Första skidturen

Den första skidturen denna vinter tog sin början en fredag förmiddag, dagen före allhelgonaafton.
Vi startade i Porsi by, ivrigt påhejade av lilla gubben, med ryggsäck på ryggen och skidor under armen.
När vi traskat uppför backen till Lund, var jag redan så trött och svettig att jag aldrig trodde jag skulle klara av att besegra det nästintill lodräta berget som nu tornade upp sig framför oss.
Det var då Annmari kom på att vi kunde sno med oss en svart fyrbent vän som helt klart skulle bli överlycklig att få följa med oss!

Ömsom skidrande, ömsom traskande avverkade vi bit för bit av berget medan svetten formligen sprutade.
Så till slut var vi uppe på högsta punkten och nu kunde vi äntligen pusta ut.
Hunden skuttade runt och var lika pigg som när vi startade!
På med skidorna och iväg mot Norrimyren.
Där tog spåret slut!
Fast det spelade ju ingen roll, vi hade ju skidor på fötterna.
Just det, vi hade skidor på fötterna, det hade inte hunden!
När vi avverkat myren och kom fram mot rågången skuttade hunden inte lika mycket.
Men väl där kom vi in på Börjes spår och den såg genast mycket lyckligare ut igen.
Rågången är ett kapitel för sej, för vid den här tidpunkten var det alldeles för lite snö under skoterspåren och för lite is på vattenhålen för att man med lätthet skulle klara av att hasa sej fram där.
Hunden däremot skuttade över knölar och över dyhål som ingenting.
Efter mycket möda och lite besvär kom vi fram till Kalsokvägen.
Yes, (engelska, betyder diskmedel tror jag) vi klarade det!
Nu är det bara finåkning kvar.

Framme vid kojan gjorde vi upp eld, fixade lunch och drack kaffe.
Smakade ljuvligt.
Hunden skuttade runt utanför ivrigt sökande efter något smaskigt att fylla krävan med.
När vi suttit och njutit en stund började vi sakta undra, varför tog vi inte med oss grejer för att sova över?
-Vi ska ju ner och steka köttfärs i skolan sen ikväll, till middagen på allhelgonaafton!
-Ja, men det hinner vi väl imorgon?
-Det har du rätt i, men vi har ju med oss för lite mat.
-Å hur gör vi med hunden, den kan ju inte leva på gamla ostbågar.
-Nä, och dom var rätt goda, så jag skulle också vilja ha några.
Utan att ha kommit fram till något avgörande beslut började vi inse att snart skulle det vara mörkt och vi hade inga pannlampor.
-Vi måste nog börja dra oss hemåt i alla fall.
-Jo, tyvärr.
-Kan bli spännande när vi ska nerför rågången igen.
-Jo, tyvärr.

Sagt och gjort, vi rustar oss och beger oss ut i snön igen.
Hunden skuttar fortfarande.
Efter den lätta delen av resan är vi då framme vid rågången igen, och nu är det mörkt.
Annmari får som vanligt ta täten och tur är det. Vi får lov att ta av oss skidorna för att undvika stora kostnader för staten i fråga om sjukvård. Brutna ben och dylikt.
-Tror du isen håller när vi inte har skidorna på oss?
-Jo, älgen har ju gått före oss, klart det håller.
-Ok.
Varvid isen brakar och jag blir dyblöt om ena foten.
Svärande och muttrande över att isar håller för älgar och inte för mej, går isen på nästa dyhål också sönder och nu är jag blöt om båda fötterna.
Å hunden skuttar fortfarande!
Väl nere på myren igen slutar mitt muttrande och resten av färden förflyter stilla och lugnt.
Skor och strumpor hamnar på tork och köttfärsen blir stekt och hunden sover som en liten gris.
Tro om den vill följa med oss någon fler gång!

Till nästa gång:

Håll isarna frusna!

Gunilla