Fiske på okända vatten

Nu har gänget varit iväg på farligt fiske, där dom värsta och grymmaste fiskarna simmar.

Till ett ställe långt från våra vanliga trygga vatten där fisken nästinitill är tam. (Där fötter, skidor, skotrar och andra transportmedel hittar rätt även om inte chauffören gör det.)

Till en sjö långt inne i skogen där granarna lurar som utsvultna dinosaurier.

Till en plats dit bara dom allra modigaste vågar!

Vi skulle in på Anitas revir!

Så med darrande knän och svettiga skotrar trotsade vi allt förnuft och for på pimpeltävling i Stuorrajaur (stavas det så?) Storrajaur (kanske så?) Stårrajaur (nä, inte så!).

Smygande, hukande och krypande tog vi oss fram till arrangörens fina stuga där kompis Anita tog emot anmälningar, lösen av medlemskort men inga mutor!

Konstigt, hade det varit jag hade det nog funkat med en liten muta!

Kan det bero på det att jag liksom aldrig är med i främsta ledet när det är tävling i Porsisjöarna? Tål att tänka på!

När detta var gjort vågade vi oss fram till elden och kaffet och än så länge går det bra.

Sen bar det iväg ner till isen som inte alls var Stuorrajaurs utan Jokkesjöns!

Som tur var hittade vi igen våran fiskarkompis Kjell ganska direkt.

Det kändes tryggt!

Så som en svärm sparvar omringade vi hans fiskeställe, om nu två flickor verkligen kan vara som en svärm sparvar?

Hur som helst fick vi låna hans borr, varpå vi satte Greven till att borra.

-Greven, borra här!

-Greven, här vill jag ha ett hål!

-Greven, kan du borra där ute också?

När så Greven hade borrat ett hundratal hål och isen började bli farlig att vistas på var det dags att släppa ner pirkarna.

Men nu var det så jävla många hål att det inte gick att bestämma vilket man skulle börja med! Än så länge går det bra.

Då börjar det halas upp fiskar, Kjell får en, Birgitta får en, Birgittas sällskap (tror det var sonen) får en, hans sällskap får en.

Sen får dom två och tre och ännu fler!

Men vi då! Inte ett napp!

Tänk att Greven inte kunde borra på rätt ställe!

Men än så länge går det bra.

Så till slut drar Annmari upp en grann en men.... DEN SLÄPPER!

Som tur var, var den så stor och fet att den hade svårt att vända i hålet och dessutom var Annmari snabb som blixten och hann ner med handen och rycka upp den!

Sen var det faktiskt min tur.

Även om den rödingen bara var hälften så stor som hennes så sken jag som en sol av lycka.

Än så länge går det bra.

Då gick till slut signalen som sa att nu var det hela över och alla började dra sej tillbaka till stugan och den väntande prisutdelningen.

Å det är nu allt går snett! Vi vågar inte stanna kvar!

Vi tystlåtna, tillbakadragna, enstöriga, blyga Porsisjöfiskare smyger sakta iväg hemåt mot dom trygga trakter som vi känner så väl.

Ju närmare hemtrakterna vi kommer desto mer släpper nervositeten och vid Pellotvåan har lugnet inombords infunnit sej.

Tack snälla Anita för en trevlig tävling!

Vi hörde senare att det var Sten Knutsson som tog hem segern, så till honom säger vi grattis. Om vi klarar av att uppbåda mod och kraft till nästa år kommer vi igen!

Till nästa gång:

Håll pimpelhålen öppna!

Gunilla

Den mörka födelsedagsfesten

Eftersom Annmari och lilla flickungen fyller år på samma dag brukar dom ha kalas ihop.
Vid det här tillfället var det en av dom som fyllde jämnt, fast inte jämt, för man fyller ju faktiskt bara år en gång om året och nu skulle vi fira henne lite.

Första överraskningen var: hon skulle vara tvungen att skjutsa mej med våran racerskoter till kojan efter att först ha fått parkeringstillstånd för racerbilen hos Kirtik-Janne.
Allt gick enligt planerna men när Manxen drogs igång slocknade lyset!
Det blev jättemörkt!
Äsch!
-Men du, om jag kör efter dej på vägen (gulp, man får ju inte köra skoter på vägen!) så lyser jag ju med billysena så att du ser! Fiffigt va?
-Mamma! Hur har du tänkt göra när vi ska iväg in i skogen efter skoterspåret då?!!
-Oj då! Tänkte inte på det!
Men välutrustad (!) som Janne är, hade han såklart en extralampa som han raskt bytte åt oss!
Frid och fröjd!
Då bar det iväg.
Det var inte många som hade hunnit köra före oss på Pellokisvägen men flickungen är en duktig chaufför. Eller om det är jag som är en duktig passagerare. Eller om det helt sonika beror på skotern, men det gick fullständigt lysande att ta sej fram mot värmen och ljuset i kojan.

