Dagen före den stora pimpeltävlingen var det meningen att vi skulle skidra upp till sjöarna.
Men!
Så blev det inte.
Latmasken gjorde ett glädjeskutt i ryggmärgen när Fiskechefen beordrade oss flickor att ta plats på det ENORMA lass som skulle fraktas upp till Tjuresape.
På kåtastänger, vindskydd, bord, bänkar och hamburgerbröd skulle vi balansera hela vägen uppför berget, över Norrimyren förbi Kalsok.......
Viga och alerta som vi är tyckte vi inte alls att det skulle bli några problem.
Men!
Hur skulle skotern orka med allt detta?
Som tur var valde chauffören INTE att använda fartvidundret Ski-doo Elan utan tog istället Aktiv the monster Grizzly!
Så drog vi då iväg, monstret morrande i täten (nu pratar jag om skotern och inte om Fiskechfen) och vi flickor kvittrande på lasset bakom.
Backen upp till Lund klarade vi med glans och nu bar det iväg in i skogen och uppför berget.
Nu kom ett litet problem!
Berget är för brant, monstermaskinen orkar inte riktigt!
Men som sagt, viga och alerta som vi är, kastade vi oss av lasset för att skjuta på.
Nu visade det sej att att bara den ena av oss är vig och alert.
Och det är inte jag!
När jag kastade mej av tänkte jag inte på att vi satt på ett HÖGT lass med påföljd att jag ramlade på rygg i djupsnön och istället för att hjälpa till att skjuta på fick jag kasta mej över kälken för att i sista stund få tag i bakersta delen av flaket och liksom släpa bakom hela lasset en lång bit.
Å vad sjutton gör jag nu!
Annmari tittade bak och av nån underlig anledning spred sej ett stort leende över hennes ansikte samtidigt som jag försöker få högre fart på mina ben än farten på skotern för att om möjligt kunna kasta mej upp igen.
Det gick inte!
Som tur var kom det en till backe som Grizzlyn behövde hjälp att klara av och den här gången försökte jag inte ens hjälpa till, jag slängde mej upp på lasset och missade med en hårsmån att landa mitt bland alla hamburgerbröd.
Det hade i och för sej varit en mjuklandning men jag är inte helt säker på att det skulle ha uppskattats av dom som skulle steka hamburgarna dan därpå.
Efter det kraftprovet kunde vi sen bara sitta och njuta hela vägen till Tjuresape, jag undrar om vi inte hann lösa ett och annat världsproblem under resans gång.
Väl framme var det ilastning, pålastning, utlastning och inlastning som gällde.
Har ingen aning om grejorna kom på rätt plats, för när en bar in, bar nästa ut och jag undrar om det inte var samma saker vi bar fram och tillbaka.
Skit samma, bra blev det i alla fall, precis som alltid när vi flickor utför något.
Vid eldstaden brann en skön eld och vi kunde börja steka och grilla och koka och äta och elda och steka och grilla och koka, för vi fick ju inte fiska än, så enda sättet att hålla fingrarna från sjön var att sätta dom i arbete.
Steka, grilla, koka, elda....
Då var det någon som släppte bomben!
Våfflor!
Fy sjutton vad gott det skulle vara med våfflor!
- Är det någon som har ett våffeljärn man kan använda på elden?
-Jo, vi har ett i stugan, säger Ingalill
-Å vi har ett nere i Porsi, säger Conny
-Tror ni Greven är kvar i Vuollerim så vi kan be han köpa våffelmix?
-Å grädde!
-Å sylt!
-Jag ringer och frågar.
Sagt och gjort, en febril aktivitet utbröt och snart hade vi alla ingredienser och all utrustning vi behövde för detta ändamål.
Å herregud!
Vilka goda våfflor!
Tror aldrig jag har ätit godare!
Mätta och belåtna kunde vi i lugn och ro invänta morgondagens stora begivenhet: pimpeltävlingen!
Som grädde på moset fick Conny en extrabelöning för att han for ner till byn.
Han fick se ett lodjur!
Nästa gång vill jag också se ett, bara så ni vet.
Till nästa gång:
Håll våffeljärnen varma!
Gunilla
Men!
Så blev det inte.
Latmasken gjorde ett glädjeskutt i ryggmärgen när Fiskechefen beordrade oss flickor att ta plats på det ENORMA lass som skulle fraktas upp till Tjuresape.
På kåtastänger, vindskydd, bord, bänkar och hamburgerbröd skulle vi balansera hela vägen uppför berget, över Norrimyren förbi Kalsok.......
Viga och alerta som vi är tyckte vi inte alls att det skulle bli några problem.
Men!
Hur skulle skotern orka med allt detta?
Som tur var valde chauffören INTE att använda fartvidundret Ski-doo Elan utan tog istället Aktiv the monster Grizzly!
Så drog vi då iväg, monstret morrande i täten (nu pratar jag om skotern och inte om Fiskechfen) och vi flickor kvittrande på lasset bakom.
Backen upp till Lund klarade vi med glans och nu bar det iväg in i skogen och uppför berget.
Nu kom ett litet problem!
Berget är för brant, monstermaskinen orkar inte riktigt!
Men som sagt, viga och alerta som vi är, kastade vi oss av lasset för att skjuta på.
Nu visade det sej att att bara den ena av oss är vig och alert.
Och det är inte jag!
När jag kastade mej av tänkte jag inte på att vi satt på ett HÖGT lass med påföljd att jag ramlade på rygg i djupsnön och istället för att hjälpa till att skjuta på fick jag kasta mej över kälken för att i sista stund få tag i bakersta delen av flaket och liksom släpa bakom hela lasset en lång bit.
Å vad sjutton gör jag nu!
Annmari tittade bak och av nån underlig anledning spred sej ett stort leende över hennes ansikte samtidigt som jag försöker få högre fart på mina ben än farten på skotern för att om möjligt kunna kasta mej upp igen.
Det gick inte!
Som tur var kom det en till backe som Grizzlyn behövde hjälp att klara av och den här gången försökte jag inte ens hjälpa till, jag slängde mej upp på lasset och missade med en hårsmån att landa mitt bland alla hamburgerbröd.
Det hade i och för sej varit en mjuklandning men jag är inte helt säker på att det skulle ha uppskattats av dom som skulle steka hamburgarna dan därpå.
Efter det kraftprovet kunde vi sen bara sitta och njuta hela vägen till Tjuresape, jag undrar om vi inte hann lösa ett och annat världsproblem under resans gång.
Väl framme var det ilastning, pålastning, utlastning och inlastning som gällde.
Har ingen aning om grejorna kom på rätt plats, för när en bar in, bar nästa ut och jag undrar om det inte var samma saker vi bar fram och tillbaka.
Skit samma, bra blev det i alla fall, precis som alltid när vi flickor utför något.
Vid eldstaden brann en skön eld och vi kunde börja steka och grilla och koka och äta och elda och steka och grilla och koka, för vi fick ju inte fiska än, så enda sättet att hålla fingrarna från sjön var att sätta dom i arbete.
Steka, grilla, koka, elda....
Då var det någon som släppte bomben!
Våfflor!
Fy sjutton vad gott det skulle vara med våfflor!
- Är det någon som har ett våffeljärn man kan använda på elden?
-Jo, vi har ett i stugan, säger Ingalill
-Å vi har ett nere i Porsi, säger Conny
-Tror ni Greven är kvar i Vuollerim så vi kan be han köpa våffelmix?
-Å grädde!
-Å sylt!
-Jag ringer och frågar.
Sagt och gjort, en febril aktivitet utbröt och snart hade vi alla ingredienser och all utrustning vi behövde för detta ändamål.
Å herregud!
Vilka goda våfflor!
Tror aldrig jag har ätit godare!
Mätta och belåtna kunde vi i lugn och ro invänta morgondagens stora begivenhet: pimpeltävlingen!
Som grädde på moset fick Conny en extrabelöning för att han for ner till byn.
Han fick se ett lodjur!
Nästa gång vill jag också se ett, bara så ni vet.
Till nästa gång:
Håll våffeljärnen varma!
Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar