Fiskmiddag

Det var gott med kaffe! Även om jag tyckte att det saknades en bakelse eller en dajmtårta.
Få se, vars var vi nu?
Just det, i Dövattnet.
När vi passerat Botilda och hunnit fram till eldstaden möttes vi av ljuvliga kaffeångor och hundskall. Det var visserligen våran egen hund som skällde, men det fanns en annan tystlåten och gammalförståndig varelse på plats som tyckte att tillvaron blev ganska besvärlig med denna näbbgädda närvarande.
Botildas fästman Lage och vår nya fiskevän Frank hade spöna ute på jakt efter storrödingen. Tror att även Linda försökte göra livet besvärligt för middagsmaten.
När vi nu satt och konverserade i största samförstånd fick vi meddelande om att det hade siktats en väldigt konstig fisk i Pullisbäcken.
Ivriga störtade vi iväg genom den väldiga skogen för att skåda detta exemplar.
Över stock och sten, genom sly och ris och på otrampade stigar trippade vi fram.
Äntligen kom vi fram till bäcken, men inte kunde vi se något konstigt där, hade vi blivit lurade?
Lite besvikna trampade vi fram till vägen för att precis missa denna ovanliga fisksort som i detta nu transporterades bort på en slamrande släpvagn.
Det var bara att gå tillbaka till eldstaden för att få höra av Botilda att Lage hade haft på en storing på sitt spö medans vi var på utflykt.
Skit också!
Det var ju middan, som vi skulle ha ätit med glupande aptit!
Vi tröstade oss med mer kaffe och sockerkaka.
Annmari, lilla flickungen och jag gjorde en kraftinsats för att få tag i mat till oss alla, vi provade fiskelyckan bort mot bakvalen.
-Jag hade napp!
Härligt! Kanske Annmari skulle rädda oss från att magra bort!
Nej, trots ivriga kast och några små svordomar lyckades vi inte få upp en enda fisk.
Nu började dagen gå mot sitt slut så vi knatade återigen tillbaka till våra vänner vid elden för att söka tröst hos varandra.
Men då!
Då böjde sej spötoppen på Lages spö igen!
Å den här gången hade inte fisken en chans, nu drogs den sakta men säkert upp på land.
Vi gjorde vågen och vi applåderade, tror till och med att vi hurrade lite grann.
Men först och främst slängde vi stekpannorna på elden, för nu skulle här frossas!
När så hungern var stillad och mörkret lagt sej promenerade vi till parkeringen och våra väntande fordon för vidare transport till jaktkojan.
Där väntade två nöjda och trötta jägare som blev jätteglada av få så trevligt sällskap på kvällskvisten.
Vi hann med en omgång kortspel innan tröttheten gjorde att vi, jag och lilla flickungen, var tvungna att rulla ner mot tätorten Vuollerim.

Å i precis detta nu kan jag komma med väldigt otrevlig information:
SNART STÄNGS SJÖARNA FÖR DET HÄR FISKEÅRET!
Tragiskt!

Men tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny fisksort

Nu har det varit en lång tid av eländigt leverne, det vill säga, jag har nästan inte varit ute på ett enda fiskeäventyr.
I och för sej ljög jag lite nu, för en tur har jag i alla fall varit ute på, med ett alldeles oväntat resultat.
Denna tur inträffade för en par helger sen, en lördag, som ganska logiskt föregicks av en fredag.
En fredag som, trot om ni vill, föregicks av en torsdag.
En torsdag som inte hade kunnat sluta på ett bättre sätt: jag och lilla flickungen blev uppbjuden till dom djupa skogarna för att avnjuta en delikat middag!
Annmari hade kokat en jättegryta med ljuvligt doftande kött. Till det potatis och hembakad mjukkaka.
Vänd er bort från tangentbordet nu om ni börjar dregla av välbehag, annars blir jag väl ersättningsskyldig om det brakar ihop.
Efter denna njutning, när man gärna kunde ha tänkt sej en liten siesta, ville lilla flickungen spela kort!
Sagt och gjort, vi spöade henne i två raka omgångar. Som ingenting faktiskt.
Tänker inte erkänna att det gått så lång tid sen denna händelse att jag kan minnas fel!
På väg hem såg vi inga björnar eller älgar.

Så kom då fredagen. Denna dag skulle ägnas åt att försöka rensa bort sommarens framfart ute på gården.
När detta var färdigt (kan ha slarvat lite för det gick ganska fort) och svetten bortspolad från den spolformade kroppen drog vi iväg i nordvästlig riktning. Det vill säga vi for till Jokkmokk för att hälsa på den stora pojkungen och hans Jokkmokksfamilj. Där fick vi gott fika och fjolla med både fyrbenta och tvåbenta valpar.
Färden fortsatte sedan lite söderut, till Mattis där vi råkade bli bjudna på palt!
Vi hann även med att fjolla med en hästbäbis modell större som just kommit hem från doktorn.
Tror att kvällen avslutades på ett ganska vanligt sätt: sovandes i soffan framför tvn.

Men nu kommer vi äntligen till lördagen! Denna lördag som skulle sluta med en egendomlig fiskfångst.
Efter att ha kontaktat delar av fiskegruppen visste vi nu att vi skulle ställa in GPSen på Dövattnet. Sagt och gjort, jag skakade på huvudet och vips hade jag färdplanen i detalj på näthinnan.
Efter vägen såg vi ett antal bilar parkerade, både kända och okända. Vadan detta?
Väl framme vid Dövattu-parkeringen lyckades vi hitta en ledig plats och kunde lasta ur bilen för att börja vandringen in i skogens dunkel.
Den lilla svartvita hunden sprang ystert efter stigen och gick vilse bakom en stor myrstack. Fick även bäras över bäverbron eftersom den inte har mycket mer balanssinne än författaren till denna blogg.
Nu skymtar vi sjön mellan höstfärgade björkstammar och det första vi ser är ett grönt flöte.
Aha, Botilda är här!
Mycket riktigt, där var hon, men hälsningsfrasen var nedstämd - inte ett napp och nästan inga vak!
Fortsättning följer för nu ska jag dricka kaffe!
Även om jag snart är tillbaka:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Massor med ofiske

Happy Hour!

Det här har varit en ovanlig tid - en väldigt lång ofisketid.
Inte att rekomendera!
Förra fredagen började med en härlig stund i ....... potatislandet!
Blasten flög och potatisarna hoppade och hackan ven i luften.
Kan man ha det så mycket roligare en fredagförmiddag?
Jo!
Det kan man!
Man kan vara och fiska!
Men efter det, kommer nog potatisorgien i alla fall.
På eftermiddagen bjöd vi oss iväg till dom södra delarna av Vuollerimbygden, det vill säga Sudok.
God mat i trevligt sällskap och äntligen, äntligen fick jag träffa Myran.
Myran är inte en sexbent insekt, inte i det här fallet, utan en röd, mjuk och skitig finnspets.
Så tog den dagen slut utan att ha blött en enda spinnare.
Inte heller hade vi försökt dränka nån rödskimrande dupp.
Tragiskt.

Lördagen började lika idylliskt som fredagen - potatislandet.
Idag kom Annmari, så nu flög blast och potatisar dubbelt så snabbt, så fort att vi nästan inte hann få ont i ryggen innan allt var klappat och klart.
Återigen en härlig känsla, dock inte som den som brukar infinna sej när man står vid sjöstranden eller sitter runt elden.
Nu bar det sej inte bättre än att denna lördag innefattade surströmmingsätande!
Ännu en gång skulle vi få njuta av denna vällagrade och ljuvliga fiskdelikatess.
Idag skulle allt gå av stapeln i skolan i Porsi för där hade våra nyinflyttade Porsibor -Sven och Anna-Lena med familj ordnat kalas.
Dom hade säkert hjälp av några, men det stora ansvaret för detta evenemang stod dom för själva.
Varför skriver jag våra nyinflyttade?
Jag bor ju inte där längre, har inte gjort så på flera år faktiskt.
Men nu råkar det finnas ett välkänt talesätt:
En gång Porsibo - alltid Porsibo!
Å så är det, går inte att göra nåt åt faktiskt!
För dom stackare som inte ville äta strömming fanns det ungsstekt korv med en hemlig och enligt uppgift delikat sås till.
Å fastän korv hör till min favoritföda kunde den inte stå emot konkurrensen med fiskarna.
Argagreta, förlåt Annagreta hade ordnat ett lotteri med fina och även lite hemliga vinster.
Jag vann ju förstås inget även om jag faktiskt hade köpt lotter den här gången.
Kvällen avslutades runt elden i sällskap av både stora och små.
Ett trevligt kalas som vi hoppas snart upprepas.

Men så kom söndagen och nu föddes ett litet hopp om rovfiske!
Mycket riktigt - upp till Byhåla, för där satt redan delar av fiskegruppen, idag förstärkt med Ella, 5 år, som bor i kyrkostaden Jokkmokk.
Men innan vi gjorde livet surt för fiskarna skulle vi plocka lite lingon.
Å lite lingon blev det för mej!
Jag är verkligen ingen fena på att plocka bär.
Däremot var Annmaris hink ganska fort full.
Det var i och för sej inte alls konstigt, för Ella hjälpte ju henne.
Lite fuskigt tyckte jag, nästa gång tycker jag att storplockaren från Jokkmokk kan fylla min hink istället!
När lingonplockarbehovet var tillfredsställt och kaffet urdrucket, knatade två av oss iväg till Dövatttnet.
Denna pärla inramad av guldgula björklöv.
Bäverbron bjöd inte på så stora svårigheter denna gång, inte ens en bäverrumpa gjorde överfarten spännade.
Väl framme låg sjön spegelblank, men inte ett vak syntes på vattenytan.
Idag skulle vi försöka förvirra fisken lite genom att gå åt andra hållet efter stranden. Vanligtvis går vi åt ena hållet varje gång men nu hade vi denna lysande plan som skulle lura varenda röding som fanns i sjön.
Det finns inte så många ställen att stå på efter den stranden, för är det inte grunt så är det tätt men träd som gör allt för att trassla in krokar och revar.
Sålunda stod vi ganska tätt just denna gång.
Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud - inte fångstskriket som är vanligt förekommande på dessa utflykter utan hellre ett ljud som fick mej att tro att Annmaris rulle hade gått sönder.
Men sen hörde jag - plasket!
Å upp på land flög en grann regnbåge, som verkligen gjorde skäl för namnet, för den skimrade i regnbågens alla färger.
Så var då den dagen räddad!
Inga fler fiskar landades och när magen började skrika efter påfyllning av föda beslöt vi oss för att lämna fiskarna ifred för den här dan.
Nöjda och belåtna traskade vi iväg hemåt, även om jag inte hade fått någon fisk och inte fått mej mer än en halv hink lingon.
Men vad spelar det för roll när man får vara ute såna här ljuvliga höstdagar!
Till nästa gång:

Håll dragen blöta!

Gunilla

I dom lugnaste vatten...

Min vanligtvis lediga fredag var inte ledig denna fredag, för vi hade turen att få fara på en trevlig personalresa till Luleå.
Där sopade vi mattan med våra arbetskamrater i en mångkamp som hette duga.
Vi, det är lika med IQ Amazonerna, smaka på det namnet! Smakar respekt.
I och för sej sinkade jag hela vårat lag för jag är ganska värdelös på sådana tävlingar, men trots det får jag ha jobbet kvar. Än så länge i alla fall.

Men på grund av det blev det en hel dag med ofiske.
Fick kontakt med fiskegruppen och gjorde upp om att efter att ha rotat runt i potatislandet på lördagen skulle vi bege oss upp till sjöarna för att göra livet surt för rödingarna.
Vi skulle faktiskt också för ovanlighetens skull äta surströmming.
Så fredagskvällen avnjöts med...
Skulle ni bra gärna vilja veta!
Glöm det!
På tal om surströmming, förra lördagen njöt vi också av denna delikata fisk, även denna gång på grund av att arbetsjobbet behövde ha min lediga fredag.
Då befann vi oss vid Sigurdssjön, hela gänget, förstärkt med den lilla flickungen.
Vi fick då en ny erfarenhet till handa:
Om man blir duschad av surströmmingsspad kan den doften effektivt döljas med myggspray!
Mygga i sprayform ska det vara!
Strömmingen avnjöts under det sedvanliga lätet: mmmmmmmm............ Den formligen smälte i munnen.
Den här gången var det två stycken som fick sitta vid sidan av och vara lågmälda på grund av sin konstiga inställning till fiskdelikatessen.
När mörkret började lägga sej kom jag och flickungen på att även vi borde fara hem och lägga oss, för vi hade ett digert arbete framför oss dagen därpå.
Vi skulle flyttstäda hennes lägenhet i Öjebyn, en egen historia som inte går att återberätta på grund av ett cykelställ.
När vi så skulle ge oss av frågade Greven lite försynt om han kunde få skjuts till sitt residens.
Ungen och jag tittade på varandra och trodde inte att vi hört rätt:
Skulle vi enkla, simpla varelser få skjutsa hem GREVEN!
Jo, så var det, VI skulle få den ynnesten!
Flickungen fick rusa i förväg för att göra bilen någorlunda anständig inför kortegen.
Vi vet ju att det brukar fästas vimplar kringom sådana fordon, men eftersom det här kom hastigt på, hade vi inga sådana till hands.
Så vi knöt fast toapapper i backspeglarna istället och så kunde kortegen sakta starta. Har i och för sej en svag aning om att en kortege innefattar mer än en bil, men skit i det, Greven kom hem i bästa välmåga.

Tillbaka till denna dags ätande. Det vill säga nästa lördags ätande som i denna stund är förra lördagens ätande.
Evenemanget skulle gå av stapeln i Byhåla, eller rättare sagt utanför Byhåla.
Utrustningen, surströmmingsburken fraktades dit av fiskechefen. På bilflaket!
Elden behövde vi inte bry oss om för den hade Fredrik fixat.
Fredrik som visar sej var en hejare på att slöjda, det visste kanske många redan. Å jag kan säga att han gör jättefina knivar.
Men trots det hade han otur: han hade redan ätit, så det fanns ingen plats för strömming i hans kräva.
Flickorna passade på att fiska lite eftersom vi slapp det digra jobbet med att få upp eld.

-En bil, vem kan det vara?

-Men det är ju Mandelberg, va kul!

Mycket riktigt, visst är det Krille som kommer, stilig i sitt välodlade skägg, direkt från älgskogen.
Ingen fiskelycka i Kojsjön så vi bestämde att vi skulle gå till kojan och koka potatisen.
Varför behövde vi nu gå till kojan och göra det när vi hade eld vid Håla?
Jo, vi hade glömt sotipannan hemma!
Nu bar det ju sej inte bättre än att vi bestämde att vi skulle gena förbi Filipssjön och prova fiska lite där också.
Sagt och gjort, vi travade dit och ropade till resten av gänget att vi kommer snart med potatisen.
Inte ett vak såg vi och vi hade väl inte väntat oss det heller men fiskereflexen brydde sej inte om det.
Kasta, kasta...
-Jag har en!
-Va kul, är den stor?
-Tror det, nä förresten, det är nog en liten en, det går för lätt det här!
Veva, veva försiktigt och se på sjutton, det är ju en grann regnbåge.
Vis av erfarenhet, tror jag mej nu veta att man inte ska lyfta upp en sån här motståndare på land, man ska dra upp den.
Å så jag gjorde och snart låg den i mossan och den sedvanliga brottningsmatchen tog sin början.
Fiskeväskan var kvar vid Håla så jag hade ingen kniv till hands. Försökte slå ihjäl den med en halvliters plastflaska med tvivelaktigt innehåll. Gick skitdåligt, fisken bara flinade åt mej. Men så hittade jag en kraftig gren så jag kunde göra pinan kort för besten.
I samma veva hörde vi en bil, det var fiskechefen:
-Skulle inte ni koka potatis?!!
-Visst ja, glömde det!
-Men vi går nu!
Efter att skyndsamt ha rusat till kojan och tokkokat potatis, rusade vi tillbaka. Somliga bärandes på en varm potatisgryta. Själv bar jag det obligatoriska tunnbrödspaketet.
Ingen surströmmingsdusch denna gång men fisken var lika god som vanligt och räven fick sej också en liten fiskrumpa att kalasa på framåt natten.
Nöjda gick vi tillbaka till kojan för att somna till tonerna av Thor-Leifs som jaktchefen frikostigt bjöd oss på.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Bakom flötet

Middagen skulle alltså intas på en annan plats, nämligen vid Dövattnets strand.
Så efter att ha packat ihop allt från bakvalen vid Sigurdssjön, som för övrigt blivit utrustad med en hejdundrande trave ved, begav vi oss iväg mot kojan för att skifta utrustning. Vete sjutton vad jag menade med det, för vi använder väl samma utrustning hela tiden.
Förresten kräver veden en egen liten historia.
Medan vi flickor trampade sönder mossan runt sjön gav sej våra riktiga karlar iväg för att fixa ved från en trave som legat och väntat på sällskap ett längre tag.
Utrustade med motorsågar och svällande armmuskler bar det av.
Å vad som hände vet inte vi kvarlämnade, ensamma, ängsliga fruntimmer, med tillbaka kom timmermännen med flaket fullt av ved!
Vad gjorde vi utan dom!
Ja, i och för sej skulle vi kunna göra en hel del, men dom sakerna tänker jag inte dela med mej av.

Vår fångst från första fiskeparadiset skulle bäras med till nästa, vilket skulle visa sej vara ett stort misstag.
Ryggsäckarna vägde ruskigt mycket, fast kanske inte min, men Annmaris var tung för hon bar fisken.
Tror jag bar ett paket tunnbröd och en saltburk å det kändes minsann i axlarna.
Nu bar det sej inte bättre än att våra vedhuggande vänner kände sej totalt slutkörda så dom följde inte med.
Varpå tre trallande jäntor trippade iväg för att göra livet besvärligt för Dövattnets fiskebestånd.
Bäverbron bjöd på motstånd på grund av småhalkiga stockar och två smårädda vandrare.
Den tredje, hon från södra Sverige, rusade över lika enkelt som om det vore E-fyran vi skulle passera.
När vi kom fram låg sjön alldeles stilla och solen sken så ljuvligt.
Nu kom den där sköna känslan igen, som jag tycker om.

-Vi går fram till eldstan, så jag får ta av mej den här tunga ryggsäcken, sa Annmari.
-Bra idé, tunnbrödet var ovanligt tungt idag, remmarna i ryggsäcken har skurit sej långt ner bland axelvalkarna, svarar jag.
Vår nya kompis håller med och snart är vi framme.
Vi är inte ensamma här, närmare 2,3 miljoner fjädermyggor gör oss sällskap.
Dessa myggor är väldigt vänliga, dom sticks inte som sina andra släktingar, men dom gillar att vara nära.
Så nära att det genast blir ett stort problem - vi kan inte prata!
Så fort man öppnar munnen kastar sej ett helt gäng in dit, för att ha sammanträde eller nåt!
Nej, nu överdrev jag, det kan aldrig bli så mycket insekter att vi inte kan prata.

Vi ser vak på vak på vattenytan, många fiskar finns det här!
-Är det svårt att fiska med dupp, frågar jag?
-Nä, skitenkelt svarar Annmari.
-Jag har ju faktiskt ett flöte, kan du hjälpa mej?
-Jo.
Så helt plötsligt har jag blivit duppare!
Å långt kan jag kasta fastän mitt spö gått av!
Känner mej riktigt proffsig.
Vi fiskar oss fram längs stranden och jag inser ganska snart att jag har köpt ett riktigt kvalitetsflöte!
Det sjunker aldrig!
-Händer det nåt, frågar Botilda?
-Nä, ingenting, svarar vi.
När vi kommit oss ganska nära bakvalen blåser det lite, så ytan blir en aning orolig.
Å som alldeles nybliven duppare är jag inte riktigt säker på att flötet beter sej normalt eller ej.
-Du visst ser det lite konstigt ut, försvinner det inte ibland, undrar jag?
-Jo, håll still ett tag och sen vevar du sakta in.
-Ok, jo det sitter ju faktiskt nåt på kroken!
-Va spännade!
Nu kommer vi till misstaget med att ta med sej fisk från en sjö till en annan!
När fiskarna vakar, är det inte för att få sej mat.
Nej, dom är uppe och kollar vad vi som fiskar gör!
Å nog fasen hade dom koll på att vi hade släpat med oss färdigfångad fisk hit!
Så när den granna regnbågen var aldeles invid land och jag skulle kasta upp besten, flinar den bara åt mej, smäller till med stjärtfenan och sliter av reven!
Snacka om att vara bakom flötet!
Samma sak visade det sej hade hänt Botilda.
Så tänk på det: Färdigfångad fisk må ej medtagas om ny fångst önskas!

Nu började skymningen sakta sänka sej över nejden och vi insåg att det bara är att gå tillbaka till eldstaden och tillaga det vi hade släpat med oss.
Det smakade ljuvligt och nöjda och belåtna började vi vandra hemåt kojan.
Vi var ju tvungen att passera bäverbron igen, nu i mörker, snacka om prestation.
Gapskrattande stapplade vi över.
Det måste ha varit en syn för gudar att se, stilen var en blandning mellan Charlie Chaplin och Åsa-Nisse.
Sovsäcken var ovanligt trevlig denna afton och vi somnade ovaggade vis av erfarenhet - nyfångat smakar bäst!

Håll dragen blöta!

Gunilla