Vargspår och julpynt

Återigen skulle det bli en sån där härlig promenad uppför berg, över myrar och längs vägar.
Kan man ha det bättre än så här?
Nej, det kan man inte!
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Porsi innan hon själv fick fara hem och göra lite vad hon ville innan det var dags att möta upp i läskiga skogen.
Vi gjorde som vanligt och rusade uppför backen förbi Lund.
När vi så småningom hämtat oss så pass att vi kunde börja prata kom vi överens om att vi har ju faktiskt inte bråttom.
Vi måste hinna njuta också!
Det gjorde vi och uppe på berget kunde vi åter högt och ljudligt förkunna att vi vunnit över naturlagarna ännu en gång, det vill säga, vi orkade hela vägen upp!

Sen fortsatte promenaden i samma spår som tidigare, ni vet, mot Porsifjällen!
På tal om spår, den här gången hade det varit full rulle i skogen, vi såg lodjursspår, järvspår och några vargspår!
I och för sej kan det ha varit räv, hare, ekorre och skogsmus, men det låter ju inte lika spännande, eller hur?
Vi kör på de första förslagen tycker jag.
Däremot såg vi ingen björn.

Men vad är detta?
Ett människospår, här mitt på linjen, hur är det möjligt, måste undersökas noggrant.
För allmänhetens kännedom kan jag säga att det inte var våra egna spår vi såg!
Kom inte fram till någon lösning så vi fick lämna spåret att kallna i nysnön.
Till och med orrarna var än mer ystra än förra gången och hade sprungit gatlopp på vägen så att snön hade sprutat långväga omkring.
Älgarna hade egentligen inte heller legat på latsidan för såna mäktiga spår kunde vi också urskilja mellan alla orrtramp.
Denna gång hade Fiskechefen tagit det osäkra före det säkra, eller var det, det säkra före det osäkra?
Nu mötte han oss en bra bit före Kalsok och vad var detta?
Vem har han med sej?
Jo, allas vår Roffe, ni vet han som brukar rädda oss från svältdöden genom att komma med hamburgare och annat gott när det som bäst behövs.
Vadan detta?
Jo, Fiskechefen hade en plan, en plan som innefattade klättring på hög nivå, så pass högt att det inte räckte att stå på tå, man måste upp på en stege!
Å vis av erfarenhet vet han att det är ingen idé att försöka få oss flickor att utföra ett sådant uppdrag.
När vi kommit fram till kojan brann det återigen på alla möjliga ställen för att värma frusna själar och mitt på golvet tronade en jättelik stege!
Men chef som han är, tog Fiskechefen allt i sina egna händer, klättrade upp till högsta takfönstret för att där uppe fästa en sån vacker ljusslinga, som skulle lysa som en kollektiv gloria över alla fromma varelser som brukar vistas i denna boning.

I samma veva kom lilla flickungen och vi kunde stoppa lite mat i krävan, dock inte av samma dignitet som föregående helg, men korv och potatis kan vara nog så bra när man är hungrig.

Ska faktiskt inte berätta vem som fick den andra slingan att börja lysa efter att chefen hade gått bet…
Å som vanligt slutade kvällen med lite kortspel, som herrarna uppgivet gav upp och for hem från, för att lämna tre värnlösa flickor kvar i läskiga skogen…

Om vi mot förmodan överlevde och kom hem får ni veta nästa gång.
Så till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla