Återigen en myrfrusenpromend, men denna gång gör vi precis tvärtom, det vill säga, vi börjar där vi slutade förra gången, nämligen vid foten av berget.
Denna gång hade den mer rutinerade vandraren Annmari en ryggsäck med sej, till skillnad mot mej, som hade min clementin i jackfickan.
Ryggsäcken var med , därför att vi denna gång skulle gå uppför berget, eftersom vi förra gången gick nerför berget, och denna gång skulle göra tvärtom.
Var jag lite väl informativ nu, tycker ni?
Kanske rent av pedagogisk?
Kan vara möjligt, men man ska alltid ta det osäkra före det säkra eller vara säkra innan man osäkrar eller säkert skjuter inte bollen eller nu blev det svårt…
Hur som, man kan behöva lite skaffning med sej när man ska anstränga sej så som vi nu skulle göra.
Å det hade ju inte jag fattat, men Annmari räddade situationen på ett väldigt bra sätt.
Vi startade så vandringen och var nästan så andfådda att vi inte kunde prata innan vi ens kommit upp till Elsa i Lund.
Men vi har med åren utvecklat ett nytt drivmedel: ”pratdriften”, så sålunda konverserade vi oss uppför det långa och branta berget och kunde på krönet slå oss för brösten, nej bröstet å säga: Vi klådde dej än en gång!
Denna gång skulle vi ta en annan väg, vi skulle gå rakt över Norrimyran, uppför rågången, över linjen, följa skoterleden och till slut komma upp på Kalsokvägen.
Å så vi gjorde, vi fick hoppa över en liten bäck som fortfarande var vaken och vi fick snubbla över frusna tuvor och forcera en uppförsbacke som vintertid bjuder på ganska tufft motstånd när vi kommer stormande på skidor, men fram till vägen kom vi i alla fall.
Nu blev det ju lite av en söndagspromendad att gå på vägen, men det var då ett gäng ystra orrar gjorde turen än mer värdefull. Orrar som flög, orrar som oflög, det vill säga, dom satt i trädtopparna och orrar som gjort spår på vägen.
Å precis då ringde Annmaris telefon och maken, tillika lilla Gubben, även kallad Fiskechefen sa att han skulle bli lite sen och skulle inte kunna möta oss med bilen.
Ok, sa vi, då genar vi förbi Rörtjärn istället för att gå hela vägen efter vägen.
Sagt och gjort.
Men när vi sen traskar som bäst bland lingonris och småbjörk, hör vi det karateristiska ljudet av en röd Pick up.
Han hade farit med osanning, rent av ljugit, han hade inte alls blivit försenad!
Men nu fick han stå sitt kast!
Han fick fara själv, alldeles ensam till kojan och göra upp eld, utan två flickor som hjälp!
Så går det när man ljuger, tänk på det gott folk!
Nu är det så att jag är hemskt hungrig och jag kan inte börja skriva om den ljuvliga kogrytan som skulle avnjutas senare på kvällen utan att råka ut för akuta svältsymptom, så jag får återkomma med det senare.
Men till dess:
Håll maskarna feta!
Gunilla
Denna gång hade den mer rutinerade vandraren Annmari en ryggsäck med sej, till skillnad mot mej, som hade min clementin i jackfickan.
Ryggsäcken var med , därför att vi denna gång skulle gå uppför berget, eftersom vi förra gången gick nerför berget, och denna gång skulle göra tvärtom.
Var jag lite väl informativ nu, tycker ni?
Kanske rent av pedagogisk?
Kan vara möjligt, men man ska alltid ta det osäkra före det säkra eller vara säkra innan man osäkrar eller säkert skjuter inte bollen eller nu blev det svårt…
Hur som, man kan behöva lite skaffning med sej när man ska anstränga sej så som vi nu skulle göra.
Å det hade ju inte jag fattat, men Annmari räddade situationen på ett väldigt bra sätt.
Vi startade så vandringen och var nästan så andfådda att vi inte kunde prata innan vi ens kommit upp till Elsa i Lund.
Men vi har med åren utvecklat ett nytt drivmedel: ”pratdriften”, så sålunda konverserade vi oss uppför det långa och branta berget och kunde på krönet slå oss för brösten, nej bröstet å säga: Vi klådde dej än en gång!
Denna gång skulle vi ta en annan väg, vi skulle gå rakt över Norrimyran, uppför rågången, över linjen, följa skoterleden och till slut komma upp på Kalsokvägen.
Å så vi gjorde, vi fick hoppa över en liten bäck som fortfarande var vaken och vi fick snubbla över frusna tuvor och forcera en uppförsbacke som vintertid bjuder på ganska tufft motstånd när vi kommer stormande på skidor, men fram till vägen kom vi i alla fall.
Nu blev det ju lite av en söndagspromendad att gå på vägen, men det var då ett gäng ystra orrar gjorde turen än mer värdefull. Orrar som flög, orrar som oflög, det vill säga, dom satt i trädtopparna och orrar som gjort spår på vägen.
Å precis då ringde Annmaris telefon och maken, tillika lilla Gubben, även kallad Fiskechefen sa att han skulle bli lite sen och skulle inte kunna möta oss med bilen.
Ok, sa vi, då genar vi förbi Rörtjärn istället för att gå hela vägen efter vägen.
Sagt och gjort.
Men när vi sen traskar som bäst bland lingonris och småbjörk, hör vi det karateristiska ljudet av en röd Pick up.
Han hade farit med osanning, rent av ljugit, han hade inte alls blivit försenad!
Men nu fick han stå sitt kast!
Han fick fara själv, alldeles ensam till kojan och göra upp eld, utan två flickor som hjälp!
Så går det när man ljuger, tänk på det gott folk!
Nu är det så att jag är hemskt hungrig och jag kan inte börja skriva om den ljuvliga kogrytan som skulle avnjutas senare på kvällen utan att råka ut för akuta svältsymptom, så jag får återkomma med det senare.
Men till dess:
Håll maskarna feta!
Gunilla
1 kommentar:
Kogrytan var i alla fall god!
Skicka en kommentar