Fisk fick vi, fast jag tappade min fångst , då jag inte hade särskilt bra balans på min planka, å den svagheten utnyttjade fiskrackaren på en gång, svängde med stjärtfenan och slängde sej tillbaka i issörjan.
Plankorna förresten! Dom har en alldeles egen historia, som jag kanske ska berätta om en annan gång.

Så till nästa nostalgitripp:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tunnbrödsbak och pizza

Nu är sommarfiskespöna uppstallade i skrubben i hallen, men jag måste säga att det tog emot!
Pimpelspöna däremot börjar långsamt sträcka på sej i sin mjuka, svarta, sköna tygpåse.

Som tur är, finns det kreativa människor som kan hitta på andra trevliga aktiviteter när fiskeuppehållet har trätt in.
Våra trevliga vänner som flyttat till Porsi ända bortifrån England ville lära sej baka i bagarstugan.
Så Annmari fixade degar och ved å satte igång att elda.
Nu var inte undertecknad med på mjukkaksbaket under fredagen så jag har bara hörsägen att gå på.
Men enligt den gick allt väldigt bra.
Det knådades, kavlades, mjölades, naggades, gräddades och kanske också åts lite, vad vet jag?
Både stora och små hjälptes åt å jag anar att dofterna spred sej över hela Porsibyn.

Efter fredag kommer lördag, i alla fall i min almanacka.
Å nu skulle vi baka tunnbröd minsann!
Något jag hade sett fram emot med sprittande glädje.
Degen var förstås mer eller mindre färdig när vi anlände till byn på förmiddagen och
elden flammade så fint i bagarstugu-ugnen så det var bara att sätta igång.
Återigen knådades, kavlades och mjölades det och snart flög det tunnbrödkakor till höger och vänster.
Jag kavlade, Annmari gräddade och lilla flickungen delade och packade bort dom ljuvligt doftande bröden.
Efter ett par timmar eller så var vi klara och då kom en härlig överraskning – vi ska göra pizza på eftervärmen!
Fiskechefen fixade ingredienser så snart doftade det nu också capriciosa, hawaii, vesuvio och altonno i hela bagarstugan!
Jag kan lova att efter den dagens ätande av färskt bröd, det vill säga väldigt mycket färskt bröd och pizza var inte magen min bästa vän!
Vi hade sån tur att vi fick bjuda Frank på pizza och även han såg ut att uppskatta resultatet!

Nu måste jag bekänna en sak – jag har återigen farit med osanning!
Jag sa att jag hade plockat bort fiskespöna, det var ljug!
Vi, det vill säga Fiskechefen, Annmari, Frank, Linda, lilla flickungen och jag hann ju faktiskt på en långväga fisketur på söndagen, en fisketur som inte gav mycket resultat räknat i fiskar, men desto mer vad gällde god mat, naturupplevelser, trevlig samvaro och skitiga bilar.
Så till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tjärstubbar och tunnbröd

Eftersom den gyllene fisketiden nu är över gäller det att hitta nya vilda saker att skriva om.
Till exempel om tre stubb-brytande tjejer.
För det bar sej inte bättre än att en härlig dag i början av oktober begav sej ett gäng med skogstokiga individer ut i den läskiga vildmarken.
Det var faktiskt fortfarande tillåtet att fiska, så därför fanns det ett och annat fiskedon med.
Målet var förstås Dövattnet!
Vädret var strålande, egentligen lika strålande som sällskapet självt som stillsamt traskade genom skogen.
När vi anlände till den vackra pärlan, som sjön faktiskt är, låg ytan lika stilla som fiskechefen brukar göra! När han sover alltså!
Vi gjorde upp eld vid bakvalen och vissa av oss kastade ut drag och annat spännande i vattnet. Återigen förstår jag inte vad jag menar, för jag kommer då inte ihåg att det kastades ut något speciellt just den dagen!
Maten smakade gudomligt – tror jag – kommer faktiskt inte ihåg vad vi avnjöt vid detta speciella tillfälle.
Just som maten var färdigtuggad och det egentligen var dags för lilla middagsvilan, väckte Annmari en tanke: Vi borde samla ihop lite ved inför vintern!
Sagt å gjort, tjejerna drog iväg i samlad tropp!
Männen lovade att passa elden och dra upp en par tre rödingar under tiden.
Med ett tempo som skulle ha gjort den mest rasande björn avundsjuk, rycktes stubbar lös och kastades ner för slänten.
Det brakade å knakade så pass att några småtrötta näbbmöss skyndsamt sökte skydd hos herrarna vid elden.
När vi var nöjda där fortsatte vi till ”vintereldstaden” för att se till att vi skulle ha feta stubbar på plats som var fulla av tjära och som skulle värma oss hela långa vintern.
Å ett är då säkert, vi kommer inte att behöva frysa, men däremot är risken stor att vi får svälta!
I och för sej, det kommer snart ett avsnitt om tunnbrödsbakning, så jag törs nästan lova att vi inte kommer att tyna bort.

Tills nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Fiskmiddag

Det var gott med kaffe! Även om jag tyckte att det saknades en bakelse eller en dajmtårta.
Få se, vars var vi nu?
Just det, i Dövattnet.
När vi passerat Botilda och hunnit fram till eldstaden möttes vi av ljuvliga kaffeångor och hundskall. Det var visserligen våran egen hund som skällde, men det fanns en annan tystlåten och gammalförståndig varelse på plats som tyckte att tillvaron blev ganska besvärlig med denna näbbgädda närvarande.
Botildas fästman Lage och vår nya fiskevän Frank hade spöna ute på jakt efter storrödingen. Tror att även Linda försökte göra livet besvärligt för middagsmaten.
När vi nu satt och konverserade i största samförstånd fick vi meddelande om att det hade siktats en väldigt konstig fisk i Pullisbäcken.
Ivriga störtade vi iväg genom den väldiga skogen för att skåda detta exemplar.
Över stock och sten, genom sly och ris och på otrampade stigar trippade vi fram.
Äntligen kom vi fram till bäcken, men inte kunde vi se något konstigt där, hade vi blivit lurade?
Lite besvikna trampade vi fram till vägen för att precis missa denna ovanliga fisksort som i detta nu transporterades bort på en slamrande släpvagn.
Det var bara att gå tillbaka till eldstaden för att få höra av Botilda att Lage hade haft på en storing på sitt spö medans vi var på utflykt.
Skit också!
Det var ju middan, som vi skulle ha ätit med glupande aptit!
Vi tröstade oss med mer kaffe och sockerkaka.
Annmari, lilla flickungen och jag gjorde en kraftinsats för att få tag i mat till oss alla, vi provade fiskelyckan bort mot bakvalen.
-Jag hade napp!
Härligt! Kanske Annmari skulle rädda oss från att magra bort!
Nej, trots ivriga kast och några små svordomar lyckades vi inte få upp en enda fisk.
Nu började dagen gå mot sitt slut så vi knatade återigen tillbaka till våra vänner vid elden för att söka tröst hos varandra.
Men då!
Då böjde sej spötoppen på Lages spö igen!
Å den här gången hade inte fisken en chans, nu drogs den sakta men säkert upp på land.
Vi gjorde vågen och vi applåderade, tror till och med att vi hurrade lite grann.
Men först och främst slängde vi stekpannorna på elden, för nu skulle här frossas!
När så hungern var stillad och mörkret lagt sej promenerade vi till parkeringen och våra väntande fordon för vidare transport till jaktkojan.
Där väntade två nöjda och trötta jägare som blev jätteglada av få så trevligt sällskap på kvällskvisten.
Vi hann med en omgång kortspel innan tröttheten gjorde att vi, jag och lilla flickungen, var tvungna att rulla ner mot tätorten Vuollerim.

Å i precis detta nu kan jag komma med väldigt otrevlig information:
SNART STÄNGS SJÖARNA FÖR DET HÄR FISKEÅRET!
Tragiskt!

Men tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny fisksort

Nu har det varit en lång tid av eländigt leverne, det vill säga, jag har nästan inte varit ute på ett enda fiskeäventyr.
I och för sej ljög jag lite nu, för en tur har jag i alla fall varit ute på, med ett alldeles oväntat resultat.
Denna tur inträffade för en par helger sen, en lördag, som ganska logiskt föregicks av en fredag.
En fredag som, trot om ni vill, föregicks av en torsdag.
En torsdag som inte hade kunnat sluta på ett bättre sätt: jag och lilla flickungen blev uppbjuden till dom djupa skogarna för att avnjuta en delikat middag!
Annmari hade kokat en jättegryta med ljuvligt doftande kött. Till det potatis och hembakad mjukkaka.
Vänd er bort från tangentbordet nu om ni börjar dregla av välbehag, annars blir jag väl ersättningsskyldig om det brakar ihop.
Efter denna njutning, när man gärna kunde ha tänkt sej en liten siesta, ville lilla flickungen spela kort!
Sagt och gjort, vi spöade henne i två raka omgångar. Som ingenting faktiskt.
Tänker inte erkänna att det gått så lång tid sen denna händelse att jag kan minnas fel!
På väg hem såg vi inga björnar eller älgar.

Så kom då fredagen. Denna dag skulle ägnas åt att försöka rensa bort sommarens framfart ute på gården.
När detta var färdigt (kan ha slarvat lite för det gick ganska fort) och svetten bortspolad från den spolformade kroppen drog vi iväg i nordvästlig riktning. Det vill säga vi for till Jokkmokk för att hälsa på den stora pojkungen och hans Jokkmokksfamilj. Där fick vi gott fika och fjolla med både fyrbenta och tvåbenta valpar.
Färden fortsatte sedan lite söderut, till Mattis där vi råkade bli bjudna på palt!
Vi hann även med att fjolla med en hästbäbis modell större som just kommit hem från doktorn.
Tror att kvällen avslutades på ett ganska vanligt sätt: sovandes i soffan framför tvn.

Men nu kommer vi äntligen till lördagen! Denna lördag som skulle sluta med en egendomlig fiskfångst.
Efter att ha kontaktat delar av fiskegruppen visste vi nu att vi skulle ställa in GPSen på Dövattnet. Sagt och gjort, jag skakade på huvudet och vips hade jag färdplanen i detalj på näthinnan.
Efter vägen såg vi ett antal bilar parkerade, både kända och okända. Vadan detta?
Väl framme vid Dövattu-parkeringen lyckades vi hitta en ledig plats och kunde lasta ur bilen för att börja vandringen in i skogens dunkel.
Den lilla svartvita hunden sprang ystert efter stigen och gick vilse bakom en stor myrstack. Fick även bäras över bäverbron eftersom den inte har mycket mer balanssinne än författaren till denna blogg.
Nu skymtar vi sjön mellan höstfärgade björkstammar och det första vi ser är ett grönt flöte.
Aha, Botilda är här!
Mycket riktigt, där var hon, men hälsningsfrasen var nedstämd - inte ett napp och nästan inga vak!
Fortsättning följer för nu ska jag dricka kaffe!
Även om jag snart är tillbaka:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Massor med ofiske

Happy Hour!

Det här har varit en ovanlig tid - en väldigt lång ofisketid.
Inte att rekomendera!
Förra fredagen började med en härlig stund i ....... potatislandet!
Blasten flög och potatisarna hoppade och hackan ven i luften.
Kan man ha det så mycket roligare en fredagförmiddag?
Jo!
Det kan man!
Man kan vara och fiska!
Men efter det, kommer nog potatisorgien i alla fall.
På eftermiddagen bjöd vi oss iväg till dom södra delarna av Vuollerimbygden, det vill säga Sudok.
God mat i trevligt sällskap och äntligen, äntligen fick jag träffa Myran.
Myran är inte en sexbent insekt, inte i det här fallet, utan en röd, mjuk och skitig finnspets.
Så tog den dagen slut utan att ha blött en enda spinnare.
Inte heller hade vi försökt dränka nån rödskimrande dupp.
Tragiskt.

Lördagen började lika idylliskt som fredagen - potatislandet.
Idag kom Annmari, så nu flög blast och potatisar dubbelt så snabbt, så fort att vi nästan inte hann få ont i ryggen innan allt var klappat och klart.
Återigen en härlig känsla, dock inte som den som brukar infinna sej när man står vid sjöstranden eller sitter runt elden.
Nu bar det sej inte bättre än att denna lördag innefattade surströmmingsätande!
Ännu en gång skulle vi få njuta av denna vällagrade och ljuvliga fiskdelikatess.
Idag skulle allt gå av stapeln i skolan i Porsi för där hade våra nyinflyttade Porsibor -Sven och Anna-Lena med familj ordnat kalas.
Dom hade säkert hjälp av några, men det stora ansvaret för detta evenemang stod dom för själva.
Varför skriver jag våra nyinflyttade?
Jag bor ju inte där längre, har inte gjort så på flera år faktiskt.
Men nu råkar det finnas ett välkänt talesätt:
En gång Porsibo - alltid Porsibo!
Å så är det, går inte att göra nåt åt faktiskt!
För dom stackare som inte ville äta strömming fanns det ungsstekt korv med en hemlig och enligt uppgift delikat sås till.
Å fastän korv hör till min favoritföda kunde den inte stå emot konkurrensen med fiskarna.
Argagreta, förlåt Annagreta hade ordnat ett lotteri med fina och även lite hemliga vinster.
Jag vann ju förstås inget även om jag faktiskt hade köpt lotter den här gången.
Kvällen avslutades runt elden i sällskap av både stora och små.
Ett trevligt kalas som vi hoppas snart upprepas.

