Middagen skulle alltså intas på en annan plats, nämligen vid Dövattnets strand.
Så efter att ha packat ihop allt från bakvalen vid Sigurdssjön, som för övrigt blivit utrustad med en hejdundrande trave ved, begav vi oss iväg mot kojan för att skifta utrustning. Vete sjutton vad jag menade med det, för vi använder väl samma utrustning hela tiden.
Förresten kräver veden en egen liten historia.
Medan vi flickor trampade sönder mossan runt sjön gav sej våra riktiga karlar iväg för att fixa ved från en trave som legat och väntat på sällskap ett längre tag.
Utrustade med motorsågar och svällande armmuskler bar det av.
Å vad som hände vet inte vi kvarlämnade, ensamma, ängsliga fruntimmer, med tillbaka kom timmermännen med flaket fullt av ved!
Vad gjorde vi utan dom!
Ja, i och för sej skulle vi kunna göra en hel del, men dom sakerna tänker jag inte dela med mej av.
Vår fångst från första fiskeparadiset skulle bäras med till nästa, vilket skulle visa sej vara ett stort misstag.
Ryggsäckarna vägde ruskigt mycket, fast kanske inte min, men Annmaris var tung för hon bar fisken.
Tror jag bar ett paket tunnbröd och en saltburk å det kändes minsann i axlarna.
Nu bar det sej inte bättre än att våra vedhuggande vänner kände sej totalt slutkörda så dom följde inte med.
Varpå tre trallande jäntor trippade iväg för att göra livet besvärligt för Dövattnets fiskebestånd.
Bäverbron bjöd på motstånd på grund av småhalkiga stockar och två smårädda vandrare.
Den tredje, hon från södra Sverige, rusade över lika enkelt som om det vore E-fyran vi skulle passera.
När vi kom fram låg sjön alldeles stilla och solen sken så ljuvligt.
Nu kom den där sköna känslan igen, som jag tycker om.
-Vi går fram till eldstan, så jag får ta av mej den här tunga ryggsäcken, sa Annmari.
-Bra idé, tunnbrödet var ovanligt tungt idag, remmarna i ryggsäcken har skurit sej långt ner bland axelvalkarna, svarar jag.
Vår nya kompis håller med och snart är vi framme.
Vi är inte ensamma här, närmare 2,3 miljoner fjädermyggor gör oss sällskap.
Dessa myggor är väldigt vänliga, dom sticks inte som sina andra släktingar, men dom gillar att vara nära.
Så nära att det genast blir ett stort problem - vi kan inte prata!
Så fort man öppnar munnen kastar sej ett helt gäng in dit, för att ha sammanträde eller nåt!
Nej, nu överdrev jag, det kan aldrig bli så mycket insekter att vi inte kan prata.
Vi ser vak på vak på vattenytan, många fiskar finns det här!
-Är det svårt att fiska med dupp, frågar jag?
-Nä, skitenkelt svarar Annmari.
-Jag har ju faktiskt ett flöte, kan du hjälpa mej?
-Jo.
Så helt plötsligt har jag blivit duppare!
Å långt kan jag kasta fastän mitt spö gått av!
Känner mej riktigt proffsig.
Vi fiskar oss fram längs stranden och jag inser ganska snart att jag har köpt ett riktigt kvalitetsflöte!
Det sjunker aldrig!
-Händer det nåt, frågar Botilda?
-Nä, ingenting, svarar vi.
När vi kommit oss ganska nära bakvalen blåser det lite, så ytan blir en aning orolig.
Å som alldeles nybliven duppare är jag inte riktigt säker på att flötet beter sej normalt eller ej.
-Du visst ser det lite konstigt ut, försvinner det inte ibland, undrar jag?
-Jo, håll still ett tag och sen vevar du sakta in.
-Ok, jo det sitter ju faktiskt nåt på kroken!
-Va spännade!
Nu kommer vi till misstaget med att ta med sej fisk från en sjö till en annan!
När fiskarna vakar, är det inte för att få sej mat.
Nej, dom är uppe och kollar vad vi som fiskar gör!
Å nog fasen hade dom koll på att vi hade släpat med oss färdigfångad fisk hit!
Så när den granna regnbågen var aldeles invid land och jag skulle kasta upp besten, flinar den bara åt mej, smäller till med stjärtfenan och sliter av reven!
Snacka om att vara bakom flötet!
Samma sak visade det sej hade hänt Botilda.
Så tänk på det: Färdigfångad fisk må ej medtagas om ny fångst önskas!
Nu började skymningen sakta sänka sej över nejden och vi insåg att det bara är att gå tillbaka till eldstaden och tillaga det vi hade släpat med oss.
Det smakade ljuvligt och nöjda och belåtna började vi vandra hemåt kojan.
Vi var ju tvungen att passera bäverbron igen, nu i mörker, snacka om prestation.
Gapskrattande stapplade vi över.
Det måste ha varit en syn för gudar att se, stilen var en blandning mellan Charlie Chaplin och Åsa-Nisse.
Sovsäcken var ovanligt trevlig denna afton och vi somnade ovaggade vis av erfarenhet - nyfångat smakar bäst!
Håll dragen blöta!
