I år har jag redan hunnit med att få njuta av 3 ”myrfrusenpromenader”, det vill säga, promenaderna när man precis som på skaren på vårvintern, går dit näsan pekar!
Överallt är det lika hårt och fast.
Nu pratar jag faktiskt om naturen!
Vilken härlig känsla!
Första turen var en så kallad hemvändar promenad, vi gick alltså hem!
Vi hade i och för sej före det gått dit, därifrån vi nu startade, men då gick vi på färdigtrampade stigar och grusiga vägar.
I alla fall, nu skulle vi gå hem, och då startade vi från jaktkojan med ganska lätt packning, jag bar ett rödglänsande äpple och Annmari en skimrande clementin.
Man vet aldrig vad som kan hända på färden så det gäller att vara utrustad.
Vi passerade Byhåla med rätt så bra fart för att styra stegen mot Rörtjärn.
När vi väl hittat dit, tog vi sikte på torrfuruplanteringen som växer frodigt ända fram till de gnistrande och sprakande elektirifieringstrådarna.
Men innan vi hunnit så långt, stannade vi till och njöt av den delikata matsäcken. Så med krävan full, eller åtminstone mindre tom, orkade vi då fortsätta turen mot hemmets trygga vrå.
Men där på linjen gjorde vi en helt ny upptäckt: det hade uppstått ett helt nytt jakttorn!
Man ska aldrig sluta förvånas, tänk vad det händer saker här i skogarna!
Vi såg inga älgar eller björnar.
Nere vid Norrimyrträskets strand bestämde vi ganska snabbt att vi går inte över isen, inte idag i alla fall.
Vi går sålunda runt sjön och njuter av alla snökristaller som glittrar i rimfrosten.
Framme vid bakvalen känns det som om vi nästan är hemma, för här har vi spenderat så mycket tid och ätit så många apelsiner och frossat på så mycket hjortron, men det hjälps inte, vi måste fortsätta ner till byn.
Vi passerar våran Pompa-gumma som fått lite ny färg i håret och Tjopp-stenen med sin härliga utsikt över älven.
Väl nere i civilisationen smakade det gott med kaffe innan färden till tätorten Vuollerim tog vid.
Kan tilläggas att lilla Gubben, eller jag borde kanske säga Fiskechefen, blev väldigt glad att vi helskinnade hade tagit oss hem!
Å vet ni vad?
I dag är det bara 45 dagar till fisket öppnar igen!
Så till dess:
Håll maskarna feta!
Gunilla
Överallt är det lika hårt och fast.
Nu pratar jag faktiskt om naturen!
Vilken härlig känsla!
Första turen var en så kallad hemvändar promenad, vi gick alltså hem!
Vi hade i och för sej före det gått dit, därifrån vi nu startade, men då gick vi på färdigtrampade stigar och grusiga vägar.
I alla fall, nu skulle vi gå hem, och då startade vi från jaktkojan med ganska lätt packning, jag bar ett rödglänsande äpple och Annmari en skimrande clementin.
Man vet aldrig vad som kan hända på färden så det gäller att vara utrustad.
Vi passerade Byhåla med rätt så bra fart för att styra stegen mot Rörtjärn.
När vi väl hittat dit, tog vi sikte på torrfuruplanteringen som växer frodigt ända fram till de gnistrande och sprakande elektirifieringstrådarna.
Men innan vi hunnit så långt, stannade vi till och njöt av den delikata matsäcken. Så med krävan full, eller åtminstone mindre tom, orkade vi då fortsätta turen mot hemmets trygga vrå.
Men där på linjen gjorde vi en helt ny upptäckt: det hade uppstått ett helt nytt jakttorn!
Man ska aldrig sluta förvånas, tänk vad det händer saker här i skogarna!
Vi såg inga älgar eller björnar.
Nere vid Norrimyrträskets strand bestämde vi ganska snabbt att vi går inte över isen, inte idag i alla fall.
Vi går sålunda runt sjön och njuter av alla snökristaller som glittrar i rimfrosten.
Framme vid bakvalen känns det som om vi nästan är hemma, för här har vi spenderat så mycket tid och ätit så många apelsiner och frossat på så mycket hjortron, men det hjälps inte, vi måste fortsätta ner till byn.
Vi passerar våran Pompa-gumma som fått lite ny färg i håret och Tjopp-stenen med sin härliga utsikt över älven.
Väl nere i civilisationen smakade det gott med kaffe innan färden till tätorten Vuollerim tog vid.
Kan tilläggas att lilla Gubben, eller jag borde kanske säga Fiskechefen, blev väldigt glad att vi helskinnade hade tagit oss hem!
Å vet ni vad?
I dag är det bara 45 dagar till fisket öppnar igen!
Så till dess:
Håll maskarna feta!
Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar