Så har det då hänt – jag har tappat vårdnaden av min ivriga, envisa och påträngande ”vän”!
Separationsångesten formligen klättrar uppför bergssidor och under stora mossiga stenar.
Men nu är det gjort och man får stå sitt kast, för nu har jag inget längre att skylla ifrån mej på. Latmasken är utrotad från en behaglig tillvaro djupt inne i min krumma ryggrad!
Kära nån!
Å det i kombination med att visdomständerna är bortopererade sen länge finns inte mycket att hoppas på!
Men jag vet att jag duger till barlast bakom skotrar och eventuellt som dörrstopp i Långträsk.
Mata fiskarna är också en syssla jag kan, för med tanke på hur mycket mask dom har gnagat från min krok både i vinter och sommar så borde ett stort antal av dessa simmande djur ha ökat avsevärt i vikt.
MEN, man får vara glad för det lilla ibland.
Fisket har det väl annars inte varit så mycket bevänt med, eftersom jag har behövt hjälp med allt – bära utrustning, montera ihop utrustning, maska på utrustning, kasta ut utrustning, veva in utrustning, eventuellt kroka av från utrustningen, kasta ut utrustning igen….
Herregud vad Annmari har fått kasta!
Herregud vad bra jag har haft det!
Herregud vad dumt avslöja att jag snart klarar av allt själv igen!
Midsommaren skulle tillbringas vid Pajkajaurs strand, för där simmade ett gäng småfeta, vrålhungriga regnbågar omkring, färdiga att gå i clinch med läskiga maskar och glittrande drag.
Kvällen före satt vi vid elden alldeles invid stranden och myste.
Men mysigheten förbyttes ganska snabbt till förvåning gränsande till förskräckelse.
Dessa blodtörstiga varelser som vältrade sej i vattenbrynet formligen nafsade oss i knävecken!
Vi fick freda oss genom att kasta Lindas jättegoda räkor i gapet på dom och snabbt rusa upp till tryggheten i Krilles husvagn.
Vilken tur att den råkade stå just där just då!
När benen slutat darra av rädslan som drabbat oss, zick-zackade jag mej fram mellan tallarna till min lilla grå bil för hemfärd till tätorten Vuollerim.
Hem för att drömma om den stora fångsten som skulle landas på själva midsommarafton!
Sov gott
Å håll maskarna feta!
Gunilla
Separationsångesten formligen klättrar uppför bergssidor och under stora mossiga stenar.
Men nu är det gjort och man får stå sitt kast, för nu har jag inget längre att skylla ifrån mej på. Latmasken är utrotad från en behaglig tillvaro djupt inne i min krumma ryggrad!
Kära nån!
Å det i kombination med att visdomständerna är bortopererade sen länge finns inte mycket att hoppas på!
Men jag vet att jag duger till barlast bakom skotrar och eventuellt som dörrstopp i Långträsk.
Mata fiskarna är också en syssla jag kan, för med tanke på hur mycket mask dom har gnagat från min krok både i vinter och sommar så borde ett stort antal av dessa simmande djur ha ökat avsevärt i vikt.
MEN, man får vara glad för det lilla ibland.
Fisket har det väl annars inte varit så mycket bevänt med, eftersom jag har behövt hjälp med allt – bära utrustning, montera ihop utrustning, maska på utrustning, kasta ut utrustning, veva in utrustning, eventuellt kroka av från utrustningen, kasta ut utrustning igen….
Herregud vad Annmari har fått kasta!
Herregud vad bra jag har haft det!
Herregud vad dumt avslöja att jag snart klarar av allt själv igen!
Midsommaren skulle tillbringas vid Pajkajaurs strand, för där simmade ett gäng småfeta, vrålhungriga regnbågar omkring, färdiga att gå i clinch med läskiga maskar och glittrande drag.
Kvällen före satt vi vid elden alldeles invid stranden och myste.
Men mysigheten förbyttes ganska snabbt till förvåning gränsande till förskräckelse.
Dessa blodtörstiga varelser som vältrade sej i vattenbrynet formligen nafsade oss i knävecken!
Vi fick freda oss genom att kasta Lindas jättegoda räkor i gapet på dom och snabbt rusa upp till tryggheten i Krilles husvagn.
Vilken tur att den råkade stå just där just då!
När benen slutat darra av rädslan som drabbat oss, zick-zackade jag mej fram mellan tallarna till min lilla grå bil för hemfärd till tätorten Vuollerim.
Hem för att drömma om den stora fångsten som skulle landas på själva midsommarafton!
Sov gott
Å håll maskarna feta!
Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar