En härlig fredag för några veckor den bar det sej inte bättre än att Annmari och undertecknad begav sej ut på en fisketur.
Solen sken och fåglarna kvittrade, vi kunde åtminstone höra korpen drilla i skyn.
Vi började med att beskatta Kalsok, ett säkert kort minsann.
Enda frågan var, vilken sida vi skulle börja på!
Vi går mot lekplatsen, kom vi samstämmigt överens om.
Av någon outgrundlig anledning har det tydligen kommit till allmänhetens kännedom att latmasken gjort slut med mej och intagit någon annans krumma rygg.
För nu var det inte annat göra än att svinga spöet själv.
Efter några träningskast får jag faktiskt ut spinnaren i vattnet, härligt!
Annmari duppar och jag måste säga att det är mer spännande att glo på hennes dupp än att kolla vad som händer längst ut på min lina.
I och för sej hände det just ingenting där så jag gick inte miste om så mycket.
Vi fiskade oss runt sjön med magert resultat, tur jag lastade ner en par korvringar i ryggsäcken.
På tal om korv, nu började vi bli lite hungriga och kom överens om att traska till Dövattnet för att först och främst tömma den sjön och för att sedan ordna en kulinarisk lunchbuffé.
Så vi gjorde och medans vi gick stigen fram såg vi till att klösa näver från cirka en kubikmeter björk så att vi alldeles säkert skulle få upp eld.
Ett samstämmigt stönande hördes när vi kom fram till sjön: FÖR DET VAR SÅ VACKERT!
Spegelblankt och solen som sken och glittrade så fantastiskt.
Ut med fiskeredskapen och sen upp med eld.
Massor med ved fanns intill eldstaden, men tyvärr i lite för stora stycken.
Är övertygad om att dessa eldfängda björkstammar inom kort kommer att vara sågade i lagom stora bitar av vår allra bästa Fiskechef!
Eller hur, visst tror jag rätt?
Under tiden som fisken inte nappade fixade vi till buffén, det vill säga hamburgare och korv.
Det smakade helt underbart och när sen kaffet med sliskig efterrätt avnjutits fortsatte rovfisket.
Vi travade runt hela sjön för att lura gammelrödingen.
Han var inte lättlurad.
Så vi bestämde oss för att fortsätta till nästa sjö.
Nietsak blev nästa stopp.
Samma procedur utspelade sej där, ut med fiskedonen för att lura den här sjöns äldsta gammelröding.
Den var inte heller särskilt lättlurad men Annmari fick ett och annat på kroken som hon snabbt slängde tillbaka.
Nu tror ni kanske att vi inte gör annat än äter, men från tidpunkten när vi åt vid Dövattnet till denna tidpunkt har det faktiskt hunnit gå en rätt lång tid.
Med andra ord; vi var hungriga igen!
Upp med en ny eld i Monkans eldstad vid stranden.
Fram med fläsket! (Inte vårat eget)
På med halstret.
Å så gott!
Medans vi satt och åt och drack kaffe och fiskarna inte nappade så kom våra gelikar dansande fram.
Det är ju inte svårt att förstå att älvorna som sakta och försiktigt kom glidande fram över sjön såg så väldigt harmoniska ut.
Dom kände igen älvorna på stranden och kände sej trygga i detta sällskap!
Så tills nästa gång:
Låt älvorna dansa!
Gunilla
Solen sken och fåglarna kvittrade, vi kunde åtminstone höra korpen drilla i skyn.
Vi började med att beskatta Kalsok, ett säkert kort minsann.
Enda frågan var, vilken sida vi skulle börja på!
Vi går mot lekplatsen, kom vi samstämmigt överens om.
Av någon outgrundlig anledning har det tydligen kommit till allmänhetens kännedom att latmasken gjort slut med mej och intagit någon annans krumma rygg.
För nu var det inte annat göra än att svinga spöet själv.
Efter några träningskast får jag faktiskt ut spinnaren i vattnet, härligt!
Annmari duppar och jag måste säga att det är mer spännande att glo på hennes dupp än att kolla vad som händer längst ut på min lina.
I och för sej hände det just ingenting där så jag gick inte miste om så mycket.
Vi fiskade oss runt sjön med magert resultat, tur jag lastade ner en par korvringar i ryggsäcken.
På tal om korv, nu började vi bli lite hungriga och kom överens om att traska till Dövattnet för att först och främst tömma den sjön och för att sedan ordna en kulinarisk lunchbuffé.
Så vi gjorde och medans vi gick stigen fram såg vi till att klösa näver från cirka en kubikmeter björk så att vi alldeles säkert skulle få upp eld.
Ett samstämmigt stönande hördes när vi kom fram till sjön: FÖR DET VAR SÅ VACKERT!
Spegelblankt och solen som sken och glittrade så fantastiskt.
Ut med fiskeredskapen och sen upp med eld.
Massor med ved fanns intill eldstaden, men tyvärr i lite för stora stycken.
Är övertygad om att dessa eldfängda björkstammar inom kort kommer att vara sågade i lagom stora bitar av vår allra bästa Fiskechef!
Eller hur, visst tror jag rätt?
Under tiden som fisken inte nappade fixade vi till buffén, det vill säga hamburgare och korv.
Det smakade helt underbart och när sen kaffet med sliskig efterrätt avnjutits fortsatte rovfisket.
Vi travade runt hela sjön för att lura gammelrödingen.
Han var inte lättlurad.
Så vi bestämde oss för att fortsätta till nästa sjö.
Nietsak blev nästa stopp.
Samma procedur utspelade sej där, ut med fiskedonen för att lura den här sjöns äldsta gammelröding.
Den var inte heller särskilt lättlurad men Annmari fick ett och annat på kroken som hon snabbt slängde tillbaka.
Nu tror ni kanske att vi inte gör annat än äter, men från tidpunkten när vi åt vid Dövattnet till denna tidpunkt har det faktiskt hunnit gå en rätt lång tid.
Med andra ord; vi var hungriga igen!
Upp med en ny eld i Monkans eldstad vid stranden.
Fram med fläsket! (Inte vårat eget)
På med halstret.
Å så gott!
Medans vi satt och åt och drack kaffe och fiskarna inte nappade så kom våra gelikar dansande fram.
Det är ju inte svårt att förstå att älvorna som sakta och försiktigt kom glidande fram över sjön såg så väldigt harmoniska ut.
Dom kände igen älvorna på stranden och kände sej trygga i detta sällskap!
Så tills nästa gång:
Låt älvorna dansa!
Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar