Fortfarande inte mycket att förtälja angående vinterns ädla fiske även om vissa tappra försök gjorts för att lura storingen.
Den lediga fredagen användes till att vara på jobbmöte(!) i Jokkmokk, att hälsa på ungar och mammor och pappor samt att städa upp i källaren efter ett härligt avloppsstopp.
Nu var det inte så farligt eftersom hushjälparen hade sanerat bort nästan allt, behövdes bara en liten slutputsning.
Men lördagen skulle med alla konstens regler fördrivas med fiske.
Så när inhandling på varuhuset gjorts bar det iväg med Hondabilen upp mot Porsifjällets vita vidder.
Å vitt var det!
Solen hade börjat kasta sina solstrålar över det snötäckta landskapet och
inte en bil hade körts på Lomyrvägen sedan senaste snön fallit.
Det var ganska slirigt men vackert, tänk vad mycket spår jag skulle se på vägen!
Spår fick jag se – skoterspår! För när jag passerade under kraftlinjens sprakande trådar var det inte längre en väg jag körde på utan ett skoterspår!
Jag kan säga som så – att var det slirigt från början så blev det JÄTTEslirigt nu!
Gick ganska bra så länge skotrarna hade kört i bredd så att jag rymdes med hjulparen där emellan, men sen när jag skulle trixa fram och tillbaka och upp och ner över kanterna som tryckts upp blev det gormigare.
Men jag lyckades och trot om ni vill – när jag kom fram stod det en skotertaxi och väntade för vidare transport till Kalsokträsk.
Efter en ovanligt trygg färd kom vi fram och nu var det bara att börja släpa renskinnet efter sej mellan alla färdigborrade pimpelhål.
Renskinnet!
Helskotta!
Det glömde jag kvar i bilen, fastän att det sista jag tänkte på när jag skulle sätta mej på skotern var – att det hade varit skönt att ha något torrt och varmt på skotersitsen!
Hjärncellen hade tydligen redan då tagit semester!
Skinnet låg ju i skuffen!
Men tur som en tokig – det fanns ett skinn där vid eldstaden som jag kunde låna.
Mycket folk på isen, vars är mina kompisar?
Inte en Grizzly i sikte, vars kan Annmari vara?
Aha, är det inte Mickes skoter jag anar där borta?
Jomenvisst, där var dom!
Ingen storfångst gick att skönja vid deras fötter, fiskarna verkar trögflirtade.
Men vad gör det när vädret är så ljuvligt!
Matpaus och gott kaffe uppväger att rycken i snöret lyser med sin frånvaro.
Byter fångstplats efter maten och då är solen så varm och skön att undertecknad utan vidare somnar på sitt lånta skinn – tänk att man kan ha det så här bra!
Å när solen börjar visa att eftermiddagen snart tänker övergå till kväll beger vi oss till kojan för mer god mat och en spännande kortspelsomgång.
John Blund börjar ganska snart tjata på oss om att nästa dags fiske kräver en god natts sömn.
Vi lyssnar på hans goda råd å kryper i säng och kunde konstatera att den välbekanta nattvisan hade börjat brumma från en av sängarna.
God natt!
Håll maskarna glada!
Gunilla
Den lediga fredagen användes till att vara på jobbmöte(!) i Jokkmokk, att hälsa på ungar och mammor och pappor samt att städa upp i källaren efter ett härligt avloppsstopp.
Nu var det inte så farligt eftersom hushjälparen hade sanerat bort nästan allt, behövdes bara en liten slutputsning.
Men lördagen skulle med alla konstens regler fördrivas med fiske.
Så när inhandling på varuhuset gjorts bar det iväg med Hondabilen upp mot Porsifjällets vita vidder.
Å vitt var det!
Solen hade börjat kasta sina solstrålar över det snötäckta landskapet och
inte en bil hade körts på Lomyrvägen sedan senaste snön fallit.
Det var ganska slirigt men vackert, tänk vad mycket spår jag skulle se på vägen!
Spår fick jag se – skoterspår! För när jag passerade under kraftlinjens sprakande trådar var det inte längre en väg jag körde på utan ett skoterspår!
Jag kan säga som så – att var det slirigt från början så blev det JÄTTEslirigt nu!
Gick ganska bra så länge skotrarna hade kört i bredd så att jag rymdes med hjulparen där emellan, men sen när jag skulle trixa fram och tillbaka och upp och ner över kanterna som tryckts upp blev det gormigare.
Men jag lyckades och trot om ni vill – när jag kom fram stod det en skotertaxi och väntade för vidare transport till Kalsokträsk.
Efter en ovanligt trygg färd kom vi fram och nu var det bara att börja släpa renskinnet efter sej mellan alla färdigborrade pimpelhål.
Renskinnet!
Helskotta!
Det glömde jag kvar i bilen, fastän att det sista jag tänkte på när jag skulle sätta mej på skotern var – att det hade varit skönt att ha något torrt och varmt på skotersitsen!
Hjärncellen hade tydligen redan då tagit semester!
Skinnet låg ju i skuffen!
Men tur som en tokig – det fanns ett skinn där vid eldstaden som jag kunde låna.
Mycket folk på isen, vars är mina kompisar?
Inte en Grizzly i sikte, vars kan Annmari vara?
Aha, är det inte Mickes skoter jag anar där borta?
Jomenvisst, där var dom!
Ingen storfångst gick att skönja vid deras fötter, fiskarna verkar trögflirtade.
Men vad gör det när vädret är så ljuvligt!
Matpaus och gott kaffe uppväger att rycken i snöret lyser med sin frånvaro.
Byter fångstplats efter maten och då är solen så varm och skön att undertecknad utan vidare somnar på sitt lånta skinn – tänk att man kan ha det så här bra!
Å när solen börjar visa att eftermiddagen snart tänker övergå till kväll beger vi oss till kojan för mer god mat och en spännande kortspelsomgång.
John Blund börjar ganska snart tjata på oss om att nästa dags fiske kräver en god natts sömn.
Vi lyssnar på hans goda råd å kryper i säng och kunde konstatera att den välbekanta nattvisan hade börjat brumma från en av sängarna.
God natt!
Håll maskarna glada!
Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar