Dags för bärgning

Efter att ha påverkats av björnar, älgar, solsken och annat trevligt tog vi oss så småningom fram till Tjuresape.
Med alla yxorna fortfarande i nävarna gjorde vi oss beredda att forcera den tjocka isen på sjön.
Men döm om vår förvåning när vi plötsligt har en helt isfri sjö framför våra glittrande ögon!
Vad ska vi då göra med alla yxor?
I och för sej kan ju björnen göra en oförberedd attack på hemvägen, så dom är nog ändå bra att ha.
- Kolla! Säger Annmari
- Vad ska jag kolla?
- Men ser du inte?
- Jo, jag ser ganska bra, åtminstone när jag har glasögonen på.
- Titta på sjön!
- Jo, jag ser den.
- Men vad är det du inte ser?
- Nu får du bestämma dej, ska jag se eller ska jag inte se?
- Finn fem fel! Vad är borta?
- Nämen kolla! Har du sett? Den är ju borta!
- Suck, tänk vilken tid det tar för vissa!
Fiskmatarapparaten hade kapsejsat, det enda som syntes var en av flytdunkarna!
Jämmer och elände, hur ska vi nu göra?

Efter ett rörande enigt sjöslag, nej jag menar rådslag, kom vi fram till att vi fortsätter enligt plan A, det vill säga ut med båten för bogsering av den nu nästan obefintliga apparaten.
Å nu kom yxorna till användning minsann!
Båten var full och då menar jag full med is och en gnutta vatten i botten.
Hugga, hugga, slänga isbitar, ösa vatten, hugga lite till, kasta mer isbitar och ösa det sista vattnet.
Kontroll av bottnen på båten – vissa yxhugg var ganska okontrollerade, kan ha orsakat oönskad skada på flytetyget.
Kontrollanten godkände det digra arbetet!
Då var båten färdig för arbete.
Så även Annmari som försågs med en åra i varje hand.
Ivrigt påhejad av förre vattenfallsarbetaren Mudderberg rodde hon med kraftiga årtag mot haveriplatsen.
Väl framme konstaterade skogsmannen att katastrofen var ett faktum, apparaten var ohjälpligt förlorad.
Men för en veteran inom kallvattensarbete var ju det här som ”a piece of cake” (det är utrikiska och betyder säkert nåt bra).
Tack vare hans heroiska insatser lyckades dom tre musketörerna bärga anläggningen.
Han som med sina bara tänder lyckades gnaga lös repen som satt fast i ankaret.
Hon som rodde som en furie så att svallvågorna troligtvis inte ännu har stillat sej mot stranden.
Å hon (det vill säga jag) som kom med uppmuntrande tillrop i detta härliga gäng.
När så allt nästan var färdigt tog vi oss en matpaus – färskt älgkött, mandelpotatis, gräddsås, hembakad mjukkaka…………
Vi åt rubb å stubb, korpen hade inte en chans att få sej ett endaste litet skrovmål.
Efter kaffetåren gjorde vi klart vårt värv, upp med båten på land, leta reda på bortblåsta flytdunkar, tillvaratagande av batterier som skulle fraktas ner till byn.
Ja, ni ser!
Slit å släp, som en i gänget brukar säga.

På hemvägen stannade vi i den vackraste av skogar och konstaterade:
Tänk att just vi har fått vara ute idag, i detta underbara väder!
Tänk att just vi har fått se björnspår!
Tänk att just vi fått trava genom älgarnas älskog!
Kan det bli bättre?

Tills nästa gång:

Håll yxorna vassa!

Gunilla

Björnspår och vrakplundring

Ett ovanligt brutalt snöfall inträffade en onsdag under oktober månad.
Ett snöfall så ilsket och våldsamt att det slet ner grenar från oskyldiga lärkträd, stympade ouppmärksamma rönnar, krossade dom ännu lövklädda pilträden men framför allt bäddade in hela omgivningen i ett underbart vitt snötäcke!
Äntligen!
Så tänkte vi väl nästan alla!
Eller i alla fall vet jag att det fanns två flickor och en Greve som var helt lyriska av denna naturens underverk.

I alla fall, denna historia tar sin början lördagen (eller var det fredagen?) efter detta överflöd av nederbörd.
Uppdraget lyder: fiskfoderautomaten ska hämtas in från Tjuresape.
Så dom tre muntra musketörerna sluter upp i Porsi och gör upp planer inför dagens drabbning!
Munterberg kör fyrhjuling – JA!
Flickorna använder apostlahästarna – JA!
Automaten har frusit fast –KANSKE!
4 yxor behövs – ABSOLUT!
Snökedja på (till fyrhjulingen, inte till apostlahästarna) – JA!
Mat och dryck i överflöd – JA!
Lilla Gubben beredd – NEJ! (Han var motorkallvattenbåtsreparatör den dagen)

När allt var minutiöst kontrollerat och utrustningen på plats i transportfordonet bar det iväg på spåriga och krokiga vägar i uppförsbacke.
Vi hann även sjunga några små uppiggande sånger på vägen: Det var vi som byggde folkets järnväg. Vi hann också med: Får man ta hunden med sej in i himlen. Avslutningsvis tog vår nationalsång: När man söker stunder sorger glömma.
Å som i ett trollslag var vi framme.
Fordon skulle lastas av från släpvagnen men det behövde inte två av musketörerna bry sej om, det skötte Muskelberg om.
Så vi flickor kunde starta promenaden som så småningom skulle ta oss fram till Tjuresape.
Väl inne i skogen hamnade vi i något som egentligen är för känsligt och vulgärt att nämna.
Men eftersom jag har svårt att låta bli att informera om viktiga saker i naturen så kommer upplevelsen här.
Jag vill passa på att varna känsliga läsare som har svårt för att läsa om erotik. Ni kan hoppa över ca 3 rader, eller så håller ni för ögonen när ni läser detta!
Vi hamnade mitt i älgarnas sexnäste!
Nu var dom ju inte där och förlustade sej just när vi råkade komma inklampande, men det hade varit hålligång i skogen, det kan vi lova! Kära nån!
Ni som blundat kan öppna ögonen nu! Faran över!
I denna stund hann den motordrivna musketören upp oss, och där stod vi med blossande kinder och nedslagen blick och kände oss lite besvärade av att dryfta älgarnas kärleksliv med en viril skogsman.
Skit samma, färden fortsatte och efter en väldigt kort stund hör vi förtruppen ropa upphetsat.
Vi kunde inte riktigt urskilja orden, men vissa ord lät likt: hjälp, rädd, hem!
Nä, nu ljög jag, det var vår virile skogsman som hade snubblat över björnspår!
Nu var älgarnas kärleksliv glömt, nu var det andra saker som gällde!
Hjärtat började bulta, svetten bröt fram, knäna vek sej, för mitt vad det var så hörde jag björnen ryta våldsamt lite längre fram.
Vi kastade oss bakom Muskelbergs breda rygg för att söka skydd, slet fram yxorna till försvar och ringde samtidigt till Nordnytt och NSD, för nu kommer det att hända saker!
Precis när Lena Callne (hon jobbar väl på radion?!!) svarar tar vår skogsman ner oss på jorden igen!
Tyvärr var det inte björnen vi hörde ryta utan en helt vanlig pilsk älg som brölade och som troligtvis blivit förälskad i den röda vackra fyrhjulingen.
När benen till sist blivit så stadiga att vi kunde börja förflytta oss igen såg vi att björnen tagit precis samma väg som vi skulle använda.
Hmm…
Står han månne och väntar på oss bakom nästa backe?
Tur att fyrhjulingen tar täten och banar väg för oss rädda flickor.
Hur vi än spanade fick vi varken se björn eller älg, trots att spåren nästan ångade av fotsvett.
Efter att björnspåren vikit av från stigen vi skulle trampa tog vi oss en välförtjänt vila i det strålande solskenet.
Det var som den härligaste vårvinterdag och solen och snön gnistrade och glimmade i kapp med dom tre musketörerna som kvittrande och fnittrande bearbetade den nära björnen upplevelsen dom just fått erfara!

Fortsättning följer.

Till dess:

Låt björnarna sova!

Gunilla

Björnspår och feta öringar

Även om fiskestoppet nu har inträtt så har det faktiskt hunnit bli en hel del fisketurer innan detta tragiska datum inträffat.
Bland annat till Kalsok en härlig sensommar eller förhöstdag.
Det var lite kyligt i luften men solen värmde skönt när vi trampade iväg längs myrstranden på södra sidan av sjön.
Vi spanade ivrigt efter vacker mossa och förväntansfulla tranbär.
Mossa fanns hur mycket som helst, däremot inte många bär, fast det gör inget, vi har ett annat specialställe för sådana märkliga aktiviteter.
Hur som helst, vi agnade krokarna med feta, slemmiga Lundmaskar.
Ut med dupparna och sen vänta.
Det rördes både här och där på ytan men ingen som ville provsmaka agnet.
Efter en stund kom jag på att mitt spö återigen är trasigt, spötoppen har gått av! Igen!!!
Varför jag inte tänkte på det vid bilen innan vi började fiska tänker jag inte tala om, ni har säkert era teorier klara, eller hur?
Småpratandet?
Åldern?
Fiskeivern?
Skit samma, jag insåg i alla fall att jag måste gå tillbaka till bilen och fixa till det hela så gott det kunde gå.
Tramp, tramp, samma fina mossa som på vägen ut!
Flinka händer fixar spöet – ljug – men jag fick i alla fall i ordning grejorna och kastade mej återigen iväg längs stranden.
Samma fina mossa……
Ut med duppen igen å vad händer?
Masken hinner inte ens halvvägs ner till botten innan en glupsk käft slukar den!
- Tror jag har napp.
- Jaså, är den stor?
- Nä, det känns inte så.
Veva, veva.
- Du, den är nog rätt stor i alla fall.
- Ok, ska du ha hjälp?
- Hjälp!
- Försiktigt, låt den inte fara under nån gren!
- Hur f-n gör man för att den inte ska göra det?
- Lugnt och fint, jag har håven!
- Gulp, den är stor!
- Jo, en öring!
- Jippi, tack för hjälpen!
Så med mycket tur, genom att kasta på precis rätt ställe och med ett givande samarbete lyckades vi landa en öring på 1332 gram.
Nöjda och belåtna med denna bedrift traskar vi tillbaka till bilen.
Passerar den fina mossan.
- Skulle du inte plocka mossa?
- Jo, det skulle jag.
- Kanske du ska plocka den här fina mossan?
- Jo, det kanske jag skulle.
- Men gör det då!
- Du menar nu?
- Jaa!
- Ok.
Med vacker mossa och en glänsande öring i bagaget ger vi oss iväg hemåt genom en vacker höstskog.
Björnspåren avhandlas nästa gång.

Till nästa gång:

Håll spöna i ordning!

Gunilla

Nu har det hänt

Tragiskt kan man kalla det hela, väldigt tragiskt!
Vad tror ni nu att jag pratar om?
Vem som åkte ut i idol?
Att någon snott isen på Dövattnet?
Att Anna Anka ska satsa på en musikkarriär?
NEJ!!!
Absolut inte!
Håll i er, nu kommer det: SJÖARNA ÄR STÄNGDA FÖR FISKE FÖR I ÅR!
Å vi spenderade en av de vackraste höstdagarna i mannaminne vid Dövattnets strand och OFISKADE.
Trots den sena årstiden var det flera fiskar upp och vakade på retfullt kastavstånd.
Tur att det fanns en massa oeldade stubbar som vi kunde ta ut vår frustration på, och jag kan säga att en sån stor och härlig eld som vi hade den dagen är det länge sen vi sett.
Nåväl, vi tar allt från början.
Dagen var ljuvlig och började med en promenad från kojan på gnistrande snö.
Framme vid bäverbron kunde vi konstatera att bäckens vatten hade somnat in för i år, men vad är det som låter?
En bil efter vägen?
Det var absolut ingen bil, det var faktiskt bruset från Pulisbäcken som trot eller ej hade ett vaket parti lite uppströms.
Sen var det bron som skulle forceras, usch och fy, läskigt!
Hädanefter ska vi se till att det hänger snöskor vid bägge påfarterna till bron som skräckslagna skogspromenerare kan använda för säker broöverfart.
Nåväl vi kom över efter sedvanlig Åsa-Nisse eller Charlie Chaplinimitation, en går med fötterna utåt och den andra infött!
Vet inte om någon av tidigare nämnda herrar går infött?
När vi trippade fram högt uppe på åsen och blickade ner mot Dövattnets helt spegelblanka yta kom den där sköna känslan smygande som bara kan upplevas på vissa platser och vid vissa tillfällen, vad den kan heta vet jag inte men den värmer inombords, det kan jag säga!
- Men vars är isen?
- Är du säker att den inte är högst upp på vattenytan?
- Nä, inte säker kanske, men nog ser det väl ut att vara öppet vatten!
- Skit också, jag har glömt fiskegrejorna i bilen som är i Vuollerim!
- Jaha?
- Vadå jaha!?
- Har du glömt vad som inträffade den femtonde oktober, för två dagar sedan?
- ?
- Tänk?
- Tänk å tänk, det är väl inte så lätt!
- Nä, det är sant!
- Visst sjutton, elände och drivis, sandstorm och magknip, det är ju stopp i fiskeriet!
- Precis, sluta surra om det där, leta stubbar i stället!
Å stubbar hittade vi, murkna stubbar, tjärvedsstubbar, små stubbar och feta stubbar.
Nu finns det ju faktiskt ett stort antal oeldade, okapade och okluvna vedpinnar liggande runt eldstaden, men kruxet är: vi flickor kan inte hantera en motorsåg.
Motorsågar är läskiga, opålitliga, vasstandade och högljudda varelser.
Å eftersom flera i den del av besättningen som vet hur man handhar en sådan tingest har smärtor här och där måste vi flickor försöka övervinna skräcken för detta väldigt användbara instrument.
Så om det finns någon därute med ett stort tålamod som skulle kunna hålla en kurs för rädda flickor i motorsågsanvändning…….
Skit samma, eld får vi alltid upp och än så länge växer det många fina stubbar längs Dövattnets strand.

Tills nästa gång:

Håll kedjorna vassa!

Gunilla

Regnfiske och älgstek

- Ni är ju tokiga?
Den kommentaren sägs allas vår Fiskechef ha fällt om oss, Annmari och mej!
Jag tror ju faktiskt att den som hörde detta måste ha missförstått allt eller helt sonika hört fel.
För så skulle han aldrig säga om oss flickor.
Han kan ha sagt; Ni är ju gulliga eller Ni är ju söta eller Ni är ju rara.
Men inte; Ni är ju tokiga!
Det här var lördagen efter fredagen som användes till att ta en liten tur till marknaden i kyrkostaden Jokkmokk och som avslutades med en stor hög kräftor i goda vänners lag.
Denna lördag ösregnade det men drivkraften som sliter och drar i kroppen för att få komma ut i skogen struntade fullständigt i detta faktum.
Alltså packades ryggsäcken med god mat och regnkläderna bylsades på.
Sen kom transportbilen och tog oss med upp till kojan för lunch.
Tänker inte berätta vad vi åt, ni blir bara avundsjuka.
Efter lilla vilan skulle Fiskechefen skjutsa oss till Kalsok för att vi skulle få starta vår fiskeräd där.
Men, vadan detta?
Två husbilar och en husvagn!
Häftigt, ser ut som lilla Notudden minsann!
Fiskechefen tar upp personnummer, telefonnummer och beslagtar passen så att vederbörande inte ska kunna smita.
Neeeej, skoja bara, men han stannade och pratade en stund och det visade sej att det var ett gäng från Boden som hittat hit och trivdes förträffligt här även om vädret var lite blött.
Dom hade redan börjat planera för en skotertur hit upp till våren.
Härligt!
Nu är ju vi flickor väldigt blyga och tillbakadragna så vi vågade inte ut och prova fiska här. Vi fick be chauffören att ta oss till en annan sjö.

Rörtjärn, det var länge sen, jag har nog inte varit här sen i vintras, så nu var det faktiskt dags.
Regnet strilar ner men det är väldigt varmt i luften så vi njuter i fulla drag där vi traskar efter stigen.
Väl framme kastar vi skyndsamt alla fiskedon i sjön, eller åtminstone drag och dupp. Lite smågnag på masken under duppen är det som händer i första skedet. Promenad runt hela sjön med väldigt magert resultat och även vi magrar lite på grund av allt klafsande i myrmossan som återfinns vid den södra (!) delen av sjön.
Vi beslutar enhälligt i största samförstånd utan att ens bli ovänner att vi går tillbaka till Kojsjön.

Precis när vi kommit fram och börjar det intensiva kastandet av fiskefällor ringer Annmaris telefon.
Efter en halvtimmes prat får jag resultatet; Krille är på väg upp med nyskjutet älgkött!
Skoja bara, inte är det nyskjutet, det är ju bara augusti!
Nej, men det kan vara en PC1 eller PC2-älg, man vet aldrig.
Något vi däremot insåg precis i den sekunden var; vi är ju hungriga igen!
Fast en sväng förbi Filipssjön hinner vi ju.
Återigen förvånar denna sjö oss blöta fiskare, det är ju hit man ska gå för att få fisk och det borde vi ha kommit ihåg från förra året.
För samma sak hände då! Hugg, napp, veva, slita, dansa, släpa hem!
Nu var vi ganska nöjda, väldigt blöta, lite frusna å hemskt hungriga, så vi knatade tillbaka till kojan för att vänta på det ljuvligaste innanlår som hittills funnits i denna koja.
Ja, jag säger återigen detta; vilka vänner vi har!

Så till nästa gång:

Var rädd om era vänner!

Gunilla

Surströmming och raggarbil

Äntligen, äntligen var det dags för att avnjuta en ljuvligt delikat fiskdelikatess.
Äntligen hade våran alldeles egna Sven och Annalena kokat surströmming åt dom lyckliga Porsiborna.
I och för sig kanske dom inte kokade strömmingen men nära var det, tror jag.
Dom stackare som inte inmundigade fisk fick en delikat korvrätt ska ni veta.
Det fanns vissa som inte ville träda in lokalen på grund av doften från firrarna men till dom kan jag bara säga: Sorry, ni vet inte vad ni går miste om!
Våra allra nyaste Porsibor var inte rädda för den förföriska aromen utan gjorde tillställningen ännu mer innehållsrik!
Välkommen till vår vackra by!
Så kan ju inte jag säga!
Jag bor ju inte här längre!
Men jag tror säkert att dom är jättevälkomna ändå!

Kvällen förflöt ganska smärtfritt, inga fiskben i halsen, inga korvskinn runt tungan inte ens ett enda slagsmål kunde urskiljas under hela aftonen.
Torts den goda maten var vi förstås småhungriga längre fram på nattkröken (om kl 22 kan kallas nattkrök).
Då trollades det fram kalla varmkorvar som genom viss process helt plötsligt blev varma varmkorvar.
Å som vanligt var Fredrik beredd med senaps och ketchupflaskan för att serva hugade korvätare.
När korven var slut var även vi ruggugglor, nej jag menar nattugglor också ganska färdiga, så det var bara att börja promenera hemåt.
Vissa däråt och andra häråt.

Själv gick jag ditåt men hann inte långt innan en raggarbil bromsade in och en röst hördes som sa: Tjena bruden, ska du ha lift!
Nu var det i och för sej en Volvo herrgårdsvagn som hade barnstolar i baksätet och rösten sa: Ska du till Vuollerim så får du åka.
Men resultatet blev detsamma.
Tror jag.
Hem kom jag i alla fall.
Å lite fantasi skadar ju aldrig, blir genast mer spännande så!
Det sägs att fantasi bara är intelligensen som roar sej!
Eftersom jag fantiserar väldigt ofta och gärna betyder väl det att jag är väldigt intelligent!!!
Eller hur?
Bättre ordstäv får man leta efter, fy sjutton tänk att jag är så intelligent……….

Tills nästa gång:

Håll strömmingarna sura!

Gunilla

Älvdans och halstrat fläsk

En härlig fredag för några veckor den bar det sej inte bättre än att Annmari och undertecknad begav sej ut på en fisketur.
Solen sken och fåglarna kvittrade, vi kunde åtminstone höra korpen drilla i skyn.

Vi började med att beskatta Kalsok, ett säkert kort minsann.
Enda frågan var, vilken sida vi skulle börja på!
Vi går mot lekplatsen, kom vi samstämmigt överens om.
Av någon outgrundlig anledning har det tydligen kommit till allmänhetens kännedom att latmasken gjort slut med mej och intagit någon annans krumma rygg.
För nu var det inte annat göra än att svinga spöet själv.
Efter några träningskast får jag faktiskt ut spinnaren i vattnet, härligt!
Annmari duppar och jag måste säga att det är mer spännande att glo på hennes dupp än att kolla vad som händer längst ut på min lina.
I och för sej hände det just ingenting där så jag gick inte miste om så mycket.
Vi fiskade oss runt sjön med magert resultat, tur jag lastade ner en par korvringar i ryggsäcken.

På tal om korv, nu började vi bli lite hungriga och kom överens om att traska till Dövattnet för att först och främst tömma den sjön och för att sedan ordna en kulinarisk lunchbuffé.
Så vi gjorde och medans vi gick stigen fram såg vi till att klösa näver från cirka en kubikmeter björk så att vi alldeles säkert skulle få upp eld.
Ett samstämmigt stönande hördes när vi kom fram till sjön: FÖR DET VAR SÅ VACKERT!
Spegelblankt och solen som sken och glittrade så fantastiskt.
Ut med fiskeredskapen och sen upp med eld.
Massor med ved fanns intill eldstaden, men tyvärr i lite för stora stycken.
Är övertygad om att dessa eldfängda björkstammar inom kort kommer att vara sågade i lagom stora bitar av vår allra bästa Fiskechef!
Eller hur, visst tror jag rätt?
Under tiden som fisken inte nappade fixade vi till buffén, det vill säga hamburgare och korv.
Det smakade helt underbart och när sen kaffet med sliskig efterrätt avnjutits fortsatte rovfisket.
Vi travade runt hela sjön för att lura gammelrödingen.
Han var inte lättlurad.
Så vi bestämde oss för att fortsätta till nästa sjö.

Nietsak blev nästa stopp.
Samma procedur utspelade sej där, ut med fiskedonen för att lura den här sjöns äldsta gammelröding.
Den var inte heller särskilt lättlurad men Annmari fick ett och annat på kroken som hon snabbt slängde tillbaka.
Nu tror ni kanske att vi inte gör annat än äter, men från tidpunkten när vi åt vid Dövattnet till denna tidpunkt har det faktiskt hunnit gå en rätt lång tid.
Med andra ord; vi var hungriga igen!
Upp med en ny eld i Monkans eldstad vid stranden.
Fram med fläsket! (Inte vårat eget)
På med halstret.
Å så gott!
Medans vi satt och åt och drack kaffe och fiskarna inte nappade så kom våra gelikar dansande fram.
Det är ju inte svårt att förstå att älvorna som sakta och försiktigt kom glidande fram över sjön såg så väldigt harmoniska ut.
Dom kände igen älvorna på stranden och kände sej trygga i detta sällskap!

Så tills nästa gång:

Låt älvorna dansa!

Gunilla

Kräftfisket

Så blev det då äntligen dags för detta kräftfiske!
Som vi har väntat!
På med stövlar och täckbyxor, långkalsonger och luvor.
Med fiskespöet i högsta hugg travade jag bakom alla andra som följde Fiskechefen i en lång rad.
Fullkomligt tysta smög vi iväg genom skogen ivrigt spanande efter kräftvattnet.
Precis bakom en stor sten eller om det var en gran måste jag ha stött i huvudet eller kanske bara skakat lite på det, för plötsligt slår det mej!
1. Här finns ju inte ett kräftvatten på flera mils avstånd!!!
2. Hur sjutton gör man för att få en kräfta på en Vibrax spinnare?
Var det bara jag som inte insett detta faktum förrän nu?
Å jag som längtat så efter denna kräftsupé som skulle ha avnjutits denna afton!
Men det är bara att hålla god min, det fanns ju i alla fall kvar lite av karrén och salladen, det får ju duga, även om kräftor är nästan det bästa jag vet.

Innan vi går tillbaka till vårat mysiga krypin tar vi och hälsar på våra grannar som campar vid Pajkajaur.
Där inleder vi operation övertalning om att få en privatkurs i flugfiskets ädla konst.
Inte förstås just denna kväll, för nu hade det börjat bli mörkt, men kanske när vårsolen börjar lysa igen.
Å privatkurs får det bli, för egentligen måste vi nog vara alldeles ensam vid varje lektion, med instruktören i säkert förvar bakom någon bilruta eller liknande.
Eller så får vi se till att det alltid finns med sjukvårdskunnig personal!
Nåväl vi kom oss tillbaka till kojan.
Gissa vad som väntade där?
En hel hög med kräftor!
Inte fiskade i våra sjöar kanske, men jösses vad goda dom såg ut!
Å med vitlöksbröd till som blev gräddade med varsam hand av Krille och mej smakade dessa små, fula odjur helt enkelt underbart.
Vad spelar det då för roll att jag blivit grundlurad, det är det ju ändå ingen som vet!

Till nästa gång

Håll kräftorna blöta!

Gunilla

Fortsatt lingoninventering

Ja, nu fortsätter vi!
Mellan alla skyltar som ska på plats hinner vi kolla lingonbeståndet, rapport om detta kommer snart.
Nu har vi passerat stubbparken, make up-backen, gammel-Pompa och skymtar det berömda lingonstället mellan stammarna.
Men!
Något är fel!
- Är vi redan framme vid det berömda lingonstället, säger jag?
- Jo, hur så?
- Det är så här att jag har borta en bit av stigen?
- Jaså! Du har alltså tappat bort en bit av stigen?
- Jo, det där blöta stället som vi brukar få trixa oss runt, strax bortanför stubb-parken.
- Ok, du har kanske redan glömt att det är väldigt torrt i år? Å nästan inga lingon.
Det hade jag faktiskt gjort, så med andra ord var vi redan framme vid det berömda lingonstället.
Å nu kan det vara på sin plats med rapport om detta med lingoninventeringen.
Vi har alltså delat in hela berget i ett rutmönster (många rutor blev det), där varje ruta är en kvadratmeter och sen räknat alla lingon i dessa rutor. Fört in resultatet i protokoll, gjort stapeldiagram och ska nu göra en Power Point presentation som ska skickas till Kungliga Lingoninventeringsakademien.
Ni kan faktiskt få lite förhandsinformation av detta arbete: i rutan strax ovanför den ovanligt vackra stenen fanns 3 lingon, i rutan bredvid tallen som björnen klöst i fanns 4 lingon, i rutan vid Tjoppes älgställe fanns 7 lingon (ganska mycket)…
I och för sig kan det bli väldigt mycket att läsa om jag ska redovisa alla rutor, men om någon är intresserad att läsa hela kompendiet kan ni höra av er till ansvarig för denna blogg (det är inte jag). Bifoga ersättning för porto, som kan bli ganska mycket eftersom vår stencilapparat endast kan skriva på ena sidan av papperet, så bunten blir ganska tjock. Jag skulle tro att 150 kronor räcker, det kan tyckas mycket, men jag kan lova att det är det värt!

Nu hoppar jag lite i historien och är nu där som Fiskechefen hämtar upp oss med transportbilen.
För vidare färd till Långträsk.
Där var allt förberett för en härlig grillmiddag – köttet marinerat, potatissalladen färdighackad, servetterna brutna och ljusen tända på bordet!
Usch vad jag ljuger!
Men efter ett tag såg det verkligen ut så, bortsett från servetterna.
Dagens namnsdagsbarn (20e aug), grillade den dyrbara karrén i Gundas värme och flickorna fixade sallad av alla de sorter.
Snart anlände f.d. Kuoukabor, nuvarande Kuoukabor, en Greve och en Tunisienflicka och maten kunde äntligen avnjutas.

När eftermiddagen började gå mot kväll säger Fiskechefen:
- Nu flickor ska jag ta med er på kräftfiske!
Det var ju förstås även menat till pojkarna, men det lät väldigt fint när han bara låtsades bry sej om oss flickor, eller hur?
Men den historien återkommer jag till i nästa lilla berättelse.

Till dess:

Håll skyltarna uppe!

Gunilla

Lingoninventering och kräftfiske

Äntligen är det dags för en efterlängtad nypremiär!
Vi ska promenera upp för berget till sjöarna och det känns som om det är en hel evighet sen sist.
Annmari har nog hållit stigarna trampade men sannerligen inte jag.
Men nu är det alltså dags.
Lilla flickungen skjutsar sin mor och den lilla packningen (2 ryggsäckar, 1 välfylld ICA-kasse plus fiskeutrustningen) ut till Porsi.
Starka armar ser till att allt lastas på nästa fordon som har slutdestination Långträsk.
Å så bär det iväg!
På grund av att mina nuvarande gympaskor aldrig har trampat på dessa stigar är jag tvungen att själv hålla koll på riktningen genom den vilda skogen.
Inga problem alls trots att vi inte har någon karta. Ett problem som vi faktiskt inte visste att vi hade (det vill säga att vi inte hittar utan karta).
Inte förrän en hjälpsam vän av ordning flertalet gånger försökt få oss att förstå att vi INTE hittar här i skogarna UTAN karta.
Vi är antagligen så korkade att vi inte fattar det, för vi hittar väldigt bra vare sej det är sommar eller vinter, skidföre eller hjortronplockning.

Först klarar vi av den lodräta uppförsbacken bakom Puttes garage som i början kan kännas jobbig, men inte så jobbig att man inte kan prata.
I den avslutande delen kan jag säga att då pratar vi inte längre så väldigt intensivt, man kan istället påstå att vi väser.
Nåja, nu är vi igång!
Hittar stigen längs linjen som ansluter till stigen som leder upp mot skoterleden.
Å nu börjar inventeringen av lingon.
Resultatet kommer längre fram i denna anekdot.
När vi så kommit fram mot nästa branta backe säger Annmari:
- Tyst! Vad är det som låter?
Jag stannar och lyssnar.
Hör ingenting, inte en älgklöv som klampar, inte en tjädervinge som fladdrar, inte ens en humla som surrar!
- Jag hör inget, vad är det?
- Bäcken!
- Vad då bäcken?
- Den är TYST, hör du inte det?
- Jo, nu hör jag, bäcken är TYST!
- Det var precis det jag sa!
- Skumt, säger jag.
- Kanske inte så väldigt skumt, du ser ju så torrt det är å det finns nästan inga lingon, säger Annmari.
Å det är sant, nästan inga lingon och den stolta bäcken som i sin krafts dagar ryckt bort både broar och björniden är nu så ynklig! Inte ens som en tvättbäck utan bara som en liten rännil!
Men Tords bro, den är så stadig att ett malmtåg skulle kunna åka över den utan att den skulle vibrera det minsta!

Nu passerar vi branten innan vägen till Norrimyrbäcken och här är det väldigt bakhalt!
Fel valla i alla fall!
Nästa gång frågar vi inte Fiskechefen om råd.
Nu utbryter en ny aktivitet!
Jag antar att alla ni som färdats skoterleden på vintern har märkt hur släta, breda och fina skoterspåren är, eller hur?
Ni tror kanske att det beror på dom som sladdar och underhåller spåren?
Fel!
Här kommer sanningen:
Det beror på dessa sommaranvändare av skoterleden, det vill säga Annmari och jag själv.
Det är vår förtjänst att spåren är så fina och framför allt att spåren är på rätt ställe år efter år.
För det är nämligen vi som troget varje sommar plockar och hänger upp alla dessa skoterledsskyltar som ramlat ner i mossan!
Om inte vi gjorde det skulle troligtvis spåren upp till Porsisjöarna hamna närmare Södra Kuouka i bästa fall.
Å i år är det faktiskt jubileum för denna aktivitet, jag kommer inte ihåg exakt hur många år vi fixat denna syssla, men det kan vara 11, 16 eller något liknande. Men jubileum är det.
För detta jubileum borde vi ju få ett pris och som av en händelse hörde jag på byn att vår vän Anita kommer att anordna en ceremoni där det ska ut delas en speciell GULD-skoterskylt!
Annons om detta kommer att synas i TV4s reklampauser.

Kära nån, vi är bara halvvägs och redan så mycket att berätta, jag måste ta en paus.

Är snart tillbaka…

Byalaget mobiliserar

En ovanligt ljuvlig onsdag i månaden Augusti sker ett ovanligt evenemang nere på Pompaudden.
Byalaget, Intresseföreningen och någon militärisk avdelning har ordnat med dykning i älven.
Ja, det är ju tur att det är i älven dom ska dyka förstås.

Innan allt drar igång är det många som undrar: Vadan detta?
Kan det vara så att fisken i älven ska inventeras, men hur är det praktiskt genomförbart?
Hur vet man att man räknat just den gäddan eller den öringen, ska dom märkas på något sätt?
Å hur gör man det?
Många frågor hopar sej.

Väl nere på udden kan jag se att det är mycket folk på plats.
Ett helt gäng med läckerbitar, nej, nej, nej, jag menar dykare håller på att göra sej i ordning för att utforska denna kalla och blöta Lule Älv.
Ulf Westfahl berättar om hällristningar som ska kunna finnas i djupet.
Dykarchefen berättar om hur det praktiskt går till att dyka.
Benny Ståhl och Ingalill berättar om hur det var att bo och leva här innan uppdämningen.
Väldigt intressant.
Kaffe och hembakade, underbara bullar, fanns till alla och envar, alldeles gratis.
Ingalill, Jonny och Britt-Marie skötte allt med glans även om jag kunde höra Jonny muttra något om att - Det ska då slösas med veden!
Men även denna gång kan jag ha hört fel.

Flytetyg av många slag fanns att skåda, två olika flottar med parasoller, grillar, hundar och folk, flera olika båtar, varav en hade en inombordsmotor på 140 hästar!
Jag tror det var Jonnys båt.
Jag tappade koncentrationen ibland, (så jag kan ha missat något vattenfordon) eftersom jag var tvungen att skärskåda dessa dykare så att dom inte missade något i sin utrustning.
Hade dom gjort det hade jag med varsam hand genast ryckt ut och hjälpt till.

För att undvika att vara för hjälpsam begav jag mej istället hemåt tätorten, nöjd och belåten, både av det jag sett, hört och inmundigat.

Tack för ett härligt arrangemang!

Håll dykardräkterna blöta!

Gunilla

Heroiska räddningsinsatser

Ja, då var det dags för den avslutande delen i denna solskenshistoria, ni vet den som började med att åskan for norrut mot Högträsk.

När vi satt oss i båten för återresa upptäckte jag en fripassagerare, en stor svart vacker skorv!
- Det där är en dykarbagge, säger guiden.
- Ok, han får följa med oss tycker jag, sa jag.
I en rasande fart skjuter båten iväg ner längs efter älven och det är då jag upptäcker det!
Skorven är åkrädd!
Han klamrar sej fast i båten med alla sina 6 små ben och kryper efter en stund ihop i fostersställning och nära på kräks.
Jag blir tvungen att säga till chauffören, piloten eller kaptenen att sakta farten och genast slappnar fripassagararen av och börjar återigen sin upptäcktsfärd på fartygsdäcket.
Nu råkar vi på ett annat båtsällskap, Kuoukabor i full färd med att fixa den lyxigaste fiskmåltiden man kan tänka sej - abborrfiléer.
Ja, dom fiskade inte filéer, dom var ju tvungen att dra upp hela fisken förstås, men resultatet skulle i slutändan bli filéer.
Båten var så full av fisk att den nästan kantrade - trodde jag - för i verkligheten var det så att piloten på mitt fartyg behövde gå i land och pinka.
Å i sin iver hade han dubbelparkerat på denna Stora Lule Älv och var således tvungen att springa över abborrfiskarnas fiskebåt för att så äntligen nå land.
När båten så slutat gunga hörde jag ett mummel som lät liknande:
- Ska fan inte gå å fiska när folk ska ränna kors och tvärs över båten.
Jag kan ha hört lite fel, men å andra sidan blev vi bjudna på kaffe och jättegoda mackor.
Nu till räddningen.
Mitt i kaffedrickandet känner jag att någon nafsar eller kanske klöser mej bak på vaden.
- Aj, vad var det där?
Å så viftar jag till och vad är det jag knuffar ner från mitt ena rasben?
Jo, skorven!
Den otacksamma typen går till attack på mej trots att jag lät den följa på denna härliga resa längs älven.
Nu åker den ner i vattnet, för chauffören sa ju att det var en dykare!
- Nej, säger chauffören, det är ingen dykare, den drunknar!
Nu sätter min ibland överdrivna hjälpinstinkt igång!
Av med min ena dyra foppatoffel (29 kronor på Dollar Store) och fånga upp den lilla stackaren.
Det gick bra ända tills jag inser att vi ankrat båten intill den Store Skorvdräparen!
Det började rycka i dom svällande bicepsmusklerna och ögonen hade fixerat den intet ont anande skorven som nu lugnt traskade på relingen mot sitt grymma öde!
- Nej, du rör den inte!
Återigen fick min foppatoffel göra en insats, fort fånga den igen och se till att få den i land.
Det lyckades och lättnaden kunde återigen bre ut sej i mina bröst, nej mitt bröst menar jag.

Tidigare på dagen på den underbara playan hade en annan räddningsinsats skett.
Kusken på mitt skepp fick plötsligt syn på något konstigt som sprattlade i vattnet.
- Men vad är det där?
- En trollslända!
- Å den håller på att drunkna!
Foppatoffel igen, ut i vattnet och fånga den.
Så sitter då en vacker glänsande trollslända på min toffel och putsar sitt vackra huvud som den vrider fram och tillbaka för att riktigt komma åt med sina små tassar.
Å lättnaden ber ut sej i...

Nu börjar klockan gå mot kväll och fartygskonvojen beger sej tillbaka mot hamnen där bilen väntar för vidare transport till tätorten Vuollerim.

Å en sån dag!
En riktig äventyrsdag!

Håll stövlarna leriga!

Gunilla

Åska i Högträsk

Ja, jag håller med - det har varit dåligt med uppdatering, men nu ser jag ju att det finns några som är lässugna, så nu bär det iväg.
Roligt med kommentarer.

Kanske inte så mycket fiskehistorier, även om jag just nu längtar väldigt mycket efter surströmming!