Men så kom söndagen och nu föddes ett litet hopp om rovfiske!
Mycket riktigt - upp till Byhåla, för där satt redan delar av fiskegruppen, idag förstärkt med Ella, 5 år, som bor i kyrkostaden Jokkmokk.
Men innan vi gjorde livet surt för fiskarna skulle vi plocka lite lingon.
Å lite lingon blev det för mej!
Jag är verkligen ingen fena på att plocka bär.
Däremot var Annmaris hink ganska fort full.
Det var i och för sej inte alls konstigt, för Ella hjälpte ju henne.
Lite fuskigt tyckte jag, nästa gång tycker jag att storplockaren från Jokkmokk kan fylla min hink istället!
När lingonplockarbehovet var tillfredsställt och kaffet urdrucket, knatade två av oss iväg till Dövatttnet.
Denna pärla inramad av guldgula björklöv.
Bäverbron bjöd inte på så stora svårigheter denna gång, inte ens en bäverrumpa gjorde överfarten spännade.
Väl framme låg sjön spegelblank, men inte ett vak syntes på vattenytan.
Idag skulle vi försöka förvirra fisken lite genom att gå åt andra hållet efter stranden. Vanligtvis går vi åt ena hållet varje gång men nu hade vi denna lysande plan som skulle lura varenda röding som fanns i sjön.
Det finns inte så många ställen att stå på efter den stranden, för är det inte grunt så är det tätt men träd som gör allt för att trassla in krokar och revar.
Sålunda stod vi ganska tätt just denna gång.
Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud - inte fångstskriket som är vanligt förekommande på dessa utflykter utan hellre ett ljud som fick mej att tro att Annmaris rulle hade gått sönder.
Men sen hörde jag - plasket!
Å upp på land flög en grann regnbåge, som verkligen gjorde skäl för namnet, för den skimrade i regnbågens alla färger.
Så var då den dagen räddad!
Inga fler fiskar landades och när magen började skrika efter påfyllning av föda beslöt vi oss för att lämna fiskarna ifred för den här dan.
Nöjda och belåtna traskade vi iväg hemåt, även om jag inte hade fått någon fisk och inte fått mej mer än en halv hink lingon.
Men vad spelar det för roll när man får vara ute såna här ljuvliga höstdagar!
Till nästa gång:

Håll dragen blöta!

Gunilla

I dom lugnaste vatten...

Min vanligtvis lediga fredag var inte ledig denna fredag, för vi hade turen att få fara på en trevlig personalresa till Luleå.
Där sopade vi mattan med våra arbetskamrater i en mångkamp som hette duga.
Vi, det är lika med IQ Amazonerna, smaka på det namnet! Smakar respekt.
I och för sej sinkade jag hela vårat lag för jag är ganska värdelös på sådana tävlingar, men trots det får jag ha jobbet kvar. Än så länge i alla fall.

Men på grund av det blev det en hel dag med ofiske.
Fick kontakt med fiskegruppen och gjorde upp om att efter att ha rotat runt i potatislandet på lördagen skulle vi bege oss upp till sjöarna för att göra livet surt för rödingarna.
Vi skulle faktiskt också för ovanlighetens skull äta surströmming.
Så fredagskvällen avnjöts med...
Skulle ni bra gärna vilja veta!
Glöm det!
På tal om surströmming, förra lördagen njöt vi också av denna delikata fisk, även denna gång på grund av att arbetsjobbet behövde ha min lediga fredag.
Då befann vi oss vid Sigurdssjön, hela gänget, förstärkt med den lilla flickungen.
Vi fick då en ny erfarenhet till handa:
Om man blir duschad av surströmmingsspad kan den doften effektivt döljas med myggspray!
Mygga i sprayform ska det vara!
Strömmingen avnjöts under det sedvanliga lätet: mmmmmmmm............ Den formligen smälte i munnen.
Den här gången var det två stycken som fick sitta vid sidan av och vara lågmälda på grund av sin konstiga inställning till fiskdelikatessen.
När mörkret började lägga sej kom jag och flickungen på att även vi borde fara hem och lägga oss, för vi hade ett digert arbete framför oss dagen därpå.
Vi skulle flyttstäda hennes lägenhet i Öjebyn, en egen historia som inte går att återberätta på grund av ett cykelställ.
När vi så skulle ge oss av frågade Greven lite försynt om han kunde få skjuts till sitt residens.
Ungen och jag tittade på varandra och trodde inte att vi hört rätt:
Skulle vi enkla, simpla varelser få skjutsa hem GREVEN!
Jo, så var det, VI skulle få den ynnesten!
Flickungen fick rusa i förväg för att göra bilen någorlunda anständig inför kortegen.
Vi vet ju att det brukar fästas vimplar kringom sådana fordon, men eftersom det här kom hastigt på, hade vi inga sådana till hands.
Så vi knöt fast toapapper i backspeglarna istället och så kunde kortegen sakta starta. Har i och för sej en svag aning om att en kortege innefattar mer än en bil, men skit i det, Greven kom hem i bästa välmåga.

Tillbaka till denna dags ätande. Det vill säga nästa lördags ätande som i denna stund är förra lördagens ätande.
Evenemanget skulle gå av stapeln i Byhåla, eller rättare sagt utanför Byhåla.
Utrustningen, surströmmingsburken fraktades dit av fiskechefen. På bilflaket!
Elden behövde vi inte bry oss om för den hade Fredrik fixat.
Fredrik som visar sej var en hejare på att slöjda, det visste kanske många redan. Å jag kan säga att han gör jättefina knivar.
Men trots det hade han otur: han hade redan ätit, så det fanns ingen plats för strömming i hans kräva.
Flickorna passade på att fiska lite eftersom vi slapp det digra jobbet med att få upp eld.

-En bil, vem kan det vara?

-Men det är ju Mandelberg, va kul!

Mycket riktigt, visst är det Krille som kommer, stilig i sitt välodlade skägg, direkt från älgskogen.
Ingen fiskelycka i Kojsjön så vi bestämde att vi skulle gå till kojan och koka potatisen.
Varför behövde vi nu gå till kojan och göra det när vi hade eld vid Håla?
Jo, vi hade glömt sotipannan hemma!
Nu bar det ju sej inte bättre än att vi bestämde att vi skulle gena förbi Filipssjön och prova fiska lite där också.
Sagt och gjort, vi travade dit och ropade till resten av gänget att vi kommer snart med potatisen.
Inte ett vak såg vi och vi hade väl inte väntat oss det heller men fiskereflexen brydde sej inte om det.
Kasta, kasta...
-Jag har en!
-Va kul, är den stor?
-Tror det, nä förresten, det är nog en liten en, det går för lätt det här!
Veva, veva försiktigt och se på sjutton, det är ju en grann regnbåge.
Vis av erfarenhet, tror jag mej nu veta att man inte ska lyfta upp en sån här motståndare på land, man ska dra upp den.
Å så jag gjorde och snart låg den i mossan och den sedvanliga brottningsmatchen tog sin början.
Fiskeväskan var kvar vid Håla så jag hade ingen kniv till hands. Försökte slå ihjäl den med en halvliters plastflaska med tvivelaktigt innehåll. Gick skitdåligt, fisken bara flinade åt mej. Men så hittade jag en kraftig gren så jag kunde göra pinan kort för besten.
I samma veva hörde vi en bil, det var fiskechefen:
-Skulle inte ni koka potatis?!!
-Visst ja, glömde det!
-Men vi går nu!
Efter att skyndsamt ha rusat till kojan och tokkokat potatis, rusade vi tillbaka. Somliga bärandes på en varm potatisgryta. Själv bar jag det obligatoriska tunnbrödspaketet.
Ingen surströmmingsdusch denna gång men fisken var lika god som vanligt och räven fick sej också en liten fiskrumpa att kalasa på framåt natten.
Nöjda gick vi tillbaka till kojan för att somna till tonerna av Thor-Leifs som jaktchefen frikostigt bjöd oss på.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Bakom flötet

Middagen skulle alltså intas på en annan plats, nämligen vid Dövattnets strand.
Så efter att ha packat ihop allt från bakvalen vid Sigurdssjön, som för övrigt blivit utrustad med en hejdundrande trave ved, begav vi oss iväg mot kojan för att skifta utrustning. Vete sjutton vad jag menade med det, för vi använder väl samma utrustning hela tiden.
Förresten kräver veden en egen liten historia.
Medan vi flickor trampade sönder mossan runt sjön gav sej våra riktiga karlar iväg för att fixa ved från en trave som legat och väntat på sällskap ett längre tag.
Utrustade med motorsågar och svällande armmuskler bar det av.
Å vad som hände vet inte vi kvarlämnade, ensamma, ängsliga fruntimmer, med tillbaka kom timmermännen med flaket fullt av ved!
Vad gjorde vi utan dom!
Ja, i och för sej skulle vi kunna göra en hel del, men dom sakerna tänker jag inte dela med mej av.

