Min vanligtvis lediga fredag var inte ledig denna fredag, för vi hade turen att få fara på en trevlig personalresa till Luleå.
Där sopade vi mattan med våra arbetskamrater i en mångkamp som hette duga.
Vi, det är lika med IQ Amazonerna, smaka på det namnet! Smakar respekt.
I och för sej sinkade jag hela vårat lag för jag är ganska värdelös på sådana tävlingar, men trots det får jag ha jobbet kvar. Än så länge i alla fall.
Men på grund av det blev det en hel dag med ofiske.
Fick kontakt med fiskegruppen och gjorde upp om att efter att ha rotat runt i potatislandet på lördagen skulle vi bege oss upp till sjöarna för att göra livet surt för rödingarna.
Vi skulle faktiskt också för ovanlighetens skull äta surströmming.
Så fredagskvällen avnjöts med...
Skulle ni bra gärna vilja veta!
Glöm det!
På tal om surströmming, förra lördagen njöt vi också av denna delikata fisk, även denna gång på grund av att arbetsjobbet behövde ha min lediga fredag.
Då befann vi oss vid Sigurdssjön, hela gänget, förstärkt med den lilla flickungen.
Vi fick då en ny erfarenhet till handa:
Om man blir duschad av surströmmingsspad kan den doften effektivt döljas med myggspray!
Mygga i sprayform ska det vara!
Strömmingen avnjöts under det sedvanliga lätet: mmmmmmmm............ Den formligen smälte i munnen.
Den här gången var det två stycken som fick sitta vid sidan av och vara lågmälda på grund av sin konstiga inställning till fiskdelikatessen.
När mörkret började lägga sej kom jag och flickungen på att även vi borde fara hem och lägga oss, för vi hade ett digert arbete framför oss dagen därpå.
Vi skulle flyttstäda hennes lägenhet i Öjebyn, en egen historia som inte går att återberätta på grund av ett cykelställ.
När vi så skulle ge oss av frågade Greven lite försynt om han kunde få skjuts till sitt residens.
Ungen och jag tittade på varandra och trodde inte att vi hört rätt:
Skulle vi enkla, simpla varelser få skjutsa hem GREVEN!
Jo, så var det, VI skulle få den ynnesten!
Flickungen fick rusa i förväg för att göra bilen någorlunda anständig inför kortegen.
Vi vet ju att det brukar fästas vimplar kringom sådana fordon, men eftersom det här kom hastigt på, hade vi inga sådana till hands.
Så vi knöt fast toapapper i backspeglarna istället och så kunde kortegen sakta starta. Har i och för sej en svag aning om att en kortege innefattar mer än en bil, men skit i det, Greven kom hem i bästa välmåga.
Tillbaka till denna dags ätande. Det vill säga nästa lördags ätande som i denna stund är förra lördagens ätande.
Evenemanget skulle gå av stapeln i Byhåla, eller rättare sagt utanför Byhåla.
Utrustningen, surströmmingsburken fraktades dit av fiskechefen. På bilflaket!
Elden behövde vi inte bry oss om för den hade Fredrik fixat.
Fredrik som visar sej var en hejare på att slöjda, det visste kanske många redan. Å jag kan säga att han gör jättefina knivar.
Men trots det hade han otur: han hade redan ätit, så det fanns ingen plats för strömming i hans kräva.
Flickorna passade på att fiska lite eftersom vi slapp det digra jobbet med att få upp eld.
Där sopade vi mattan med våra arbetskamrater i en mångkamp som hette duga.
Vi, det är lika med IQ Amazonerna, smaka på det namnet! Smakar respekt.
I och för sej sinkade jag hela vårat lag för jag är ganska värdelös på sådana tävlingar, men trots det får jag ha jobbet kvar. Än så länge i alla fall.
Men på grund av det blev det en hel dag med ofiske.
Fick kontakt med fiskegruppen och gjorde upp om att efter att ha rotat runt i potatislandet på lördagen skulle vi bege oss upp till sjöarna för att göra livet surt för rödingarna.
Vi skulle faktiskt också för ovanlighetens skull äta surströmming.
Så fredagskvällen avnjöts med...
Skulle ni bra gärna vilja veta!
Glöm det!
På tal om surströmming, förra lördagen njöt vi också av denna delikata fisk, även denna gång på grund av att arbetsjobbet behövde ha min lediga fredag.
Då befann vi oss vid Sigurdssjön, hela gänget, förstärkt med den lilla flickungen.
Vi fick då en ny erfarenhet till handa:
Om man blir duschad av surströmmingsspad kan den doften effektivt döljas med myggspray!
Mygga i sprayform ska det vara!
Strömmingen avnjöts under det sedvanliga lätet: mmmmmmmm............ Den formligen smälte i munnen.
Den här gången var det två stycken som fick sitta vid sidan av och vara lågmälda på grund av sin konstiga inställning till fiskdelikatessen.
När mörkret började lägga sej kom jag och flickungen på att även vi borde fara hem och lägga oss, för vi hade ett digert arbete framför oss dagen därpå.
Vi skulle flyttstäda hennes lägenhet i Öjebyn, en egen historia som inte går att återberätta på grund av ett cykelställ.
När vi så skulle ge oss av frågade Greven lite försynt om han kunde få skjuts till sitt residens.
Ungen och jag tittade på varandra och trodde inte att vi hört rätt:
Skulle vi enkla, simpla varelser få skjutsa hem GREVEN!
Jo, så var det, VI skulle få den ynnesten!
Flickungen fick rusa i förväg för att göra bilen någorlunda anständig inför kortegen.
Vi vet ju att det brukar fästas vimplar kringom sådana fordon, men eftersom det här kom hastigt på, hade vi inga sådana till hands.
Så vi knöt fast toapapper i backspeglarna istället och så kunde kortegen sakta starta. Har i och för sej en svag aning om att en kortege innefattar mer än en bil, men skit i det, Greven kom hem i bästa välmåga.
Tillbaka till denna dags ätande. Det vill säga nästa lördags ätande som i denna stund är förra lördagens ätande.
Evenemanget skulle gå av stapeln i Byhåla, eller rättare sagt utanför Byhåla.
Utrustningen, surströmmingsburken fraktades dit av fiskechefen. På bilflaket!
Elden behövde vi inte bry oss om för den hade Fredrik fixat.
Fredrik som visar sej var en hejare på att slöjda, det visste kanske många redan. Å jag kan säga att han gör jättefina knivar.
Men trots det hade han otur: han hade redan ätit, så det fanns ingen plats för strömming i hans kräva.
Flickorna passade på att fiska lite eftersom vi slapp det digra jobbet med att få upp eld.
-En bil, vem kan det vara?
-Men det är ju Mandelberg, va kul!
Mycket riktigt, visst är det Krille som kommer, stilig i sitt välodlade skägg, direkt från älgskogen.
Ingen fiskelycka i Kojsjön så vi bestämde att vi skulle gå till kojan och koka potatisen.
Varför behövde vi nu gå till kojan och göra det när vi hade eld vid Håla?
Jo, vi hade glömt sotipannan hemma!
Nu bar det ju sej inte bättre än att vi bestämde att vi skulle gena förbi Filipssjön och prova fiska lite där också.
Sagt och gjort, vi travade dit och ropade till resten av gänget att vi kommer snart med potatisen.
Inte ett vak såg vi och vi hade väl inte väntat oss det heller men fiskereflexen brydde sej inte om det.
Kasta, kasta...
-Jag har en!
-Va kul, är den stor?
-Tror det, nä förresten, det är nog en liten en, det går för lätt det här!
Veva, veva försiktigt och se på sjutton, det är ju en grann regnbåge.
Vis av erfarenhet, tror jag mej nu veta att man inte ska lyfta upp en sån här motståndare på land, man ska dra upp den.
Å så jag gjorde och snart låg den i mossan och den sedvanliga brottningsmatchen tog sin början.
Fiskeväskan var kvar vid Håla så jag hade ingen kniv till hands. Försökte slå ihjäl den med en halvliters plastflaska med tvivelaktigt innehåll. Gick skitdåligt, fisken bara flinade åt mej. Men så hittade jag en kraftig gren så jag kunde göra pinan kort för besten.
I samma veva hörde vi en bil, det var fiskechefen:
-Skulle inte ni koka potatis?!!
-Visst ja, glömde det!
-Men vi går nu!
Efter att skyndsamt ha rusat till kojan och tokkokat potatis, rusade vi tillbaka. Somliga bärandes på en varm potatisgryta. Själv bar jag det obligatoriska tunnbrödspaketet.
Ingen surströmmingsdusch denna gång men fisken var lika god som vanligt och räven fick sej också en liten fiskrumpa att kalasa på framåt natten.
Nöjda gick vi tillbaka till kojan för att somna till tonerna av Thor-Leifs som jaktchefen frikostigt bjöd oss på.
Håll dragen blöta!
Gunilla
Ingen fiskelycka i Kojsjön så vi bestämde att vi skulle gå till kojan och koka potatisen.
Varför behövde vi nu gå till kojan och göra det när vi hade eld vid Håla?
Jo, vi hade glömt sotipannan hemma!
Nu bar det ju sej inte bättre än att vi bestämde att vi skulle gena förbi Filipssjön och prova fiska lite där också.
Sagt och gjort, vi travade dit och ropade till resten av gänget att vi kommer snart med potatisen.
Inte ett vak såg vi och vi hade väl inte väntat oss det heller men fiskereflexen brydde sej inte om det.
Kasta, kasta...
-Jag har en!
-Va kul, är den stor?
-Tror det, nä förresten, det är nog en liten en, det går för lätt det här!
Veva, veva försiktigt och se på sjutton, det är ju en grann regnbåge.
Vis av erfarenhet, tror jag mej nu veta att man inte ska lyfta upp en sån här motståndare på land, man ska dra upp den.
Å så jag gjorde och snart låg den i mossan och den sedvanliga brottningsmatchen tog sin början.
Fiskeväskan var kvar vid Håla så jag hade ingen kniv till hands. Försökte slå ihjäl den med en halvliters plastflaska med tvivelaktigt innehåll. Gick skitdåligt, fisken bara flinade åt mej. Men så hittade jag en kraftig gren så jag kunde göra pinan kort för besten.
I samma veva hörde vi en bil, det var fiskechefen:
-Skulle inte ni koka potatis?!!
-Visst ja, glömde det!
-Men vi går nu!
Efter att skyndsamt ha rusat till kojan och tokkokat potatis, rusade vi tillbaka. Somliga bärandes på en varm potatisgryta. Själv bar jag det obligatoriska tunnbrödspaketet.
Ingen surströmmingsdusch denna gång men fisken var lika god som vanligt och räven fick sej också en liten fiskrumpa att kalasa på framåt natten.
Nöjda gick vi tillbaka till kojan för att somna till tonerna av Thor-Leifs som jaktchefen frikostigt bjöd oss på.
Håll dragen blöta!
Gunilla
1 kommentar:
Det är inte alla, som har lika fina cykelställ som vi har, minsann!
Skicka en kommentar