Massor med ofiske

Happy Hour!

Det här har varit en ovanlig tid - en väldigt lång ofisketid.
Inte att rekomendera!
Förra fredagen började med en härlig stund i ....... potatislandet!
Blasten flög och potatisarna hoppade och hackan ven i luften.
Kan man ha det så mycket roligare en fredagförmiddag?
Jo!
Det kan man!
Man kan vara och fiska!
Men efter det, kommer nog potatisorgien i alla fall.
På eftermiddagen bjöd vi oss iväg till dom södra delarna av Vuollerimbygden, det vill säga Sudok.
God mat i trevligt sällskap och äntligen, äntligen fick jag träffa Myran.
Myran är inte en sexbent insekt, inte i det här fallet, utan en röd, mjuk och skitig finnspets.
Så tog den dagen slut utan att ha blött en enda spinnare.
Inte heller hade vi försökt dränka nån rödskimrande dupp.
Tragiskt.

Lördagen började lika idylliskt som fredagen - potatislandet.
Idag kom Annmari, så nu flög blast och potatisar dubbelt så snabbt, så fort att vi nästan inte hann få ont i ryggen innan allt var klappat och klart.
Återigen en härlig känsla, dock inte som den som brukar infinna sej när man står vid sjöstranden eller sitter runt elden.
Nu bar det sej inte bättre än att denna lördag innefattade surströmmingsätande!
Ännu en gång skulle vi få njuta av denna vällagrade och ljuvliga fiskdelikatess.
Idag skulle allt gå av stapeln i skolan i Porsi för där hade våra nyinflyttade Porsibor -Sven och Anna-Lena med familj ordnat kalas.
Dom hade säkert hjälp av några, men det stora ansvaret för detta evenemang stod dom för själva.
Varför skriver jag våra nyinflyttade?
Jag bor ju inte där längre, har inte gjort så på flera år faktiskt.
Men nu råkar det finnas ett välkänt talesätt:
En gång Porsibo - alltid Porsibo!
Å så är det, går inte att göra nåt åt faktiskt!
För dom stackare som inte ville äta strömming fanns det ungsstekt korv med en hemlig och enligt uppgift delikat sås till.
Å fastän korv hör till min favoritföda kunde den inte stå emot konkurrensen med fiskarna.
Argagreta, förlåt Annagreta hade ordnat ett lotteri med fina och även lite hemliga vinster.
Jag vann ju förstås inget även om jag faktiskt hade köpt lotter den här gången.
Kvällen avslutades runt elden i sällskap av både stora och små.
Ett trevligt kalas som vi hoppas snart upprepas.

Men så kom söndagen och nu föddes ett litet hopp om rovfiske!
Mycket riktigt - upp till Byhåla, för där satt redan delar av fiskegruppen, idag förstärkt med Ella, 5 år, som bor i kyrkostaden Jokkmokk.
Men innan vi gjorde livet surt för fiskarna skulle vi plocka lite lingon.
Å lite lingon blev det för mej!
Jag är verkligen ingen fena på att plocka bär.
Däremot var Annmaris hink ganska fort full.
Det var i och för sej inte alls konstigt, för Ella hjälpte ju henne.
Lite fuskigt tyckte jag, nästa gång tycker jag att storplockaren från Jokkmokk kan fylla min hink istället!
När lingonplockarbehovet var tillfredsställt och kaffet urdrucket, knatade två av oss iväg till Dövatttnet.
Denna pärla inramad av guldgula björklöv.
Bäverbron bjöd inte på så stora svårigheter denna gång, inte ens en bäverrumpa gjorde överfarten spännade.
Väl framme låg sjön spegelblank, men inte ett vak syntes på vattenytan.
Idag skulle vi försöka förvirra fisken lite genom att gå åt andra hållet efter stranden. Vanligtvis går vi åt ena hållet varje gång men nu hade vi denna lysande plan som skulle lura varenda röding som fanns i sjön.
Det finns inte så många ställen att stå på efter den stranden, för är det inte grunt så är det tätt men träd som gör allt för att trassla in krokar och revar.
Sålunda stod vi ganska tätt just denna gång.
Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud - inte fångstskriket som är vanligt förekommande på dessa utflykter utan hellre ett ljud som fick mej att tro att Annmaris rulle hade gått sönder.
Men sen hörde jag - plasket!
Å upp på land flög en grann regnbåge, som verkligen gjorde skäl för namnet, för den skimrade i regnbågens alla färger.
Så var då den dagen räddad!
Inga fler fiskar landades och när magen började skrika efter påfyllning av föda beslöt vi oss för att lämna fiskarna ifred för den här dan.
Nöjda och belåtna traskade vi iväg hemåt, även om jag inte hade fått någon fisk och inte fått mej mer än en halv hink lingon.
Men vad spelar det för roll när man får vara ute såna här ljuvliga höstdagar!
Till nästa gång:

Håll dragen blöta!

Gunilla