Så här i uppehållsfisketider får man faktiskt lov att ta till minesbanken för att klara av att vänta på det nya fiskeåret som börjar om precis 56 dagar. 56 otroooooooligt långa dagar!
Men kan till exempel tänka tillbaka på den kalla januari eller februarimorgonen då den enda som ställde upp för att hjälpa två fiskesugna flickor som ville till Vuollaure var allas vår Krille. 25 grader kallt men nog sjutton skulle dom iväg å Krille skjutsade, borrade och kom med uppmuntrande tillrop när inte ens en frusen fiskrumpa kom upp ur hålen.
Eller den gången när vi kom till Pelloettan och knappt hann kasta ut spinnarna innan rödingen formligen kastade sej upp ur det grunda vattnet och slet ut reven från haspelrullen. Vi fick freda oss med björkvidjor när dom blev för närgågna.
Eller dom gångerna när vi travat iväg till Dövattnet tidigt på morgonen för att i strålande sol invänta både storröding, mattross och andra storfiskare.
Eller den gången när vi travade iväg från Långträsk, över bron, genom skogen för att strax innan Dövattnet mötas av en tjädermamma med ett helt gäng små duniga ungar. Vi stod blick stilla å tokglodde på den härliga synen å naturligtvis hade vi ingen kamera med oss vid det tillfället.
Vi och vi, fel uttryck! Annmari hade ingen kamera med sej. För jag har aldrig nån sån teknisk pryl i min utrustning.
Eller en tidig aprilmorgon när vi med pimpelväskorna i hand traskar iväg på skaren över myrar, genom skogar, över sjöar, ja, rättare sagt vi går dit näsan pekar. Tänk att en sån gång få träffa på någon annan skogstokig människa, där vi kommer trippande utan att behöva bry oss om vare sej vägar eller skoterspår. Men dom skulle väl bara skaka på huvudet åt människomänniskorna som beter sej på det viset. Det vill säga, det skulle vara precis som vanligt.
Eller dagen före nyårsafton när vi, alla tre(!) åker skidor genom snötyngda skogar till den härliga jaktkojan för att vänta in fiskepremiären på nyårsdagen.
Å det var inte bara skogen som var tyngd, Annmari drog en gigantisk pulka fullastad med mat (som skulle räcka två dagar), fiskechefen hade faktiskt en ryggsäck, men om den var tom eller inte hann vi inte se innan han hade skejtat ifrån oss flickor med en väldig fart.
Eller dagen då pimpeltävlingen gick av stapeln på Rörtjärn och Evy drog upp en grann öring med bara händerna. Dessvärre hände det inte under tävlingstid utan sent på eftermiddagen och ganska säkert hade den fisken legat bra till som kandidat till största fisken det året. Nu fick hon inte något pris däremot såriga knogar efter att ha kastat sej framstupa över pimpelhålet för att slita upp besten innan den hann ångra sej och vända om neråt igen.
Eller den gången för flera år sen när pimpeltävlingen var på Tjuresape och vi skidrade dit, även denna gång på skaren. Å återigen var det bara att vända näsan åt det håll vi trodde var rätt å sätta igång att hasa oss fram. Gick hur bra som helst, även om vissa vill påstå att vi inte hittar i dessa skogar utan karta! Strax innan sjön, ska man passera en myr, och på denna myr hade ett helt gäng med renar traskat före oss. Då gjorde vi ett av våra sällsynta(!) misstag!
Vi följde inte deras spår, för det såg ut som om dom hade tagit en väldig omväg, utan vi skidrade rakt fram, väldigt rakt fram. Det var dumt! Helt plötsligt var vi tvungen att ta oss över en bäck som yrvaket hade börjat porla mellan stenarna. Minns inte hur vi gjorde för att komma över, kanske precis som vanligt: vi blundade och tog fart! Fram kom vi alla fall, å det året vann fröken Brännmark första pris i ungdomsklassen och till pappas förtjusning valde hon en snusnäsduk i pris! Ibland har jag minne som en mindre förvirrad guldfisk!
