Fiskplantering och tvångsmiddag

Varför heter det att man ska plantera fisk?
Det är ju inte direkt som när man planterar blommor eller
små buskar och dylikt!
Låter nästan som om man skulle kunna stoppa ner dom med
huvudet först i potatislandet å vänta på resultat efter okänt antal månvarv!
Nu kom en idé rusande in i mitt huvud!
Nästa gång, det vill säga till våren, när vi ska ”plantera”
fisk då ska jag baske mej stoppa en par stycken i jackfickorna och nogsamt
stoppa ner dom tillsammans med potatisarna för att efter okänt antal månvarv
kunna skörd FISH AND CHIPS!
Herregud!
Här finns det brainpower minsann!

Nåväl det var ju inte det här det skulle handla om utan
fisk”plantering”.
En skön lördags, eller var det fredagsmorgon samlades
föreningen Fiskens vänner vid
stranden i Avaudden för att bevista den årliga fiskeförflyttningen.
När makorna och Conny anlände till älvkanten var redan Lars,
Johnny och Fiskechefen i full gång med att i rasande fart med motorbåten köra
ystra fiskar från kassodlingen i älven till fisktanken på racer-truckens flak.
Dimman låg förföriskt över älven och stundtals såg det ut
som om dessa fagra Porsimän mer eller mindre kunde gå på vatten!
När dom senare kom in mot stranden såg vi genast vad fel vi
hade haft, både vad gällde vattenpromenad och fagerhet!
Men all fisk kom i alla fall helskinnade in i tanken och
färden upp mot Porsifjällen började.
Man nästan kunde ana hur lyckliga dom små liven var när dom
tänkte på friheten som väntade!

Framme vid parkeringen till Dövattnet var det dags för ännu
en omlastning, denna gång till ett fyrhjulingsfordon.
Allas vår (be)händige Conny skulle få äran att köra bestarna
den sista etappen, kunde det bli bättre?
Med dubbla fiskfyllda tankar på vagnen drog han iväg med en
rasande fart efter stigen.
Nåväl inte så fort att våra vänner i baljan skulle bli
åksjuk, men ändå så pass fort att flickorna och Lars fick ta det raska steget
före det andra.
Början går jättebra men sen kommer vi till första backen,
där man enligt obekräftade uppgifter måste ha diff på fyrhjulingen.
Hur ser en diff ut?!
Hur som helst måste vår chaufför ha haft diff, för vagnen
formligen flöt fram uppför backen.
På tal om flyt, nu kommer vi till bron över Pulisbäcken,
bron som jag knappt vågar gå, masa eller krypa över.
Å den ska våra fiskar passera!
Går riktigt bra, Lars och Annmari får styra upp körningen
lite, genom att jämna vägen för hjulingen. Dom avverkar halva skogsbeståndet
runt bäcken och kastar in stockarna under fyrhjulingshjulen och som ingenting
kommer allas vår Conny över.
På grund av bloggarens förträffligt klena och ömtåliga rygg
står hon bara bredvid och tittar på.
Men som hon tittar! Fantastiskt!
Efter detta stordåd kommer vi så fram till Dövattnet.
Vilken ljuvlig syn!
Å nu ska fiskarna ner i vattnet.
Lars bär försiktigt de små liven ner till sjökanten och lägger
varsamt ner dom i det kalla vattnet.
Somliga fiskar skuttar och hoppar och ser överlyckliga ut
medan andra klamrar sej fast vid Lars byxben, så pass att han försiktigt får ta
lös och klappa dom uppmuntrande i rumpan för att få dom att ta sitt första
Dövattensimtag.
Jag blev nästan tårögd!
Så fint var det!
Eller om jag hade fått en grankvist i ögat, minns inte
riktigt!

