Fiskmiddag

Det var gott med kaffe! Även om jag tyckte att det saknades en bakelse eller en dajmtårta.
Få se, vars var vi nu?
Just det, i Dövattnet.
När vi passerat Botilda och hunnit fram till eldstaden möttes vi av ljuvliga kaffeångor och hundskall. Det var visserligen våran egen hund som skällde, men det fanns en annan tystlåten och gammalförståndig varelse på plats som tyckte att tillvaron blev ganska besvärlig med denna näbbgädda närvarande.
Botildas fästman Lage och vår nya fiskevän Frank hade spöna ute på jakt efter storrödingen. Tror att även Linda försökte göra livet besvärligt för middagsmaten.
När vi nu satt och konverserade i största samförstånd fick vi meddelande om att det hade siktats en väldigt konstig fisk i Pullisbäcken.
Ivriga störtade vi iväg genom den väldiga skogen för att skåda detta exemplar.
Över stock och sten, genom sly och ris och på otrampade stigar trippade vi fram.
Äntligen kom vi fram till bäcken, men inte kunde vi se något konstigt där, hade vi blivit lurade?
Lite besvikna trampade vi fram till vägen för att precis missa denna ovanliga fisksort som i detta nu transporterades bort på en slamrande släpvagn.
Det var bara att gå tillbaka till eldstaden för att få höra av Botilda att Lage hade haft på en storing på sitt spö medans vi var på utflykt.
Skit också!
Det var ju middan, som vi skulle ha ätit med glupande aptit!
Vi tröstade oss med mer kaffe och sockerkaka.
Annmari, lilla flickungen och jag gjorde en kraftinsats för att få tag i mat till oss alla, vi provade fiskelyckan bort mot bakvalen.
-Jag hade napp!
Härligt! Kanske Annmari skulle rädda oss från att magra bort!
Nej, trots ivriga kast och några små svordomar lyckades vi inte få upp en enda fisk.
Nu började dagen gå mot sitt slut så vi knatade återigen tillbaka till våra vänner vid elden för att söka tröst hos varandra.
Men då!
Då böjde sej spötoppen på Lages spö igen!
Å den här gången hade inte fisken en chans, nu drogs den sakta men säkert upp på land.
Vi gjorde vågen och vi applåderade, tror till och med att vi hurrade lite grann.
Men först och främst slängde vi stekpannorna på elden, för nu skulle här frossas!
När så hungern var stillad och mörkret lagt sej promenerade vi till parkeringen och våra väntande fordon för vidare transport till jaktkojan.
Där väntade två nöjda och trötta jägare som blev jätteglada av få så trevligt sällskap på kvällskvisten.
Vi hann med en omgång kortspel innan tröttheten gjorde att vi, jag och lilla flickungen, var tvungna att rulla ner mot tätorten Vuollerim.

Å i precis detta nu kan jag komma med väldigt otrevlig information:
SNART STÄNGS SJÖARNA FÖR DET HÄR FISKEÅRET!
Tragiskt!

Men tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla