Efter en kul fredag i ungarnas tecken med både diabildstittande och god mat kommer så en lördag i skogens tecken.
Kan förresten meddela att bilderna vi tittade på var mellan 25 och 30 år gamla och med konstiga utrop och mysko läten påpekade barnen:
-Men mamma!
-Dom där kläderna har du ju kvar ännu!
Så med facit i hand är det väl bara att konstatera:
Vilken kvalitet det var på kläderna förr i världen!
Lilla flickungen har visst också bestämt att nu ska det bokas en tur till stan för att modernisera modern.
Men nu var det en härlig dag i skogen som gällde.
Som vanligt var det bara att ringa efter en av dom allra bästa kompisarna - Micke A. för att få hämtning i Pinnmobacken.
Skulle ha varit där tidigt, tidigt på morgonen men av någon anledning går klockan mycket fortare än jag just på morgonkvisten, så den hann nog bli bortåt halv tio innan jag var på plats.
I strålande sol och på lite vingliga skoterspår tog vi oss till Tjuresape där elden sprakade så härligt.
Mycket folk på isen och nu pratar vi om isen, för det var bara is på isen!
Men med en skicklig chaufför var jag nästan inte alls rädd.
Annmari hade kaffet varmt och efter det var det bara att försöka ta sig ut till pimpelhålen.
Å det var med livet som insats!
-Varför har ingen sandat?!!
-Vars är broddarna?!!
Vi lyckades rätt bra i alla fall, dock inte med fisket.
Trots att fiskechefen tog oss till en alldeles outforskad del av sjön som troligen ingen i hela världens provfiskat förut.
Vi hasar oss tillbaka till eldstan för att få något i magen å det är då kärleken slår till!
För nu kommer Greven och Grevungen sladdandes över isen fram till våran barfläck.
Å det är alltid trevligt att träffa Greven och hans tronarvingar men den här dan hade han något alldeles speciellt trevligt i ryggsäcken.
Inte mazariner - som jag älskar.
Inte vårrullar - som jag älskar.
Inte dumlekola - som jag älskar.
Utan en alldeles bedårande liten hundvalp!
Snacka om att nu blev det ett gulligullande och dullidullande utan dess like.
Jag glömde både hunger och törst, nu var det bara Åke som gällde!
Efter en stund kom meddelande om att lilla flickungen var på väg så jag förstod att min tid ensam med Åke snart var slut.
Då var det bara att börja äta istället, för nu hade vi lilla Gubbens olivskinkbröd, Mickes barbecuekyckling, Grevens kycklingklubbor, min potatisgratäng och förstås våfflor till efterrätt att trycka ner i krävan.
Om ni frågar Annmari och lilla flickungen tror jag bara att jag hann säga denna strof två eller tre gånger under den här helgen:
-Tänk att ett våffeljärn som inte har varit använt på säkert trettio år, bara var att rengöra, olja in och sen grädda dom allra godaste våfflor i!
När Greven och Åke drog iväg mot nya djärva mål fortsatte vi att fiska och ta mej tusan om inte både Annmari och Micke fick sej några rödingar.
Jag fick inte en enda men vad gör det för jag hade ju fått träffa Åke!
Till nästa gång:
Håll kärleken brinnande!
Gunilla
Kan förresten meddela att bilderna vi tittade på var mellan 25 och 30 år gamla och med konstiga utrop och mysko läten påpekade barnen:
-Men mamma!
-Dom där kläderna har du ju kvar ännu!
Så med facit i hand är det väl bara att konstatera:
Vilken kvalitet det var på kläderna förr i världen!
Lilla flickungen har visst också bestämt att nu ska det bokas en tur till stan för att modernisera modern.
Men nu var det en härlig dag i skogen som gällde.
Som vanligt var det bara att ringa efter en av dom allra bästa kompisarna - Micke A. för att få hämtning i Pinnmobacken.
Skulle ha varit där tidigt, tidigt på morgonen men av någon anledning går klockan mycket fortare än jag just på morgonkvisten, så den hann nog bli bortåt halv tio innan jag var på plats.
I strålande sol och på lite vingliga skoterspår tog vi oss till Tjuresape där elden sprakade så härligt.
Mycket folk på isen och nu pratar vi om isen, för det var bara is på isen!
Men med en skicklig chaufför var jag nästan inte alls rädd.
Annmari hade kaffet varmt och efter det var det bara att försöka ta sig ut till pimpelhålen.
Å det var med livet som insats!
-Varför har ingen sandat?!!
-Vars är broddarna?!!
Vi lyckades rätt bra i alla fall, dock inte med fisket.
Trots att fiskechefen tog oss till en alldeles outforskad del av sjön som troligen ingen i hela världens provfiskat förut.
Vi hasar oss tillbaka till eldstan för att få något i magen å det är då kärleken slår till!
För nu kommer Greven och Grevungen sladdandes över isen fram till våran barfläck.
Å det är alltid trevligt att träffa Greven och hans tronarvingar men den här dan hade han något alldeles speciellt trevligt i ryggsäcken.
Inte mazariner - som jag älskar.
Inte vårrullar - som jag älskar.
Inte dumlekola - som jag älskar.
Utan en alldeles bedårande liten hundvalp!
Snacka om att nu blev det ett gulligullande och dullidullande utan dess like.
Jag glömde både hunger och törst, nu var det bara Åke som gällde!
Efter en stund kom meddelande om att lilla flickungen var på väg så jag förstod att min tid ensam med Åke snart var slut.
Då var det bara att börja äta istället, för nu hade vi lilla Gubbens olivskinkbröd, Mickes barbecuekyckling, Grevens kycklingklubbor, min potatisgratäng och förstås våfflor till efterrätt att trycka ner i krävan.
Om ni frågar Annmari och lilla flickungen tror jag bara att jag hann säga denna strof två eller tre gånger under den här helgen:
-Tänk att ett våffeljärn som inte har varit använt på säkert trettio år, bara var att rengöra, olja in och sen grädda dom allra godaste våfflor i!
När Greven och Åke drog iväg mot nya djärva mål fortsatte vi att fiska och ta mej tusan om inte både Annmari och Micke fick sej några rödingar.
Jag fick inte en enda men vad gör det för jag hade ju fått träffa Åke!
Till nästa gång:
Håll kärleken brinnande!
Gunilla
2 kommentarer:
Det var då ett jävla tjat om det där våffeljärnet.
Fast, nog är det ju rätt fantastiskt att man bara behövde rengöra, smörja och grädda, i järnet som bara har legat i säkert 30 år. Och vad goda dom blev!
Fantastiska våffeljärn var ordet!
Skicka en kommentar