Kräftfisket

Så blev det då äntligen dags för detta kräftfiske!
Som vi har väntat!
På med stövlar och täckbyxor, långkalsonger och luvor.
Med fiskespöet i högsta hugg travade jag bakom alla andra som följde Fiskechefen i en lång rad.
Fullkomligt tysta smög vi iväg genom skogen ivrigt spanande efter kräftvattnet.
Precis bakom en stor sten eller om det var en gran måste jag ha stött i huvudet eller kanske bara skakat lite på det, för plötsligt slår det mej!
1. Här finns ju inte ett kräftvatten på flera mils avstånd!!!
2. Hur sjutton gör man för att få en kräfta på en Vibrax spinnare?
Var det bara jag som inte insett detta faktum förrän nu?
Å jag som längtat så efter denna kräftsupé som skulle ha avnjutits denna afton!
Men det är bara att hålla god min, det fanns ju i alla fall kvar lite av karrén och salladen, det får ju duga, även om kräftor är nästan det bästa jag vet.

Innan vi går tillbaka till vårat mysiga krypin tar vi och hälsar på våra grannar som campar vid Pajkajaur.
Där inleder vi operation övertalning om att få en privatkurs i flugfiskets ädla konst.
Inte förstås just denna kväll, för nu hade det börjat bli mörkt, men kanske när vårsolen börjar lysa igen.
Å privatkurs får det bli, för egentligen måste vi nog vara alldeles ensam vid varje lektion, med instruktören i säkert förvar bakom någon bilruta eller liknande.
Eller så får vi se till att det alltid finns med sjukvårdskunnig personal!
Nåväl vi kom oss tillbaka till kojan.
Gissa vad som väntade där?
En hel hög med kräftor!
Inte fiskade i våra sjöar kanske, men jösses vad goda dom såg ut!
Å med vitlöksbröd till som blev gräddade med varsam hand av Krille och mej smakade dessa små, fula odjur helt enkelt underbart.
Vad spelar det då för roll att jag blivit grundlurad, det är det ju ändå ingen som vet!

Till nästa gång

Håll kräftorna blöta!

Gunilla

Fortsatt lingoninventering

Ja, nu fortsätter vi!
Mellan alla skyltar som ska på plats hinner vi kolla lingonbeståndet, rapport om detta kommer snart.
Nu har vi passerat stubbparken, make up-backen, gammel-Pompa och skymtar det berömda lingonstället mellan stammarna.
Men!
Något är fel!
- Är vi redan framme vid det berömda lingonstället, säger jag?
- Jo, hur så?
- Det är så här att jag har borta en bit av stigen?
- Jaså! Du har alltså tappat bort en bit av stigen?
- Jo, det där blöta stället som vi brukar få trixa oss runt, strax bortanför stubb-parken.
- Ok, du har kanske redan glömt att det är väldigt torrt i år? Å nästan inga lingon.
Det hade jag faktiskt gjort, så med andra ord var vi redan framme vid det berömda lingonstället.
Å nu kan det vara på sin plats med rapport om detta med lingoninventeringen.
Vi har alltså delat in hela berget i ett rutmönster (många rutor blev det), där varje ruta är en kvadratmeter och sen räknat alla lingon i dessa rutor. Fört in resultatet i protokoll, gjort stapeldiagram och ska nu göra en Power Point presentation som ska skickas till Kungliga Lingoninventeringsakademien.
Ni kan faktiskt få lite förhandsinformation av detta arbete: i rutan strax ovanför den ovanligt vackra stenen fanns 3 lingon, i rutan bredvid tallen som björnen klöst i fanns 4 lingon, i rutan vid Tjoppes älgställe fanns 7 lingon (ganska mycket)…
I och för sig kan det bli väldigt mycket att läsa om jag ska redovisa alla rutor, men om någon är intresserad att läsa hela kompendiet kan ni höra av er till ansvarig för denna blogg (det är inte jag). Bifoga ersättning för porto, som kan bli ganska mycket eftersom vår stencilapparat endast kan skriva på ena sidan av papperet, så bunten blir ganska tjock. Jag skulle tro att 150 kronor räcker, det kan tyckas mycket, men jag kan lova att det är det värt!

Nu hoppar jag lite i historien och är nu där som Fiskechefen hämtar upp oss med transportbilen.
För vidare färd till Långträsk.
Där var allt förberett för en härlig grillmiddag – köttet marinerat, potatissalladen färdighackad, servetterna brutna och ljusen tända på bordet!
Usch vad jag ljuger!
Men efter ett tag såg det verkligen ut så, bortsett från servetterna.
Dagens namnsdagsbarn (20e aug), grillade den dyrbara karrén i Gundas värme och flickorna fixade sallad av alla de sorter.
Snart anlände f.d. Kuoukabor, nuvarande Kuoukabor, en Greve och en Tunisienflicka och maten kunde äntligen avnjutas.

När eftermiddagen började gå mot kväll säger Fiskechefen:
- Nu flickor ska jag ta med er på kräftfiske!
Det var ju förstås även menat till pojkarna, men det lät väldigt fint när han bara låtsades bry sej om oss flickor, eller hur?
Men den historien återkommer jag till i nästa lilla berättelse.

Till dess:

Håll skyltarna uppe!

Gunilla

Lingoninventering och kräftfiske

Äntligen är det dags för en efterlängtad nypremiär!
Vi ska promenera upp för berget till sjöarna och det känns som om det är en hel evighet sen sist.
Annmari har nog hållit stigarna trampade men sannerligen inte jag.
Men nu är det alltså dags.
Lilla flickungen skjutsar sin mor och den lilla packningen (2 ryggsäckar, 1 välfylld ICA-kasse plus fiskeutrustningen) ut till Porsi.
Starka armar ser till att allt lastas på nästa fordon som har slutdestination Långträsk.
Å så bär det iväg!
På grund av att mina nuvarande gympaskor aldrig har trampat på dessa stigar är jag tvungen att själv hålla koll på riktningen genom den vilda skogen.
Inga problem alls trots att vi inte har någon karta. Ett problem som vi faktiskt inte visste att vi hade (det vill säga att vi inte hittar utan karta).
Inte förrän en hjälpsam vän av ordning flertalet gånger försökt få oss att förstå att vi INTE hittar här i skogarna UTAN karta.
Vi är antagligen så korkade att vi inte fattar det, för vi hittar väldigt bra vare sej det är sommar eller vinter, skidföre eller hjortronplockning.

Först klarar vi av den lodräta uppförsbacken bakom Puttes garage som i början kan kännas jobbig, men inte så jobbig att man inte kan prata.
I den avslutande delen kan jag säga att då pratar vi inte längre så väldigt intensivt, man kan istället påstå att vi väser.
Nåja, nu är vi igång!
Hittar stigen längs linjen som ansluter till stigen som leder upp mot skoterleden.
Å nu börjar inventeringen av lingon.
Resultatet kommer längre fram i denna anekdot.
När vi så kommit fram mot nästa branta backe säger Annmari:
- Tyst! Vad är det som låter?
Jag stannar och lyssnar.
Hör ingenting, inte en älgklöv som klampar, inte en tjädervinge som fladdrar, inte ens en humla som surrar!
- Jag hör inget, vad är det?
- Bäcken!
- Vad då bäcken?
- Den är TYST, hör du inte det?
- Jo, nu hör jag, bäcken är TYST!
- Det var precis det jag sa!
- Skumt, säger jag.
- Kanske inte så väldigt skumt, du ser ju så torrt det är å det finns nästan inga lingon, säger Annmari.
Å det är sant, nästan inga lingon och den stolta bäcken som i sin krafts dagar ryckt bort både broar och björniden är nu så ynklig! Inte ens som en tvättbäck utan bara som en liten rännil!
Men Tords bro, den är så stadig att ett malmtåg skulle kunna åka över den utan att den skulle vibrera det minsta!

Nu passerar vi branten innan vägen till Norrimyrbäcken och här är det väldigt bakhalt!
Fel valla i alla fall!
Nästa gång frågar vi inte Fiskechefen om råd.
Nu utbryter en ny aktivitet!
Jag antar att alla ni som färdats skoterleden på vintern har märkt hur släta, breda och fina skoterspåren är, eller hur?
Ni tror kanske att det beror på dom som sladdar och underhåller spåren?
Fel!
Här kommer sanningen:
Det beror på dessa sommaranvändare av skoterleden, det vill säga Annmari och jag själv.
Det är vår förtjänst att spåren är så fina och framför allt att spåren är på rätt ställe år efter år.
För det är nämligen vi som troget varje sommar plockar och hänger upp alla dessa skoterledsskyltar som ramlat ner i mossan!
Om inte vi gjorde det skulle troligtvis spåren upp till Porsisjöarna hamna närmare Södra Kuouka i bästa fall.
Å i år är det faktiskt jubileum för denna aktivitet, jag kommer inte ihåg exakt hur många år vi fixat denna syssla, men det kan vara 11, 16 eller något liknande. Men jubileum är det.
För detta jubileum borde vi ju få ett pris och som av en händelse hörde jag på byn att vår vän Anita kommer att anordna en ceremoni där det ska ut delas en speciell GULD-skoterskylt!
Annons om detta kommer att synas i TV4s reklampauser.

Kära nån, vi är bara halvvägs och redan så mycket att berätta, jag måste ta en paus.

Är snart tillbaka…

Byalaget mobiliserar

En ovanligt ljuvlig onsdag i månaden Augusti sker ett ovanligt evenemang nere på Pompaudden.
Byalaget, Intresseföreningen och någon militärisk avdelning har ordnat med dykning i älven.
Ja, det är ju tur att det är i älven dom ska dyka förstås.

Innan allt drar igång är det många som undrar: Vadan detta?
Kan det vara så att fisken i älven ska inventeras, men hur är det praktiskt genomförbart?
Hur vet man att man räknat just den gäddan eller den öringen, ska dom märkas på något sätt?
Å hur gör man det?
Många frågor hopar sej.

Väl nere på udden kan jag se att det är mycket folk på plats.
Ett helt gäng med läckerbitar, nej, nej, nej, jag menar dykare håller på att göra sej i ordning för att utforska denna kalla och blöta Lule Älv.
Ulf Westfahl berättar om hällristningar som ska kunna finnas i djupet.
Dykarchefen berättar om hur det praktiskt går till att dyka.
Benny Ståhl och Ingalill berättar om hur det var att bo och leva här innan uppdämningen.
Väldigt intressant.
Kaffe och hembakade, underbara bullar, fanns till alla och envar, alldeles gratis.
Ingalill, Jonny och Britt-Marie skötte allt med glans även om jag kunde höra Jonny muttra något om att - Det ska då slösas med veden!
Men även denna gång kan jag ha hört fel.

Flytetyg av många slag fanns att skåda, två olika flottar med parasoller, grillar, hundar och folk, flera olika båtar, varav en hade en inombordsmotor på 140 hästar!
Jag tror det var Jonnys båt.
Jag tappade koncentrationen ibland, (så jag kan ha missat något vattenfordon) eftersom jag var tvungen att skärskåda dessa dykare så att dom inte missade något i sin utrustning.
Hade dom gjort det hade jag med varsam hand genast ryckt ut och hjälpt till.

För att undvika att vara för hjälpsam begav jag mej istället hemåt tätorten, nöjd och belåten, både av det jag sett, hört och inmundigat.

Tack för ett härligt arrangemang!

Håll dykardräkterna blöta!

Gunilla

Heroiska räddningsinsatser

Ja, då var det dags för den avslutande delen i denna solskenshistoria, ni vet den som började med att åskan for norrut mot Högträsk.

När vi satt oss i båten för återresa upptäckte jag en fripassagerare, en stor svart vacker skorv!
- Det där är en dykarbagge, säger guiden.
- Ok, han får följa med oss tycker jag, sa jag.
I en rasande fart skjuter båten iväg ner längs efter älven och det är då jag upptäcker det!
Skorven är åkrädd!
Han klamrar sej fast i båten med alla sina 6 små ben och kryper efter en stund ihop i fostersställning och nära på kräks.
Jag blir tvungen att säga till chauffören, piloten eller kaptenen att sakta farten och genast slappnar fripassagararen av och börjar återigen sin upptäcktsfärd på fartygsdäcket.
Nu råkar vi på ett annat båtsällskap, Kuoukabor i full färd med att fixa den lyxigaste fiskmåltiden man kan tänka sej - abborrfiléer.
Ja, dom fiskade inte filéer, dom var ju tvungen att dra upp hela fisken förstås, men resultatet skulle i slutändan bli filéer.
Båten var så full av fisk att den nästan kantrade - trodde jag - för i verkligheten var det så att piloten på mitt fartyg behövde gå i land och pinka.
Å i sin iver hade han dubbelparkerat på denna Stora Lule Älv och var således tvungen att springa över abborrfiskarnas fiskebåt för att så äntligen nå land.
När båten så slutat gunga hörde jag ett mummel som lät liknande:
- Ska fan inte gå å fiska när folk ska ränna kors och tvärs över båten.
Jag kan ha hört lite fel, men å andra sidan blev vi bjudna på kaffe och jättegoda mackor.
Nu till räddningen.
Mitt i kaffedrickandet känner jag att någon nafsar eller kanske klöser mej bak på vaden.
- Aj, vad var det där?
Å så viftar jag till och vad är det jag knuffar ner från mitt ena rasben?
Jo, skorven!
Den otacksamma typen går till attack på mej trots att jag lät den följa på denna härliga resa längs älven.
Nu åker den ner i vattnet, för chauffören sa ju att det var en dykare!
- Nej, säger chauffören, det är ingen dykare, den drunknar!
Nu sätter min ibland överdrivna hjälpinstinkt igång!
Av med min ena dyra foppatoffel (29 kronor på Dollar Store) och fånga upp den lilla stackaren.
Det gick bra ända tills jag inser att vi ankrat båten intill den Store Skorvdräparen!
Det började rycka i dom svällande bicepsmusklerna och ögonen hade fixerat den intet ont anande skorven som nu lugnt traskade på relingen mot sitt grymma öde!
- Nej, du rör den inte!
Återigen fick min foppatoffel göra en insats, fort fånga den igen och se till att få den i land.
Det lyckades och lättnaden kunde återigen bre ut sej i mina bröst, nej mitt bröst menar jag.