Eller den gången när vi, Annmari, Inga-Lill och jag skulle hämta in fiskmatarapparaten i Rörtjärn. Då vi fick hugga oss genom isen för att komma fram med båten å när vi väl var där höll på att gå bet på att få lös apparaten från alla rep och kättingar. Nu är det ju så att vi nästan aldrig går bet (egen iakttagelse) så till slut fick vi lös den. Men då fick vi se att den lilla unghunden Lilleman fallit i det iskalla vattnet och tog sej inte upp! Anmari rodde som besatt och jag försökte kapa repet som höll fast matar-maskinen, med en slö yxa. Totalt svettiga och skärrade hann vi fram för att få upp en genomblöt och iskall norrbottensspets på torra land för snabb transport av matte Inga-Lill till Byhåla och värmen.
Eller den gången tre(!) personer åkte uppför nästan hela berget på en Ski-Doo Elan i supermoddig snö.
Snacka om slitvarg! Skotern alltså! Fram kom vi till slut och jag kan säga att maten var extra god efter den ganska utdragna turen. Det må finnas hur många stora, starka, nya, grymma snömotorskotermaskiner som helst, men se Ski-Doo Elan med sina 12 hästkrafter, den är min stora favorit!
Eller den gången i maj månad när vi fick lösa fiskeproblemet med hjälp av träplankor. Då vi inte kom oss ut på isen för den hade släppt från land. Å vi langade ut planka efter planka för att med darrande små ben kunna ta oss ut till väntande pimpelhål, som vid den tidpunkten hade blivit stora vakar. Fisk fick vi, fast jag tappade min fångst , då jag inte hade särskilt bra balans på min planka, å den svagheten utnyttjade fiskrackaren på en gång, svängde med stjärtfenan och slängde sej tillbaka i issörjan.
Plankorna förresten! Dom har en alldeles egen historia, som jag kanske ska berätta om en annan gång.
Så till nästa nostalgitripp:
Håll maskarna feta!
Gunilla
Men kan till exempel tänka tillbaka på den kalla januari eller februarimorgonen då den enda som ställde upp för att hjälpa två fiskesugna flickor som ville till Vuollaure var allas vår Krille. 25 grader kallt men nog sjutton skulle dom iväg å Krille skjutsade, borrade och kom med uppmuntrande tillrop när inte ens en frusen fiskrumpa kom upp ur hålen.
Eller den gången när vi kom till Pelloettan och knappt hann kasta ut spinnarna innan rödingen formligen kastade sej upp ur det grunda vattnet och slet ut reven från haspelrullen. Vi fick freda oss med björkvidjor när dom blev för närgågna.
Eller dom gångerna när vi travat iväg till Dövattnet tidigt på morgonen för att i strålande sol invänta både storröding, mattross och andra storfiskare.
Eller den gången när vi travade iväg från Långträsk, över bron, genom skogen för att strax innan Dövattnet mötas av en tjädermamma med ett helt gäng små duniga ungar. Vi stod blick stilla å tokglodde på den härliga synen å naturligtvis hade vi ingen kamera med oss vid det tillfället.
Vi och vi, fel uttryck! Annmari hade ingen kamera med sej. För jag har aldrig nån sån teknisk pryl i min utrustning.
Eller en tidig aprilmorgon när vi med pimpelväskorna i hand traskar iväg på skaren över myrar, genom skogar, över sjöar, ja, rättare sagt vi går dit näsan pekar. Tänk att en sån gång få träffa på någon annan skogstokig människa, där vi kommer trippande utan att behöva bry oss om vare sej vägar eller skoterspår. Men dom skulle väl bara skaka på huvudet åt människomänniskorna som beter sej på det viset. Det vill säga, det skulle vara precis som vanligt.
Eller dagen före nyårsafton när vi, alla tre(!) åker skidor genom snötyngda skogar till den härliga jaktkojan för att vänta in fiskepremiären på nyårsdagen.
