Första vackra dan i maj...

Första vackra dan i maj, som Cornelis Vreeswijk så vackert sjunger om, inföll INTE den första maj i år, det är då ett som är säkert. I och för sej kan det vara så eländigt att den allra första vackra dan i maj kan infalla sista maj!
Jämmer och elände, så får det inte bli.
Nu är ju jag en stor fantast av snö och vinter så jag ser gärna att föret håller i sej ännu någon helg, men för den skull behöver det ju inte vräka ner blötsnö!

Å nu! Mitt i veckan skickar mina så kallade vänner ljuvliga bilder från soliga barfläckar vid Dövattnet, där dom eldar och njuter, medan jag sitter här på världens bästa arbetsplats och jobbar.
Fast jag njuter ju också, på sätt och vis, men för den sakens skull behöver dom ju inte skicka såna där terrorbilder i tid och otid.

Dan före första maj är det ju vanligtvis Valborgsmässoafton, så även i år.
Den firades i Porsi tillsammans med skogsfamiljen.
Skogsfamiljen är en invecklad konstruktion som kan vara helt omöjlig att förklara men jag ska försöka.
Vi börjar med Lilla Gubben som har sina två fruar varav den ena har en liten flickunge som har herr och fru Larsson som sina skogsföräldrar, som i sin tur har en lite större pojkunge som har Lilla Gubbens första fru till sin skogsmamma och där fru nummer två är hans andra skogsmamma som i sin tur har herr Larsson, dock inte den Larsson som den lilla flickungen har till sin skogspappa, till sin skogspappa och fru Stare till sin skogsmamma.
Klockrent helt enkelt!
Nåväl när Valborg var firad bar det iväg in till tätorten Vuollerim, där Folkets Hus vibrerade av dansanta typer, men eftersom klockan var rätt mycket och min skogsmamma har sagt att jag inte får vara ute efter tolv, gick jag lydigt och la mej nästan direkt.

Så kom då den där första dan i maj och även om den vädermässigt inte var den vackraste, dög den gott och väl för Annmari och mej.
Vi skulle trava uppför berget och elda vid Norrimyran.
Jag fick hämtning hemma vid bron och med korv, smör och limpa i ryggsäcken bar det återigen iväg till Porsi. (Undrar varför jag flyttade därifrån egentligen!)
Där laddade Annmari sin säck med kaffe och apelsiner.
Plus ett par regnbyxor, för såna hade ju jag inte tänkt på.
Fast regnbyxorna stoppade hon inte i säcken, det vore rätt dumt, dom fick jag låna.
Så bar det iväg och redan bortanför sågen körde det ihop sej, en jättesjö hade plötsligt uppstått precis där vi ville fram!
Det löste vi snabbt och snart var vi uppe på Gonnar-Gonnars spår.
-Men vars är barmarken?
-Här är det toppenskidföre!
-Å vars är skidorna?
-Jo, uppe på berget vid det andra skoterspåret!
-Dumt!
Vi travar på och med både täckbyxor, regnbyxor, tjocktröja och regnjacka börjar det bli rätt varmt, det vill säga tokvarmt å ännu är vi inte uppe i det brantaste av berget.
Pust!
Å precis när vi har tagit den första lodräta branten blir jag jätterädd och hoppar åt sidan för att nästan knuffa omkull Annmari.
Först förstod jag inte varför jag blev rädd men sen kom jag på att jag hade sett en orm.
Det var konstigt!
En orm fast det är alldeles fullt med snö, jag måste ha sett fel.
Men inte det, även Annmari kunde konstatera att där ligger det faktiskt en huggorm.
Den var inte så stor och inte så yster och vi kunde inte se om den levde eller låtsades vara död bara för att lura oss.
Jag föreslog att vi skulle lägga den i framstupa sidoläge så att den skulle få fria andningsvägar men då sa Annmari stopp!
För hur lägger man en orm i framstupa sidoläge?
Efter det intressanta avbrottet och den välbehövliga andningspausen fortsatte vi våran klättring uppför bergssluttningen.
Äntligen framme, efter att ha knuffat undan några slöa renar som blockerade stigen.
Jösses vad gott det var med en apelsin efter den bedriften.
Vi var blöt både inifrån (svettiga!!!) och utifrån så med andra ord var vi genomblöta å den sköna elden värmde väldigt behagligt just då.
Vi gjorde oss mackor och drack kaffe och mitt var det var säger Annmari:
-Titta, en räv!
-Ja du, sa jag, nu får vi nog inte räkna med några mer vilda djurupplevelser idag.
-Fast vi har ju ormen vi ska kolla på vägen hem.
Sagt och gjort, efter att ha njutit av varm eld och gott kaffe var det bara att trava hemåt igen.

Herregud vilken lång blogg det här blev bara för en bergspromenad!!!
Hur som helst, ormen låg kvar lika orörlig som tidigare och jag utförde INTE konstgjord andning på den.
Vad än den lilla flickungen säger!
Väl nere i byn igen var mössan så tung av regnet att den hela tiden halkade ner över ögonen, tur vi kan vägen utan och innan.
Å när vi kom hem till Lilla Gubben hälsade han oss med:
Ni är ju inte kloka!

Till nästa gång:

Håll ormarna varma!

Gunilla