Kogrytans ankomst

Nu tror jag att jag törs fortsätta att skriva om den kulinariska läckerheten som väntade fem förväntansfulla matgäster.
Jag är nästan säker på att vi fortfarande var på väg från Kalsok med sikte på Rörtjärn när jag slutade förra gången.
Vi gick söder om det som en gång varit Göstas koja. Nu låter jag så där härligt världsvan igen, söder om(!). Men ingen kan faktiskt kolla om det är rätt eller inte, så jag kan tryggt fortsätta briljera!
Passerade kyrktuppen på behörigt avstånd. Hoppas att ni har sett den stolta tuppen som tronar i sitt paradis och ständigt vaktar på alla och en var som befinner sej i hans närhet.
Framme på åsen som ligger på västra sidan(!) om Rörtjärn fick vi syn på månen, alldeles rund och gul. Eftersom det sakta men säkert hade börjat skymma gjorde den sej väldigt vacker mellan trädstammarna.
Vi slet oss ifrån den vackra synen och traskade iväg mot Byhåla.

När vi passerade Rörtjärnsbakvalen kom jag att tänka på nyårsaftonen när jag och Annmari satt alldeles ensamma här och lagade oss lunch. Minns inte vad det var, men det var gott, fast också väldigt ”onyårsaktigt”.
Vi var som vanligt väldigt trendigt klädda, det vill säga, åtmonstone jag hade kläder som troligtvis varit moderna för många år sen och som alltså borde vara inne nu igen.
Frös gjorde vi i alla fall inte!
Helt plötsligt började vi tokskratta, när vi kom på att just i detta nu, det vill säga då, höll de flesta andra människomänniskorna på med att förbereda trerättersmiddagar, stryka nyårsblåsan, lacka naglarna och fluffa håret.
Å här satt vi!
Med sotiga fingrar, håret troligtvis ganska okammat och våra TRENDIGA kläder å mådde SKITBRA!

Tillbaka till nuet.
Vi trippade förbi Byhåla och fortsatte den sista lilla biten fram till kojan.
Då!
Då, mötte vi en mystisk bil som kom rullande!
Aha, detta måste undersökas.
Så vi ställde oss mitt i vägen för att stoppa ekipaget, som på alla vis försökte få oss att flytta våra hotfulla kroppar från deras färdväg.
Men se, det gick inte, dom fick stanna!
Å då visade det sej att det inte alls var några skumma typer, det var ju våra vänner från fjärran land!
Trevligt!
Framme i kojan hade lilla Gubben gjort upp eld på alla möjliga ställen så värmen hade sakta men säkert börjat sprida sej.
Nu anlände lilla flickungen som kom farande med ett silverglänsande vrålåk.
Efter henne sladdade Greven in på gårdsplanen med vita faran.
Så nu var det BARA Kirtikbonden med sin underbara kogryta som fattades!
Äntligen hörde vi ett nytt motorljud och visst var det Grytan, förlåt Janne som kom smygande mellan månskuggorna.
Det vore faktiskt inte rättvist att försöka beskriva doft och smak-upplevelsen som nu följde, eftersom det var ett så litet antal av den mänskliga befolkningen som fick njuta av detta.
Därför gör jag inte det, men jag kan säga så pass mycket att till och med vi flickor blev totalt stumma av hänförelse över denna gryta.
Det kan i och för sej ha kommit ett och annat åhh eller ahh eller gudomligt eller något liknande över våra läppar, men det var också allt.
Å tro nu inte att det räckte med det här!
Han hade med sej efterrätt också!
Glass och hjortronsylt!
När vi så kom till sans efter denna måltid avslutade vi kvällen med lite kortspel som vanns av…
Sen bar det av ner mot hemmet i Vuollerim i tryggt sällskap av lilla flickungen.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla