Mystiskt fiske

Torsdagseftermiddagen och kvällen ägnades åt att äta, att sola, att vila, att äta igen, att fika, att fiska, att vila, att äta, att sola....
Det var fruktansvärt tufft, knappt så att Greven och Fiskechefen över huvud taget klarade av den pärsen.
Å våfflorna!
Dom fick vi till sist, tack å lov!
Lika goda som alltid med grädde å sylt.
Ja se detta välsignade våffeljärn!
När vi sent omsider kom oss tillbaka till kojan avslutades även denna kväll med kortspel som jag inte har den blekaste aning om vem som vann.

Fredagsmorgonen var vit, inte vit som i snövit utan vit som i dimvit.
Varmt och vindstilla men jättedimmigt. Trodde först att jag hade skitiga glasögon men efter att ha putsat och gnidigt och polerat och sikten inte blev bättre var det bara att resignera och inse fakta.
Idag hamnar vi i dimman, vare sej vi vill det eller inte.
Men skit i det, på med skidorna och idag bestämmer vi direkt att vi far till Sigurds utan att gena förbi nån annan sjö, Tjuresape till exempel, vad vi nu skulle dit å göra, vi hade garanterat kört fast på myran å inte kommit loss och måste ringa efter bärgningshjälp som inte hade hittat dit å så hade vi blivit kvar där tills snön smält å hur skulle vi då få hem Grizzlyn?
Nä, raka spåret till Sigurds!
Samma fina före fast nu var det någon som snott lite av snön, för bitvis börjar grusvägen krypa fram mellan skoterspåren, men det var inga problem, vi fick köra lite Kilvokörning.
Ner för backen till sjön blev det återigen lite spännande för det var inte så lätt att bromsa å hips vips kunde en barfläck hoppa fram å dra omkull oss.
Men det gick bra förutom sista biten fram till bakvalen för där hade nån städat bort varenda liten snöfläck, men skam den som ger sig, skidorna ska sitta på ända fram till eldstan!

Elden flammade så fint mellan dimslöjorna och kaffet var klart, ljuvligt gott å ännu godare när man fått smälta ner lite kaffeost i kosan.
Idag skulle vi ut på den lilla myrholmen för att provpimpla, varpå vi var tvungen att göra oss en liten stig genom djupsnön, en stig som var minst två kilometer lång eller kanske inte riktigt så lång men åtminstone hundra meter, det beror på vem man frågar.
Hade vi släpat med oss Fiskechefen hade det garanterat varit minst två kilometer å en meter djupsnö.
Framme vid den fina eldstaden gjorde vi fruktlösa försök att hitta spången som leder ut till bron, men hur vi än glodde och spanade och försökte minnas hur det ser ut här sommartid kunde vi inte se skymten av en spångbräda.
Hm...
- Tror du isen håller?
- Ja, om vi går här kan det väl inte vara nån fara, vi är ju fortfarande på land!
- Jaha, du tänker så!
- Jo, du blir möjligen lite blöt om fötterna om den brister, men å andra sidan har du ju stövlar på dej.
- Ja, det har du ju rätt i. Men du kan väl gå först?
- !
- Du bär ju borren, menar jag, du kan ju borra med jämna mellanrum å se hur tjock isen är?
- Det är Grevens borr, vad tror du han säger om jag har borrat den ovass på torra land?
- Det vill jag inte veta.
- Nä, just det, nu går jag

Å det hon gjorde å jag kunde ju inte annat än följa med, för fiska det ville jag ju och eftersom hon bestämt påstod att vi var på land var det ju ingen idé att stanna kvar här.
Vi kom till bron med livet i behåll och nu kunde jag andas ut, för här vet jag hur det ser ut, även om det är länge sen vi knatat över bron senast.
Här vågar vi inte ut på isen överhuvudtaget, utan borrar så långt ut som armarna räcker, vilket inte blir långt eftersom det är väldigt svårt att få någon kraft i borrandet när man ska balansera på en mjuk strandkant å både koncentrera sej på att snurra borren och hålla balansen.
Efter en ganska lång stunds resultatlöst pimplande blev vi lite hungriga, så vi släpade oss tillbaka till elden och matsäcken.
Precis nu i skrivande stund blev jag hungrig igen, så jag återkommer med resultatet av fisket en annan gång.

Till nästa gång:

Håll borren från land!

Gunilla

Kromodiskt pimpelfiske och ljuvliga våfflor

Torsdagsmorgonen bjöd på en härlig sol och ett gäng hysteriskt kvittrande fåglar.
När frukosten intagits och den berömda maten packats gav sej Annmari och jag iväg på en av den här säsongens sista skidturer.

Vemodigt.
Väldigt vemodigt.

Målet var Pelloettan där vi skulle se om vi kunde tömma båten från is och vatten.
Vilket före!
Man glider hur lätt som helst och ändå är spåren mjuka och behagliga.
Vi passerar Pajkajaur där midsommarens storfiske ska gå av stapeln, hoppas ni minns hur dom huggvilliga regnbågarna nästan högg folk i hälsenorna förra sommaren.
Vi passerar Leena och Lasses husvagnsparkering. Snart får vi träffa dom igen.
Vi passerar Långträsk, där spår av nyårets fröjder fortfarande syns.
Vi passerar bäverbäcken som snart måste inspekteras igen.
Vi passerar Nietsakträsk, men kan varken se Lars eller Gunmari på bryggan.
Vi passerar nerfarten till Sigurdsjön, dit ingen verkar har farit än.

När vi skidrat en bit efter Arvidsjaurvägen tar Annamri en genväg till Pelloettan.
Tänk att skaren fortfarande håller!
Åtminstone bitvis.
Vissa delar av åsen vi skidrar på har tyvärr tappat sin snö, så där får vi kliva och trampa över stock och sten, fortfarande med skidorna på.
Sista biten blir efter iskanten och trots att jag vet att det är jättegrunt och att isen faktiskt inte är jättetunn och sträckan inte är jättelång, så är jag rädd.
Jag har panisk skräck för svaga isar.
Egentligen är jag ju inte rädd för någonting, men just isar är det läskigaste jag vet.
Båten var redan tömd och vi, eller kanske Fiskechefen bestämde att vi far till Sigurds istället för att slå läger, för här var det så bökigt att ta sig till bakvalen.
Sagt och gjort, vi satte oss i kälken å så bar det iväg.
Förbi Pellogården, vilken idyll, men inte en människa i sikte.
Sen blev åkturen lite småspännande, för en slank man hit, å en slank man dit å sen slant vi ner i diket.
Om föret var bra för skidor var det väldigt mycket sämre för en stor Grizzly dragandes en sjuglasvagn.

Men fram kom vi och på något vis hade vi fått med oss en hel massa ved. Måste ha tillkommit när vi plöjde upp och ner genom mossan.
Å vid bakvalen vid Sigurdssjön gjorde vi upp en härlig våffeleld, som helt plötsligt gjordes om till grilleld.
Märkligt!
Förklaringen stod Annmari för:
- Inga våfflor innan vi ätit mat!
- Bara en!
- Nej, våga inte ens pilla på våffelmixen!
- Äsch!
Medan grillglöden göddes trippade vi ut på isen för att få oss ett pimpelhål, tror vi vågade ut en hel meter, men det var gränsen, inte en millimeter längre.
I strålande sol i kortärmat och nästan utan långkalsonger stod vi två, alldeles ensamma på hela Sigurdssjön å tokfiskade.
Plötsligt ringde Annmaris telefon, det var Botilda som var pratsugen å precis när samtalet skulle avslutas kastar hon (Annmari) telefonen på isen och en fin öring halas upp genom pimpelhålet!
Härligt!

Är det någon som noterat att dom här historierna alltid blir så långa att jag nästan aldrig hinner komma fram till det som rubriken lovar!
Skit i det, det kommer sen, kanske, eventuellt, vi får se.

Till nästa gång:

Håll våffelelden brinnande!

Gunilla

Första göken, första åskan och sista föret eller kvällen när vi höll på att svälta ihjäl!

Onsdagen före Kristihimmelfärdsdagen bär det iväg upp till dom berömda sjöarna igen.
Eftersom berget bjuder på ett tufft och hårt motstånd som inte ens Fiskechefen och hans Grizzly kan betvinga är vi tvungen att med hjälp av släpvagn och dragfordon forsla ett gigantiskt lass till Lomyrvägen.
Väl framme gällde det att få ner ekipaget från vagnen, men det var som vanligt ingen konst eftersom lilla Gubben var med och styrde upp det hela.
Sen kom nästa prövning: alla grejor skulle lastas i sjuglasvagnen!
- Hur länge ska ni vara borta!
- Helgen är lång å vi tar inga risker.
- Men det är ju mat för hela kommunen!
- Än sen då, tror säkert du vill vara med å tugga.
- Ja, ja ta och rassla på lite så vi kommer iväg.
Å det vi gjorde, Grizzlyn drar oss flickor längs Lomyrvägens snötäckta vägbana å vi bara njuter.
Tänk att livet kan vara så här härligt!
Framme i kojan utbryter omvänd aktivitet, nu ska allt lastas ut och förhoppningsvis rymmas mellan dessa sex väggar.
Efter en timme börjar allt vara inomhus och vi kan pusta ut en stund.
- Jag är hungrig!
- Vad ska vi börja tugga på?
- Vi tar något lätt medan vi väntar på Greven.
- Jag har med lite ostar och korv... Men vad i hela...?
- Vad är det nu då?
- Jag har glömt maten i bilen!
- Nä! Det kan du inte ha gjort, vi har ju burit in minst tjugo kassar med mat!
- Jo! Den var i baksätet på Hondan å där är den kvar.
- Å herregud! Det var ju bara väntat!
- Vad menar du nu?!!!
- Så fort jag vänder ryggen till då kör det ihop sej.
- Greven! Jag ringer Greven, han kan ta upp den. Visst är han kvar i Vuollerim?

Sagt och gjort, jag ringer Greven och han är faktiskt kvar i Vuollerim! Hurra!
Då kommer nästa fruktansvärda överraskning: Hondan står i Porsi och Hondan är låst!!!

Det borde egentligen inte ha varit någon överraskning, eftersom det var jag själv som hade kört dit den!
Ena nyckeln har jag och den andra nyckeln har lilla flickungen.
Nej, nej, nej, jämmer och elände!
Vi får svälta ihjäl, det är bara så.
Sista chansen står och faller med lilla flickungen, jag ringer henne.
- Hej, vars är du?
- I Vuollerim.
- Kan du göra mig en tjänst?
- Vad då?!!!
Så berättar jag hela problematiken för henne och förklarar att det vore en livräddande gärning om hon kunde hämta bilen i Porsi och köra upp den till Greven och lämna matpåsen där.
Tycker inte alls att det var för mycket begärt, vi hade ju kunnat svälta ihjäl annars!
- Men mamma!!! Ibland är du inte så rolig!!!

Till slut anländer Greven, grevhunden och matkassen och jag tycker att jag kan höra en liten ton av spydighet när jag tacksamt tar emot provianten.
- Somliga har visst problem med minnet!
Kvällen slutade trots alla prövningar lyckligt och vi slapp krypa hungriga till kojs.
Tror faktiskt att vi till och med hann med en sväng kortspel, men jag minns inte vem som vann.
Så det så!

Till nästa gång:

Håll Hondan olåst

Gunilla

Fotomodell och forsrännare

Jag är inte bara biblioteksassistent utan jag är även fotomodell.
Så tidigt på fredagsmorgonen bar det iväg till mitt fotouppdrag i metropolen Gällivare.
Ett är säkert, att göra ett fotojobb så tidigt på morgonen (var tvungen att fara före sju från Vuollerim!!!) är ingen lek, ens för den erfarnaste modell.
Men för att få riktig valuta för pengarna tog jag vägen över Nattavaara för att få se en och annan björn och dylikt.
Vägen dit kantades av älgar, orrar, blå kärrhök, tjäderhönor och annat trams men inte en enda björnrumpa.
Väl framme i studion var det bara att slänga sej på rygg för att börja fotograferingen.
Gick rätt snabbt, ca 4 min, troligtvis för att jag är så fotogenique.
Efteråt tittade jag mej i spegeln och för att försöka trösta mej lite, intalade jag mej att skönheten faktiskt kommer inifrån!
Å som tur var, var det faktiskt insidan dom ville åt, dom skulle se om jag var ryggradslös eller inte.
Hemvägen bjöd inte heller på en enda liten j----a björn.
Nu bär det iväg till skogs istället!

Problemet var bara att Fiskechefen med fru redan var uppe på en för mej hemlig sjö, så hur skulle jag ta mej dit?
1. Ringa Greven?
2. Ringa Bonden?
Sagt och gjort, så fick det bli.
Då kom nästa obehagliga överraskning!
Greven var iväg på egna äventyr i andra skogar - ytterst oansvarigt!
Bonden hade parkerat sin skoter för säsongen - fruktansvärt, det är ju bara den 7e maj!
Reservplanen var tvungen att sättas i verket.
Det vill säga, jag promenerar uppför berget, över Norrimyran, upp genom rågången och förhoppningsvis orkar jag fram till Kalsokvägändan där Lilla Gubben skulle hämta mej med skoter.
Ryggsäcken packades bara med det allra nödvändigaste, för jag är fortfarande dålig på att bära, eller åtminstone brukar jag påstå det så jag inte behöver bära så tungt.
Så jag packade ner vaniljbullar, en påse dumlekola, en apelsin och lite dryck.
Typisk färdkost.
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Lund där jag skulle starta promenaden.
Därifrån var det barmark en lång sträcka, väldigt lätt att gå.
När jag flåsat mej halvvägs upp i berget hör jag mellan dom astmatiska andetagen att det knakar och brakar framför mej.
Å då jag redan var rätt trött, hann jag inte ens tänka på att bli rädd.
Orsaken till oväsendet var en älgko med kalv som graciöst gled iväg genom skogen.
Första tanken var att om det finns älgar här, finns det inga björnar, fast å andra sidan kanske det var en björn som skrämt dom och inte jag, som jag först trott.
Skit samma, det var bara att knata vidare.
Uppför berget, fram till myren som var helt snötäckt, å nu kom det ett nytt problem:
Bäcken hade öppnat sej!
Ve och fasa, vattnet forsade fram ungefär som när dom öppnar luckorna i Letsi, hur ska jag nu göra?
Hoppa? - Nej!
Simma? - Nej!
Ringa efter hjälp? - Jo! Eller nej, vem skulle komma?
Jag får vada.
Så med livet som insats vadar jag över bäcken. Kallvattnet forsar kring fotsulorna och stundtals räcker vattnet mej ända till fotknölarna.
Men över kommer jag och fortsätter mot rågången.
Nu är det återigen lite uppför och solen skiner och skiner och tvingar mej att skala av lager på lager med kläder.
Eftersom jag var tvungen att klä mej både för en milslång fotvandring, en snabb skoterresa och slutligen en ljuvlig skidtur fanns det många lager att bläddra igenom.
Kinderna blossar av ansträngning och solsveda och precis när jag börjar ana linjen (finnlinjen) hör jag en skoter!
Hurra!
- Vad är det som tar sån tid?!! Du skulle ju vara i Kalsok nu!
- Jo, jag vet, men hur jag än försökt, har klockan gått fortare än mina små ben!
- Att man alltid ska få vänta!
- Vill du ha en dumlekola?!!!