Där var det uppdukat för taco-middag, något som flickungen är särskilt förtjust i.
Kan upplysningsvis tala om att även modern tycker om denna kost.
Efter att alla burkar, påsar, pannor och glas var tömda, var det dags för presentutdelning.
Vid den tiden var tanken att ungen skulle iväg utomlands strax efter födelsedagen och därför hade Annmari och modern sammanställt ett utomlandsrese-kit!
Det ända hon hade behövt komplettera med hade varit biljett och pass.
Ni kan tro att hon blev lycklig!
Tänk att hon har sådana omtänksamma vänner och mammor.

Eftersom detta inträffade för rätt länge sen, kommer inte tangenttryckaren riktigt ihåg hur kvällen slutade, men troligtvis hann vi spela kort och lyssna på lilla gubben när han drog timmerstockar. NEJ förlåt! Berättade en godnattsaga, menar jag!
Hur som helst lämnade flickungen tonåren efter sej och snart är alla tre flickor jämngamla!

Till nästa gång:

Håll rynkorna raka!

Gunilla

Första skidturen

Den första skidturen denna vinter tog sin början en fredag förmiddag, dagen före allhelgonaafton.
Vi startade i Porsi by, ivrigt påhejade av lilla gubben, med ryggsäck på ryggen och skidor under armen.
När vi traskat uppför backen till Lund, var jag redan så trött och svettig att jag aldrig trodde jag skulle klara av att besegra det nästintill lodräta berget som nu tornade upp sig framför oss.
Det var då Annmari kom på att vi kunde sno med oss en svart fyrbent vän som helt klart skulle bli överlycklig att få följa med oss!

Ömsom skidrande, ömsom traskande avverkade vi bit för bit av berget medan svetten formligen sprutade.
Så till slut var vi uppe på högsta punkten och nu kunde vi äntligen pusta ut.
Hunden skuttade runt och var lika pigg som när vi startade!
På med skidorna och iväg mot Norrimyren.
Där tog spåret slut!
Fast det spelade ju ingen roll, vi hade ju skidor på fötterna.
Just det, vi hade skidor på fötterna, det hade inte hunden!
När vi avverkat myren och kom fram mot rågången skuttade hunden inte lika mycket.
Men väl där kom vi in på Börjes spår och den såg genast mycket lyckligare ut igen.
Rågången är ett kapitel för sej, för vid den här tidpunkten var det alldeles för lite snö under skoterspåren och för lite is på vattenhålen för att man med lätthet skulle klara av att hasa sej fram där.
Hunden däremot skuttade över knölar och över dyhål som ingenting.
Efter mycket möda och lite besvär kom vi fram till Kalsokvägen.
Yes, (engelska, betyder diskmedel tror jag) vi klarade det!
Nu är det bara finåkning kvar.

Framme vid kojan gjorde vi upp eld, fixade lunch och drack kaffe.
Smakade ljuvligt.
Hunden skuttade runt utanför ivrigt sökande efter något smaskigt att fylla krävan med.
När vi suttit och njutit en stund började vi sakta undra, varför tog vi inte med oss grejer för att sova över?
-Vi ska ju ner och steka köttfärs i skolan sen ikväll, till middagen på allhelgonaafton!
-Ja, men det hinner vi väl imorgon?
-Det har du rätt i, men vi har ju med oss för lite mat.
-Å hur gör vi med hunden, den kan ju inte leva på gamla ostbågar.
-Nä, och dom var rätt goda, så jag skulle också vilja ha några.
Utan att ha kommit fram till något avgörande beslut började vi inse att snart skulle det vara mörkt och vi hade inga pannlampor.
-Vi måste nog börja dra oss hemåt i alla fall.
-Jo, tyvärr.
-Kan bli spännande när vi ska nerför rågången igen.
-Jo, tyvärr.

Sagt och gjort, vi rustar oss och beger oss ut i snön igen.
Hunden skuttar fortfarande.
Efter den lätta delen av resan är vi då framme vid rågången igen, och nu är det mörkt.
Annmari får som vanligt ta täten och tur är det. Vi får lov att ta av oss skidorna för att undvika stora kostnader för staten i fråga om sjukvård. Brutna ben och dylikt.
-Tror du isen håller när vi inte har skidorna på oss?
-Jo, älgen har ju gått före oss, klart det håller.
-Ok.
Varvid isen brakar och jag blir dyblöt om ena foten.
Svärande och muttrande över att isar håller för älgar och inte för mej, går isen på nästa dyhål också sönder och nu är jag blöt om båda fötterna.
Å hunden skuttar fortfarande!
Väl nere på myren igen slutar mitt muttrande och resten av färden förflyter stilla och lugnt.
Skor och strumpor hamnar på tork och köttfärsen blir stekt och hunden sover som en liten gris.
Tro om den vill följa med oss någon fler gång!

Till nästa gång:

Håll isarna frusna!

Gunilla