Nu kommer belöningen för allt slit: vi ska till Ingalill och
Johnnys stuga och laga mat.
Jag kan lova att den smakade fantastiskt bra, rent ljuvligt!
När krävan var fylld började flickorna gå hem och maken
körde den pampiga fisktransporten.
Nästan framme vid Suomi-linjen kom ett trevligt samtal på min
telefonapparat.
Det var lilla flickungen som tvingade oss tillbaka till
kojan för att hon och Smulan skulle komma upp och laga middag till oss på
kvällskvisten!
Fort var det gjort när vi snodde på regnstövlarna och
började traska tillbaka samma väg som vi nyss kommit.
En trevlig avslutning på en ljuvlig dag i Porsifjällen!

Till nästa gång:
Håll fiskarna glada!

Gunilla

Stigmålning och ofisketid

När nu den katastrofala tiden för ofiske inträtt har två
vilsna flickor fått börja ägna sej åt andra sysslor!
Putsa fönster, städa garderober, mangla lakan och dylikt har
vi definitivt INTE gjort.
Däremot har vi fått fortsätta vår andra favoritsyssla –
stigmålning!
Det är skitkul!
Det är så skitkul att vi nu fått målningsrestriktioner!

-Du kan inte måla på den där tallen, fattar du väl!

-Jo, det kan jag visst! Kolla!

- Herregud! säger Fiskechefen.

-Jag kan måla på den här också, eller hur Annmari?

-Jo, det kan du!

-Men folk hittar ju inte om ni ska måla på varenda tall
i skogen å vad ska ålderman säga när en 4 liters-hink tog slut efter en
kilometer? Säger Fiskechefen, nu högröd i ansiktet. Måste vara av den snabba
språngmaschen vi nyss gjort från Långträsk!

-Jag är säker på att han säger bra jobbat flickor! Eller?

Efter såna diskussioner blir vi alltid av med penseln!
Då använder vi snitselband istället!

När vi inte snitslar eller målar, då plockar vi stubbar och
släpar till eldstäderna. Stubbar som alltid måste proveldas först för att
kontrollera att dom fungerar.
För det mesta gör dom det och då kan vi både laga oss någon
delikat måltid eller koka ett utsökt kaffe.
Då uppstår alltid ett litet problem!
Dom tar ju slut på en gång!
Så nu har vi fått eldningsförbud också!
Hur många förbud kan han ge oss?
Fiskförbud!
Målningsförbud!
Eldningsförbud!

Ett tag tidigare i höstas hade vi svampmani!
Det formligen kryllade av Nils-Johan i storskogen, för att
inte tala om alla Karl-Johan som växte där också.
Vi plockade och plockade!
Annmari bar och bar och mitt vad det var så säger HON: nu är
det färdigplockat, armarna går ju av!

-Men där är en jättefin, kolla!

-Titta inte dit, ta av dej glasögonen eller nåt för jag
bär inte en enda Sven-Johan till!

-Men…

-Inga men, bara så du vet, å förresten tycker du ju inte om Hans-Johan!

-Gör jag väl visst, blir bara lite förvirrad av honom!




Mitt i allt elände ser vi ett ljus i mörkret!
Snart kommer snön!
Snart kan vi glida fram på våra välpreparerade skidor på
våra välpreparerade skoterspår och bara njuta!
Å en sak är säker: han kan inte ge oss skidåkarförbud!
Han har inte en sån licens!


Till nästa gång:
Håll stigarna trampade!

Tvära kast och vita linor

Efter att i flera år trampat runt omkring dessa ljuvliga sjöar i dom vida Porsiskogarna med ett kastspö med avbruten topp var det så dags att göra ett så kallat inköp.
Å när jag här för leden blev vuxen (i siffror, inte i bokstäver) fick jag ett presentkort i en för jakt och fiske avsedd affär.
I grannstaden Boden!
Jahapp, hur tar man sej dit?
Naturligtvis i bil, det fattar ju till och med jag, men nu menar jag - hur gör man för att ta sej tid att styra kosan söderut?
Tiden verkar ju bara räcka till att fara upp i Porsifjällen!
-Middag uppe i Sigurds, kommer du?
-Pannkaka i Pajkajaur, kommer du?
-Hamburgarna är klar om en halvtimme, kommer du?
Såna frågor har haglat över stackars mej hela den här sommaren!
Då fattar ni väl att jag inte hinner fara åt något annat håll!
Sen måste jag ju jobba också!
Jag måste ju hålla landet på fötter när alla andra ska fjolla och ha semester!

