Ny dag, nya funderingar

Så kom då äntligen morgonen.
Efter att ha gått å lagt mej och frusit som en hjulbent rugguggla vaknade jag nu varm och go som en nygräddad småfralla. Nu blev det poesi! Läs den raden en gång till och njut, eller förresten skit i det!
Direkt ögonen öppnades började telefonen vibrera, just det, det var telefonen som gjorde så.
SMSen började ramla in. Nu började ett sms-ande utan dess like till och från olika telefoner, ännu ett varv till och från olika telefoner med frågor som:
-Vilken tid skulle vi fara?
-Vars ska vi fara?
-Ja men å fiska.
-Var det idag?
-Men skärp dej nu!
Å skärpt det ska jag säga att det är jag! För i den här sovsäcken ligger en riktig skarping, eller det kunde ha gjort det om det var någon annan som köpt just den här säcken och legat precis här just nu.
-Kan det ha varit åtta?
-Nej då har vi i så fall sumpat allt.
-Cirka nio då, kanske?
Efter att ha gjort en statistisk sammanställning på alla förslag som ramlade in kom vi fram till slutsatsen att det borde vara klockan tio.
Vi kunde ju inte fråga reseledarparet för då kanske det skulle råka bli någon som inte skulle få plats på resan, på grund av ouppmärksamhet vid informationen kvällen före, och jag ville ju så gärna följa med.

Frukosten smakade utsökt på denna vackra plats vid foten av fjället. Så vackert att det gör ont i hjärtat.
Solen som glimrar både i sjöns vatten och i poolen, stenfalken som snabbt gled förbi mellan björkstammarna och så hela gänget med värdparet sittandes runt eldstaden.
Just då fanns det ingen annanstans jag hellre hade velat vara.
Efter att ha packat allt vi trodde vi behövde för tre dagar begav vi oss ner till stranden där kryssaren väntades lägga till ganska snart. Så kommer den då majestätiskt glidande mot oss och ett sus går genom församlingen, på grund av att en av alla kylbagar råkar öppna sej och innehållet slungar sej villigt ut på stenarna.
Kaptenen angör bryggan eller stenpiren på ett exemplariskt sätt, å andra sidan har jag nästan aldrig sett någon angöra varken bryggor eller pirar så jag vet inte riktigt vad jag pratar om. Men tjusigt är det.
Väl ombord sätter eller lägger vi oss skönt tillrätta. Vissa minglar lite bland passagerarna och snart serverades kaffet.
Efter denna sköna båtresa kommer vi så fram till platsen med stort F. Fiskeparadiset!
Här finns allt vi kan behöva och mer därtill, vi kommer nog att klara livhanken även om det känns lite läskigt när båten med besättning lämnar oss ensamma på stranden.
Å nu kommer vi till det mest krävande med hela resan, vem ska klara sej och vem kommer att flippa ur på grund av: DET FINNS INGEN MOBILTÄCKNING HÄR!
Spännande, vi skulle ha kunnat starta en vadslagning här men det kom jag på först nu och det är ju lite sent påtänkt eftersom jag tror vi alla kommer ihåg resultatet.
Nåväl vi installerar oss i den fina stugan och gör upp eld på grillplatsen för nu ska vi ju leva på fisk i flera dagar. Grillad, rökt, kokt, halstrad, gravad och smörstekt. Inte alla förstås för det finns en katt bland hermelinerna i detta gäng, en som inte gillar fisk!
Men han får vara med oss i alla fall även om han får sitta lite på sidan om och helst bara vara tyst. Såna är vi, omtänksamma och vänliga.
Solen skiner på oss så pass mycket att vi sakta men säkert måste börja klä av oss, dock inte alla för en del klarade värmen fullt påklädd med kepsen på svaj.
Å nu ska vi äntligen få fiska!
På grund av tidsbrist måste det bli ett smärre uppehåll i berättandet nu och jag får återkomma med vidare detaljer lite senare.
Verkar som om det här blir en väldigt lång berättelse, får nog lov att komprimera fortsättningen.
Fiskechefen visste nog inte vad han gjorde när han satte mej som bloggare, snart är nog bloggtillståndet indraget.

Men om jag får, hörs vi snart igen.

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla