Hjortronfileér och abborrsylt

-Ska vi fara och se om vi hittar några hjortron i morgon?
Annmari behöver inte tjata särskilt länge, eller egentligen behövde hon inte ens tjata utan bara fråga en enda gång förrän jag svarar, att givetvis ska vi det.
Sålunda börjar jag tisdagen med att dra omkring med hunden i lite lätt duggregn runt 97an.
Ystert hoppar eller rättare sagt släpar sej en blöt svart-vit hund framåt längst bak i snöret.
Det är så skönt att vara ute och gå!
Väl hemma med lervattenstänk runt hela huset (tror hunden hämnades promenaden med att se till att sprida smutsigt vatten överallt!) gjorde jag i ordning en liten matsäck, hjortronplockarattiraljer och förstås fiskegrejorna.
Mitt nya fina spö som jag fick av lilla flickungen har gått sönder, spötoppen gick av!
Tragiskt!
Fast det går att använda det ändå som tur är.

Sen kommer Annmari och hämtar mej. Lyxigt med privatchaufför tänker ni kanske?
Men nu förhåller det sej så att lilla flickungens bil har gått sönder och då är det plötsligt jag som är utan bil!
Konstig ekvation!
Å sanningen att säga känns det lyxigt att bli hämtad så där!
Ut till Porsi och få sej lite kaffe och väcka Lilla Gubben, som i och för sej kanske inte sov men det hade känts rätt skönt om så varit fallet.
I alla fall tyckte han att det var så mysigt att höra flickorna småprata och fnittra ute i köket att han var tvungen att komma och göra oss sällskap.

Sen bar det av upp till Lund eftersom vi visste att skoaffären var öppen.
När allt var ordnat skuttade vi glatt uppför berget med fullastade ryggsäckar.
Hur ska hjortronen rymmas?
Länge sen jag gick den här vägen sommartid, det måste ju ha varit midsommaren 2007.
Mysigt är det i alla fall och snart skymtar vi Norrimyran.
Om hjortrontillgången tänker jag inte berätta för då ska alla dit å plocka och eftersom jag säger på det viset tror alla att det finns jättemycket hjortron där!
Det är i och för sej bra för stigarna behöver minsann trampas och spindelnäten tas ner.
Så vi kan säga: Det finns jättemycket hjortron där! (Fniss)
Gud vad nyfikna ni är, eller?
Om ni kommer och mutar mej med en stor påse färdigrensade hjortron kan jag berätta sanningen. Kanske!

Nu till det viktigaste, fisket.
När mackorna, kaffet och dom goda bullarna var slut började vi hänsynslöst att kasta spinnare och drag runt huvudet på alla Norrimyrfiskar.
-Jag har en! På första kastet! Åhåhåhåhåhå...
Gissa om jag blev nyfiken, skulle hon få en grann röding eller en regnbåge?
-Bara en abborre, säger Annmari.
-BARA en ABBORRE!!!
Jag som älskar abborrar, den godaste fisken som överhuvudtaget finns!
-Jippi, ropar jag, visst vill inte du ha den själv? Det var ju kanske en ledande fråga, men jag var ju tvungen att försäkra mej om att jag skulle få bli ensam lycklig ägare av den taggiga läckerheten.
-Nä, ta den du.
-Tack!
I samma veva ringde telefonen och det var den lilla flickungen som med min lilla gråa bil dragit iväg långt söderut och som nu ville veta vad jag gjorde.
-Fiskar! Du kan ju inte ringa NU! Precis innan jag kastat första kastet! Annmari har ju fått en fin abborre!
-Ok, säger flickungen, jag vill ha abborrfiléer när jag kommer hem, så sätt igång å kasta!
-Tack!
Jag minns inte om vi hann säga hej då innan spinnaren tog ytan på Norrimyrträskets mörka vatten.
Efter några kast kunde även jag utbrista i åhåhåhåhåh...
En till grann abborrre, härligt!
-Har inte vi klafsat nog i blötmyrar, ska vi plåga benen ännu mer för fiskets skull?
Vilken fråga! Klart vi måste fiska lite till.
-Kolla, vad var det det, vilket plask, måste vara en storing!
Kasta, kasta...
-Nu! Den är å luktar på draget! Hugg nu då! Nä.
Jaja, det var en grann en och ibland, fast bara ibland räcker det ju med att få se storfisken.

Trötta i benen beslöt vi oss för att avsluta fisket eftersom klockan helt plötsligt hade gått dubbelt så fort när vi fiskade mot när vi letade hjortron. Konstigt.
Fisken stuvades ner i ryggsäcken, MIN ryggsäck, för Annmari donerade sin fångst till lilla flickungen som hade beställt filéerna.
Nöjda lufsade vi nerför berget och till Lilla Gubben som ängsligt satt bakom köksgardinen och spanade efter oss i oro för att vi skulle ha villat bort oss i dom djupa skogarna.
Nu var jag nog lite ovarsam med sanningen!
Väl hemma såg jag till att få i ordning hjortronfiléerna och abborrsylten.
Ännu en härlig dag i fiskens tecken.

Håll dragen blöta!

Gunilla