Äntligen är det dags för en efterlängtad nypremiär!
Vi ska promenera upp för berget till sjöarna och det känns som om det är en hel evighet sen sist.
Annmari har nog hållit stigarna trampade men sannerligen inte jag.
Men nu är det alltså dags.
Lilla flickungen skjutsar sin mor och den lilla packningen (2 ryggsäckar, 1 välfylld ICA-kasse plus fiskeutrustningen) ut till Porsi.
Starka armar ser till att allt lastas på nästa fordon som har slutdestination Långträsk.
Å så bär det iväg!
På grund av att mina nuvarande gympaskor aldrig har trampat på dessa stigar är jag tvungen att själv hålla koll på riktningen genom den vilda skogen.
Inga problem alls trots att vi inte har någon karta. Ett problem som vi faktiskt inte visste att vi hade (det vill säga att vi inte hittar utan karta).
Inte förrän en hjälpsam vän av ordning flertalet gånger försökt få oss att förstå att vi INTE hittar här i skogarna UTAN karta.
Vi är antagligen så korkade att vi inte fattar det, för vi hittar väldigt bra vare sej det är sommar eller vinter, skidföre eller hjortronplockning.
Först klarar vi av den lodräta uppförsbacken bakom Puttes garage som i början kan kännas jobbig, men inte så jobbig att man inte kan prata.
I den avslutande delen kan jag säga att då pratar vi inte längre så väldigt intensivt, man kan istället påstå att vi väser.
Nåja, nu är vi igång!
Hittar stigen längs linjen som ansluter till stigen som leder upp mot skoterleden.
Å nu börjar inventeringen av lingon.
Resultatet kommer längre fram i denna anekdot.
När vi så kommit fram mot nästa branta backe säger Annmari:
- Tyst! Vad är det som låter?
Jag stannar och lyssnar.
Hör ingenting, inte en älgklöv som klampar, inte en tjädervinge som fladdrar, inte ens en humla som surrar!
- Jag hör inget, vad är det?
- Bäcken!
- Vad då bäcken?
- Den är TYST, hör du inte det?
- Jo, nu hör jag, bäcken är TYST!
- Det var precis det jag sa!
- Skumt, säger jag.
- Kanske inte så väldigt skumt, du ser ju så torrt det är å det finns nästan inga lingon, säger Annmari.
Å det är sant, nästan inga lingon och den stolta bäcken som i sin krafts dagar ryckt bort både broar och björniden är nu så ynklig! Inte ens som en tvättbäck utan bara som en liten rännil!
Men Tords bro, den är så stadig att ett malmtåg skulle kunna åka över den utan att den skulle vibrera det minsta!
Nu passerar vi branten innan vägen till Norrimyrbäcken och här är det väldigt bakhalt!
Fel valla i alla fall!
Nästa gång frågar vi inte Fiskechefen om råd.
Nu utbryter en ny aktivitet!
Jag antar att alla ni som färdats skoterleden på vintern har märkt hur släta, breda och fina skoterspåren är, eller hur?
Ni tror kanske att det beror på dom som sladdar och underhåller spåren?
Fel!
Här kommer sanningen:
Det beror på dessa sommaranvändare av skoterleden, det vill säga Annmari och jag själv.
Det är vår förtjänst att spåren är så fina och framför allt att spåren är på rätt ställe år efter år.
För det är nämligen vi som troget varje sommar plockar och hänger upp alla dessa skoterledsskyltar som ramlat ner i mossan!
Om inte vi gjorde det skulle troligtvis spåren upp till Porsisjöarna hamna närmare Södra Kuouka i bästa fall.
Å i år är det faktiskt jubileum för denna aktivitet, jag kommer inte ihåg exakt hur många år vi fixat denna syssla, men det kan vara 11, 16 eller något liknande. Men jubileum är det.
För detta jubileum borde vi ju få ett pris och som av en händelse hörde jag på byn att vår vän Anita kommer att anordna en ceremoni där det ska ut delas en speciell GULD-skoterskylt!
Annons om detta kommer att synas i TV4s reklampauser.
Kära nån, vi är bara halvvägs och redan så mycket att berätta, jag måste ta en paus.
Är snart tillbaka…
Vi ska promenera upp för berget till sjöarna och det känns som om det är en hel evighet sen sist.
Annmari har nog hållit stigarna trampade men sannerligen inte jag.
Men nu är det alltså dags.
Lilla flickungen skjutsar sin mor och den lilla packningen (2 ryggsäckar, 1 välfylld ICA-kasse plus fiskeutrustningen) ut till Porsi.
Starka armar ser till att allt lastas på nästa fordon som har slutdestination Långträsk.
Å så bär det iväg!
På grund av att mina nuvarande gympaskor aldrig har trampat på dessa stigar är jag tvungen att själv hålla koll på riktningen genom den vilda skogen.
Inga problem alls trots att vi inte har någon karta. Ett problem som vi faktiskt inte visste att vi hade (det vill säga att vi inte hittar utan karta).
Inte förrän en hjälpsam vän av ordning flertalet gånger försökt få oss att förstå att vi INTE hittar här i skogarna UTAN karta.
Vi är antagligen så korkade att vi inte fattar det, för vi hittar väldigt bra vare sej det är sommar eller vinter, skidföre eller hjortronplockning.
Först klarar vi av den lodräta uppförsbacken bakom Puttes garage som i början kan kännas jobbig, men inte så jobbig att man inte kan prata.
I den avslutande delen kan jag säga att då pratar vi inte längre så väldigt intensivt, man kan istället påstå att vi väser.
Nåja, nu är vi igång!
Hittar stigen längs linjen som ansluter till stigen som leder upp mot skoterleden.
Å nu börjar inventeringen av lingon.
Resultatet kommer längre fram i denna anekdot.
När vi så kommit fram mot nästa branta backe säger Annmari:
- Tyst! Vad är det som låter?
Jag stannar och lyssnar.
Hör ingenting, inte en älgklöv som klampar, inte en tjädervinge som fladdrar, inte ens en humla som surrar!
- Jag hör inget, vad är det?
- Bäcken!
- Vad då bäcken?
- Den är TYST, hör du inte det?
- Jo, nu hör jag, bäcken är TYST!
- Det var precis det jag sa!
- Skumt, säger jag.
- Kanske inte så väldigt skumt, du ser ju så torrt det är å det finns nästan inga lingon, säger Annmari.
Å det är sant, nästan inga lingon och den stolta bäcken som i sin krafts dagar ryckt bort både broar och björniden är nu så ynklig! Inte ens som en tvättbäck utan bara som en liten rännil!
Men Tords bro, den är så stadig att ett malmtåg skulle kunna åka över den utan att den skulle vibrera det minsta!
Nu passerar vi branten innan vägen till Norrimyrbäcken och här är det väldigt bakhalt!
Fel valla i alla fall!
Nästa gång frågar vi inte Fiskechefen om råd.
Nu utbryter en ny aktivitet!
Jag antar att alla ni som färdats skoterleden på vintern har märkt hur släta, breda och fina skoterspåren är, eller hur?
Ni tror kanske att det beror på dom som sladdar och underhåller spåren?
Fel!
Här kommer sanningen:
Det beror på dessa sommaranvändare av skoterleden, det vill säga Annmari och jag själv.
Det är vår förtjänst att spåren är så fina och framför allt att spåren är på rätt ställe år efter år.
För det är nämligen vi som troget varje sommar plockar och hänger upp alla dessa skoterledsskyltar som ramlat ner i mossan!
Om inte vi gjorde det skulle troligtvis spåren upp till Porsisjöarna hamna närmare Södra Kuouka i bästa fall.
Å i år är det faktiskt jubileum för denna aktivitet, jag kommer inte ihåg exakt hur många år vi fixat denna syssla, men det kan vara 11, 16 eller något liknande. Men jubileum är det.
För detta jubileum borde vi ju få ett pris och som av en händelse hörde jag på byn att vår vän Anita kommer att anordna en ceremoni där det ska ut delas en speciell GULD-skoterskylt!
Annons om detta kommer att synas i TV4s reklampauser.
Kära nån, vi är bara halvvägs och redan så mycket att berätta, jag måste ta en paus.
Är snart tillbaka…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar