Rutten fisk och matriella förluster

Första tordagskvällen efter senaste semestern kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt än detta:
surströmmingsmiddag!
Denna läckerbit skulle avnjutas i Långträskkojan. Denna nya fina koja som ligger så nära Långträskets vatten att man sittandes vid bordet och tittandes ut genom fönstret skulle kunna tro att man rent av satt på en flotte.
Sju stycken surströmmingssugna individer hade samlats denna kväll. Nej, nu var jag ovarsam med sanningen, sex stycken surströmmingssugna menar jag, en av oss fick som vanligt sitta vid sidan om och vara så tyst som möjligt på grund av sin annorlunda inställning till fisk.
Här fanns tio olika sorters fisk, här fanns årets och fjolårets, här fanns filéer och ofiléer, egentligen fanns allt man skulle ha kunnat önska sej.
Färskpotatisen hoppade i grytan, redo att ge sej i kast med dom läckra fiskarna, löken, tunnbrödet, creme fraichen och tomaterna.
-Ni kan inte redan börja låta så där!
-Vad då, hur menar du nu?
-Låta så man förstår att det är jättegott, jag har inte hunnit bena och skinna av än!
-Ursäkta oss!
Men eftersom det är så otroligt gott är det svårt att låta bli att stöna av välbehag, men det är väl bara att försöka att lägga band på sej. Svårt, men det måste gå.
-Vilken tycker ni är godast?
-Den där burken, eller kanske den där, eller kanske den där, fast den där var lite svår att klämma ur skinnet. Vete sjutton förresten, för nu vet jag då inte vilken burk jag stoppade fingrarna i senast.
Efter ett frossande som varade lika länge som ett kortare maratonlopp (finns det korta maratonlopp?) gav vi till slut upp även om det fanns kvar en fiskstjärt i en av burkarna.
Ute hade det börjat skymma, eller rättare sagt det var mörkt. Å vad mysigt! Jag är ganska förtjust i hösten med allt vad det innebär även om dom ljusa nätterna om sommaren har sin tjusning.

När vi så kommit fram till nästa koja där natten skulle spenderas satt vi en stund runt denna kojas bord för att utvärdera kvällen och lägga upp planer på följande dags fiske.
Vi bestämde att vi inte skulle bestämma något förrän morgonen därpå när vi då slagit upp våra strömmingstindrande ögon.

Sigurdssjön!
Vi far till Sigurdssjön.
Jo men visst, hela gänget drog iväg mot nya friska fiskemål. Somliga duppade andra använde spinnare och dom tredje satt vid elden och var hungriga.
Efter att ha gått runt sjön kom vi fram till det ställe där det ska läggas ut spänger och kanske göras en liten bro. Det vill säga vi hittade en spång-och-bro byggsats. Nu är det så att vi kan vara lite ivriga ibland och denna dag hade vi med oss en storfiskare från Boden som var om möjligt ännu ivrigare än oss. Så nu utbröt en sällan skådad aktivitet: vi skulle lägga ut spängerna själva OCH göra en bro!
Planken som låg där smått övervuxna av mossa vägde närmare hundra kilo styck. Dom skulle vi nu fördela över den vattusjuka myren och även över ett sund på tjugo meter, eller kanske inte tjugo meter men två åtminstone.
Efter många om, men inga män (för dom satt vid eldstaden fullt upptagna med att ringa och höra om det gick bra, tänk vad omtänksamma dom är!) fick vi ut alla brädor.
Då säger hon från södra Sverige (Boden):
-Jag har ju napp!
Å mycket riktigt, längst bak på fiskelinan satt en guldskimrande öring fast, grattis!
Åter till verkligheten.
Nu föll det sej så att den enda som vågade beträda konstruktionen var vår storfiskande vän från Boden, men å andra sidan utnyttjade hon den möjligheten fullt ut. För när vi andra två gick för att få oss mat och kaffe efter denna kraftinsats satt hon envist kvar på denna svåråtkomliga plats.
När maten och kaffet avnjutits gick jag och Annmari ut på den lilla holmen dit sen lång tid tillbaka funnits en redan färdigbyggd bro OCH spänger.
Dagen är som allra ljuvligast när min telefon ringer.
Samtalet var angenämt och mitt under pågående konversation ropar Annmari:
-Jag har napp, kom och hjälp mej!
Men som vanligt, innan jag hunnit uppfatta hennes önskemål och släpat mej dit har hon fixat allt själv. Ännu en vacker öring har landats.
Helt plötsligt slår det mej: Det är bara jag som inte fått något!
Jag börjar då tokkasta min favoritspinnare åt alla håll jag bara hinner.
Bottennnapp! Skit också!
-Annmari, jag har bottenna.....
-Nä förresten, det är nog inte det, för i så fall sitter inte botten fast!
Veva, veva fast försiktigt och snart börjar det gå svallvågor på vattnet lika stora som efter Finlandsfärjan.
Å upp ur vattnet kommer en skogstokig regnbåge, vacker som en älgmule i solnedgången (hur nu en sån ser ut!).
Återigen uppstår en brottningsmatch där Ara som lämnade sin bronsmedalj på brottarmattan under OS skulle ha blivit blå av avund.
Jag avgick med seger och fångsten kunde förevigas med mobilen varpå ett antal människor blev bombarderade med denna bild, vare sej dom ville eller ej.
Ikväll blir det FÄRSKfisk till middag, tre stycken färska granna fiskar skulle förgylla aftonen för oss.
Nu blev ju den här skrönan som vanligt alldeles för långt så jag får ta berättelsen om materialförlusten en annan dag.
Tack för ert tålamod.

Håll dragen blöta!

Gunilla