Fiske på okända vatten

Nu har gänget varit iväg på farligt fiske, där dom värsta och grymmaste fiskarna simmar.

Till ett ställe långt från våra vanliga trygga vatten där fisken nästinitill är tam. (Där fötter, skidor, skotrar och andra transportmedel hittar rätt även om inte chauffören gör det.)

Till en sjö långt inne i skogen där granarna lurar som utsvultna dinosaurier.

Till en plats dit bara dom allra modigaste vågar!

Vi skulle in på Anitas revir!

Så med darrande knän och svettiga skotrar trotsade vi allt förnuft och for på pimpeltävling i Stuorrajaur (stavas det så?) Storrajaur (kanske så?) Stårrajaur (nä, inte så!).

Smygande, hukande och krypande tog vi oss fram till arrangörens fina stuga där kompis Anita tog emot anmälningar, lösen av medlemskort men inga mutor!

Konstigt, hade det varit jag hade det nog funkat med en liten muta!

Kan det bero på det att jag liksom aldrig är med i främsta ledet när det är tävling i Porsisjöarna? Tål att tänka på!

När detta var gjort vågade vi oss fram till elden och kaffet och än så länge går det bra.

Sen bar det iväg ner till isen som inte alls var Stuorrajaurs utan Jokkesjöns!

Som tur var hittade vi igen våran fiskarkompis Kjell ganska direkt.

Det kändes tryggt!

Så som en svärm sparvar omringade vi hans fiskeställe, om nu två flickor verkligen kan vara som en svärm sparvar?

Hur som helst fick vi låna hans borr, varpå vi satte Greven till att borra.

-Greven, borra här!

-Greven, här vill jag ha ett hål!

-Greven, kan du borra där ute också?

När så Greven hade borrat ett hundratal hål och isen började bli farlig att vistas på var det dags att släppa ner pirkarna.

Men nu var det så jävla många hål att det inte gick att bestämma vilket man skulle börja med! Än så länge går det bra.

Då börjar det halas upp fiskar, Kjell får en, Birgitta får en, Birgittas sällskap (tror det var sonen) får en, hans sällskap får en.

Sen får dom två och tre och ännu fler!

Men vi då! Inte ett napp!

Tänk att Greven inte kunde borra på rätt ställe!

Men än så länge går det bra.

Så till slut drar Annmari upp en grann en men.... DEN SLÄPPER!

Som tur var, var den så stor och fet att den hade svårt att vända i hålet och dessutom var Annmari snabb som blixten och hann ner med handen och rycka upp den!

Sen var det faktiskt min tur.

Även om den rödingen bara var hälften så stor som hennes så sken jag som en sol av lycka.

Än så länge går det bra.

Då gick till slut signalen som sa att nu var det hela över och alla började dra sej tillbaka till stugan och den väntande prisutdelningen.

Å det är nu allt går snett! Vi vågar inte stanna kvar!

Vi tystlåtna, tillbakadragna, enstöriga, blyga Porsisjöfiskare smyger sakta iväg hemåt mot dom trygga trakter som vi känner så väl.

Ju närmare hemtrakterna vi kommer desto mer släpper nervositeten och vid Pellotvåan har lugnet inombords infunnit sej.

Tack snälla Anita för en trevlig tävling!

Vi hörde senare att det var Sten Knutsson som tog hem segern, så till honom säger vi grattis. Om vi klarar av att uppbåda mod och kraft till nästa år kommer vi igen!

Till nästa gång:

Håll pimpelhålen öppna!

Gunilla