Rutten fisk och matriella förluster

Första tordagskvällen efter senaste semestern kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt än detta:
surströmmingsmiddag!
Denna läckerbit skulle avnjutas i Långträskkojan. Denna nya fina koja som ligger så nära Långträskets vatten att man sittandes vid bordet och tittandes ut genom fönstret skulle kunna tro att man rent av satt på en flotte.
Sju stycken surströmmingssugna individer hade samlats denna kväll. Nej, nu var jag ovarsam med sanningen, sex stycken surströmmingssugna menar jag, en av oss fick som vanligt sitta vid sidan om och vara så tyst som möjligt på grund av sin annorlunda inställning till fisk.
Här fanns tio olika sorters fisk, här fanns årets och fjolårets, här fanns filéer och ofiléer, egentligen fanns allt man skulle ha kunnat önska sej.
Färskpotatisen hoppade i grytan, redo att ge sej i kast med dom läckra fiskarna, löken, tunnbrödet, creme fraichen och tomaterna.
-Ni kan inte redan börja låta så där!
-Vad då, hur menar du nu?
-Låta så man förstår att det är jättegott, jag har inte hunnit bena och skinna av än!
-Ursäkta oss!
Men eftersom det är så otroligt gott är det svårt att låta bli att stöna av välbehag, men det är väl bara att försöka att lägga band på sej. Svårt, men det måste gå.
-Vilken tycker ni är godast?
-Den där burken, eller kanske den där, eller kanske den där, fast den där var lite svår att klämma ur skinnet. Vete sjutton förresten, för nu vet jag då inte vilken burk jag stoppade fingrarna i senast.
Efter ett frossande som varade lika länge som ett kortare maratonlopp (finns det korta maratonlopp?) gav vi till slut upp även om det fanns kvar en fiskstjärt i en av burkarna.
Ute hade det börjat skymma, eller rättare sagt det var mörkt. Å vad mysigt! Jag är ganska förtjust i hösten med allt vad det innebär även om dom ljusa nätterna om sommaren har sin tjusning.

När vi så kommit fram till nästa koja där natten skulle spenderas satt vi en stund runt denna kojas bord för att utvärdera kvällen och lägga upp planer på följande dags fiske.
Vi bestämde att vi inte skulle bestämma något förrän morgonen därpå när vi då slagit upp våra strömmingstindrande ögon.

Sigurdssjön!
Vi far till Sigurdssjön.
Jo men visst, hela gänget drog iväg mot nya friska fiskemål. Somliga duppade andra använde spinnare och dom tredje satt vid elden och var hungriga.
Efter att ha gått runt sjön kom vi fram till det ställe där det ska läggas ut spänger och kanske göras en liten bro. Det vill säga vi hittade en spång-och-bro byggsats. Nu är det så att vi kan vara lite ivriga ibland och denna dag hade vi med oss en storfiskare från Boden som var om möjligt ännu ivrigare än oss. Så nu utbröt en sällan skådad aktivitet: vi skulle lägga ut spängerna själva OCH göra en bro!
Planken som låg där smått övervuxna av mossa vägde närmare hundra kilo styck. Dom skulle vi nu fördela över den vattusjuka myren och även över ett sund på tjugo meter, eller kanske inte tjugo meter men två åtminstone.
Efter många om, men inga män (för dom satt vid eldstaden fullt upptagna med att ringa och höra om det gick bra, tänk vad omtänksamma dom är!) fick vi ut alla brädor.
Då säger hon från södra Sverige (Boden):
-Jag har ju napp!
Å mycket riktigt, längst bak på fiskelinan satt en guldskimrande öring fast, grattis!
Åter till verkligheten.
Nu föll det sej så att den enda som vågade beträda konstruktionen var vår storfiskande vän från Boden, men å andra sidan utnyttjade hon den möjligheten fullt ut. För när vi andra två gick för att få oss mat och kaffe efter denna kraftinsats satt hon envist kvar på denna svåråtkomliga plats.
När maten och kaffet avnjutits gick jag och Annmari ut på den lilla holmen dit sen lång tid tillbaka funnits en redan färdigbyggd bro OCH spänger.
Dagen är som allra ljuvligast när min telefon ringer.
Samtalet var angenämt och mitt under pågående konversation ropar Annmari:
-Jag har napp, kom och hjälp mej!
Men som vanligt, innan jag hunnit uppfatta hennes önskemål och släpat mej dit har hon fixat allt själv. Ännu en vacker öring har landats.
Helt plötsligt slår det mej: Det är bara jag som inte fått något!
Jag börjar då tokkasta min favoritspinnare åt alla håll jag bara hinner.
Bottennnapp! Skit också!
-Annmari, jag har bottenna.....
-Nä förresten, det är nog inte det, för i så fall sitter inte botten fast!
Veva, veva fast försiktigt och snart börjar det gå svallvågor på vattnet lika stora som efter Finlandsfärjan.
Å upp ur vattnet kommer en skogstokig regnbåge, vacker som en älgmule i solnedgången (hur nu en sån ser ut!).
Återigen uppstår en brottningsmatch där Ara som lämnade sin bronsmedalj på brottarmattan under OS skulle ha blivit blå av avund.
Jag avgick med seger och fångsten kunde förevigas med mobilen varpå ett antal människor blev bombarderade med denna bild, vare sej dom ville eller ej.
Ikväll blir det FÄRSKfisk till middag, tre stycken färska granna fiskar skulle förgylla aftonen för oss.
Nu blev ju den här skrönan som vanligt alldeles för långt så jag får ta berättelsen om materialförlusten en annan dag.
Tack för ert tålamod.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Gott slut på gängets fiskeresa

Nästa morgon är det nästan lika fint väder som tidigare så vi hade inget annat att göra än att njuta, återigen.
Brummandet inomhus hade tystnat och elden flammade så fint på grillplatsen.
Å ni må tro att elitfiskelaget hade hunnit fixa så vi alla plus tio till skulle överleva utan att tyna bort!
Vilket fiskelag!
Dagen avnjöts både på land och till sjöss, vi utforskade varje vrå grundligt. Ibland tyckte vi flickor att vi utforskade fallet i jokken alldeles för närgånget och då stryrde genast skepparn båten därifrån!
Nu ljög jag rent ut sagt, usch det får man inte göra!

Vi for runt och kollade alla våra campande grannar, vissa med kanot andra med fina båtar.
Å vet ni? Vet ni, vad jag har sett för första gången i mitt liv?
En kanot med en utombordsmotor!
Nu säger alla ni mer världsvana utemänniskor: Bah! Dom har väl funnits hur länge som helst!
Å det har dom säkert, men i min lilla värld har dom inte funnits en enda gång tidigare, så ni som redan har upplevt kanot med utombordsmotor hade inte behövt läsa det här.
Efter att ha njutit av omgivningarnas landbackar och sjövatten stryrde vi kosan hem tillbaks till stugan.
Å där ska ni veta att det utbröt en orgie i fiskfrosseri, det formligen sprutade fiskfjäll och fiskskelett runt hela backen.
Även ett och annat korvskinn syntes vivrvla bort i kvällsolens sken. Nu rackarns blev det poesi igen! Jag kan nog mycket mer än jag vet om själv!
Men ärligt talat: VEM SJUTTON IDS LÄSA ALLT DET JAG SKRIVER?
Dom borde få en tapperhetsmedalj.

Kvällen avslutades med ett härligt bastubad i den runda bastutunnan.
Det var behövligt, för till och med flugorna hade börjat hålla för näsan när dom flög förbi oss!
Vi kröp ner i våra sovsäckar och somnade in till det välbekanta brummandet...

Nästa dag kunde vi fortfarande frossa i elitfiskelagets fiskefångst. Jag tror vi hann äta både frukost, lunch och middag innan vi samlades på stranden för att ta emot räddningen från den verkliga världen, den med MOBILTÄCKNING!
Den här gången får vi åka med en mindre yacht som kom enkom bara för oss, vilken lyx. Den serverade inte kaffe men vi var hur nöjda som helst ändå för solen sken fortfarande trots solförmörkelse och annat oknytt.
Ena storfiskaren guidade kaptenen genom den lite knepiga passagen strax innan hamnen, det kändes tryggt.
Väl i land var vi alla överens om att det hade varit en sjudundrande fiskeresa, som vi gärna gör om. Trots att det inte fanns någon MOBILTÄCKNING.
Å hur det gick med att klara sej utan mobil i tre hela dagar, det tänker jag inte tala om.
Men alla sex kom tillbaka hem utan tvångströja lindad runt kroppen!

Nu är den här resebloggen äntligen slut, så till nästa gång:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Djupa tankar och funderingar

Solen gassar härligt på oss alla.
En del lägger sej att vila, någon slänger båten i sjön och några tar kastspöet för prova fisket från dom solvarma klipporna.
Nu infinner sej den här sköna känslan som jag inte kan sätta ord på.
Jag har aldrig provat meditera, aldrig provat på yoga, inte förstått uttryck som att ladda batterierna eller rensa hjärnan för det har då aldrig funkat för mej. (Har det aldrig kommit kommentarer förr, så gör det det garanterat nu, men jag tänker förekomma: Hur kan något som redan är tomt tömmas?)
Skit samma, jag är nog ingen djupsinning människa som har någon större kontakt med mitt inre, ibland lever vi nog helt olika liv, jag, själen och kroppen. I alla fall förstår jag inte sånt där snack. I min värld vill jag ha konkreta bilder och resultat, sånt fattar jag.
Jag är med och sjunger i en kör och där pratas det mycket om känsla, stämningar, om att hitta rätt i sina stämmor gentemot varandra. Dom flesta andra nickar instämmande och verkar förstå. Å jag hör ju vad dom säger men jag förstår det inte.
-Det där blev inte riktigt rätt, vi provar en gång till.
-Ok.
-Bra, skitbra, nu blev det ju rätt!
Å då kommer det tragiska, jag märker ju ingen skillnad, vad gjorde jag annolunda den här gången så det blev rätt?
Dom ska snart få semester från en tondöv och omusikalisk fiskeintresserad körmedlem.

Nu har jag tappat tråden!
Det var det här med känslor, just det!
Eftersom jag inte provat yoga eller något likanade kan jag ju inte jämföra med något sånt men känslan som infinner sej när man står vid en strand med fiskespöet i hand den är skön.
Även när vi sitter alldeles tysta (vi kan faktiskt vara det, tysta alltså) vid en näverdoftande eld sprider det sej en väldigt angenäm känsla som jag gillar skarpt. Jag kan inte säga att jag blir piggare eller får mindre ont men fy sjutton vad bra jag mår!
Å dagar när kroppen gör allt för att jävlas med resten av mej då behöver jag bara tänka på vad som finns där ute, grevar, patroner, tajgabrudar, storfiskare, rödingar, lingon, tranbär, nävereldar, skidor och skotrar å då har den ingen chans att vinna.

Tillbaka till det viktiga, fisket!
Det är länge sen jag längtat efter att få stå med fötterna i vattnet för att få svalka samtidigt som jag fiskar, men nu gör jag det.
Fisken är inte direkt huggvillig men ibland kommer det någon som vill lukta på draget, å då får vi åtminstone se dom.
Idag får vi äta kött, grillat kött som smakar härligt.
Men oron börjar synas i ögonen på en del av medlemmarna i gruppen, ingen fisk än, tänk om vi får svälta ihjäl!
Å ingen MOBILTÄCKNING!
Nu är det inte bara solen som gör att några börjar svettas, nu snackar vi kallsvett!
Vissa, eller rättare sagt en av oss ser ganska lugn ut trots allt, för det är inte helt fel med grillad korv heller!
Men så träder elitfiskelaget fram och säger, lugn, bara lugn, det här fixar vi!
Vi andra kan då pusta ut och skräcken för svältdöden bleknar sakta bort.
Kvällen kommer och medan större delen av gänget går och sover tar två tajgabrudar en promenad uppför den vackra jokken för att inventera alla stubbar, fåglar, stigar och potetiella lägerplatser. Dock inte till oss för vi bor så bra som man bara kan.
Tillbaka i stugan mullrar det i varje rum, inte av åska, björn eller motorisborr utan av...
Sov gott, ses i morgon.

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny dag, nya funderingar

Så kom då äntligen morgonen.
Efter att ha gått å lagt mej och frusit som en hjulbent rugguggla vaknade jag nu varm och go som en nygräddad småfralla. Nu blev det poesi! Läs den raden en gång till och njut, eller förresten skit i det!
Direkt ögonen öppnades började telefonen vibrera, just det, det var telefonen som gjorde så.
SMSen började ramla in. Nu började ett sms-ande utan dess like till och från olika telefoner, ännu ett varv till och från olika telefoner med frågor som:
-Vilken tid skulle vi fara?
-Vars ska vi fara?
-Ja men å fiska.
-Var det idag?
-Men skärp dej nu!
Å skärpt det ska jag säga att det är jag! För i den här sovsäcken ligger en riktig skarping, eller det kunde ha gjort det om det var någon annan som köpt just den här säcken och legat precis här just nu.
-Kan det ha varit åtta?
-Nej då har vi i så fall sumpat allt.
-Cirka nio då, kanske?
Efter att ha gjort en statistisk sammanställning på alla förslag som ramlade in kom vi fram till slutsatsen att det borde vara klockan tio.
Vi kunde ju inte fråga reseledarparet för då kanske det skulle råka bli någon som inte skulle få plats på resan, på grund av ouppmärksamhet vid informationen kvällen före, och jag ville ju så gärna följa med.

Frukosten smakade utsökt på denna vackra plats vid foten av fjället. Så vackert att det gör ont i hjärtat.
Solen som glimrar både i sjöns vatten och i poolen, stenfalken som snabbt gled förbi mellan björkstammarna och så hela gänget med värdparet sittandes runt eldstaden.
Just då fanns det ingen annanstans jag hellre hade velat vara.
Efter att ha packat allt vi trodde vi behövde för tre dagar begav vi oss ner till stranden där kryssaren väntades lägga till ganska snart. Så kommer den då majestätiskt glidande mot oss och ett sus går genom församlingen, på grund av att en av alla kylbagar råkar öppna sej och innehållet slungar sej villigt ut på stenarna.
Kaptenen angör bryggan eller stenpiren på ett exemplariskt sätt, å andra sidan har jag nästan aldrig sett någon angöra varken bryggor eller pirar så jag vet inte riktigt vad jag pratar om. Men tjusigt är det.
Väl ombord sätter eller lägger vi oss skönt tillrätta. Vissa minglar lite bland passagerarna och snart serverades kaffet.
Efter denna sköna båtresa kommer vi så fram till platsen med stort F. Fiskeparadiset!
Här finns allt vi kan behöva och mer därtill, vi kommer nog att klara livhanken även om det känns lite läskigt när båten med besättning lämnar oss ensamma på stranden.
Å nu kommer vi till det mest krävande med hela resan, vem ska klara sej och vem kommer att flippa ur på grund av: DET FINNS INGEN MOBILTÄCKNING HÄR!
Spännande, vi skulle ha kunnat starta en vadslagning här men det kom jag på först nu och det är ju lite sent påtänkt eftersom jag tror vi alla kommer ihåg resultatet.
Nåväl vi installerar oss i den fina stugan och gör upp eld på grillplatsen för nu ska vi ju leva på fisk i flera dagar. Grillad, rökt, kokt, halstrad, gravad och smörstekt. Inte alla förstås för det finns en katt bland hermelinerna i detta gäng, en som inte gillar fisk!
Men han får vara med oss i alla fall även om han får sitta lite på sidan om och helst bara vara tyst. Såna är vi, omtänksamma och vänliga.
Solen skiner på oss så pass mycket att vi sakta men säkert måste börja klä av oss, dock inte alla för en del klarade värmen fullt påklädd med kepsen på svaj.
Å nu ska vi äntligen få fiska!
På grund av tidsbrist måste det bli ett smärre uppehåll i berättandet nu och jag får återkomma med vidare detaljer lite senare.
Verkar som om det här blir en väldigt lång berättelse, får nog lov att komprimera fortsättningen.
Fiskechefen visste nog inte vad han gjorde när han satte mej som bloggare, snart är nog bloggtillståndet indraget.

Men om jag får, hörs vi snart igen.

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Paradisfiske

Nu ska gänget ut på fiske, långt, låååååångt bort, för allra första gången. Tänk att hela gänget är samlat med grevar och patroner, tajgabrudar och storfiskare. Det kan ju inte bli annat än en hejdundrande fiskeresa.

Det hela började i Vuollerim. Med hjälp av ett skohorn började vi fylla en vit bil med allehanda grejor som kan behövas på en utflykt som denna...
-Mattpiska?
-Nä, den får du lämna hemma!
-Locktång?
-!
-Visst ja det finns ju ingen ström där.
-Men läppglansen, DEN lämnar jag inte hemma.
-Suck, ta med den då!
Lite försenade kommer vi oss iväg mot tätorten tillika kyrkostaden där vi ska proviantera.
Vars sjutton ska maten rymmas?
Väl framme träffar vi två av fiskegängets medlemmar som tålmodigt väntade utanför butiken.
-Har ni väntat länge?
-Nä, men personalen var just ut och frågade om dom skulle komma med lite förfriskningar.
-!
Sen började det mest jobbiga med en sån här resa, handlandet.
-Vad vill du ha med?
-Spelar ingen roll, bestäm du.
Just det svaret är det värsta man kan tänka sej vid ett sånt här tillfälle.
Det visar sej i alla fall att korgen fylldes proppfull i största samförstånd.
Våra två vänner som bara skulle komplettera lite eftersom dom redan hade handlat i södra Sverige fick återigen tålmodigt vänta på oss.

Så kom vi oss iväg. Men då kom vi på att vi är ju lite hungriga. Vi stannar på första bästa matställe efter vägen!
Sagt och gjort.
Det var ett bra val för jag har sällan ätit så god kyckling som den på Laponiagrillen.
Sen fick somliga för sej att vi skulle åka förfärligt länge för nu skulle det helt plötsligt sovas!
Vem fick då köra?
Men det gick bra och efter att ha stannat och druckit kaffe med biskvier till, kom vi så fram till det ställe där bilen skulle lämnas.
Vädret var toppen, strålande sol, nästan vindstilla och varmt i luften.
Båtskjutsen stod och väntade vid stranden och den garvade båtsmannen som skulle skjutsa oss svimmade inte när han såg all packning vi hade med oss.
Kylbagar, ryggsäckar, väskor, påsar och kassar. Är vi verkligen bara fyra stycken? Måste ha gömt sej någon i handskfacket, jag får se efter.
Nej inte en kotte fanns där, en par tre spindlar hittade jag men dom ville inte följa med, dom skulle på fjällvandring i närheten.
Efter en ljuvlig båtfärd där ingen kräktes eller föll över bord, (egentligen lite synd, hade ju kryddat historien lite om så varit fallet) kom vi fram till andra sidan sjön där våra två sista medlemmar stod och väntade.
Då var vi alltså samlade, trots krokiga vägar, långa kassaköer och veliga provianterare var vi nu tillsammans.
Själva fiskeresan skulle inte bli av förrän nästa dag så nu såg vi till att samla krafterna med god mat och en lång natts sömn. Eller lång och lång, men en stund sov vi i alla fall.
-Kom ihåg att båten är här för att hämta oss klockan tio!
-På kvällen?
-På morgonen, ärthjärna!
-Jaha på morgonen, sa jag och virade snuttefilten runt huvudet.
Fortsättning följer...

Tills dess:

Håll dragen blöta!

Gunilla

Hjortronfileér och abborrsylt

-Ska vi fara och se om vi hittar några hjortron i morgon?
Annmari behöver inte tjata särskilt länge, eller egentligen behövde hon inte ens tjata utan bara fråga en enda gång förrän jag svarar, att givetvis ska vi det.
Sålunda börjar jag tisdagen med att dra omkring med hunden i lite lätt duggregn runt 97an.
Ystert hoppar eller rättare sagt släpar sej en blöt svart-vit hund framåt längst bak i snöret.
Det är så skönt att vara ute och gå!
Väl hemma med lervattenstänk runt hela huset (tror hunden hämnades promenaden med att se till att sprida smutsigt vatten överallt!) gjorde jag i ordning en liten matsäck, hjortronplockarattiraljer och förstås fiskegrejorna.
Mitt nya fina spö som jag fick av lilla flickungen har gått sönder, spötoppen gick av!
Tragiskt!
Fast det går att använda det ändå som tur är.

Sen kommer Annmari och hämtar mej. Lyxigt med privatchaufför tänker ni kanske?
Men nu förhåller det sej så att lilla flickungens bil har gått sönder och då är det plötsligt jag som är utan bil!
Konstig ekvation!
Å sanningen att säga känns det lyxigt att bli hämtad så där!
Ut till Porsi och få sej lite kaffe och väcka Lilla Gubben, som i och för sej kanske inte sov men det hade känts rätt skönt om så varit fallet.
I alla fall tyckte han att det var så mysigt att höra flickorna småprata och fnittra ute i köket att han var tvungen att komma och göra oss sällskap.

Sen bar det av upp till Lund eftersom vi visste att skoaffären var öppen.
När allt var ordnat skuttade vi glatt uppför berget med fullastade ryggsäckar.
Hur ska hjortronen rymmas?
Länge sen jag gick den här vägen sommartid, det måste ju ha varit midsommaren 2007.
Mysigt är det i alla fall och snart skymtar vi Norrimyran.
Om hjortrontillgången tänker jag inte berätta för då ska alla dit å plocka och eftersom jag säger på det viset tror alla att det finns jättemycket hjortron där!
Det är i och för sej bra för stigarna behöver minsann trampas och spindelnäten tas ner.
Så vi kan säga: Det finns jättemycket hjortron där! (Fniss)
Gud vad nyfikna ni är, eller?
Om ni kommer och mutar mej med en stor påse färdigrensade hjortron kan jag berätta sanningen. Kanske!

Nu till det viktigaste, fisket.
När mackorna, kaffet och dom goda bullarna var slut började vi hänsynslöst att kasta spinnare och drag runt huvudet på alla Norrimyrfiskar.
-Jag har en! På första kastet! Åhåhåhåhåhå...
Gissa om jag blev nyfiken, skulle hon få en grann röding eller en regnbåge?
-Bara en abborre, säger Annmari.
-BARA en ABBORRE!!!
Jag som älskar abborrar, den godaste fisken som överhuvudtaget finns!
-Jippi, ropar jag, visst vill inte du ha den själv? Det var ju kanske en ledande fråga, men jag var ju tvungen att försäkra mej om att jag skulle få bli ensam lycklig ägare av den taggiga läckerheten.
-Nä, ta den du.
-Tack!
I samma veva ringde telefonen och det var den lilla flickungen som med min lilla gråa bil dragit iväg långt söderut och som nu ville veta vad jag gjorde.
-Fiskar! Du kan ju inte ringa NU! Precis innan jag kastat första kastet! Annmari har ju fått en fin abborre!
-Ok, säger flickungen, jag vill ha abborrfiléer när jag kommer hem, så sätt igång å kasta!
-Tack!
Jag minns inte om vi hann säga hej då innan spinnaren tog ytan på Norrimyrträskets mörka vatten.
Efter några kast kunde även jag utbrista i åhåhåhåhåh...
En till grann abborrre, härligt!
-Har inte vi klafsat nog i blötmyrar, ska vi plåga benen ännu mer för fiskets skull?
Vilken fråga! Klart vi måste fiska lite till.
-Kolla, vad var det det, vilket plask, måste vara en storing!
Kasta, kasta...
-Nu! Den är å luktar på draget! Hugg nu då! Nä.
Jaja, det var en grann en och ibland, fast bara ibland räcker det ju med att få se storfisken.

Trötta i benen beslöt vi oss för att avsluta fisket eftersom klockan helt plötsligt hade gått dubbelt så fort när vi fiskade mot när vi letade hjortron. Konstigt.
Fisken stuvades ner i ryggsäcken, MIN ryggsäck, för Annmari donerade sin fångst till lilla flickungen som hade beställt filéerna.
Nöjda lufsade vi nerför berget och till Lilla Gubben som ängsligt satt bakom köksgardinen och spanade efter oss i oro för att vi skulle ha villat bort oss i dom djupa skogarna.
Nu var jag nog lite ovarsam med sanningen!
Väl hemma såg jag till att få i ordning hjortronfiléerna och abborrsylten.
Ännu en härlig dag i fiskens tecken.

Håll dragen blöta!

Gunilla