Jag tror jag börjar med en liten solskenshistoria.
Senaste söndagen fick jag ett sådant trevligt sms på morgonkvisten - Båttur på älven, ska du me?
Jomenvisst ska jag det, solen skiner och tempraturmätaren räcker nästan inte till även om det är ganska tidigt på dagen.
Efter diverse praktiska göromål - packning, handling och bilkörning, anländer jag till den avtalade platsen.
Jaha!
Åakan dånar och regnet faller i ett bedrägligt lugnt tempo, färdigt att kasta sej över oss så fort vi satt oss i båten förstås.
Hur gör vi?
- Det är ju du som alltid säger att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!!!
-Ja, säger jag, det kan väl hända, men hur sjuttsingen klär man sej mot åska? I heltäckande blixtlås kanske?
- Nä, det är sant, men åskan brukar alltid fara norrut mot Högträsk.
- Ok, jag litar på dej, men håll dej nära stranden, helst på skuttavstånd.
Båten lastas med 2!!! kylbagar och en ryggsäck.
Ska vi inte bara ut över dan?
Så brummar båtmotorn igång och tack och lov, den dånar så högt att den överröstar all tänkbar åska som förhoppningsvis far norrut mot Högträsk.

Ömsom sol och ömsom skugga, än så länge inget regn och åskan försöker jag förtränga.
Chauffören, piloten eller rättare sagt kaptenen guidar mej genom älvens alla krökar och plötsligt får vi syn på Kaninholmen.
-Här skulle jag vilja ha en stuga, men det skulle aldrig gå att komma dit på vintern för isen blir aldrig nog bra.
- Men! Bygg en bro vet ja!
Den kommentaren la sej inte riktigt i god jord så jag tror att stugplanerna blev lagda på is.
Även om isen aldrig blir riktigt bra.

Nu närmar vi oss Playa del Subbat och här finns det människor!
Janne och Lisbeth, vad roligt!
Grillen tändes, korv grillades, kaffe kokades och sen tog den manliga delen en liten skogspromenad medans vi flickor satt och beundrade åskan som naturligtvis for norrut mot Högträsk, precis som guiden hade lovat!
När dom svettiga herrarna kom tillbaka blev det bad, vilken himla tur att inte jag hade promenerat, för bada, det ville jag inte.
Även om isen inte blir riktigt bra.
Efter ytterligare en panna kaffe bestämmer vi oss för att börja dra oss mot bilen, trots att himlen nu är klarblå, borta är regnmolnen och borta är åskan, för den for ju........
Ja, det där vet ni ju nu vid det här laget.

Nu börjar vi närma oss nästa rubrik: Heroiska räddningsinsatser!
Så därför avslutar jag denna lilla solskenshistoria.

Håll stövlarna leriga!

Gunilla

Klart för drabbning

Så blev det då äntligen morgon å dags för avfärd till midsommarens största drabbning.
Vi såg ingen björn men väl en älg.
Detta faktum kom senare att medföra en liten diskussion.
I år skulle vi avnjuta midsommarbuffén innan vi började fiska, för vis av erfarenhet kom vi ihåg att hungern brukar ansätta oss våldsamt precis i det ögonblick när allt är som mest kritiskt.
Det har i och för sej aldrig varit riktigt kritiskt ännu, men mat är så gott att man inte ska missa ett tillfälle att njuta dessa kulinariska läckerheter.
När maten var avklarad och kaffet kokt, börjar dom första modiga fiskarna (dom på två ben alltså) anlända.
Flugfiskespön, håvar, gäddkrokar, kylbagar, solstolar, trollingbåtar (dom fick vi mota bort, där gick gränsen), förtält och en och annan Kuoukabo kunde siktas.
Å precis klockan 12 denna vackra sommardag kastades duppar, drag och faktiskt en håv(!) ut i vattnet.
Innan första masken och spinnaren hade slagit i vattenytan kastade sej dom våldsamma och feta, fiskarna upp i tron att det var Lindas räkor dom skulle få kalasa på!
Otur för dom, för nu håvades det och drogs stora granna regnbågar, öringar, gäddor, abborrar och annat slemmigt upp ur detta blöta vatten.

Många fiskar drogs upp av nöjda fiskare men gladast var nog Frank som äntligen hade fått en gädda på kroken!
Men han var inte ensam för även Ida hade lyckats fånga en likadan grann ädelfisk.
Vi räknade att det var ca 55 ivriga fiskare på plats.
Hur många fiskar som drogs upp var svårt uppskatta men vi tror dom flesta åtminstone hade fått känna ett eller annat ryck i snöret.
En härlig dag med bara en enda liten diskussion:
Har björnar horn?
Ja, vi var tvungna att ta oss en riktig funderare.
Roffe kom nämligen och berättade att han sett en björn vid Kirtik strax efter att vi hade kört där förbi.
Å vi hade sett en älg!
Nu kunde vi inte enas om ifall det verkligen var en älg eller en björn vi sett, för vi ville ju så gärna också ha sett en björn!
I och för sej hade ju vårat djur horn och enligt expertis på platsen kunde det konstateras att hur vi än försökte kunde vi inte bräcka Roffes björnobservation!

Efter en härlig midnattsprommenad i trevligt sällskap avslutades denna kväll som så många andra gjort – med kortspel.
Å precis när solen började stiga igen fick vi fint besök utanför kojfönstret – en gigantisk duva.
Vi tror det var en rov- duva som troligtvis gnagat lite på Roffes björn och nu siktat in sej på småfåglar till efterrätt.

Nu när midsommaren är avklarad längtar vi efter surströmmingen, men till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Separationsångest och midsommar

Så har det då hänt – jag har tappat vårdnaden av min ivriga, envisa och påträngande ”vän”!
Separationsångesten formligen klättrar uppför bergssidor och under stora mossiga stenar.
Men nu är det gjort och man får stå sitt kast, för nu har jag inget längre att skylla ifrån mej på. Latmasken är utrotad från en behaglig tillvaro djupt inne i min krumma ryggrad!
Kära nån!
Å det i kombination med att visdomständerna är bortopererade sen länge finns inte mycket att hoppas på!
Men jag vet att jag duger till barlast bakom skotrar och eventuellt som dörrstopp i Långträsk.
Mata fiskarna är också en syssla jag kan, för med tanke på hur mycket mask dom har gnagat från min krok både i vinter och sommar så borde ett stort antal av dessa simmande djur ha ökat avsevärt i vikt.
MEN, man får vara glad för det lilla ibland.

Fisket har det väl annars inte varit så mycket bevänt med, eftersom jag har behövt hjälp med allt – bära utrustning, montera ihop utrustning, maska på utrustning, kasta ut utrustning, veva in utrustning, eventuellt kroka av från utrustningen, kasta ut utrustning igen….
Herregud vad Annmari har fått kasta!
Herregud vad bra jag har haft det!
Herregud vad dumt avslöja att jag snart klarar av allt själv igen!

Midsommaren skulle tillbringas vid Pajkajaurs strand, för där simmade ett gäng småfeta, vrålhungriga regnbågar omkring, färdiga att gå i clinch med läskiga maskar och glittrande drag.
Kvällen före satt vi vid elden alldeles invid stranden och myste.
Men mysigheten förbyttes ganska snabbt till förvåning gränsande till förskräckelse.
Dessa blodtörstiga varelser som vältrade sej i vattenbrynet formligen nafsade oss i knävecken!
Vi fick freda oss genom att kasta Lindas jättegoda räkor i gapet på dom och snabbt rusa upp till tryggheten i Krilles husvagn.
Vilken tur att den råkade stå just där just då!
När benen slutat darra av rädslan som drabbat oss, zick-zackade jag mej fram mellan tallarna till min lilla grå bil för hemfärd till tätorten Vuollerim.
Hem för att drömma om den stora fångsten som skulle landas på själva midsommarafton!

Sov gott

Å håll maskarna feta!

Gunilla

Snöstorm och båtflytt

Efter skoterskjuts uppför Porsiberget med vidare destination Dövattnet kom vi fram till en skön eld vid våreldstan.
Mat i magen med en rasande fart och sedan skulle sjön beskattas.
Annmari och Micke hade redan hunnit värma upp fiskegrejorna så nu var det bara jag kvar.
Tysta (så tysta som bara vi kan vara) smög vi oss fram efter stranden för att så försiktigt som möjligt släppa ner krokarna i dom färdiga pimpelhålen.
Kan hända att vi hann avhandla nån liten men viktig detalj under tiden, men rätt så tysta var vi.
Nu gav det inte så väldigt bra resultat, det vill säga inte ett napp.
Så vi fortsatte förbi bakvalen för att överraska dom på sommarfiskestället.
När vi som bäst sitter där fullt koncentrerade på vår uppgift börjar det snöa och blåsa, det formligen vräker ner och vindarna viner, så pass mycket att vi inte kan se andra sidan på sjön!
Får då en snilleblixt!
-Annmari ta ett kort med min telefon där jag sitter översnöad, så att jag kan skicka till smålänningarna.!
Sagt och gjort, så gör vi.
Med det resultatet att jag får en bild tillbaka av hon som bor i Småland.
Där dom ligger i bikini på gräset och solar!
Stackars människor!
Dom har ju ingen snö!
Uppiggade av den vetskapen traskar vi tillbaka mot eldstaden för nu börjar snöfallet avta så vi hittar.
Efter en stärkande kaffetår beger vi oss till kojan för att avnjuta Krilles kokta älgkött.
Jättegott med kokt potatis till!
Kvällen avslutades som vanligt med lite kortspel och jag har helt sonika förträngt vem som vann!
Å snart började dom välbekanta ljuden höras från babords sida.
ZZZZZZZZZZZ………………..

Nästa morgon började med strålande solsken och några kalla minusgrader.
När frukosten slukats tar Annmari och jag på oss promenadskorna och börjar vandringen mot Tjuresape.
För denna dag ska en båttransport utövas!
En båttransport med skoter!
Glada i hågen traskar vi iväg efter skoterspåret som dagen till ära är både hårt och lättgånget.
Tänk vad länge sen vi nött på dom här skogsområdena, säkert flera år sen sist.
Över Pajkajaur bär det och upp på skoterleden mot Ruopso eller är det Petters pass, huvva nu är det länge sen vi var här när jag inte ens kommer ihåg vad det heter.
Men nu gör sej latmasken till känna, vi måste stanna och vila en stund.
Å titta där far Jonny och Ingalill, men dom ser inte två små pausande snöprinsessor minsann.
Vi fortsätter men pauserna blir tätare och tätare och spåren blir krokigare och krokigare.
Nu har ni säkert bilden klar för er varför dom blir krokigare och krokigare, men tji fick ni och när vi kommit fram till Arvidsjaursvägen sa ryggen stopp! Inte en meter till!
Då kommer karavanen skridande fram, 6 skotrar och 1 BÅT!
Jonny och Ingalill först med sin kälke plus Fiskechefens kälke, sen självaste Patron med båten fastsatt på Jonnys timmerdoningar.
Efter dom kommer Gonnar- Gonnar, Micke, Krille och Janne som ett pärlband.
Flickorna får skjuts och det bär iväg mot Tjuresape.
Allt är frid och fröjd, båten böljar fram som om det vore på Atlanten, förbi Pello 2an över Björnlunkspåret genom småtallskogen.
Men vad är detta!
HINDER PÅ SPÅRET!
Alla stannar och spanar ut över skotrerspåret.
Vad sjutton har hänt?
Två kälkar står parkerade som ett V mitt på spåret.
Spridda fniss börjar höras.
Jonny har tappat båda kälkarna utan att märka det!
Raska armar kopplar fast den ena kälken bakom Gonnar- Gonnar och den andra lyfts upp i båten.
Så fortsätter färden och vi kan se att någon motoriserad bäver varit i farten för att göra spåret nog brett för båten att komma fram.
Väl framme på sjön berättar Ingalill att Jonny hade varit och hämtat motorsågen på skotern och när han skulle sätta tillbaka den hade han undrat: Vars fan är kälkarna?!!
Fniss!
Det visste vi!
Å tänk att inga kommentarer kom om det missödet!
Eller nästan inga kommentarer.
I och för sej tror jag inte att vi pratade om annat på hela dagen.

Sen föjde en ljuvlig dag med mycket fiske och lite fisk.
Solen värmde oss och backen vid bakvalen gav oss lä mot den ilskna vinden.
Korvmojjen var öppen och man sålde varm korv hela eftermiddagen och det serverades även varm choklad.
När vi var nöjda med all båttransport, allt fiske, all varmkorvätning, alla kommentarer angående kälkarnas avstjälpningsplats och all chokladförtäring begav vi oss åter tillbaka till kojan för att än en gång njuta av Krilles kokta kött.
Å trot om ni vill kvällen avslutades med……….
Just det kortspel.
John Blund anlände och slet och drog i oss tills vi uttröttade stupade i säng ackompanjerade av…………..
Sov gott.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Påsk-lake och kvast-trubbel

Skärtorsdagen bär det ju som bekant av till Blåkulla med kvast, katt och kaffepanna.
Nu hade jag tyvärr glömt kvar kvasten uppe i stugan sen förra året så jag fick ta bilen den första biten.
Efter sliriga vägar bar det iväg mot Skavvejaur (Vareluokta i folkmun).
Jag försökte kolla om någon av kvast-kompisarna fått igång sina flyganordningar, men jag kunde inte upptäcka en enda under hela vägen upp.
Väl framme var det bara att ringa efter VST, det vill säga Vareluokta Skoter Taxi.
I stugan var det varmt och skönt och kaffet färdigt!
Härligt!
Näten var på plats under isen, det hade morfar (pappa) och stora pojk-ungen fixat, så vi var säkra på att svältdöden kunde hållas borta.
I och för sig kan ju ett halvt dussin plastkassar proppfulla med allehanda läckerheter från våra varuhus också bidra till att vi skulle överleva alla dessa 5 dagar.

Till natten hade jag likt prinsessan på ärten bäddat med flera madrasser för att få sova som en avsmullen grizzlybjörn.
Det lyckades!

På morgonen i den ljuva solens sken var det dags att hasta ut på isen för att kolla nattens fångstanordningar (näten).
Sik, abborre och en jättelake!
Den ska vi ta reda på, varvid fadern fick lov att flå och filéa den lilla läckerbiten.
-Nog vet jag väl att jag gör det här i onödan!
-Oh nej! Den ska vi smörsteka i morgon på påskafton.

Påskaftonen kom och näten skulle vittjas igen å den här gången hade vi en grann harr i maskorna.
Med fjäll så stora och hårda att jag fick överlämna fjällandet till större och starkare typer.
Efter att ha lapat sol hela förmiddagen på isen, släpade vi oss tillbaka till stugan för att fortsätta den ansträngande övningen att slappa på ett renskinn under den varma solens strålar.
Så kom då påskaftonsmiddagen!
Nu ska laken avnjutas!
Smörstekt och med gräddsky!
Det fanns ju dock en hel del annat att äta, lax, sill, skinka (börjar låta som om det är julafton), avokado, stenbitsrom, krustader, skagenröra, det vill säga väldigt mycket god mat.
Men en sak är säker: alla ska smaka på den där laken!
Vare sej dom vill eller inte!
Så blev det och jag kan inte säga att jag kommer ihåg att någon direkt jublade över den delikatessen, men jag tyckte i alla fall att den var god!!!
Även om varken påskharen eller julbocken kom på besök var det en helt ljuvlig påskhelg i solens och slöhetens tecken.
Inte en centimeter på skoter!
Å endast en abborre på pimpel, men vad gör väl det när lakarna fastnar i näten!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Eldsprak och kaffedoft

Tänk att få vakna till eldsprak och kaffedoft!
Vilken start på dagen!
Ibland tänker jag att den där latmasken som tagit plats i ryggraden faktiskt kan vara bra att ha!
Även om jag inte så ofta brukar vara först uppe å få fart i kaminen och kaffepannan på plats, så har det hänt, men just nu kan jag skylla på den elaka masken.
Annmari är först uppe och fixar alla morgonbestyr och till slut är kaffedoften oss övermäktig, vi måste också stiga upp.
När krävan fått sitt uppstår ett dilemma – vars ska vi fiska idag?
Kalsok får vila, Rörtjärn för nära, Tjuresape för långt bort, Pajkajaur för dålig, Pellokis för bra(!), nej vi tar Långträsk.
Sagt och gjort, Annmari och jag promenerar dit i sakta mak, vilar lite efter vägen och försöker få syn på någon morgonpigg tjädertupp eller yrvaken orre, men se där gick vi bet.
Väl framme vid Långträsk upptäcker vi att det redan har hunnit vara någon där, det finns öppna pimpelhål!
Bra!
Micke ansluter med skotern och inser att där han helst hade velat fiska är det ännu skugga – inte trivsamt där inte!
Efter några halvhjärtade pimpelförsök känner vi att den här sjön inte ger oss särskilt bra vibrationer så vi lufsar istället iväg till Dövattnet.
Men stackars Lilla Gubben!
Hur ska han nu hitta oss, vi sa ju att vi skulle slå läger just i Långträsk.
Skit i det!
Nej, vad säger jag!!! Klart vi talar om för honom vars vi är, har kommer ju med maten och med tanke på hur bra fisket går får vi nog se till att det finns korv och fläsk som nödproviant.

Just vid bron möter vi några skoterekipage, som storstilat stannar på andra sidan för att vi ska kunna trippa över i lugn och ro.
Men se det är ju Lennart!
- Hade jag sett att det var Gunilla som kom skulle jag ha gasat på så hon fick hoppa av bron! säger han.
Lennart är en av mina favoriter vad gäller att slänga käft, men jag får inte fram ett ord till försvar denna gång! Hämnden är ljuv, jag kommer tillbaka med fulladdat ordförråd till nästa gång vi möts!
Väl framme har Micke redan börjat scanna av sjön, det vill säga han hade börjat pimpla precis där man kommer ner på isen.
Tjorviga och opålitliga som vi är ville vi naturligtvis över till andra sidan, för det är ju där dom är – fiskarna alltså.
Solen formligen vräker ner strålar på oss och det är BARA SÅ SKÖNT!
Återigen en sån här härlig vårvinterdag som får oss att pusta och stånka och stöna över hur ljuvligt livet kan vara.
Å som grädde på moset kommer Ella, som bor i kyrkostaden Jokkmokk och hälsar på oss.
Med sin fina kälke som hon vann på pimpeltävlingen susar hon och pappa Micke i en väldig fart nerför backarna runt eldstan.
Med god mat i magen och efter en tupplur på det lånade skinnet är det dags att återvända till tätorten Vuollerim med mycket sol i sinnet men med väldigt få fiskar i bagaget.


Glad Påsk på er alla och håll maskarna glada och feta!

Vi ses i Blåkulla!


Gunilla

Honda på skoterspår

Fortfarande inte mycket att förtälja angående vinterns ädla fiske även om vissa tappra försök gjorts för att lura storingen.
Den lediga fredagen användes till att vara på jobbmöte(!) i Jokkmokk, att hälsa på ungar och mammor och pappor samt att städa upp i källaren efter ett härligt avloppsstopp.
Nu var det inte så farligt eftersom hushjälparen hade sanerat bort nästan allt, behövdes bara en liten slutputsning.