Å det var inte bara skogen som var tyngd, Annmari drog en gigantisk pulka fullastad med mat (som skulle räcka två dagar), fiskechefen hade faktiskt en ryggsäck, men om den var tom eller inte hann vi inte se innan han hade skejtat ifrån oss flickor med en väldig fart.
Eller dagen då pimpeltävlingen gick av stapeln på Rörtjärn och Evy drog upp en grann öring med bara händerna. Dessvärre hände det inte under tävlingstid utan sent på eftermiddagen och ganska säkert hade den fisken legat bra till som kandidat till största fisken det året. Nu fick hon inte något pris däremot såriga knogar efter att ha kastat sej framstupa över pimpelhålet för att slita upp besten innan den hann ångra sej och vända om neråt igen.
Eller den gången för flera år sen när pimpeltävlingen var på Tjuresape och vi skidrade dit, även denna gång på skaren. Å återigen var det bara att vända näsan åt det håll vi trodde var rätt å sätta igång att hasa oss fram. Gick hur bra som helst, även om vissa vill påstå att vi inte hittar i dessa skogar utan karta! Strax innan sjön, ska man passera en myr, och på denna myr hade ett helt gäng med renar traskat före oss. Då gjorde vi ett av våra sällsynta(!) misstag!
Vi följde inte deras spår, för det såg ut som om dom hade tagit en väldig omväg, utan vi skidrade rakt fram, väldigt rakt fram. Det var dumt! Helt plötsligt var vi tvungen att ta oss över en bäck som yrvaket hade börjat porla mellan stenarna. Minns inte hur vi gjorde för att komma över, kanske precis som vanligt: vi blundade och tog fart! Fram kom vi alla fall, å det året vann fröken Brännmark första pris i ungdomsklassen och till pappas förtjusning valde hon en snusnäsduk i pris! Ibland har jag minne som en mindre förvirrad guldfisk!
Eller den gången när vi, Annmari, Inga-Lill och jag skulle hämta in fiskmatarapparaten i Rörtjärn. Då vi fick hugga oss genom isen för att komma fram med båten å när vi väl var där höll på att gå bet på att få lös apparaten från alla rep och kättingar. Nu är det ju så att vi nästan aldrig går bet (egen iakttagelse) så till slut fick vi lös den. Men då fick vi se att den lilla unghunden Lilleman fallit i det iskalla vattnet och tog sej inte upp! Anmari rodde som besatt och jag försökte kapa repet som höll fast matar-maskinen, med en slö yxa. Totalt svettiga och skärrade hann vi fram för att få upp en genomblöt och iskall norrbottensspets på torra land för snabb transport av matte Inga-Lill till Byhåla och värmen.
Eller den gången tre(!) personer åkte uppför nästan hela berget på en Ski-Doo Elan i supermoddig snö.
Snacka om slitvarg! Skotern alltså! Fram kom vi till slut och jag kan säga att maten var extra god efter den ganska utdragna turen. Det må finnas hur många stora, starka, nya, grymma snömotorskotermaskiner som helst, men se Ski-Doo Elan med sina 12 hästkrafter, den är min stora favorit!
Eller den gången i maj månad när vi fick lösa fiskeproblemet med hjälp av träplankor. Då vi inte kom oss ut på isen för den hade släppt från land. Å vi langade ut planka efter planka för att med darrande små ben kunna ta oss ut till väntande pimpelhål, som vid den tidpunkten hade blivit stora vakar. Fisk fick vi, fast jag tappade min fångst , då jag inte hade särskilt bra balans på min planka, å den svagheten utnyttjade fiskrackaren på en gång, svängde med stjärtfenan och slängde sej tillbaka i issörjan.
Plankorna förresten! Dom har en alldeles egen historia, som jag kanske ska berätta om en annan gång.
Så till nästa nostalgitripp:
Håll maskarna feta!
Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar