Tänk valborgshelgen som var så varm att klädtrasor kastades hejvilt omkring på Sigurdssjöns blöta is. Rödingarna var tydligen väldigt frusna vid denna tidpunkt, för dom stod i kö för att få åka med pimpelhissen upp genom hålen. Gamla skoterspår fick användas som broar att gå på och renskinn fick tjäna som både solstol och solskydd.
Eller den gången när vi skulle skidra upp till någon sjö och fick syn på björnspår på snön. Nyfikna som vi var ville vi ju veta varifrån han björnen kom, så vi bakspårade honom ganska länge, ända tills det sunda förnuftet fick en chans att övermanna nyfikenheten och vi hastigt avslutade spårningen.
Eller den gången vi var tvungna att skidra under skaren förbi Långträsk bara för att vi glömt make up å i-linje. Om det fanns något som kunde heta skratt-energidrift så skulle jag ha flugit fram i skoterspåren den gången, men det ända som hände var att jag fick fruktansvärt ont i magen.
Eller den gången då Micke trodde vi blivit alldeles tokiga eftersom vi ville iväg på självaste trettondagsaftonen för att pimpla i Kojsjön. I mörkret!
Gick inte nå särskilt bra kan jag säga!
Eller dagen efter midsommar då Monkan bjöd oss på rökt abborre vid Nietsakträsk, där hela stora fiskegänget fick kalasa på denna delikatess även om en av oss som vanligt var lite sidsteppad på grund av känd anledning. Men om jag inte minns fel hade Monkan fixat något alldeles speciellt gott även till honom.
Eller den gången för väldigt länge sen när lilla flickungen var med och vi skulle åka skidor upp till Byhåla. Tror det kan ha varit i början på maj. Då vi fick plocka fram plastpåsar och trä på pjäxorna eftersom Norrimyran var alldeles uppblött på sina ställen och vattnet formligen forsade runt våra fötter. Å skoterspåret efter Lomyrvägen korsades av flera nya små bäckar.
Eller den gången när jag och Ella åkte stjärtlapp i backarna kring Pelloettan så länge att Annmari var tvungen att ta i på skarpen för att vi skulle komma tillbaka till eldstaden för å få oss mat i krävan.
Nog med minnen för den här gången!
Det kan ju faktiskt ta slut med såna guldkorn om man slösar för mycket.
Kan för övrigt tala om att det förekom ett antal monster i Långträskkojan här för leden, å då pratar jag inte om fiskechefen.
Å samtidigt som isen råmade som en galen isbjörn med magsår flammade norrskenet så häftigt att det både hördes och syntes ända bort till England.
Så alla fiskevänner, snart är det bara 55 dagar kvar, håll ut….
Till nästa gång:
Håll maskarna feta!
Gunilla
Eller den gången när vi skulle skidra upp till någon sjö och fick syn på björnspår på snön. Nyfikna som vi var ville vi ju veta varifrån han björnen kom, så vi bakspårade honom ganska länge, ända tills det sunda förnuftet fick en chans att övermanna nyfikenheten och vi hastigt avslutade spårningen.
Eller den gången vi var tvungna att skidra under skaren förbi Långträsk bara för att vi glömt make up å i-linje. Om det fanns något som kunde heta skratt-energidrift så skulle jag ha flugit fram i skoterspåren den gången, men det ända som hände var att jag fick fruktansvärt ont i magen.
Eller den gången då Micke trodde vi blivit alldeles tokiga eftersom vi ville iväg på självaste trettondagsaftonen för att pimpla i Kojsjön. I mörkret!
Gick inte nå särskilt bra kan jag säga!
Eller dagen efter midsommar då Monkan bjöd oss på rökt abborre vid Nietsakträsk, där hela stora fiskegänget fick kalasa på denna delikatess även om en av oss som vanligt var lite sidsteppad på grund av känd anledning. Men om jag inte minns fel hade Monkan fixat något alldeles speciellt gott även till honom.
Eller den gången för väldigt länge sen när lilla flickungen var med och vi skulle åka skidor upp till Byhåla. Tror det kan ha varit i början på maj. Då vi fick plocka fram plastpåsar och trä på pjäxorna eftersom Norrimyran var alldeles uppblött på sina ställen och vattnet formligen forsade runt våra fötter. Å skoterspåret efter Lomyrvägen korsades av flera nya små bäckar.
Eller den gången när jag och Ella åkte stjärtlapp i backarna kring Pelloettan så länge att Annmari var tvungen att ta i på skarpen för att vi skulle komma tillbaka till eldstaden för å få oss mat i krävan.
Nog med minnen för den här gången!
Det kan ju faktiskt ta slut med såna guldkorn om man slösar för mycket.
Kan för övrigt tala om att det förekom ett antal monster i Långträskkojan här för leden, å då pratar jag inte om fiskechefen.
Å samtidigt som isen råmade som en galen isbjörn med magsår flammade norrskenet så häftigt att det både hördes och syntes ända bort till England.
Så alla fiskevänner, snart är det bara 55 dagar kvar, håll ut….
Till nästa gång:
Håll maskarna feta!
Gunilla
2 kommentarer:
Min mamma är världens bästa, och hon skriver världens bästa blogg dessutom. Så jag tycker att alla som håller med mig lämnar en kommentar nu så hon får veta det :)
Håller fullständigt med föregående talare, kanske inte att hon är världens bästa mamma??
Men som författare är hon bäst.
Den dagen hon tar sig i kragen och författar en bok, ska då jag köpa ett ex.
Skicka en kommentar