Nu blir det en sån här lång blogg igen bara för en liten promenad. Jag tror jag tar en liten paus och återkommer så småningom...

Till dess:

Håll stövlarna hela!

Gunilla

Första vackra dan i maj...

Första vackra dan i maj, som Cornelis Vreeswijk så vackert sjunger om, inföll INTE den första maj i år, det är då ett som är säkert. I och för sej kan det vara så eländigt att den allra första vackra dan i maj kan infalla sista maj!
Jämmer och elände, så får det inte bli.
Nu är ju jag en stor fantast av snö och vinter så jag ser gärna att föret håller i sej ännu någon helg, men för den skull behöver det ju inte vräka ner blötsnö!

Å nu! Mitt i veckan skickar mina så kallade vänner ljuvliga bilder från soliga barfläckar vid Dövattnet, där dom eldar och njuter, medan jag sitter här på världens bästa arbetsplats och jobbar.
Fast jag njuter ju också, på sätt och vis, men för den sakens skull behöver dom ju inte skicka såna där terrorbilder i tid och otid.

Dan före första maj är det ju vanligtvis Valborgsmässoafton, så även i år.
Den firades i Porsi tillsammans med skogsfamiljen.
Skogsfamiljen är en invecklad konstruktion som kan vara helt omöjlig att förklara men jag ska försöka.
Vi börjar med Lilla Gubben som har sina två fruar varav den ena har en liten flickunge som har herr och fru Larsson som sina skogsföräldrar, som i sin tur har en lite större pojkunge som har Lilla Gubbens första fru till sin skogsmamma och där fru nummer två är hans andra skogsmamma som i sin tur har herr Larsson, dock inte den Larsson som den lilla flickungen har till sin skogspappa, till sin skogspappa och fru Stare till sin skogsmamma.
Klockrent helt enkelt!
Nåväl när Valborg var firad bar det iväg in till tätorten Vuollerim, där Folkets Hus vibrerade av dansanta typer, men eftersom klockan var rätt mycket och min skogsmamma har sagt att jag inte får vara ute efter tolv, gick jag lydigt och la mej nästan direkt.

Så kom då den där första dan i maj och även om den vädermässigt inte var den vackraste, dög den gott och väl för Annmari och mej.
Vi skulle trava uppför berget och elda vid Norrimyran.
Jag fick hämtning hemma vid bron och med korv, smör och limpa i ryggsäcken bar det återigen iväg till Porsi. (Undrar varför jag flyttade därifrån egentligen!)
Där laddade Annmari sin säck med kaffe och apelsiner.
Plus ett par regnbyxor, för såna hade ju jag inte tänkt på.
Fast regnbyxorna stoppade hon inte i säcken, det vore rätt dumt, dom fick jag låna.
Så bar det iväg och redan bortanför sågen körde det ihop sej, en jättesjö hade plötsligt uppstått precis där vi ville fram!
Det löste vi snabbt och snart var vi uppe på Gonnar-Gonnars spår.
-Men vars är barmarken?
-Här är det toppenskidföre!
-Å vars är skidorna?
-Jo, uppe på berget vid det andra skoterspåret!
-Dumt!
Vi travar på och med både täckbyxor, regnbyxor, tjocktröja och regnjacka börjar det bli rätt varmt, det vill säga tokvarmt å ännu är vi inte uppe i det brantaste av berget.
Pust!
Å precis när vi har tagit den första lodräta branten blir jag jätterädd och hoppar åt sidan för att nästan knuffa omkull Annmari.
Först förstod jag inte varför jag blev rädd men sen kom jag på att jag hade sett en orm.
Det var konstigt!
En orm fast det är alldeles fullt med snö, jag måste ha sett fel.
Men inte det, även Annmari kunde konstatera att där ligger det faktiskt en huggorm.
Den var inte så stor och inte så yster och vi kunde inte se om den levde eller låtsades vara död bara för att lura oss.
Jag föreslog att vi skulle lägga den i framstupa sidoläge så att den skulle få fria andningsvägar men då sa Annmari stopp!
För hur lägger man en orm i framstupa sidoläge?
Efter det intressanta avbrottet och den välbehövliga andningspausen fortsatte vi våran klättring uppför bergssluttningen.
Äntligen framme, efter att ha knuffat undan några slöa renar som blockerade stigen.
Jösses vad gott det var med en apelsin efter den bedriften.
Vi var blöt både inifrån (svettiga!!!) och utifrån så med andra ord var vi genomblöta å den sköna elden värmde väldigt behagligt just då.
Vi gjorde oss mackor och drack kaffe och mitt var det var säger Annmari:
-Titta, en räv!
-Ja du, sa jag, nu får vi nog inte räkna med några mer vilda djurupplevelser idag.
-Fast vi har ju ormen vi ska kolla på vägen hem.
Sagt och gjort, efter att ha njutit av varm eld och gott kaffe var det bara att trava hemåt igen.

Herregud vilken lång blogg det här blev bara för en bergspromenad!!!
Hur som helst, ormen låg kvar lika orörlig som tidigare och jag utförde INTE konstgjord andning på den.
Vad än den lilla flickungen säger!
Väl nere i byn igen var mössan så tung av regnet att den hela tiden halkade ner över ögonen, tur vi kan vägen utan och innan.
Å när vi kom hem till Lilla Gubben hälsade han oss med:
Ni är ju inte kloka!

Till nästa gång:

Håll ormarna varma!

Gunilla

Valpsjuka eller kärlek vid första ögonkastet

Efter en kul fredag i ungarnas tecken med både diabildstittande och god mat kommer så en lördag i skogens tecken.
Kan förresten meddela att bilderna vi tittade på var mellan 25 och 30 år gamla och med konstiga utrop och mysko läten påpekade barnen:
-Men mamma!
-Dom där kläderna har du ju kvar ännu!
Så med facit i hand är det väl bara att konstatera:
Vilken kvalitet det var på kläderna förr i världen!
Lilla flickungen har visst också bestämt att nu ska det bokas en tur till stan för att modernisera modern.

Men nu var det en härlig dag i skogen som gällde.
Som vanligt var det bara att ringa efter en av dom allra bästa kompisarna - Micke A. för att få hämtning i Pinnmobacken.
Skulle ha varit där tidigt, tidigt på morgonen men av någon anledning går klockan mycket fortare än jag just på morgonkvisten, så den hann nog bli bortåt halv tio innan jag var på plats.
I strålande sol och på lite vingliga skoterspår tog vi oss till Tjuresape där elden sprakade så härligt.
Mycket folk på isen och nu pratar vi om isen, för det var bara is på isen!
Men med en skicklig chaufför var jag nästan inte alls rädd.

Annmari hade kaffet varmt och efter det var det bara att försöka ta sig ut till pimpelhålen.
Å det var med livet som insats!
-Varför har ingen sandat?!!
-Vars är broddarna?!!
Vi lyckades rätt bra i alla fall, dock inte med fisket.
Trots att fiskechefen tog oss till en alldeles outforskad del av sjön som troligen ingen i hela världens provfiskat förut.
Vi hasar oss tillbaka till eldstan för att få något i magen å det är då kärleken slår till!
För nu kommer Greven och Grevungen sladdandes över isen fram till våran barfläck.
Å det är alltid trevligt att träffa Greven och hans tronarvingar men den här dan hade han något alldeles speciellt trevligt i ryggsäcken.
Inte mazariner - som jag älskar.
Inte vårrullar - som jag älskar.
Inte dumlekola - som jag älskar.
Utan en alldeles bedårande liten hundvalp!
Snacka om att nu blev det ett gulligullande och dullidullande utan dess like.
Jag glömde både hunger och törst, nu var det bara Åke som gällde!
Efter en stund kom meddelande om att lilla flickungen var på väg så jag förstod att min tid ensam med Åke snart var slut.

Då var det bara att börja äta istället, för nu hade vi lilla Gubbens olivskinkbröd, Mickes barbecuekyckling, Grevens kycklingklubbor, min potatisgratäng och förstås våfflor till efterrätt att trycka ner i krävan.
Om ni frågar Annmari och lilla flickungen tror jag bara att jag hann säga denna strof två eller tre gånger under den här helgen:
-Tänk att ett våffeljärn som inte har varit använt på säkert trettio år, bara var att rengöra, olja in och sen grädda dom allra godaste våfflor i!

När Greven och Åke drog iväg mot nya djärva mål fortsatte vi att fiska och ta mej tusan om inte både Annmari och Micke fick sej några rödingar.
Jag fick inte en enda men vad gör det för jag hade ju fått träffa Åke!

Till nästa gång:

Håll kärleken brinnande!

Gunilla

Kvast-Hilda och solparasoll

Ja, påsken den kom och gick utan att något anmärkningsvärt inträffat.
Allt var som vanligt i Blåkulla, kvastarna var av ungefär samma modell som ifjol, det var väl bara Kvast-Hilda som tjorvat till det som vanligt.
Hon hade försökt trimma sin kvast med påföljd att hon inte fick stopp när hon kom fram, utan dundrade rätt in i högen av katter som slogs för fullt.
Nåja hon blev inte mer skadad än att vanlig hederlig häxbrygd kunde bota det hela.
En annan av brudarna hade varit så jäktad och haft så bråttom att hon hade slitit med sej kaffebryggaren istället för pannan när hon for, men den la hon genast ut på blocket och fick såld nästan på direkten.

Så efter en vilodag på sofflocket hemma bar det äntligen iväg ut i Porsis underbara skogar. Tjuresape var målet och jag hade ackorderat med Micke om skjuts från Pinnmobacken, så nu var det bara lilla flickungen som skulle övertalas om att skjutsa mej dit.
Då visade det sej att hon ville följa med!!!
Jag som hade tänkt ha en barnfri helg utan gnat och tjat!
I och för sej är det ju inte hon som gnatar och tjatar utan det är visst jag som brukar göra det, så då var det ju faktiskt bara trevligt att hon skulle med.
Då måste vi fixa en dubbelskjuts, men det är inga som helst problem med såna vänner som vi har!
För väl framme vid parkeringen kom Micke Haradshövding Andrén och Conny Kompis Larsson sladdande med sina racerskotrar för att hämta oss.

När vi kom fram till sjön var det som att komma utomlands, vissa gick i kortärmat och andra låg och pressade i solen.
Man kunde till och med se ett solparasoll!
Vilken känsla!
Äntligen har den efterlängtade vårvärmen kommit!
Fast samtidigt gnager olusten lite bland inälvorna, för nu är tyvärr vintern snart slut!
Den olustkänslan botade vi med massor av god mat.
Välkryddad kyckling, råa, stekta, färska, choritzokorvar, nybakat skinkolivostbröd och en massa annat gott.
Ella bjöd på en ovanligt delikat skogssoppa som gick åt som smör i solsken.
Vi försökte även fiska lite, men med väldigt klent resultat.
Dom, fiskarna alltså, kan ha gått i brunst eller i ide, eller så kanske dom helt enkelt skiter i våra goda beten.
Hur som helst, så småningom bar det iväg mot kojan och ett traditionellt kortspel och lilla flickungen åkte med sina skogsföräldrar ner till Porsibyn för vidare transport till hemmet i Vuollerim.

Till nästa gång:

Håll solbrillorna putsade!

Gunilla

Lodjur och våfflor

Dagen före den stora pimpeltävlingen var det meningen att vi skulle skidra upp till sjöarna.
Men!
Så blev det inte.
Latmasken gjorde ett glädjeskutt i ryggmärgen när Fiskechefen beordrade oss flickor att ta plats på det ENORMA lass som skulle fraktas upp till Tjuresape.
På kåtastänger, vindskydd, bord, bänkar och hamburgerbröd skulle vi balansera hela vägen uppför berget, över Norrimyren förbi Kalsok.......
Viga och alerta som vi är tyckte vi inte alls att det skulle bli några problem.
Men!
Hur skulle skotern orka med allt detta?
Som tur var valde chauffören INTE att använda fartvidundret Ski-doo Elan utan tog istället Aktiv the monster Grizzly!
Så drog vi då iväg, monstret morrande i täten (nu pratar jag om skotern och inte om Fiskechfen) och vi flickor kvittrande på lasset bakom.
Backen upp till Lund klarade vi med glans och nu bar det iväg in i skogen och uppför berget.
Nu kom ett litet problem!
Berget är för brant, monstermaskinen orkar inte riktigt!
Men som sagt, viga och alerta som vi är, kastade vi oss av lasset för att skjuta på.
Nu visade det sej att att bara den ena av oss är vig och alert.
Och det är inte jag!
När jag kastade mej av tänkte jag inte på att vi satt på ett HÖGT lass med påföljd att jag ramlade på rygg i djupsnön och istället för att hjälpa till att skjuta på fick jag kasta mej över kälken för att i sista stund få tag i bakersta delen av flaket och liksom släpa bakom hela lasset en lång bit.
Å vad sjutton gör jag nu!
Annmari tittade bak och av nån underlig anledning spred sej ett stort leende över hennes ansikte samtidigt som jag försöker få högre fart på mina ben än farten på skotern för att om möjligt kunna kasta mej upp igen.
Det gick inte!
Som tur var kom det en till backe som Grizzlyn behövde hjälp att klara av och den här gången försökte jag inte ens hjälpa till, jag slängde mej upp på lasset och missade med en hårsmån att landa mitt bland alla hamburgerbröd.
Det hade i och för sej varit en mjuklandning men jag är inte helt säker på att det skulle ha uppskattats av dom som skulle steka hamburgarna dan därpå.

Efter det kraftprovet kunde vi sen bara sitta och njuta hela vägen till Tjuresape, jag undrar om vi inte hann lösa ett och annat världsproblem under resans gång.
Väl framme var det ilastning, pålastning, utlastning och inlastning som gällde.
Har ingen aning om grejorna kom på rätt plats, för när en bar in, bar nästa ut och jag undrar om det inte var samma saker vi bar fram och tillbaka.
Skit samma, bra blev det i alla fall, precis som alltid när vi flickor utför något.
Vid eldstaden brann en skön eld och vi kunde börja steka och grilla och koka och äta och elda och steka och grilla och koka, för vi fick ju inte fiska än, så enda sättet att hålla fingrarna från sjön var att sätta dom i arbete.
Steka, grilla, koka, elda....

Då var det någon som släppte bomben!
Våfflor!
Fy sjutton vad gott det skulle vara med våfflor!
- Är det någon som har ett våffeljärn man kan använda på elden?
-Jo, vi har ett i stugan, säger Ingalill
-Å vi har ett nere i Porsi, säger Conny
-Tror ni Greven är kvar i Vuollerim så vi kan be han köpa våffelmix?
-Å grädde!
-Å sylt!
-Jag ringer och frågar.
Sagt och gjort, en febril aktivitet utbröt och snart hade vi alla ingredienser och all utrustning vi behövde för detta ändamål.
Å herregud!
Vilka goda våfflor!
Tror aldrig jag har ätit godare!
Mätta och belåtna kunde vi i lugn och ro invänta morgondagens stora begivenhet: pimpeltävlingen!
Som grädde på moset fick Conny en extrabelöning för att han for ner till byn.
Han fick se ett lodjur!
Nästa gång vill jag också se ett, bara så ni vet.

Till nästa gång:

Håll våffeljärnen varma!

Gunilla

Fiske på okända vatten

Nu har gänget varit iväg på farligt fiske, där dom värsta och grymmaste fiskarna simmar.

Till ett ställe långt från våra vanliga trygga vatten där fisken nästinitill är tam. (Där fötter, skidor, skotrar och andra transportmedel hittar rätt även om inte chauffören gör det.)

Till en sjö långt inne i skogen där granarna lurar som utsvultna dinosaurier.

Till en plats dit bara dom allra modigaste vågar!

Vi skulle in på Anitas revir!

Så med darrande knän och svettiga skotrar trotsade vi allt förnuft och for på pimpeltävling i Stuorrajaur (stavas det så?) Storrajaur (kanske så?) Stårrajaur (nä, inte så!).

Smygande, hukande och krypande tog vi oss fram till arrangörens fina stuga där kompis Anita tog emot anmälningar, lösen av medlemskort men inga mutor!

Konstigt, hade det varit jag hade det nog funkat med en liten muta!

Kan det bero på det att jag liksom aldrig är med i främsta ledet när det är tävling i Porsisjöarna? Tål att tänka på!

När detta var gjort vågade vi oss fram till elden och kaffet och än så länge går det bra.

Sen bar det iväg ner till isen som inte alls var Stuorrajaurs utan Jokkesjöns!

Som tur var hittade vi igen våran fiskarkompis Kjell ganska direkt.

Det kändes tryggt!

Så som en svärm sparvar omringade vi hans fiskeställe, om nu två flickor verkligen kan vara som en svärm sparvar?

Hur som helst fick vi låna hans borr, varpå vi satte Greven till att borra.

-Greven, borra här!

-Greven, här vill jag ha ett hål!

-Greven, kan du borra där ute också?

När så Greven hade borrat ett hundratal hål och isen började bli farlig att vistas på var det dags att släppa ner pirkarna.

Men nu var det så jävla många hål att det inte gick att bestämma vilket man skulle börja med! Än så länge går det bra.

Då börjar det halas upp fiskar, Kjell får en, Birgitta får en, Birgittas sällskap (tror det var sonen) får en, hans sällskap får en.

Sen får dom två och tre och ännu fler!

Men vi då! Inte ett napp!

Tänk att Greven inte kunde borra på rätt ställe!

Men än så länge går det bra.

Så till slut drar Annmari upp en grann en men.... DEN SLÄPPER!

Som tur var, var den så stor och fet att den hade svårt att vända i hålet och dessutom var Annmari snabb som blixten och hann ner med handen och rycka upp den!

Sen var det faktiskt min tur.

Även om den rödingen bara var hälften så stor som hennes så sken jag som en sol av lycka.

Än så länge går det bra.

Då gick till slut signalen som sa att nu var det hela över och alla började dra sej tillbaka till stugan och den väntande prisutdelningen.

Å det är nu allt går snett! Vi vågar inte stanna kvar!

Vi tystlåtna, tillbakadragna, enstöriga, blyga Porsisjöfiskare smyger sakta iväg hemåt mot dom trygga trakter som vi känner så väl.

Ju närmare hemtrakterna vi kommer desto mer släpper nervositeten och vid Pellotvåan har lugnet inombords infunnit sej.

Tack snälla Anita för en trevlig tävling!

Vi hörde senare att det var Sten Knutsson som tog hem segern, så till honom säger vi grattis. Om vi klarar av att uppbåda mod och kraft till nästa år kommer vi igen!

Till nästa gång:

Håll pimpelhålen öppna!

Gunilla

Den mörka födelsedagsfesten

Eftersom Annmari och lilla flickungen fyller år på samma dag brukar dom ha kalas ihop.
Vid det här tillfället var det en av dom som fyllde jämnt, fast inte jämt, för man fyller ju faktiskt bara år en gång om året och nu skulle vi fira henne lite.

Första överraskningen var: hon skulle vara tvungen att skjutsa mej med våran racerskoter till kojan efter att först ha fått parkeringstillstånd för racerbilen hos Kirtik-Janne.
Allt gick enligt planerna men när Manxen drogs igång slocknade lyset!
Det blev jättemörkt!
Äsch!
-Men du, om jag kör efter dej på vägen (gulp, man får ju inte köra skoter på vägen!) så lyser jag ju med billysena så att du ser! Fiffigt va?
-Mamma! Hur har du tänkt göra när vi ska iväg in i skogen efter skoterspåret då?!!
-Oj då! Tänkte inte på det!
Men välutrustad (!) som Janne är, hade han såklart en extralampa som han raskt bytte åt oss!
Frid och fröjd!
Då bar det iväg.
Det var inte många som hade hunnit köra före oss på Pellokisvägen men flickungen är en duktig chaufför. Eller om det är jag som är en duktig passagerare. Eller om det helt sonika beror på skotern, men det gick fullständigt lysande att ta sej fram mot värmen och ljuset i kojan.

Där var det uppdukat för taco-middag, något som flickungen är särskilt förtjust i.
Kan upplysningsvis tala om att även modern tycker om denna kost.
Efter att alla burkar, påsar, pannor och glas var tömda, var det dags för presentutdelning.
Vid den tiden var tanken att ungen skulle iväg utomlands strax efter födelsedagen och därför hade Annmari och modern sammanställt ett utomlandsrese-kit!
Det ända hon hade behövt komplettera med hade varit biljett och pass.
Ni kan tro att hon blev lycklig!
Tänk att hon har sådana omtänksamma vänner och mammor.

Eftersom detta inträffade för rätt länge sen, kommer inte tangenttryckaren riktigt ihåg hur kvällen slutade, men troligtvis hann vi spela kort och lyssna på lilla gubben när han drog timmerstockar. NEJ förlåt! Berättade en godnattsaga, menar jag!
Hur som helst lämnade flickungen tonåren efter sej och snart är alla tre flickor jämngamla!

Till nästa gång:

Håll rynkorna raka!

Gunilla

Första skidturen

Den första skidturen denna vinter tog sin början en fredag förmiddag, dagen före allhelgonaafton.
Vi startade i Porsi by, ivrigt påhejade av lilla gubben, med ryggsäck på ryggen och skidor under armen.
När vi traskat uppför backen till Lund, var jag redan så trött och svettig att jag aldrig trodde jag skulle klara av att besegra det nästintill lodräta berget som nu tornade upp sig framför oss.
Det var då Annmari kom på att vi kunde sno med oss en svart fyrbent vän som helt klart skulle bli överlycklig att få följa med oss!

Ömsom skidrande, ömsom traskande avverkade vi bit för bit av berget medan svetten formligen sprutade.
Så till slut var vi uppe på högsta punkten och nu kunde vi äntligen pusta ut.
Hunden skuttade runt och var lika pigg som när vi startade!
På med skidorna och iväg mot Norrimyren.
Där tog spåret slut!
Fast det spelade ju ingen roll, vi hade ju skidor på fötterna.
Just det, vi hade skidor på fötterna, det hade inte hunden!
När vi avverkat myren och kom fram mot rågången skuttade hunden inte lika mycket.
Men väl där kom vi in på Börjes spår och den såg genast mycket lyckligare ut igen.
Rågången är ett kapitel för sej, för vid den här tidpunkten var det alldeles för lite snö under skoterspåren och för lite is på vattenhålen för att man med lätthet skulle klara av att hasa sej fram där.
Hunden däremot skuttade över knölar och över dyhål som ingenting.
Efter mycket möda och lite besvär kom vi fram till Kalsokvägen.
Yes, (engelska, betyder diskmedel tror jag) vi klarade det!
Nu är det bara finåkning kvar.

Framme vid kojan gjorde vi upp eld, fixade lunch och drack kaffe.
Smakade ljuvligt.
Hunden skuttade runt utanför ivrigt sökande efter något smaskigt att fylla krävan med.
När vi suttit och njutit en stund började vi sakta undra, varför tog vi inte med oss grejer för att sova över?
-Vi ska ju ner och steka köttfärs i skolan sen ikväll, till middagen på allhelgonaafton!
-Ja, men det hinner vi väl imorgon?
-Det har du rätt i, men vi har ju med oss för lite mat.
-Å hur gör vi med hunden, den kan ju inte leva på gamla ostbågar.
-Nä, och dom var rätt goda, så jag skulle också vilja ha några.
Utan att ha kommit fram till något avgörande beslut började vi inse att snart skulle det vara mörkt och vi hade inga pannlampor.
-Vi måste nog börja dra oss hemåt i alla fall.
-Jo, tyvärr.
-Kan bli spännande när vi ska nerför rågången igen.
-Jo, tyvärr.

Sagt och gjort, vi rustar oss och beger oss ut i snön igen.
Hunden skuttar fortfarande.
Efter den lätta delen av resan är vi då framme vid rågången igen, och nu är det mörkt.
Annmari får som vanligt ta täten och tur är det. Vi får lov att ta av oss skidorna för att undvika stora kostnader för staten i fråga om sjukvård. Brutna ben och dylikt.
-Tror du isen håller när vi inte har skidorna på oss?
-Jo, älgen har ju gått före oss, klart det håller.
-Ok.
Varvid isen brakar och jag blir dyblöt om ena foten.
Svärande och muttrande över att isar håller för älgar och inte för mej, går isen på nästa dyhål också sönder och nu är jag blöt om båda fötterna.
Å hunden skuttar fortfarande!
Väl nere på myren igen slutar mitt muttrande och resten av färden förflyter stilla och lugnt.
Skor och strumpor hamnar på tork och köttfärsen blir stekt och hunden sover som en liten gris.
Tro om den vill följa med oss någon fler gång!

Till nästa gång:

Håll isarna frusna!

Gunilla