Vår fångst från första fiskeparadiset skulle bäras med till nästa, vilket skulle visa sej vara ett stort misstag.
Ryggsäckarna vägde ruskigt mycket, fast kanske inte min, men Annmaris var tung för hon bar fisken.
Tror jag bar ett paket tunnbröd och en saltburk å det kändes minsann i axlarna.
Nu bar det sej inte bättre än att våra vedhuggande vänner kände sej totalt slutkörda så dom följde inte med.
Varpå tre trallande jäntor trippade iväg för att göra livet besvärligt för Dövattnets fiskebestånd.
Bäverbron bjöd på motstånd på grund av småhalkiga stockar och två smårädda vandrare.
Den tredje, hon från södra Sverige, rusade över lika enkelt som om det vore E-fyran vi skulle passera.
När vi kom fram låg sjön alldeles stilla och solen sken så ljuvligt.
Nu kom den där sköna känslan igen, som jag tycker om.

-Vi går fram till eldstan, så jag får ta av mej den här tunga ryggsäcken, sa Annmari.
-Bra idé, tunnbrödet var ovanligt tungt idag, remmarna i ryggsäcken har skurit sej långt ner bland axelvalkarna, svarar jag.
Vår nya kompis håller med och snart är vi framme.
Vi är inte ensamma här, närmare 2,3 miljoner fjädermyggor gör oss sällskap.
Dessa myggor är väldigt vänliga, dom sticks inte som sina andra släktingar, men dom gillar att vara nära.
Så nära att det genast blir ett stort problem - vi kan inte prata!
Så fort man öppnar munnen kastar sej ett helt gäng in dit, för att ha sammanträde eller nåt!
Nej, nu överdrev jag, det kan aldrig bli så mycket insekter att vi inte kan prata.

Vi ser vak på vak på vattenytan, många fiskar finns det här!
-Är det svårt att fiska med dupp, frågar jag?
-Nä, skitenkelt svarar Annmari.
-Jag har ju faktiskt ett flöte, kan du hjälpa mej?
-Jo.
Så helt plötsligt har jag blivit duppare!
Å långt kan jag kasta fastän mitt spö gått av!
Känner mej riktigt proffsig.
Vi fiskar oss fram längs stranden och jag inser ganska snart att jag har köpt ett riktigt kvalitetsflöte!
Det sjunker aldrig!
-Händer det nåt, frågar Botilda?
-Nä, ingenting, svarar vi.
När vi kommit oss ganska nära bakvalen blåser det lite, så ytan blir en aning orolig.
Å som alldeles nybliven duppare är jag inte riktigt säker på att flötet beter sej normalt eller ej.
-Du visst ser det lite konstigt ut, försvinner det inte ibland, undrar jag?
-Jo, håll still ett tag och sen vevar du sakta in.
-Ok, jo det sitter ju faktiskt nåt på kroken!
-Va spännade!
Nu kommer vi till misstaget med att ta med sej fisk från en sjö till en annan!
När fiskarna vakar, är det inte för att få sej mat.
Nej, dom är uppe och kollar vad vi som fiskar gör!
Å nog fasen hade dom koll på att vi hade släpat med oss färdigfångad fisk hit!
Så när den granna regnbågen var aldeles invid land och jag skulle kasta upp besten, flinar den bara åt mej, smäller till med stjärtfenan och sliter av reven!
Snacka om att vara bakom flötet!
Samma sak visade det sej hade hänt Botilda.
Så tänk på det: Färdigfångad fisk må ej medtagas om ny fångst önskas!

Nu började skymningen sakta sänka sej över nejden och vi insåg att det bara är att gå tillbaka till eldstaden och tillaga det vi hade släpat med oss.
Det smakade ljuvligt och nöjda och belåtna började vi vandra hemåt kojan.
Vi var ju tvungen att passera bäverbron igen, nu i mörker, snacka om prestation.
Gapskrattande stapplade vi över.
Det måste ha varit en syn för gudar att se, stilen var en blandning mellan Charlie Chaplin och Åsa-Nisse.
Sovsäcken var ovanligt trevlig denna afton och vi somnade ovaggade vis av erfarenhet - nyfångat smakar bäst!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Rutten fisk och matriella förluster

Första tordagskvällen efter senaste semestern kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt än detta:
surströmmingsmiddag!
Denna läckerbit skulle avnjutas i Långträskkojan. Denna nya fina koja som ligger så nära Långträskets vatten att man sittandes vid bordet och tittandes ut genom fönstret skulle kunna tro att man rent av satt på en flotte.
Sju stycken surströmmingssugna individer hade samlats denna kväll. Nej, nu var jag ovarsam med sanningen, sex stycken surströmmingssugna menar jag, en av oss fick som vanligt sitta vid sidan om och vara så tyst som möjligt på grund av sin annorlunda inställning till fisk.
Här fanns tio olika sorters fisk, här fanns årets och fjolårets, här fanns filéer och ofiléer, egentligen fanns allt man skulle ha kunnat önska sej.
Färskpotatisen hoppade i grytan, redo att ge sej i kast med dom läckra fiskarna, löken, tunnbrödet, creme fraichen och tomaterna.
-Ni kan inte redan börja låta så där!
-Vad då, hur menar du nu?
-Låta så man förstår att det är jättegott, jag har inte hunnit bena och skinna av än!
-Ursäkta oss!
Men eftersom det är så otroligt gott är det svårt att låta bli att stöna av välbehag, men det är väl bara att försöka att lägga band på sej. Svårt, men det måste gå.
-Vilken tycker ni är godast?
-Den där burken, eller kanske den där, eller kanske den där, fast den där var lite svår att klämma ur skinnet. Vete sjutton förresten, för nu vet jag då inte vilken burk jag stoppade fingrarna i senast.
Efter ett frossande som varade lika länge som ett kortare maratonlopp (finns det korta maratonlopp?) gav vi till slut upp även om det fanns kvar en fiskstjärt i en av burkarna.
Ute hade det börjat skymma, eller rättare sagt det var mörkt. Å vad mysigt! Jag är ganska förtjust i hösten med allt vad det innebär även om dom ljusa nätterna om sommaren har sin tjusning.

När vi så kommit fram till nästa koja där natten skulle spenderas satt vi en stund runt denna kojas bord för att utvärdera kvällen och lägga upp planer på följande dags fiske.
Vi bestämde att vi inte skulle bestämma något förrän morgonen därpå när vi då slagit upp våra strömmingstindrande ögon.

Sigurdssjön!
Vi far till Sigurdssjön.
Jo men visst, hela gänget drog iväg mot nya friska fiskemål. Somliga duppade andra använde spinnare och dom tredje satt vid elden och var hungriga.
Efter att ha gått runt sjön kom vi fram till det ställe där det ska läggas ut spänger och kanske göras en liten bro. Det vill säga vi hittade en spång-och-bro byggsats. Nu är det så att vi kan vara lite ivriga ibland och denna dag hade vi med oss en storfiskare från Boden som var om möjligt ännu ivrigare än oss. Så nu utbröt en sällan skådad aktivitet: vi skulle lägga ut spängerna själva OCH göra en bro!
Planken som låg där smått övervuxna av mossa vägde närmare hundra kilo styck. Dom skulle vi nu fördela över den vattusjuka myren och även över ett sund på tjugo meter, eller kanske inte tjugo meter men två åtminstone.
Efter många om, men inga män (för dom satt vid eldstaden fullt upptagna med att ringa och höra om det gick bra, tänk vad omtänksamma dom är!) fick vi ut alla brädor.
Då säger hon från södra Sverige (Boden):
-Jag har ju napp!
Å mycket riktigt, längst bak på fiskelinan satt en guldskimrande öring fast, grattis!
Åter till verkligheten.
Nu föll det sej så att den enda som vågade beträda konstruktionen var vår storfiskande vän från Boden, men å andra sidan utnyttjade hon den möjligheten fullt ut. För när vi andra två gick för att få oss mat och kaffe efter denna kraftinsats satt hon envist kvar på denna svåråtkomliga plats.
När maten och kaffet avnjutits gick jag och Annmari ut på den lilla holmen dit sen lång tid tillbaka funnits en redan färdigbyggd bro OCH spänger.
Dagen är som allra ljuvligast när min telefon ringer.
Samtalet var angenämt och mitt under pågående konversation ropar Annmari:
-Jag har napp, kom och hjälp mej!
Men som vanligt, innan jag hunnit uppfatta hennes önskemål och släpat mej dit har hon fixat allt själv. Ännu en vacker öring har landats.
Helt plötsligt slår det mej: Det är bara jag som inte fått något!
Jag börjar då tokkasta min favoritspinnare åt alla håll jag bara hinner.
Bottennnapp! Skit också!
-Annmari, jag har bottenna.....
-Nä förresten, det är nog inte det, för i så fall sitter inte botten fast!
Veva, veva fast försiktigt och snart börjar det gå svallvågor på vattnet lika stora som efter Finlandsfärjan.
Å upp ur vattnet kommer en skogstokig regnbåge, vacker som en älgmule i solnedgången (hur nu en sån ser ut!).
Återigen uppstår en brottningsmatch där Ara som lämnade sin bronsmedalj på brottarmattan under OS skulle ha blivit blå av avund.
Jag avgick med seger och fångsten kunde förevigas med mobilen varpå ett antal människor blev bombarderade med denna bild, vare sej dom ville eller ej.
Ikväll blir det FÄRSKfisk till middag, tre stycken färska granna fiskar skulle förgylla aftonen för oss.
Nu blev ju den här skrönan som vanligt alldeles för långt så jag får ta berättelsen om materialförlusten en annan dag.
Tack för ert tålamod.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Gott slut på gängets fiskeresa

Nästa morgon är det nästan lika fint väder som tidigare så vi hade inget annat att göra än att njuta, återigen.
Brummandet inomhus hade tystnat och elden flammade så fint på grillplatsen.
Å ni må tro att elitfiskelaget hade hunnit fixa så vi alla plus tio till skulle överleva utan att tyna bort!
Vilket fiskelag!
Dagen avnjöts både på land och till sjöss, vi utforskade varje vrå grundligt. Ibland tyckte vi flickor att vi utforskade fallet i jokken alldeles för närgånget och då stryrde genast skepparn båten därifrån!
Nu ljög jag rent ut sagt, usch det får man inte göra!

Vi for runt och kollade alla våra campande grannar, vissa med kanot andra med fina båtar.
Å vet ni? Vet ni, vad jag har sett för första gången i mitt liv?
En kanot med en utombordsmotor!
Nu säger alla ni mer världsvana utemänniskor: Bah! Dom har väl funnits hur länge som helst!
Å det har dom säkert, men i min lilla värld har dom inte funnits en enda gång tidigare, så ni som redan har upplevt kanot med utombordsmotor hade inte behövt läsa det här.
Efter att ha njutit av omgivningarnas landbackar och sjövatten stryrde vi kosan hem tillbaks till stugan.
Å där ska ni veta att det utbröt en orgie i fiskfrosseri, det formligen sprutade fiskfjäll och fiskskelett runt hela backen.
Även ett och annat korvskinn syntes vivrvla bort i kvällsolens sken. Nu rackarns blev det poesi igen! Jag kan nog mycket mer än jag vet om själv!
Men ärligt talat: VEM SJUTTON IDS LÄSA ALLT DET JAG SKRIVER?
Dom borde få en tapperhetsmedalj.

Kvällen avslutades med ett härligt bastubad i den runda bastutunnan.
Det var behövligt, för till och med flugorna hade börjat hålla för näsan när dom flög förbi oss!
Vi kröp ner i våra sovsäckar och somnade in till det välbekanta brummandet...

Nästa dag kunde vi fortfarande frossa i elitfiskelagets fiskefångst. Jag tror vi hann äta både frukost, lunch och middag innan vi samlades på stranden för att ta emot räddningen från den verkliga världen, den med MOBILTÄCKNING!
Den här gången får vi åka med en mindre yacht som kom enkom bara för oss, vilken lyx. Den serverade inte kaffe men vi var hur nöjda som helst ändå för solen sken fortfarande trots solförmörkelse och annat oknytt.
Ena storfiskaren guidade kaptenen genom den lite knepiga passagen strax innan hamnen, det kändes tryggt.
Väl i land var vi alla överens om att det hade varit en sjudundrande fiskeresa, som vi gärna gör om. Trots att det inte fanns någon MOBILTÄCKNING.
Å hur det gick med att klara sej utan mobil i tre hela dagar, det tänker jag inte tala om.
Men alla sex kom tillbaka hem utan tvångströja lindad runt kroppen!

Nu är den här resebloggen äntligen slut, så till nästa gång:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Djupa tankar och funderingar

Solen gassar härligt på oss alla.
En del lägger sej att vila, någon slänger båten i sjön och några tar kastspöet för prova fisket från dom solvarma klipporna.
Nu infinner sej den här sköna känslan som jag inte kan sätta ord på.
Jag har aldrig provat meditera, aldrig provat på yoga, inte förstått uttryck som att ladda batterierna eller rensa hjärnan för det har då aldrig funkat för mej. (Har det aldrig kommit kommentarer förr, så gör det det garanterat nu, men jag tänker förekomma: Hur kan något som redan är tomt tömmas?)
Skit samma, jag är nog ingen djupsinning människa som har någon större kontakt med mitt inre, ibland lever vi nog helt olika liv, jag, själen och kroppen. I alla fall förstår jag inte sånt där snack. I min värld vill jag ha konkreta bilder och resultat, sånt fattar jag.
Jag är med och sjunger i en kör och där pratas det mycket om känsla, stämningar, om att hitta rätt i sina stämmor gentemot varandra. Dom flesta andra nickar instämmande och verkar förstå. Å jag hör ju vad dom säger men jag förstår det inte.
-Det där blev inte riktigt rätt, vi provar en gång till.
-Ok.
-Bra, skitbra, nu blev det ju rätt!
Å då kommer det tragiska, jag märker ju ingen skillnad, vad gjorde jag annolunda den här gången så det blev rätt?
Dom ska snart få semester från en tondöv och omusikalisk fiskeintresserad körmedlem.

Nu har jag tappat tråden!
Det var det här med känslor, just det!
Eftersom jag inte provat yoga eller något likanade kan jag ju inte jämföra med något sånt men känslan som infinner sej när man står vid en strand med fiskespöet i hand den är skön.
Även när vi sitter alldeles tysta (vi kan faktiskt vara det, tysta alltså) vid en näverdoftande eld sprider det sej en väldigt angenäm känsla som jag gillar skarpt. Jag kan inte säga att jag blir piggare eller får mindre ont men fy sjutton vad bra jag mår!
Å dagar när kroppen gör allt för att jävlas med resten av mej då behöver jag bara tänka på vad som finns där ute, grevar, patroner, tajgabrudar, storfiskare, rödingar, lingon, tranbär, nävereldar, skidor och skotrar å då har den ingen chans att vinna.

Tillbaka till det viktiga, fisket!
Det är länge sen jag längtat efter att få stå med fötterna i vattnet för att få svalka samtidigt som jag fiskar, men nu gör jag det.
Fisken är inte direkt huggvillig men ibland kommer det någon som vill lukta på draget, å då får vi åtminstone se dom.
Idag får vi äta kött, grillat kött som smakar härligt.
Men oron börjar synas i ögonen på en del av medlemmarna i gruppen, ingen fisk än, tänk om vi får svälta ihjäl!
Å ingen MOBILTÄCKNING!
Nu är det inte bara solen som gör att några börjar svettas, nu snackar vi kallsvett!
Vissa, eller rättare sagt en av oss ser ganska lugn ut trots allt, för det är inte helt fel med grillad korv heller!
Men så träder elitfiskelaget fram och säger, lugn, bara lugn, det här fixar vi!
Vi andra kan då pusta ut och skräcken för svältdöden bleknar sakta bort.
Kvällen kommer och medan större delen av gänget går och sover tar två tajgabrudar en promenad uppför den vackra jokken för att inventera alla stubbar, fåglar, stigar och potetiella lägerplatser. Dock inte till oss för vi bor så bra som man bara kan.
Tillbaka i stugan mullrar det i varje rum, inte av åska, björn eller motorisborr utan av...
Sov gott, ses i morgon.

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny dag, nya funderingar

Så kom då äntligen morgonen.
Efter att ha gått å lagt mej och frusit som en hjulbent rugguggla vaknade jag nu varm och go som en nygräddad småfralla. Nu blev det poesi! Läs den raden en gång till och njut, eller förresten skit i det!
Direkt ögonen öppnades började telefonen vibrera, just det, det var telefonen som gjorde så.
SMSen började ramla in. Nu började ett sms-ande utan dess like till och från olika telefoner, ännu ett varv till och från olika telefoner med frågor som:
-Vilken tid skulle vi fara?
-Vars ska vi fara?
-Ja men å fiska.
-Var det idag?
-Men skärp dej nu!
Å skärpt det ska jag säga att det är jag! För i den här sovsäcken ligger en riktig skarping, eller det kunde ha gjort det om det var någon annan som köpt just den här säcken och legat precis här just nu.
-Kan det ha varit åtta?
-Nej då har vi i så fall sumpat allt.
-Cirka nio då, kanske?
Efter att ha gjort en statistisk sammanställning på alla förslag som ramlade in kom vi fram till slutsatsen att det borde vara klockan tio.
Vi kunde ju inte fråga reseledarparet för då kanske det skulle råka bli någon som inte skulle få plats på resan, på grund av ouppmärksamhet vid informationen kvällen före, och jag ville ju så gärna följa med.

Frukosten smakade utsökt på denna vackra plats vid foten av fjället. Så vackert att det gör ont i hjärtat.
Solen som glimrar både i sjöns vatten och i poolen, stenfalken som snabbt gled förbi mellan björkstammarna och så hela gänget med värdparet sittandes runt eldstaden.
Just då fanns det ingen annanstans jag hellre hade velat vara.
Efter att ha packat allt vi trodde vi behövde för tre dagar begav vi oss ner till stranden där kryssaren väntades lägga till ganska snart. Så kommer den då majestätiskt glidande mot oss och ett sus går genom församlingen, på grund av att en av alla kylbagar råkar öppna sej och innehållet slungar sej villigt ut på stenarna.
Kaptenen angör bryggan eller stenpiren på ett exemplariskt sätt, å andra sidan har jag nästan aldrig sett någon angöra varken bryggor eller pirar så jag vet inte riktigt vad jag pratar om. Men tjusigt är det.
Väl ombord sätter eller lägger vi oss skönt tillrätta. Vissa minglar lite bland passagerarna och snart serverades kaffet.
Efter denna sköna båtresa kommer vi så fram till platsen med stort F. Fiskeparadiset!
Här finns allt vi kan behöva och mer därtill, vi kommer nog att klara livhanken även om det känns lite läskigt när båten med besättning lämnar oss ensamma på stranden.
Å nu kommer vi till det mest krävande med hela resan, vem ska klara sej och vem kommer att flippa ur på grund av: DET FINNS INGEN MOBILTÄCKNING HÄR!
Spännande, vi skulle ha kunnat starta en vadslagning här men det kom jag på först nu och det är ju lite sent påtänkt eftersom jag tror vi alla kommer ihåg resultatet.
Nåväl vi installerar oss i den fina stugan och gör upp eld på grillplatsen för nu ska vi ju leva på fisk i flera dagar. Grillad, rökt, kokt, halstrad, gravad och smörstekt. Inte alla förstås för det finns en katt bland hermelinerna i detta gäng, en som inte gillar fisk!
Men han får vara med oss i alla fall även om han får sitta lite på sidan om och helst bara vara tyst. Såna är vi, omtänksamma och vänliga.
Solen skiner på oss så pass mycket att vi sakta men säkert måste börja klä av oss, dock inte alla för en del klarade värmen fullt påklädd med kepsen på svaj.
Å nu ska vi äntligen få fiska!
På grund av tidsbrist måste det bli ett smärre uppehåll i berättandet nu och jag får återkomma med vidare detaljer lite senare.
Verkar som om det här blir en väldigt lång berättelse, får nog lov att komprimera fortsättningen.
Fiskechefen visste nog inte vad han gjorde när han satte mej som bloggare, snart är nog bloggtillståndet indraget.

Men om jag får, hörs vi snart igen.

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Paradisfiske

Nu ska gänget ut på fiske, långt, låååååångt bort, för allra första gången. Tänk att hela gänget är samlat med grevar och patroner, tajgabrudar och storfiskare. Det kan ju inte bli annat än en hejdundrande fiskeresa.

Det hela började i Vuollerim. Med hjälp av ett skohorn började vi fylla en vit bil med allehanda grejor som kan behövas på en utflykt som denna...
-Mattpiska?
-Nä, den får du lämna hemma!
-Locktång?
-!
-Visst ja det finns ju ingen ström där.
-Men läppglansen, DEN lämnar jag inte hemma.
-Suck, ta med den då!
Lite försenade kommer vi oss iväg mot tätorten tillika kyrkostaden där vi ska proviantera.
Vars sjutton ska maten rymmas?
Väl framme träffar vi två av fiskegängets medlemmar som tålmodigt väntade utanför butiken.
-Har ni väntat länge?
-Nä, men personalen var just ut och frågade om dom skulle komma med lite förfriskningar.
-!
Sen började det mest jobbiga med en sån här resa, handlandet.
-Vad vill du ha med?
-Spelar ingen roll, bestäm du.
Just det svaret är det värsta man kan tänka sej vid ett sånt här tillfälle.
Det visar sej i alla fall att korgen fylldes proppfull i största samförstånd.
Våra två vänner som bara skulle komplettera lite eftersom dom redan hade handlat i södra Sverige fick återigen tålmodigt vänta på oss.

