Tjärstubbar och tunnbröd

Eftersom den gyllene fisketiden nu är över gäller det att hitta nya vilda saker att skriva om.
Till exempel om tre stubb-brytande tjejer.
För det bar sej inte bättre än att en härlig dag i början av oktober begav sej ett gäng med skogstokiga individer ut i den läskiga vildmarken.
Det var faktiskt fortfarande tillåtet att fiska, så därför fanns det ett och annat fiskedon med.
Målet var förstås Dövattnet!
Vädret var strålande, egentligen lika strålande som sällskapet självt som stillsamt traskade genom skogen.
När vi anlände till den vackra pärlan, som sjön faktiskt är, låg ytan lika stilla som fiskechefen brukar göra! När han sover alltså!
Vi gjorde upp eld vid bakvalen och vissa av oss kastade ut drag och annat spännande i vattnet. Återigen förstår jag inte vad jag menar, för jag kommer då inte ihåg att det kastades ut något speciellt just den dagen!
Maten smakade gudomligt – tror jag – kommer faktiskt inte ihåg vad vi avnjöt vid detta speciella tillfälle.
Just som maten var färdigtuggad och det egentligen var dags för lilla middagsvilan, väckte Annmari en tanke: Vi borde samla ihop lite ved inför vintern!
Sagt å gjort, tjejerna drog iväg i samlad tropp!
Männen lovade att passa elden och dra upp en par tre rödingar under tiden.
Med ett tempo som skulle ha gjort den mest rasande björn avundsjuk, rycktes stubbar lös och kastades ner för slänten.
Det brakade å knakade så pass att några småtrötta näbbmöss skyndsamt sökte skydd hos herrarna vid elden.
När vi var nöjda där fortsatte vi till ”vintereldstaden” för att se till att vi skulle ha feta stubbar på plats som var fulla av tjära och som skulle värma oss hela långa vintern.
Å ett är då säkert, vi kommer inte att behöva frysa, men däremot är risken stor att vi får svälta!
I och för sej, det kommer snart ett avsnitt om tunnbrödsbakning, så jag törs nästan lova att vi inte kommer att tyna bort.

Tills nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla