Mystiskt fiske

Torsdagseftermiddagen och kvällen ägnades åt att äta, att sola, att vila, att äta igen, att fika, att fiska, att vila, att äta, att sola....
Det var fruktansvärt tufft, knappt så att Greven och Fiskechefen över huvud taget klarade av den pärsen.
Å våfflorna!
Dom fick vi till sist, tack å lov!
Lika goda som alltid med grädde å sylt.
Ja se detta välsignade våffeljärn!
När vi sent omsider kom oss tillbaka till kojan avslutades även denna kväll med kortspel som jag inte har den blekaste aning om vem som vann.

Fredagsmorgonen var vit, inte vit som i snövit utan vit som i dimvit.
Varmt och vindstilla men jättedimmigt. Trodde först att jag hade skitiga glasögon men efter att ha putsat och gnidigt och polerat och sikten inte blev bättre var det bara att resignera och inse fakta.
Idag hamnar vi i dimman, vare sej vi vill det eller inte.
Men skit i det, på med skidorna och idag bestämmer vi direkt att vi far till Sigurds utan att gena förbi nån annan sjö, Tjuresape till exempel, vad vi nu skulle dit å göra, vi hade garanterat kört fast på myran å inte kommit loss och måste ringa efter bärgningshjälp som inte hade hittat dit å så hade vi blivit kvar där tills snön smält å hur skulle vi då få hem Grizzlyn?
Nä, raka spåret till Sigurds!
Samma fina före fast nu var det någon som snott lite av snön, för bitvis börjar grusvägen krypa fram mellan skoterspåren, men det var inga problem, vi fick köra lite Kilvokörning.
Ner för backen till sjön blev det återigen lite spännande för det var inte så lätt att bromsa å hips vips kunde en barfläck hoppa fram å dra omkull oss.
Men det gick bra förutom sista biten fram till bakvalen för där hade nån städat bort varenda liten snöfläck, men skam den som ger sig, skidorna ska sitta på ända fram till eldstan!

Elden flammade så fint mellan dimslöjorna och kaffet var klart, ljuvligt gott å ännu godare när man fått smälta ner lite kaffeost i kosan.
Idag skulle vi ut på den lilla myrholmen för att provpimpla, varpå vi var tvungen att göra oss en liten stig genom djupsnön, en stig som var minst två kilometer lång eller kanske inte riktigt så lång men åtminstone hundra meter, det beror på vem man frågar.
Hade vi släpat med oss Fiskechefen hade det garanterat varit minst två kilometer å en meter djupsnö.
Framme vid den fina eldstaden gjorde vi fruktlösa försök att hitta spången som leder ut till bron, men hur vi än glodde och spanade och försökte minnas hur det ser ut här sommartid kunde vi inte se skymten av en spångbräda.
Hm...
- Tror du isen håller?
- Ja, om vi går här kan det väl inte vara nån fara, vi är ju fortfarande på land!
- Jaha, du tänker så!
- Jo, du blir möjligen lite blöt om fötterna om den brister, men å andra sidan har du ju stövlar på dej.
- Ja, det har du ju rätt i. Men du kan väl gå först?
- !
- Du bär ju borren, menar jag, du kan ju borra med jämna mellanrum å se hur tjock isen är?
- Det är Grevens borr, vad tror du han säger om jag har borrat den ovass på torra land?
- Det vill jag inte veta.
- Nä, just det, nu går jag

Å det hon gjorde å jag kunde ju inte annat än följa med, för fiska det ville jag ju och eftersom hon bestämt påstod att vi var på land var det ju ingen idé att stanna kvar här.
Vi kom till bron med livet i behåll och nu kunde jag andas ut, för här vet jag hur det ser ut, även om det är länge sen vi knatat över bron senast.
Här vågar vi inte ut på isen överhuvudtaget, utan borrar så långt ut som armarna räcker, vilket inte blir långt eftersom det är väldigt svårt att få någon kraft i borrandet när man ska balansera på en mjuk strandkant å både koncentrera sej på att snurra borren och hålla balansen.
Efter en ganska lång stunds resultatlöst pimplande blev vi lite hungriga, så vi släpade oss tillbaka till elden och matsäcken.
Precis nu i skrivande stund blev jag hungrig igen, så jag återkommer med resultatet av fisket en annan gång.

Till nästa gång:

Håll borren från land!

Gunilla