Men lördagen skulle med alla konstens regler fördrivas med fiske.
Så när inhandling på varuhuset gjorts bar det iväg med Hondabilen upp mot Porsifjällets vita vidder.
Å vitt var det!
Solen hade börjat kasta sina solstrålar över det snötäckta landskapet och
inte en bil hade körts på Lomyrvägen sedan senaste snön fallit.
Det var ganska slirigt men vackert, tänk vad mycket spår jag skulle se på vägen!
Spår fick jag se – skoterspår! För när jag passerade under kraftlinjens sprakande trådar var det inte längre en väg jag körde på utan ett skoterspår!
Jag kan säga som så – att var det slirigt från början så blev det JÄTTEslirigt nu!
Gick ganska bra så länge skotrarna hade kört i bredd så att jag rymdes med hjulparen där emellan, men sen när jag skulle trixa fram och tillbaka och upp och ner över kanterna som tryckts upp blev det gormigare.
Men jag lyckades och trot om ni vill – när jag kom fram stod det en skotertaxi och väntade för vidare transport till Kalsokträsk.
Efter en ovanligt trygg färd kom vi fram och nu var det bara att börja släpa renskinnet efter sej mellan alla färdigborrade pimpelhål.
Renskinnet!
Helskotta!
Det glömde jag kvar i bilen, fastän att det sista jag tänkte på när jag skulle sätta mej på skotern var – att det hade varit skönt att ha något torrt och varmt på skotersitsen!
Hjärncellen hade tydligen redan då tagit semester!
Skinnet låg ju i skuffen!
Men tur som en tokig – det fanns ett skinn där vid eldstaden som jag kunde låna.
Mycket folk på isen, vars är mina kompisar?
Inte en Grizzly i sikte, vars kan Annmari vara?
Aha, är det inte Mickes skoter jag anar där borta?
Jomenvisst, där var dom!
Ingen storfångst gick att skönja vid deras fötter, fiskarna verkar trögflirtade.
Men vad gör det när vädret är så ljuvligt!
Matpaus och gott kaffe uppväger att rycken i snöret lyser med sin frånvaro.
Byter fångstplats efter maten och då är solen så varm och skön att undertecknad utan vidare somnar på sitt lånta skinn – tänk att man kan ha det så här bra!
Å när solen börjar visa att eftermiddagen snart tänker övergå till kväll beger vi oss till kojan för mer god mat och en spännande kortspelsomgång.
John Blund börjar ganska snart tjata på oss om att nästa dags fiske kräver en god natts sömn.
Vi lyssnar på hans goda råd å kryper i säng och kunde konstatera att den välbekanta nattvisan hade börjat brumma från en av sängarna.

God natt!

Håll maskarna glada!

Gunilla

50, 60, och 80 ÅR

På grund av flera jämna och viktiga födelsedagar har det inte blivit mycket till fiskefunderingar på sistone.
Men några små utflykter har det ändå gått att trycka in mellan all tårta som skulle ätas och allt kaffe som skulle drickas och alla presenter som skulle öppnas.
En tur upp till stugan i Vareluokta med 80-års kalas och nätfiske under isen till exempel.
Den helgen när det faktiskt var väldigt soligt och varmt och nästan vindstilla.
Den äldsta och yngsta medlemmen av maskulint kön gav sej ut för att göra alla hål i isen som behövs för att få ut dessa rutiga fiskfångstanordningar.
Vi andra satt lugnt tillbakalutade på ett renskinn och höll sträng uppsikt över att allt gick rätt till.
Å det gjorde det, ishästen galopperade så lydigt under isen och hittade rätt varje gång, det vill säga hamnade mitt i det stora hålet i isen så att snöret för fångstnäten gick att hala upp.
Fångsten var väl kanske inte särskilt stor första morgonen vi kollade, men det blir nog bara bättre å bättre.

Nästa tur var en väldigt tidig morgonfisketur till Dövattnet som föregicks av en liten för- överraskningshyllning till våran fiskechef.
Den morgonen, tror inte klockan var mycket mer än sju, drog ett ivrigt gäng iväg mot Dövattnet för att bärga nåt stort och tungt upp ur pimpelhålen.
Lite kyligt så tidigt på morgonen, men solen tittade sömnigt fram över trädtopparna och färgade hela sjön ljuvligt vacker.
Hål borrades och krokar släpptes ner i hopp om att ”den store” ska fastna.
Nu blev inte det tyvärr inte så och vi fick avbryta fiskafänget vid tiotiden eftersom den ene fiskaren hade dagbarn att ta hand om och den andra skulle få långväga främmande.
Men kaffe och en jättegod mazarinkaka hann vi med när vi kom tillbaka till kojan innan hemfärd.
Med förhoppning om fler fiskefångster ber jag er:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Ps. Pimpeltävlingens funderingar finns på en annan sida, tror det kan vara på startsidan om fiske.

Storfiskaren från England

Så var det då dags igen!
Med dom härligaste minnena från förra helgen när rödingarna slet och drog i fiskelinorna kämpade vi oss iväg till skogen.
Eftersom latmasken tydligen har bestämt sej för att min rygg är ett bra ställe att bo på, så fick jag även denna helg förlita mej på vänliga snöskotertransportörer.
Nu var visst fjädringen i ordning så nu gjorde det inget att grevpojken hade lagt på sej ett okänt antal muskelkilon.
Vi samlades som vanligt i kojan för god mat och ett uppiggande kortspel.
Mellan givarna drog vi upp riktlinjerna för morgondagen, som vi visste skulle innehålla en par stycken hitresta engelsmän.

John Blund attackerade oss och tystnaden lägrade sej över kojan!
Nu ljög jag – det var inte alls tyst - det snarkades friskt, lika friskt som en smärre orkanvind.

Så kom då morgonen och efter frukostbestyren drar vi oss mot Dövattnet.
Solen skiner och det är helt enkelt en helt underbar dag!
Å nu har äntligen Björn kommit tillbaka till oss i dom läskiga skogarna. Han har tillbringat en längre tid i den kungliga hufvudstaden minsann!
Tur för oss att han kom, för våran materialförvaltare verkade ha fastnat på något trevligt ställe och vi var utan både borr och yxa.
Nu hade ju Björn så klart en yxa så vi kunde öppna hålen från gårdagen.
Det nappar rätt bra, men ingen storing vill komma upp till oss på ovansidan isen.
Solen värmer och det är såååååååå ljuvligt på isen.
Å nu jä… sitter det nåt på kroken!
Men herregossan ändå, en sån liten söting!
Puss på dej, vi syns till sommaren!
Magen börjar knorra och vi drar oss tillbaka till elden och stekpannorna.
När vi sitter med mat fulla munnen dyker Frank, Linda, Steven och James upp.
Hej, hello, välkommen, welcome……….
Vi hinner inte ens bjuda på fika innan dom är på väg ut till pimpelhålen för att försöka (!) få sej en fisk.


Vi tar det lugnt vid grytorna, tuggar och njuter för fullt!
DÅ HÖR VI: I’ve got one!!!
Dom får alltså fisk!!!
Å inte en fisk, utan flera!
Fort ut igen, vi kan ju inte vara sämre!
Joooooooo, det kan vi, medan James åtta år, som är här för första gången, som aldrig har pimplat, som aldrig har ”gått på vattnet” förut, får fisk på fisk, blir vi alldeles utan!!!
Med famnen (!) full med fisk fotograferas den stolta premiärpimpelfiskaren från alla håll och kanter.
Vi kan ju inte annat än gratulera, även om vi var lite avundsjuka!
Nu, blev det tid för lite mat och fika även för dom och en massa prat.
Det pratades på engelska och det pratades på svenska och det pratades i nattmössan också.
När solen började dala, kände vi att det var dags att packa ihop och fara tillbaka till stugvärmen för mer god mat och några rövarhistorier.

När dom nöjda, mätta och kanske lite trötta storfiskarna drog iväg hemåt blev det en avslutande kortspelsrunda för oss och efter det lyckades Johan Blund återigen lura iväg oss till drömmarnas land.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Fortsättning

Oj, vad gott!
Det var bara den första för den här dagen, det kommer att bli många fler (semlor alltså).

Så var det då dags för nedsläpp!
Maggotar i alla färger glänste på kroken och spänningen var stor, hur stor kommer den att vara – regnbågen alltså?
Stilla, stilla, inte ett ryck i linan!
Hålbyte, motorisborren hade gått varm och även han som höll i borren såg varm och trött ut.
Men vad var det?
Var det inte en liten känning, ryckte det inte lite i linan?
Nu igen, å den är inte liten, rackarns vad den kämpar, tur jag har ny stark utrustning!
Men vad konstig den ser ut!
Inte alls den stora regnbågen som jag hade väntat mej!
Det är ju en rödingfiskrumpa!
Jag hade alltså krokat den rackaren i stjärten!
Å röding, såna gillar jag, allra helst i stekpannan.
Efter det drogs det fisk på alla håll, Ingalill fick flera, Annmari fick flera, till och med jag fick fem stycken!
Men nu tror ni att det var rovfiske på gång, eller hur?
Nix, inte det, av mina fem pussade jag och släppte tillbaka fyra (en av dom ofrivilligt), Ingalill fick också släppa tillbaka några å Annmari gjorde likadant. Bara med den förhoppningen att vi ska få träffa dom om cirka ett kilo!
Men den största fick faktiskt pappa Johnny, tror det stordådet finns på film till och med.

Av dom fiskar som inte fick returbiljett till sjövattnet, njöt vi nu i fulla drag. Knaperstekta med lite potatis och nybakade mjukkakor. Herregud vad gott!
Hemgjorda semlor till efterrätt, nästan så man trodde att man var i himmelriket!
Sen hade vi sån tur att Ella hade tagit med sej mjölk och oboy som vi nu kunde värma i Kirtikbondens fina kaffepanna som fraktats dit för detta ändamål.
En och annan lite apa slank också ner.

Mycket folk passerade förbi under dagen och som tur var kom Roffe som inget annat ville än hjälpa oss med transport tillbaka till kojan.
Jag säger då det, vilka vänner vi har!

Dagen avslutades med ännu en gryta kokt renkött som Olle och Hannele släpat ända från kraftverkssamhället Porjus.
En omgång kortspel orkades med innan vi alla utmattade kröp ner i våra sängar och drömde om maggotar och storrödingen!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta och varma!

Gunilla

Röding, semlor och varm oboy

Efter en hel evighet av ofiske bar det nu iväg med spända muskler och nya pimpelspön.
Ofisket beror på ett okänt antal faktorer men bland annat på a birthday (utrikiska, det vill säga engelska och det betyder födelsedagskalasfirande), marknad (ni kanske har hört talas om den – Jokkmokks marknad, den har faktiskt pågått några år, startade till och med före Fiskechefens födelse, så den är heeeeeeeeemskt gammal), och en välbesökt paltmiddag i Gammelskolan.

Men nu skulle dom tas, undertecknad har fått ett alldeles nytt pimpelspö – en ABU Pimpel 2!
Ny lina som ska tåla en mindre barracuda och ett blänke som kan locka den färgblindaste gammelröding hur lätt som helst.
Ryggen (kan vara latmasken) har sett till att rörelseförmågan har sänkts avsevärt, så denna gång fick jag anlita skoterskjuts.
Gick hur bra som helst, trots att innehavaren till fordonet påstod att passageraren måste ha ökat ordentligt i vikt eftersom fjädringen inte orkade. Det vill säga mattan skrapade oroväckande mot underredet.
Men vi var två passagerare och jag är säker på att det var den lilla grevungen som blivit fasligt tung (muskler förstås!).

Nykokt kaffe i den fina Långträskkojan som nu är utrustad med klähängare, hyllor, tavlor, grytor, pannor och annat som är bra att ha, smakade ljuvligt.
Å som grädde på moset vankades det kokt renrygg i nästa koja, renrygg som formligen smälte i munnen. Mmmmmmmmmmm…………
För att slipa formen slog vi till med ett parti kortspel som vanns av någon tror jag.

Så kom då den efterlängtade lördagmorgonen!
Lilla Gubben studsade ur sängen och undrade vars fruarna ville bli fraktade denna ljuvliga dag.
När vi hämtat oss från chocken kom vi fram till att Dövattnet nog blir jättebra.
Eftersom jag är en sladdfru skulle jag få åka på sladden.
Men innan den hade hunnit köras fram kom Gonnar-Gonnar så jag trängde upp bakom honom på skotern innan han hann blinka.

Nu är det ju så att jag inte ens klarar av att borra hål i isen, så stackars (eller stackars å stackars, hon blir ju väldigt armstark) Annmari får borra för oss båda!
Hon blev dock avlastad av Gonnar och senare även av min nya pappa Johhny, han med motorisborren ni vet!

Nu ska jag äta en semla för det är faktiskt fettisdagen idag, återkommer när den är färdigtuggad.

Miss L

Efter alla dessa skidturer som redan skett - vi har faktiskt åkt bra mer än 6 mil skidor än så länge (Annmari har hunnit få ihop ännu mer, ganska mycket mer tror jag), så ska vi nu ta och plåga stackars Linda hela vägen till kojan.
Vi har bara halva utrustningen med oss, det vill säga stavarna!
För vi ska promenera.
Å Linda knatar på uppför berget precis som om hon skulle ha gjort det varje dag i flera års tid!
Imponerande!
Å nu satte samma procedur igång, fira att vi vann över berget - vi snöt oss och..........
Sen fortsatte vi över myren på härliga genvägar i gnistrande januariljus.
Solen syntes när vi korsade Norrimyrträsk å det var så vackert!
Kan faktiskt finnas någon notering i snön om just det.

Uppe på linjen tog vi nästa belöning - en apelsin.
Finns inget som smakar så gott som en saftig apelsin när man är svettig och varm och lite mör i benen.
När vi kommit in på GonnarGonnars genväg insåg vi att det inte bara är jaktledaren vi måste prata med. Vi måste även ta ett allvarligt samtal med renägarna som har sina djur i dessa trakter.
Dom trampar OCKSÅ sönder våra spår OCH gör fällor som vi trillar ner i.
Ytterst allvarligt!
Dom kan väl lära renarna att om dom ska färdas på våra spår, får dom faktiskt lära dom att smyga och trippa försiktigt utan att lämna stora gropar efter sej!
Vad mycket -dom- det blev i den där meningen!

Så kom vi då fram till en varm och skön koja för att få oss lite mat i krävan.
Å Linda var så pigg och fräsch, så att om vi inte visste att hon hade gått med oss hade vi trott hon hade kommit med skoter.

Efter en trevlig kväll somnade vi gott med en tanke i huvudet - i morgon ska vi FISKA!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta - å varma!

Gunilla

Äntligen

Vet ni vad som har hänt?
Äntligen efter 77 dagar får vi äntligen BÖRJA FISKA igen!
Vi hann nästan inte vakna på nyårsdagens morgon innan vi formligen kastade oss ut genom dörren för att i rasande fart ta oss till Dövattnet för den första och största vinterrödingen.

Vi var inte ensamma, Kurt, Björn och GonnarGonnar var redan på plats, med det spelar ingen roll, vi skulle ha den första fisken i alla fall!
Nu ska här borras - jag hade fått ärva en finfin Moraborr som skulle invigas!
Borra, borra........
Men vad sjutton, inget händer?
Den har fått en smäll eller är totalt ovass!
Hjälp, nu är goda råd dyra!
-Snälla Björn, ids du fara över sjön å fråga GonnarGonnar om vi får låna hans borr?
-Jajjamän!
Björn for och kom tillbaka med borren, borra, borra...........
Ner med pirken!
Napp, jag har napp!
Jippi!
Fick inte upp den, men vad gör det, bara det rycker i snöret.
Så ska GonnarGonnar fara hem och gentleman som han är låter han oss ha sin borr och tar med min för reparation nere i byn.
Vilka vänner vi har!

Å nu ska jag bara be att få tala om att jag fick 2009 års första fisk!!!
Den var inte störst och det var ingen röding men det var den första (för min del)!
Så jag pussade honom och talade om att jag gärna ville träffa honom om ca ett kilo å släppte så tillbaka det lilla livet.

Vilken början på det nya året!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta - och varma!

Gunilla

Myren - en skidåkares dröm

Ytterligare en skidåkartur på gång.
Den här gången hade vi bara stavarna att hålla reda på uppför berget eftersom skidorna var i säkert förvar högst uppe på krönet av den väldiga fjälltoppen.
Efter att ha firat segern över berget med att snyta näsan knäppte vi fast laggarna och började hasa oss fram mot Norrimyran.

Detta kan faktiskt vara dan före nyårsafton jag talar om, för som sagt det har hunnit bli många skidturer och lite bloggar och hårddisken, det vill säga minnet hänger inte riktigt med för att hålla isär alla turer.
Men hur som helst, Norrimyran eller egentligen vilken myr som helst är som den ljuvaste dröm för en skidåkare - slät yta, lite träd att krocka med och framför allt vackert!
Det blev som vanligt ett stönande över hur vackert och skönt och ljuvligt och...........
Stackars älgar, dom kommer att vara less på att läsa våra kommentarer i snön innan vintern är slut.
För att dom läser, det är vi säker på, för det är älgtramp överallt där vi har våra anteckningar.
Måste höra med jaktledaren för detta område om inte avskjutningen måste ökas, älgarna trampar ju sönder våra skidspår. Allvarligt på min ära!

Väl framme i kojan gör vi upp en härlig eld och väntar på att den där magiska dagen ska komma - ni vet dagen före den stora dagen då vi äntligen får BÖRJA FISKA!

Natten är lugn, men det är inte morgonen - det rasar en storm utanför, som stundtals får hela kojan att hoppa omkring. Å vi har ingen aning om var vi kommer att vara när vi stiger upp för att gå ut å mata fåglarna.

Nu räknar vi bara timmarna innan det är dags att BÖRJA FISKA!

GOTT NYTT ÅR!

Å framför allt:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Snöfast mascara och ismust

Så har då äntligen den ljuvliga skidåkarsäsongen börjat!
Premiären var en underbar upplevelse för både kropp och själ.
Att först forcera berget i en rasande fart och sen få njuta av Norrimyrans släta skidåkargolv för att avsluta färden i Långträsk - det är livskvalitet det!
Tårarna rann av både fartvind och sinnesstämning och gjorde sikten tidvis lite dimmig men fram kom vi och maten smakade som vanligt ljuvligt.
Under den färden kom vi på att vi borde uppfinna snöfast mascara, vattenfast mascara vet vi ju redan finns men snöfast skulle behövas för vår del eftersom make upen (detta ord uttalas precis som det stavas, det vill säga - make upp - inte mäjk app) ville på att rinna bort när snön blästrade våra vackra ögonfransar!
Huvva, vad jag svamlar - vi använder väl aldrig make up!
Men idén var bra, om det hade varit så att vi skulle ha använt dylika produkter.

Lilla flickungen kom upp med skoter lite senare för att få njuta av vårat sällskap!
Det var då vid maten som vi insåg att det inte var julmust som Lilla Gubben bjöd på - det var ismust.
En ny variant för i år - kommer nog troligen att bli en storsäljare.

Eftersom denna tilldragelse är väldigt långt tillbaka i tiden kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer, så jag får avsluta med att säga:

Håll maskarna feta!

Gunilla.