Gunilla
Så efter att ha packat ihop allt från bakvalen vid Sigurdssjön, som för övrigt blivit utrustad med en hejdundrande trave ved, begav vi oss iväg mot kojan för att skifta utrustning. Vete sjutton vad jag menade med det, för vi använder väl samma utrustning hela tiden.
Förresten kräver veden en egen liten historia.
Medan vi flickor trampade sönder mossan runt sjön gav sej våra riktiga karlar iväg för att fixa ved från en trave som legat och väntat på sällskap ett längre tag.
Utrustade med motorsågar och svällande armmuskler bar det av.
Å vad som hände vet inte vi kvarlämnade, ensamma, ängsliga fruntimmer, med tillbaka kom timmermännen med flaket fullt av ved!
Vad gjorde vi utan dom!
Ja, i och för sej skulle vi kunna göra en hel del, men dom sakerna tänker jag inte dela med mej av.
Vår fångst från första fiskeparadiset skulle bäras med till nästa, vilket skulle visa sej vara ett stort misstag.
Ryggsäckarna vägde ruskigt mycket, fast kanske inte min, men Annmaris var tung för hon bar fisken.
Tror jag bar ett paket tunnbröd och en saltburk å det kändes minsann i axlarna.
Nu bar det sej inte bättre än att våra vedhuggande vänner kände sej totalt slutkörda så dom följde inte med.
Varpå tre trallande jäntor trippade iväg för att göra livet besvärligt för Dövattnets fiskebestånd.
Bäverbron bjöd på motstånd på grund av småhalkiga stockar och två smårädda vandrare.
Den tredje, hon från södra Sverige, rusade över lika enkelt som om det vore E-fyran vi skulle passera.
När vi kom fram låg sjön alldeles stilla och solen sken så ljuvligt.
Nu kom den där sköna känslan igen, som jag tycker om.
-Vi går fram till eldstan, så jag får ta av mej den här tunga ryggsäcken, sa Annmari.
-Bra idé, tunnbrödet var ovanligt tungt idag, remmarna i ryggsäcken har skurit sej långt ner bland axelvalkarna, svarar jag.
Vår nya kompis håller med och snart är vi framme.
Vi är inte ensamma här, närmare 2,3 miljoner fjädermyggor gör oss sällskap.
Dessa myggor är väldigt vänliga, dom sticks inte som sina andra släktingar, men dom gillar att vara nära.
Så nära att det genast blir ett stort problem - vi kan inte prata!
Så fort man öppnar munnen kastar sej ett helt gäng in dit, för att ha sammanträde eller nåt!
Nej, nu överdrev jag, det kan aldrig bli så mycket insekter att vi inte kan prata.
Vi ser vak på vak på vattenytan, många fiskar finns det här!
-Är det svårt att fiska med dupp, frågar jag?
-Nä, skitenkelt svarar Annmari.
-Jag har ju faktiskt ett flöte, kan du hjälpa mej?
-Jo.
Så helt plötsligt har jag blivit duppare!
Å långt kan jag kasta fastän mitt spö gått av!
Känner mej riktigt proffsig.
Vi fiskar oss fram längs stranden och jag inser ganska snart att jag har köpt ett riktigt kvalitetsflöte!
Det sjunker aldrig!
-Händer det nåt, frågar Botilda?
-Nä, ingenting, svarar vi.
När vi kommit oss ganska nära bakvalen blåser det lite, så ytan blir en aning orolig.
Å som alldeles nybliven duppare är jag inte riktigt säker på att flötet beter sej normalt eller ej.
-Du visst ser det lite konstigt ut, försvinner det inte ibland, undrar jag?
-Jo, håll still ett tag och sen vevar du sakta in.
-Ok, jo det sitter ju faktiskt nåt på kroken!
-Va spännade!
Nu kommer vi till misstaget med att ta med sej fisk från en sjö till en annan!
När fiskarna vakar, är det inte för att få sej mat.
Nej, dom är uppe och kollar vad vi som fiskar gör!
Å nog fasen hade dom koll på att vi hade släpat med oss färdigfångad fisk hit!
Så när den granna regnbågen var aldeles invid land och jag skulle kasta upp besten, flinar den bara åt mej, smäller till med stjärtfenan och sliter av reven!
Snacka om att vara bakom flötet!
Samma sak visade det sej hade hänt Botilda.
Så tänk på det: Färdigfångad fisk må ej medtagas om ny fångst önskas!
Nu började skymningen sakta sänka sej över nejden och vi insåg att det bara är att gå tillbaka till eldstaden och tillaga det vi hade släpat med oss.
Det smakade ljuvligt och nöjda och belåtna började vi vandra hemåt kojan.
Vi var ju tvungen att passera bäverbron igen, nu i mörker, snacka om prestation.
Gapskrattande stapplade vi över.
Det måste ha varit en syn för gudar att se, stilen var en blandning mellan Charlie Chaplin och Åsa-Nisse.
Sovsäcken var ovanligt trevlig denna afton och vi somnade ovaggade vis av erfarenhet - nyfångat smakar bäst!
Håll dragen blöta!
Gunilla
2 kommentarer:
BARA SLIT Å SLÄP!!!
Jag kan ju inte komma ihåg att vedtraven var riktigt så där stor! Men ibland sviker ju minnet!
Skicka en kommentar