Vargspår och julpynt

Återigen skulle det bli en sån där härlig promenad uppför berg, över myrar och längs vägar.
Kan man ha det bättre än så här?
Nej, det kan man inte!
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Porsi innan hon själv fick fara hem och göra lite vad hon ville innan det var dags att möta upp i läskiga skogen.
Vi gjorde som vanligt och rusade uppför backen förbi Lund.
När vi så småningom hämtat oss så pass att vi kunde börja prata kom vi överens om att vi har ju faktiskt inte bråttom.
Vi måste hinna njuta också!
Det gjorde vi och uppe på berget kunde vi åter högt och ljudligt förkunna att vi vunnit över naturlagarna ännu en gång, det vill säga, vi orkade hela vägen upp!

Sen fortsatte promenaden i samma spår som tidigare, ni vet, mot Porsifjällen!
På tal om spår, den här gången hade det varit full rulle i skogen, vi såg lodjursspår, järvspår och några vargspår!
I och för sej kan det ha varit räv, hare, ekorre och skogsmus, men det låter ju inte lika spännande, eller hur?
Vi kör på de första förslagen tycker jag.
Däremot såg vi ingen björn.

Men vad är detta?
Ett människospår, här mitt på linjen, hur är det möjligt, måste undersökas noggrant.
För allmänhetens kännedom kan jag säga att det inte var våra egna spår vi såg!
Kom inte fram till någon lösning så vi fick lämna spåret att kallna i nysnön.
Till och med orrarna var än mer ystra än förra gången och hade sprungit gatlopp på vägen så att snön hade sprutat långväga omkring.
Älgarna hade egentligen inte heller legat på latsidan för såna mäktiga spår kunde vi också urskilja mellan alla orrtramp.
Denna gång hade Fiskechefen tagit det osäkra före det säkra, eller var det, det säkra före det osäkra?
Nu mötte han oss en bra bit före Kalsok och vad var detta?
Vem har han med sej?
Jo, allas vår Roffe, ni vet han som brukar rädda oss från svältdöden genom att komma med hamburgare och annat gott när det som bäst behövs.
Vadan detta?
Jo, Fiskechefen hade en plan, en plan som innefattade klättring på hög nivå, så pass högt att det inte räckte att stå på tå, man måste upp på en stege!
Å vis av erfarenhet vet han att det är ingen idé att försöka få oss flickor att utföra ett sådant uppdrag.
När vi kommit fram till kojan brann det återigen på alla möjliga ställen för att värma frusna själar och mitt på golvet tronade en jättelik stege!
Men chef som han är, tog Fiskechefen allt i sina egna händer, klättrade upp till högsta takfönstret för att där uppe fästa en sån vacker ljusslinga, som skulle lysa som en kollektiv gloria över alla fromma varelser som brukar vistas i denna boning.

I samma veva kom lilla flickungen och vi kunde stoppa lite mat i krävan, dock inte av samma dignitet som föregående helg, men korv och potatis kan vara nog så bra när man är hungrig.

Ska faktiskt inte berätta vem som fick den andra slingan att börja lysa efter att chefen hade gått bet…
Å som vanligt slutade kvällen med lite kortspel, som herrarna uppgivet gav upp och for hem från, för att lämna tre värnlösa flickor kvar i läskiga skogen…

Om vi mot förmodan överlevde och kom hem får ni veta nästa gång.
Så till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Kogrytans ankomst

Nu tror jag att jag törs fortsätta att skriva om den kulinariska läckerheten som väntade fem förväntansfulla matgäster.
Jag är nästan säker på att vi fortfarande var på väg från Kalsok med sikte på Rörtjärn när jag slutade förra gången.
Vi gick söder om det som en gång varit Göstas koja. Nu låter jag så där härligt världsvan igen, söder om(!). Men ingen kan faktiskt kolla om det är rätt eller inte, så jag kan tryggt fortsätta briljera!
Passerade kyrktuppen på behörigt avstånd. Hoppas att ni har sett den stolta tuppen som tronar i sitt paradis och ständigt vaktar på alla och en var som befinner sej i hans närhet.
Framme på åsen som ligger på västra sidan(!) om Rörtjärn fick vi syn på månen, alldeles rund och gul. Eftersom det sakta men säkert hade börjat skymma gjorde den sej väldigt vacker mellan trädstammarna.
Vi slet oss ifrån den vackra synen och traskade iväg mot Byhåla.

När vi passerade Rörtjärnsbakvalen kom jag att tänka på nyårsaftonen när jag och Annmari satt alldeles ensamma här och lagade oss lunch. Minns inte vad det var, men det var gott, fast också väldigt ”onyårsaktigt”.
Vi var som vanligt väldigt trendigt klädda, det vill säga, åtmonstone jag hade kläder som troligtvis varit moderna för många år sen och som alltså borde vara inne nu igen.
Frös gjorde vi i alla fall inte!
Helt plötsligt började vi tokskratta, när vi kom på att just i detta nu, det vill säga då, höll de flesta andra människomänniskorna på med att förbereda trerättersmiddagar, stryka nyårsblåsan, lacka naglarna och fluffa håret.
Å här satt vi!
Med sotiga fingrar, håret troligtvis ganska okammat och våra TRENDIGA kläder å mådde SKITBRA!

Tillbaka till nuet.
Vi trippade förbi Byhåla och fortsatte den sista lilla biten fram till kojan.
Då!
Då, mötte vi en mystisk bil som kom rullande!
Aha, detta måste undersökas.
Så vi ställde oss mitt i vägen för att stoppa ekipaget, som på alla vis försökte få oss att flytta våra hotfulla kroppar från deras färdväg.
Men se, det gick inte, dom fick stanna!
Å då visade det sej att det inte alls var några skumma typer, det var ju våra vänner från fjärran land!
Trevligt!
Framme i kojan hade lilla Gubben gjort upp eld på alla möjliga ställen så värmen hade sakta men säkert börjat sprida sej.
Nu anlände lilla flickungen som kom farande med ett silverglänsande vrålåk.
Efter henne sladdade Greven in på gårdsplanen med vita faran.
Så nu var det BARA Kirtikbonden med sin underbara kogryta som fattades!
Äntligen hörde vi ett nytt motorljud och visst var det Grytan, förlåt Janne som kom smygande mellan månskuggorna.
Det vore faktiskt inte rättvist att försöka beskriva doft och smak-upplevelsen som nu följde, eftersom det var ett så litet antal av den mänskliga befolkningen som fick njuta av detta.
Därför gör jag inte det, men jag kan säga så pass mycket att till och med vi flickor blev totalt stumma av hänförelse över denna gryta.
Det kan i och för sej ha kommit ett och annat åhh eller ahh eller gudomligt eller något liknande över våra läppar, men det var också allt.
Å tro nu inte att det räckte med det här!
Han hade med sej efterrätt också!
Glass och hjortronsylt!
När vi så kom till sans efter denna måltid avslutade vi kvällen med lite kortspel som vanns av…
Sen bar det av ner mot hemmet i Vuollerim i tryggt sällskap av lilla flickungen.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Ystra orrar och en ljuvlig kogryta

Återigen en myrfrusenpromend, men denna gång gör vi precis tvärtom, det vill säga, vi börjar där vi slutade förra gången, nämligen vid foten av berget.
Denna gång hade den mer rutinerade vandraren Annmari en ryggsäck med sej, till skillnad mot mej, som hade min clementin i jackfickan.
Ryggsäcken var med , därför att vi denna gång skulle gå uppför berget, eftersom vi förra gången gick nerför berget, och denna gång skulle göra tvärtom.
Var jag lite väl informativ nu, tycker ni?
Kanske rent av pedagogisk?
Kan vara möjligt, men man ska alltid ta det osäkra före det säkra eller vara säkra innan man osäkrar eller säkert skjuter inte bollen eller nu blev det svårt…
Hur som, man kan behöva lite skaffning med sej när man ska anstränga sej så som vi nu skulle göra.
Å det hade ju inte jag fattat, men Annmari räddade situationen på ett väldigt bra sätt.
Vi startade så vandringen och var nästan så andfådda att vi inte kunde prata innan vi ens kommit upp till Elsa i Lund.
Men vi har med åren utvecklat ett nytt drivmedel: ”pratdriften”, så sålunda konverserade vi oss uppför det långa och branta berget och kunde på krönet slå oss för brösten, nej bröstet å säga: Vi klådde dej än en gång!

Denna gång skulle vi ta en annan väg, vi skulle gå rakt över Norrimyran, uppför rågången, över linjen, följa skoterleden och till slut komma upp på Kalsokvägen.
Å så vi gjorde, vi fick hoppa över en liten bäck som fortfarande var vaken och vi fick snubbla över frusna tuvor och forcera en uppförsbacke som vintertid bjuder på ganska tufft motstånd när vi kommer stormande på skidor, men fram till vägen kom vi i alla fall.
Nu blev det ju lite av en söndagspromendad att gå på vägen, men det var då ett gäng ystra orrar gjorde turen än mer värdefull. Orrar som flög, orrar som oflög, det vill säga, dom satt i trädtopparna och orrar som gjort spår på vägen.
Å precis då ringde Annmaris telefon och maken, tillika lilla Gubben, även kallad Fiskechefen sa att han skulle bli lite sen och skulle inte kunna möta oss med bilen.
Ok, sa vi, då genar vi förbi Rörtjärn istället för att gå hela vägen efter vägen.
Sagt och gjort.
Men när vi sen traskar som bäst bland lingonris och småbjörk, hör vi det karateristiska ljudet av en röd Pick up.
Han hade farit med osanning, rent av ljugit, han hade inte alls blivit försenad!
Men nu fick han stå sitt kast!
Han fick fara själv, alldeles ensam till kojan och göra upp eld, utan två flickor som hjälp!
Så går det när man ljuger, tänk på det gott folk!

Nu är det så att jag är hemskt hungrig och jag kan inte börja skriva om den ljuvliga kogrytan som skulle avnjutas senare på kvällen utan att råka ut för akuta svältsymptom, så jag får återkomma med det senare.

Men till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Spännade upptäckter i läskiga skogen

I år har jag redan hunnit med att få njuta av 3 ”myrfrusenpromenader”, det vill säga, promenaderna när man precis som på skaren på vårvintern, går dit näsan pekar!
Överallt är det lika hårt och fast.
Nu pratar jag faktiskt om naturen!
Vilken härlig känsla!
Första turen var en så kallad hemvändar promenad, vi gick alltså hem!
Vi hade i och för sej före det gått dit, därifrån vi nu startade, men då gick vi på färdigtrampade stigar och grusiga vägar.

I alla fall, nu skulle vi gå hem, och då startade vi från jaktkojan med ganska lätt packning, jag bar ett rödglänsande äpple och Annmari en skimrande clementin.
Man vet aldrig vad som kan hända på färden så det gäller att vara utrustad.
Vi passerade Byhåla med rätt så bra fart för att styra stegen mot Rörtjärn.
När vi väl hittat dit, tog vi sikte på torrfuruplanteringen som växer frodigt ända fram till de gnistrande och sprakande elektirifieringstrådarna.
Men innan vi hunnit så långt, stannade vi till och njöt av den delikata matsäcken. Så med krävan full, eller åtminstone mindre tom, orkade vi då fortsätta turen mot hemmets trygga vrå.
Men där på linjen gjorde vi en helt ny upptäckt: det hade uppstått ett helt nytt jakttorn!
Man ska aldrig sluta förvånas, tänk vad det händer saker här i skogarna!
Vi såg inga älgar eller björnar.
Nere vid Norrimyrträskets strand bestämde vi ganska snabbt att vi går inte över isen, inte idag i alla fall.
Vi går sålunda runt sjön och njuter av alla snökristaller som glittrar i rimfrosten.
Framme vid bakvalen känns det som om vi nästan är hemma, för här har vi spenderat så mycket tid och ätit så många apelsiner och frossat på så mycket hjortron, men det hjälps inte, vi måste fortsätta ner till byn.
Vi passerar våran Pompa-gumma som fått lite ny färg i håret och Tjopp-stenen med sin härliga utsikt över älven.

Väl nere i civilisationen smakade det gott med kaffe innan färden till tätorten Vuollerim tog vid.
Kan tilläggas att lilla Gubben, eller jag borde kanske säga Fiskechefen, blev väldigt glad att vi helskinnade hade tagit oss hem!

Å vet ni vad?
I dag är det bara 45 dagar till fisket öppnar igen!

Så till dess:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Mer gamla sanna minnen

Tänk valborgshelgen som var så varm att klädtrasor kastades hejvilt omkring på Sigurdssjöns blöta is. Rödingarna var tydligen väldigt frusna vid denna tidpunkt, för dom stod i kö för att få åka med pimpelhissen upp genom hålen. Gamla skoterspår fick användas som broar att gå på och renskinn fick tjäna som både solstol och solskydd.

Eller den gången när vi skulle skidra upp till någon sjö och fick syn på björnspår på snön. Nyfikna som vi var ville vi ju veta varifrån han björnen kom, så vi bakspårade honom ganska länge, ända tills det sunda förnuftet fick en chans att övermanna nyfikenheten och vi hastigt avslutade spårningen.

Eller den gången vi var tvungna att skidra under skaren förbi Långträsk bara för att vi glömt make up å i-linje. Om det fanns något som kunde heta skratt-energidrift så skulle jag ha flugit fram i skoterspåren den gången, men det ända som hände var att jag fick fruktansvärt ont i magen.

Eller den gången då Micke trodde vi blivit alldeles tokiga eftersom vi ville iväg på självaste trettondagsaftonen för att pimpla i Kojsjön. I mörkret!
Gick inte nå särskilt bra kan jag säga!

Eller dagen efter midsommar då Monkan bjöd oss på rökt abborre vid Nietsakträsk, där hela stora fiskegänget fick kalasa på denna delikatess även om en av oss som vanligt var lite sidsteppad på grund av känd anledning. Men om jag inte minns fel hade Monkan fixat något alldeles speciellt gott även till honom.

Eller den gången för väldigt länge sen när lilla flickungen var med och vi skulle åka skidor upp till Byhåla. Tror det kan ha varit i början på maj. Då vi fick plocka fram plastpåsar och trä på pjäxorna eftersom Norrimyran var alldeles uppblött på sina ställen och vattnet formligen forsade runt våra fötter. Å skoterspåret efter Lomyrvägen korsades av flera nya små bäckar.

Eller den gången när jag och Ella åkte stjärtlapp i backarna kring Pelloettan så länge att Annmari var tvungen att ta i på skarpen för att vi skulle komma tillbaka till eldstaden för å få oss mat i krävan.

Nog med minnen för den här gången!
Det kan ju faktiskt ta slut med såna guldkorn om man slösar för mycket.

Kan för övrigt tala om att det förekom ett antal monster i Långträskkojan här för leden, å då pratar jag inte om fiskechefen.
Å samtidigt som isen råmade som en galen isbjörn med magsår flammade norrskenet så häftigt att det både hördes och syntes ända bort till England.

Så alla fiskevänner, snart är det bara 55 dagar kvar, håll ut….

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tillbakablick

Så här i uppehållsfisketider får man faktiskt lov att ta till minesbanken för att klara av att vänta på det nya fiskeåret som börjar om precis 56 dagar. 56 otroooooooligt långa dagar!

Men kan till exempel tänka tillbaka på den kalla januari eller februarimorgonen då den enda som ställde upp för att hjälpa två fiskesugna flickor som ville till Vuollaure var allas vår Krille. 25 grader kallt men nog sjutton skulle dom iväg å Krille skjutsade, borrade och kom med uppmuntrande tillrop när inte ens en frusen fiskrumpa kom upp ur hålen.

Eller den gången när vi kom till Pelloettan och knappt hann kasta ut spinnarna innan rödingen formligen kastade sej upp ur det grunda vattnet och slet ut reven från haspelrullen. Vi fick freda oss med björkvidjor när dom blev för närgågna.

Eller dom gångerna när vi travat iväg till Dövattnet tidigt på morgonen för att i strålande sol invänta både storröding, mattross och andra storfiskare.

Eller den gången när vi travade iväg från Långträsk, över bron, genom skogen för att strax innan Dövattnet mötas av en tjädermamma med ett helt gäng små duniga ungar. Vi stod blick stilla å tokglodde på den härliga synen å naturligtvis hade vi ingen kamera med oss vid det tillfället.
Vi och vi, fel uttryck! Annmari hade ingen kamera med sej. För jag har aldrig nån sån teknisk pryl i min utrustning.

Eller en tidig aprilmorgon när vi med pimpelväskorna i hand traskar iväg på skaren över myrar, genom skogar, över sjöar, ja, rättare sagt vi går dit näsan pekar. Tänk att en sån gång få träffa på någon annan skogstokig människa, där vi kommer trippande utan att behöva bry oss om vare sej vägar eller skoterspår. Men dom skulle väl bara skaka på huvudet åt människomänniskorna som beter sej på det viset. Det vill säga, det skulle vara precis som vanligt.

Eller dagen före nyårsafton när vi, alla tre(!) åker skidor genom snötyngda skogar till den härliga jaktkojan för att vänta in fiskepremiären på nyårsdagen.
Å det var inte bara skogen som var tyngd, Annmari drog en gigantisk pulka fullastad med mat (som skulle räcka två dagar), fiskechefen hade faktiskt en ryggsäck, men om den var tom eller inte hann vi inte se innan han hade skejtat ifrån oss flickor med en väldig fart.

Eller dagen då pimpeltävlingen gick av stapeln på Rörtjärn och Evy drog upp en grann öring med bara händerna. Dessvärre hände det inte under tävlingstid utan sent på eftermiddagen och ganska säkert hade den fisken legat bra till som kandidat till största fisken det året. Nu fick hon inte något pris däremot såriga knogar efter att ha kastat sej framstupa över pimpelhålet för att slita upp besten innan den hann ångra sej och vända om neråt igen.

Eller den gången för flera år sen när pimpeltävlingen var på Tjuresape och vi skidrade dit, även denna gång på skaren. Å återigen var det bara att vända näsan åt det håll vi trodde var rätt å sätta igång att hasa oss fram. Gick hur bra som helst, även om vissa vill påstå att vi inte hittar i dessa skogar utan karta! Strax innan sjön, ska man passera en myr, och på denna myr hade ett helt gäng med renar traskat före oss. Då gjorde vi ett av våra sällsynta(!) misstag!
Vi följde inte deras spår, för det såg ut som om dom hade tagit en väldig omväg, utan vi skidrade rakt fram, väldigt rakt fram. Det var dumt! Helt plötsligt var vi tvungen att ta oss över en bäck som yrvaket hade börjat porla mellan stenarna. Minns inte hur vi gjorde för att komma över, kanske precis som vanligt: vi blundade och tog fart! Fram kom vi alla fall, å det året vann fröken Brännmark första pris i ungdomsklassen och till pappas förtjusning valde hon en snusnäsduk i pris! Ibland har jag minne som en mindre förvirrad guldfisk!

Eller den gången när vi, Annmari, Inga-Lill och jag skulle hämta in fiskmatarapparaten i Rörtjärn. Då vi fick hugga oss genom isen för att komma fram med båten å när vi väl var där höll på att gå bet på att få lös apparaten från alla rep och kättingar. Nu är det ju så att vi nästan aldrig går bet (egen iakttagelse) så till slut fick vi lös den. Men då fick vi se att den lilla unghunden Lilleman fallit i det iskalla vattnet och tog sej inte upp! Anmari rodde som besatt och jag försökte kapa repet som höll fast matar-maskinen, med en slö yxa. Totalt svettiga och skärrade hann vi fram för att få upp en genomblöt och iskall norrbottensspets på torra land för snabb transport av matte Inga-Lill till Byhåla och värmen.

Eller den gången tre(!) personer åkte uppför nästan hela berget på en Ski-Doo Elan i supermoddig snö.
Snacka om slitvarg! Skotern alltså! Fram kom vi till slut och jag kan säga att maten var extra god efter den ganska utdragna turen. Det må finnas hur många stora, starka, nya, grymma snömotorskotermaskiner som helst, men se Ski-Doo Elan med sina 12 hästkrafter, den är min stora favorit!

Eller den gången i maj månad när vi fick lösa fiskeproblemet med hjälp av träplankor. Då vi inte kom oss ut på isen för den hade släppt från land. Å vi langade ut planka efter planka för att med darrande små ben kunna ta oss ut till väntande pimpelhål, som vid den tidpunkten hade blivit stora vakar. Fisk fick vi, fast jag tappade min fångst , då jag inte hade särskilt bra balans på min planka, å den svagheten utnyttjade fiskrackaren på en gång, svängde med stjärtfenan och slängde sej tillbaka i issörjan.
Plankorna förresten! Dom har en alldeles egen historia, som jag kanske ska berätta om en annan gång.

Så till nästa nostalgitripp:

Håll maskarna feta!

Gunilla