Dags för bärgning

Efter att ha påverkats av björnar, älgar, solsken och annat trevligt tog vi oss så småningom fram till Tjuresape.
Med alla yxorna fortfarande i nävarna gjorde vi oss beredda att forcera den tjocka isen på sjön.
Men döm om vår förvåning när vi plötsligt har en helt isfri sjö framför våra glittrande ögon!
Vad ska vi då göra med alla yxor?
I och för sej kan ju björnen göra en oförberedd attack på hemvägen, så dom är nog ändå bra att ha.
- Kolla! Säger Annmari
- Vad ska jag kolla?
- Men ser du inte?
- Jo, jag ser ganska bra, åtminstone när jag har glasögonen på.
- Titta på sjön!
- Jo, jag ser den.
- Men vad är det du inte ser?
- Nu får du bestämma dej, ska jag se eller ska jag inte se?
- Finn fem fel! Vad är borta?
- Nämen kolla! Har du sett? Den är ju borta!
- Suck, tänk vilken tid det tar för vissa!
Fiskmatarapparaten hade kapsejsat, det enda som syntes var en av flytdunkarna!
Jämmer och elände, hur ska vi nu göra?

Efter ett rörande enigt sjöslag, nej jag menar rådslag, kom vi fram till att vi fortsätter enligt plan A, det vill säga ut med båten för bogsering av den nu nästan obefintliga apparaten.
Å nu kom yxorna till användning minsann!
Båten var full och då menar jag full med is och en gnutta vatten i botten.
Hugga, hugga, slänga isbitar, ösa vatten, hugga lite till, kasta mer isbitar och ösa det sista vattnet.
Kontroll av bottnen på båten – vissa yxhugg var ganska okontrollerade, kan ha orsakat oönskad skada på flytetyget.
Kontrollanten godkände det digra arbetet!
Då var båten färdig för arbete.
Så även Annmari som försågs med en åra i varje hand.
Ivrigt påhejad av förre vattenfallsarbetaren Mudderberg rodde hon med kraftiga årtag mot haveriplatsen.
Väl framme konstaterade skogsmannen att katastrofen var ett faktum, apparaten var ohjälpligt förlorad.
Men för en veteran inom kallvattensarbete var ju det här som ”a piece of cake” (det är utrikiska och betyder säkert nåt bra).
Tack vare hans heroiska insatser lyckades dom tre musketörerna bärga anläggningen.
Han som med sina bara tänder lyckades gnaga lös repen som satt fast i ankaret.
Hon som rodde som en furie så att svallvågorna troligtvis inte ännu har stillat sej mot stranden.
Å hon (det vill säga jag) som kom med uppmuntrande tillrop i detta härliga gäng.
När så allt nästan var färdigt tog vi oss en matpaus – färskt älgkött, mandelpotatis, gräddsås, hembakad mjukkaka…………
Vi åt rubb å stubb, korpen hade inte en chans att få sej ett endaste litet skrovmål.
Efter kaffetåren gjorde vi klart vårt värv, upp med båten på land, leta reda på bortblåsta flytdunkar, tillvaratagande av batterier som skulle fraktas ner till byn.
Ja, ni ser!
Slit å släp, som en i gänget brukar säga.

På hemvägen stannade vi i den vackraste av skogar och konstaterade:
Tänk att just vi har fått vara ute idag, i detta underbara väder!
Tänk att just vi har fått se björnspår!
Tänk att just vi fått trava genom älgarnas älskog!
Kan det bli bättre?

Tills nästa gång:

Håll yxorna vassa!

Gunilla