Hämnden är ljuv

Fredag eftermiddag och kastspöet börjar kasta sej av och an på bron.
Dags att ge sej av för att ta en gruvlig hämnd på storrödingen i Dövattnet.

Efter att ha haft materialvård i fiskeväskan, eller jag var inte I fiskeväskan och hade materialvård utan slet ut allt därifrån för att göra en välbehövlig sortering och ett grundligt underhåll, höll jag på att glömma allt hemma!
Nåväl, gamla drag med rostiga och trasiga krokar kastades, linor som trasslade in sej i allt som gick att trassla in sej i åkte samma väg.
Å kniven som Annmari lite fint antydde var en aning rostig, den fick sej en omgång.
Så nu syns det ett knivblad mellan rostblommorna och även om jag inte är en fena(!) på att vässa knivar är den ett helt under av fiskrensarkniv just nu.
På tal om utrustning, har jag ett väl menat tips från en kunning och rutinerad vildmarksmänninska: kontrollera stövlarna hemma, det är synnerligen obehagligt och opraktiskt att vandra fram längs sjöstränderna med två! vänsterstövlar!!!

Med allt på plats i bilen, även en dunk myggmedel, bär det av upp mot idyllernas idyll - Porsisjöarna.
Strax innan parkeringen till Dövattnet passerar jag två fiskare med en stor hund. Aj då, tänk om dom hinner före mej med att hämnas på storingen.
Nåväl, till slut är hela Slunkagänget på väg till sjön.
Väl framme ser vi att det ryker i eldstaden vid bakvalen och det är ju perfekt för då kan vi få oss kaffe på direkten för att stärka oss inför stundande fiskekrig.
Men, när vi närmar oss förstår vi att det måste finnas stor fisk här för dom har en STOR vakthund utplacerad vid sjöstranden.
STOR, svart och väldig.
Fast nu råkar det ju vara en hund med stort hjärta och ett väldigt vänligt sinne som vi har träffat förut så vi blev inte rädda. Men visst lät det ganska spännande ett tag, eller i alla fall lite upphetsande?
Så nästa uppdrag blev att klia och fjolla lite. Med HUNDEN alltså.

Å nu fiske!
Kasta, kasta, kasta....
Inget napp...
-Kolla flötet sjönk, ropar fiskechefen. -Vilket skitflöte, nu måste jag ju köpa ett nytt!
Kasta, kasta, kasta...
Inget napp...
-Nu provar vi andra stranden, säjer Annmari.
Sagt och gjort, vi travar iväg, slåss lite med myggen som inte var så hemskt farliga just den här kvällen.
- Jag stannar här och provar, säger jag.
Kasta, kasta, kasta... och var det inte en skugga där, i det klara fina vattnet?
Jo, se på sjutton, å vilken baddare, jag blev alldeles stum!
Närmare och närmare kom den, luktade och puffade i draget.
Ännu närmare kom den och nu slickade den lite på kroken.
Å precis när jag ska ropa Annmari-i, då hugger den, en meter från stranden!
Vilken tokig fisk!
Nu gäller det, hur ska jag få upp den, jag har ju ingen håv!
Jag riktigt känner hur den börjar gnaga av linan å då rann adrenalinet till, jag slängde upp fisken på land med en duns som måste ha visat 3,2 på Richterskalan.
En regnbåge, stor och grann, hurra, hurra! Även om det inte var storrödingen jag fick så känns det hemskt bra.
Hann förresten inte med det obligatoriska fångslätet - åhåhåhåhå - allt gick så fort.
Nu gäller det bara att rädda den längre upp på land för den ligger farligt nära vattnet, så jag kastar mej över den och lyckas efter en stunds brottning säkra den långt upp på backen.

Nöjd med hämnden vandrar jag tillbaka till bilen eftersom jag inte kan stanna i Slunkagängets trygga famn denna sena kvällstimme.

Till nästa gång:
Håll dragen blöta!

Gunilla