Tidigare på dagen på den underbara playan hade en annan räddningsinsats skett.
Kusken på mitt skepp fick plötsligt syn på något konstigt som sprattlade i vattnet.
- Men vad är det där?
- En trollslända!
- Å den håller på att drunkna!
Foppatoffel igen, ut i vattnet och fånga den.
Så sitter då en vacker glänsande trollslända på min toffel och putsar sitt vackra huvud som den vrider fram och tillbaka för att riktigt komma åt med sina små tassar.
Å lättnaden ber ut sej i...

Nu börjar klockan gå mot kväll och fartygskonvojen beger sej tillbaka mot hamnen där bilen väntar för vidare transport till tätorten Vuollerim.

Å en sån dag!
En riktig äventyrsdag!

Håll stövlarna leriga!

Gunilla

Åska i Högträsk

Ja, jag håller med - det har varit dåligt med uppdatering, men nu ser jag ju att det finns några som är lässugna, så nu bär det iväg.
Roligt med kommentarer.

Kanske inte så mycket fiskehistorier, även om jag just nu längtar väldigt mycket efter surströmming!

Jag tror jag börjar med en liten solskenshistoria.
Senaste söndagen fick jag ett sådant trevligt sms på morgonkvisten - Båttur på älven, ska du me?
Jomenvisst ska jag det, solen skiner och tempraturmätaren räcker nästan inte till även om det är ganska tidigt på dagen.
Efter diverse praktiska göromål - packning, handling och bilkörning, anländer jag till den avtalade platsen.
Jaha!
Åakan dånar och regnet faller i ett bedrägligt lugnt tempo, färdigt att kasta sej över oss så fort vi satt oss i båten förstås.
Hur gör vi?
- Det är ju du som alltid säger att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!!!
-Ja, säger jag, det kan väl hända, men hur sjuttsingen klär man sej mot åska? I heltäckande blixtlås kanske?
- Nä, det är sant, men åskan brukar alltid fara norrut mot Högträsk.
- Ok, jag litar på dej, men håll dej nära stranden, helst på skuttavstånd.
Båten lastas med 2!!! kylbagar och en ryggsäck.
Ska vi inte bara ut över dan?
Så brummar båtmotorn igång och tack och lov, den dånar så högt att den överröstar all tänkbar åska som förhoppningsvis far norrut mot Högträsk.

Ömsom sol och ömsom skugga, än så länge inget regn och åskan försöker jag förtränga.
Chauffören, piloten eller rättare sagt kaptenen guidar mej genom älvens alla krökar och plötsligt får vi syn på Kaninholmen.
-Här skulle jag vilja ha en stuga, men det skulle aldrig gå att komma dit på vintern för isen blir aldrig nog bra.
- Men! Bygg en bro vet ja!
Den kommentaren la sej inte riktigt i god jord så jag tror att stugplanerna blev lagda på is.
Även om isen aldrig blir riktigt bra.

Nu närmar vi oss Playa del Subbat och här finns det människor!
Janne och Lisbeth, vad roligt!
Grillen tändes, korv grillades, kaffe kokades och sen tog den manliga delen en liten skogspromenad medans vi flickor satt och beundrade åskan som naturligtvis for norrut mot Högträsk, precis som guiden hade lovat!
När dom svettiga herrarna kom tillbaka blev det bad, vilken himla tur att inte jag hade promenerat, för bada, det ville jag inte.
Även om isen inte blir riktigt bra.
Efter ytterligare en panna kaffe bestämmer vi oss för att börja dra oss mot bilen, trots att himlen nu är klarblå, borta är regnmolnen och borta är åskan, för den for ju........
Ja, det där vet ni ju nu vid det här laget.

Nu börjar vi närma oss nästa rubrik: Heroiska räddningsinsatser!
Så därför avslutar jag denna lilla solskenshistoria.

Håll stövlarna leriga!

Gunilla