Så kom vi oss iväg. Men då kom vi på att vi är ju lite hungriga. Vi stannar på första bästa matställe efter vägen!
Sagt och gjort.
Det var ett bra val för jag har sällan ätit så god kyckling som den på Laponiagrillen.
Sen fick somliga för sej att vi skulle åka förfärligt länge för nu skulle det helt plötsligt sovas!
Vem fick då köra?
Men det gick bra och efter att ha stannat och druckit kaffe med biskvier till, kom vi så fram till det ställe där bilen skulle lämnas.
Vädret var toppen, strålande sol, nästan vindstilla och varmt i luften.
Båtskjutsen stod och väntade vid stranden och den garvade båtsmannen som skulle skjutsa oss svimmade inte när han såg all packning vi hade med oss.
Kylbagar, ryggsäckar, väskor, påsar och kassar. Är vi verkligen bara fyra stycken? Måste ha gömt sej någon i handskfacket, jag får se efter.
Nej inte en kotte fanns där, en par tre spindlar hittade jag men dom ville inte följa med, dom skulle på fjällvandring i närheten.
Efter en ljuvlig båtfärd där ingen kräktes eller föll över bord, (egentligen lite synd, hade ju kryddat historien lite om så varit fallet) kom vi fram till andra sidan sjön där våra två sista medlemmar stod och väntade.
Då var vi alltså samlade, trots krokiga vägar, långa kassaköer och veliga provianterare var vi nu tillsammans.
Själva fiskeresan skulle inte bli av förrän nästa dag så nu såg vi till att samla krafterna med god mat och en lång natts sömn. Eller lång och lång, men en stund sov vi i alla fall.
-Kom ihåg att båten är här för att hämta oss klockan tio!
-På kvällen?
-På morgonen, ärthjärna!
-Jaha på morgonen, sa jag och virade snuttefilten runt huvudet.
Fortsättning följer...

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Hjortronfileér och abborrsylt

-Ska vi fara och se om vi hittar några hjortron i morgon?
Annmari behöver inte tjata särskilt länge, eller egentligen behövde hon inte ens tjata utan bara fråga en enda gång förrän jag svarar, att givetvis ska vi det.
Sålunda börjar jag tisdagen med att dra omkring med hunden i lite lätt duggregn runt 97an.
Ystert hoppar eller rättare sagt släpar sej en blöt svart-vit hund framåt längst bak i snöret.
Det är så skönt att vara ute och gå!
Väl hemma med lervattenstänk runt hela huset (tror hunden hämnades promenaden med att se till att sprida smutsigt vatten överallt!) gjorde jag i ordning en liten matsäck, hjortronplockarattiraljer och förstås fiskegrejorna.
Mitt nya fina spö som jag fick av lilla flickungen har gått sönder, spötoppen gick av!
Tragiskt!
Fast det går att använda det ändå som tur är.

Sen kommer Annmari och hämtar mej. Lyxigt med privatchaufför tänker ni kanske?
Men nu förhåller det sej så att lilla flickungens bil har gått sönder och då är det plötsligt jag som är utan bil!
Konstig ekvation!
Å sanningen att säga känns det lyxigt att bli hämtad så där!
Ut till Porsi och få sej lite kaffe och väcka Lilla Gubben, som i och för sej kanske inte sov men det hade känts rätt skönt om så varit fallet.
I alla fall tyckte han att det var så mysigt att höra flickorna småprata och fnittra ute i köket att han var tvungen att komma och göra oss sällskap.

Sen bar det av upp till Lund eftersom vi visste att skoaffären var öppen.
När allt var ordnat skuttade vi glatt uppför berget med fullastade ryggsäckar.
Hur ska hjortronen rymmas?
Länge sen jag gick den här vägen sommartid, det måste ju ha varit midsommaren 2007.
Mysigt är det i alla fall och snart skymtar vi Norrimyran.
Om hjortrontillgången tänker jag inte berätta för då ska alla dit å plocka och eftersom jag säger på det viset tror alla att det finns jättemycket hjortron där!
Det är i och för sej bra för stigarna behöver minsann trampas och spindelnäten tas ner.
Så vi kan säga: Det finns jättemycket hjortron där! (Fniss)
Gud vad nyfikna ni är, eller?
Om ni kommer och mutar mej med en stor påse färdigrensade hjortron kan jag berätta sanningen. Kanske!

Nu till det viktigaste, fisket.
När mackorna, kaffet och dom goda bullarna var slut började vi hänsynslöst att kasta spinnare och drag runt huvudet på alla Norrimyrfiskar.
-Jag har en! På första kastet! Åhåhåhåhåhå...
Gissa om jag blev nyfiken, skulle hon få en grann röding eller en regnbåge?
-Bara en abborre, säger Annmari.
-BARA en ABBORRE!!!
Jag som älskar abborrar, den godaste fisken som överhuvudtaget finns!
-Jippi, ropar jag, visst vill inte du ha den själv? Det var ju kanske en ledande fråga, men jag var ju tvungen att försäkra mej om att jag skulle få bli ensam lycklig ägare av den taggiga läckerheten.
-Nä, ta den du.
-Tack!
I samma veva ringde telefonen och det var den lilla flickungen som med min lilla gråa bil dragit iväg långt söderut och som nu ville veta vad jag gjorde.
-Fiskar! Du kan ju inte ringa NU! Precis innan jag kastat första kastet! Annmari har ju fått en fin abborre!
-Ok, säger flickungen, jag vill ha abborrfiléer när jag kommer hem, så sätt igång å kasta!
-Tack!
Jag minns inte om vi hann säga hej då innan spinnaren tog ytan på Norrimyrträskets mörka vatten.
Efter några kast kunde även jag utbrista i åhåhåhåhåh...
En till grann abborrre, härligt!
-Har inte vi klafsat nog i blötmyrar, ska vi plåga benen ännu mer för fiskets skull?
Vilken fråga! Klart vi måste fiska lite till.
-Kolla, vad var det det, vilket plask, måste vara en storing!
Kasta, kasta...
-Nu! Den är å luktar på draget! Hugg nu då! Nä.
Jaja, det var en grann en och ibland, fast bara ibland räcker det ju med att få se storfisken.

Trötta i benen beslöt vi oss för att avsluta fisket eftersom klockan helt plötsligt hade gått dubbelt så fort när vi fiskade mot när vi letade hjortron. Konstigt.
Fisken stuvades ner i ryggsäcken, MIN ryggsäck, för Annmari donerade sin fångst till lilla flickungen som hade beställt filéerna.
Nöjda lufsade vi nerför berget och till Lilla Gubben som ängsligt satt bakom köksgardinen och spanade efter oss i oro för att vi skulle ha villat bort oss i dom djupa skogarna.
Nu var jag nog lite ovarsam med sanningen!
Väl hemma såg jag till att få i ordning hjortronfiléerna och abborrsylten.
Ännu en härlig dag i fiskens tecken.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Den utlovade fortsättningen

Ska försöka rannsaka minnet från den adliga fisketuren med Greven.
Måste slita bort plåstret från pekfingret först, det var sjutton vad svårt det var att skriva med det på.
Plåstret beror inte på grevfisket utan på att jag skulle öppna en färgburk med ett stämjärn (ja, jag vet vad ni undrar, varför använde hon ett stämjärn? Vet jag inte själv, men det råkade väl ligga där precis när jag var i nöd efter ett verktyg) och stämjärnet slant och borrade sej in i mitt finger.
Nu är det borta.
Inte fingret, utan plåstret.

Jag tror jag slutade förra avsnittet efter den delikata maten.
Efter det fortsatte Linn och Annmari sitt trollingfiske från båten och jag tog en prommenad runt sjön. För jag hade hört talas om en annan sjö precis i väständan (visst låter det kunningt) av sjön, kan i och för sej varit i något annat väderstreck beroende på var man befinner sej.
Båten angjorde myrkanten och vi begav oss alla tre iväg genom den vilda skogen. Efter tre kilometer, ja eller hundrafemtio meter, såg vi sjön!
Lika vacker som dom andra grevsjöarna.
På grund av spöbrist fick lilla flickungen fiska medan jag satte mej att vila på en mossig stubbe.
Alldeles vid sidan av denna stubbe ligger en gammal murken torrfura och denna fura har varit ordentligt ansatt av skadedjur, stora skadedjur!
Tror nämligen att nalle har varit och letat godsaker där.
Nåväl ingen fisk och vi travar tillbaka, fiskelaget intar båten och jag fortsätter promenaden runt sjön. Å jag kan konstatera att nalle varit ganska aktiv även här, stubbar och murkna träd har kastats omkring i en salig röra. Kanske han till och med varit lite vrång?
Mer fiske och sen var vi hungriga igen! Nu bjöds det på ljuvligt god fisk, dock inte blåblodig då detta stora vattedjur fångats i en annan sjö. Ej ägd av Greven.
Kan ha tappat någon detalj av utflykten eftersom tidens gång har rensat lite i hjänans hårddisk.

Nöjda och belåtna beger vi oss hemåt, först till grevens residens, åkandes i fiskechefens bil för att hämta lilla flickungens bil och sedan hem för en skön vila framför tvn.
Trodde jag, ungen var ju inte trött, hon ville spela kort!
Kallas inte det illa förfarande av förälder? Föräldern som så gärna vill slappna av till tevens brus under en skön yllefilt.
Nåja jag klådde henne i fyra raka matcher!
Det kan hända att jag nu mindes lite fel på grund av tidens gång, men jag är nästan säker...

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ett tecken!

-Gör dej klar, om fem minuter kommer en bil och hämtar dej!
-Vars ska vi, vad ska jag ha på mej? En sexig kortkort kjol och pumps (har jag inte)? En romantisk volangklänning med snörsandaler (har jag inte)? En strikt dräkt med nätta kängor (har jag inte)?
-Ja men skogskläderna så klart!
-Jaha, såna har jag!
Efter att ha väntat en kvart på dom där fem minuterna kom en bil med rätt färg för att hämta mej.
-Ska du ha med så där mycket grejor? Vi ska ju bara iväg på en snabbtur!
-Ja, fiskegrejor och regnkläder och regnstövlar kan man väl inte fara utan när man ska upp i sjöarna!
-Då måste ju jag hem och hämta mina grejor, behöver man stövlar?
-?!! (Suck, vi ska ju fiska, fiskar är oftast i vattnet, och vid vattnet där fiskarna är kan det vara blött.)
- Jag äger inga stövlar, jag tar kängor.
Äntligen kommer vi iväg mot nya utmaningar i fiskens tecken.
-Den här vägen har jag aldrig åkt -... - på sommaren, är det så här det ser ut! Nu känner jag igen mej, här har jag ju varit.
-Kolla här är Nietsakträsket! Här brukar vi se ormar.
Efter att ha varit till Långträskkojan för att se till att det inte ryker in från kaminen beger vi oss till jaktkojan för lite kaffe och Annmaris nybakade bullar, tänk så gott med bullar!

Det blir inte fiske än på ett tag för nu ska vi till Kalsok för att kolla att foderautomaten fungerar och att fiskarna växer sej feta och granna inför pimpeltävlingen till våren.
Fiskechefen beordrar fullständig tystnad när vi går ner mot sjön för fiskarna i detta vatten är lite tillbakadragna och rädda för främmande bespisningspersonal. Det går jättebra, åtminstone en kort stund, sen kan vi ha glömt vad han sa och började kanske samtala lite försiktigt som vi ibland gör.
Väl i båten greppar vår vän chauffören årorna och börjar ro så att det stilla vattnet klyvs i ett rasande tempo.
DÅ får jag se tecknet!
Då får jag se att fiskar inte alltid bara är i vattnet eller ens riktigt nära vattnet!
Då får jag se att fiskar kan klättra i träd!
För där vid stranden ser jag klart och tydligt hur en liten livad laxöringsunge helt hämningslöst kastar sej ner från ett träd. Ja, eller träd och träd, det var en torrfura vid strandkanten. Eller torrfura vet jag inte men en torr pinne var det. Å från den hoppar den alltså.
Nu var det ju oturligtvis bara jag som såg det men det kan väl ändå inte vara någon som tvivlar på min trovärdighet?!!
Nåväl, automaten fungerade till belåtenhet både för fiskar och fiskechef så vi kan lugnt återvända till stranden i samma rasande fart.

Så blir det då dags för fiske!
Här kan vi komma med ett litet tips från en mindre känd och mindre vild marksmänniska: Kolla att spötoppen passar till resten av spöet, INNAN ni far hemifrån!
Medan chauffören och fiskechefen drar iväg till tätorten för att söka finna de delar till spöet som fattades började jag och Annmari att tömma Kojsjön.
Idag har jag ju mitt nya spö, spöet som jag fick i present av min lilla flickunge. Det som hon med hjälp av min stora pojkunge köpt i kyrkostaden Jokkmokk. Spännande, kommer spötoppen att vina i luften och skicka ut spinnaren låååååååångt ut på sjöns stilla yta?
Jodå, ganska långt i alla fall, allt beror tydligen inte på utrustningen, föraren har visst också ett visst ansvar över hur saker ska fungera.
Inget napp och nu kommer herrarna tillbaka med ett komplett spö denna gång!
Å vad händer då? Han får fisk! Hur gick det till?
Till råga på allt blev vi flickor lite hungriga, eftersom vi varit ute längre än beräknat.
Då, som en hägring, kommer allas vår Roffe, sladdandes med sin Mersa runt husknuten på Byhåla och med bilen full av mat!
Han rent av räddade våra liv när han matade oss med hamburgare och korv!
Några fler fiskar blev det inte.

Väl hemma somnade jag nästan genast, mätt i magen och full av beundran över vilka vänner vi har.
På natten vaknade jag av att jag hade så konstigt ont i ryggen mellan skulderbladen, men lyckades till slut somna om.
När jag morgonen efter skulle klä på mej förstod jag genast vad tecknet med den klättrande fisken betydde: det hade börjat växa ut en ryggfena mellan skulderbladen!

Håll dragen blöta!

Gunilla