Nåväl, en vacker fredag i augusti bestämmer vi att middagen ska intas på ett för hamburgare avsett ställe i södra Sverige.
Det vill säga på Max i Boden.
Men innan den mättande aktiviteten ska butiken för jakt och fiske besökas.
En trevlig butik som var lätt att hitta, även för oss från Vuollerimbygden.
En trevlig personal, som genast insåg att här kommer en som behöver HJÄLP!
-Vad tänkte du dej för sorts spö?
-En som man får fisk på.
-!
-Men ska det vara ett litet lätt spö, eller?
-Gärna ett rött, jag tycker om röda spön.
-!
-Ska du ha en rulle med kullager, eller?
-Jag skulle hellre vilja ha en med lina, om det går bra.
-!!!
Efter att ha orsakat personalen ett okänt antal gråa hår, lämnar vi så affären med ett trevligt kastspö, med tillhörande rulle och lina.
Ett blått spö!
Det blev inte riktigt helt efter mina planer!

Färden mot byn gick väldigt sakta, eftersom jag längtade så efter att få göra premiärkastet med mitt blåa spö i någon av dom fiskstinna sjöarna i paradiset uppe på berget.

Nästa gång ska ni få veta hur det gick på premiärturen med mitt blåa spö.

Till dess:

Håll kullagren rullande!

Gunilla

Oj, oj, oj!

Nu har fiskechefen tagit i på skarpen!
Om det inte kommer ett blogginlägg snart kommer han inte att bjuda på vare sej surströmming eller kräftor!
Jag som älskar både det ena och det andra!

Hur som helst, fisket har precis som sommarvädret, varit helt underbart!
Ur sjöar som av vissa (det vill säga jag) har kallats nästintill omöjliga, har det dragits upp allsköns läckerheter.
Bland mycket annat har det landats gigantiska regnbågar och vrålfeta öringar!
Jag kan på den punkten svära mej fri från all bedrift.
Däremot har avkommorna börjat visa var skåpet ska stå, eller rättare sagt var fisken ska dras.
Självförtroendet dalar sakta men säkert i kapp med varje fisk UNGARNA drar upp.

Men jag ska visa dom till vintern!
När dom tycker att det är för kallt och inte vågar ut!
När dom sitter hemma i mörkret och eldar i sina kaminer!
När dom krupit under filten och tittar på bilder från fisket i somras!
Då ska mamma visa hur man gör!
Hur hon rusar fram genom skogen på sina välvallade skidor med pimpelspö och isborr på ryggen!
Hur hon i rasande fart perforerar isarna och kastar ner pirken med den vällagrade masken på kroken!
När hon i ett galet tempo drar upp röding på röding på röding!!!
Då ska dom få se!

Nu känner jag att jag blev lite för ivrig.
Kan jag ha tagit i lite för mycket?
Har jag ställt för höga krav på mej själv?
Har jag rent av tagit mej vatten över huvudet?
Hur sjutton ska jag ta mej ur det här?

Å andra sidan vet dom inte om att jag har börjat blogga igen, så om ingen säger nåt, om vi så att säga LÄGGER LOCKET PÅ, kommer dom aldrig att få veta det här!

Kul att träffas igen och till nästa gång:

Håll maskarna kalla!

Gunilla

Tillfälligt avbrott

Jag ber så mycket om ursäkt till alla trogna och eventuellt otrogna läsare av den här fiskefunderingsbloggen för att ni fått vänta och åter vänta på välbehövlig information från Porsisjöarna.
Å andra sidan kan jag berätta att jag har haft väldigt legala skäl till att låta tangenterna vila - jag har varit drabbad av mycket sjukdom och elände!
Det har varit en tung sommar, höst och vinter ska jag säga och vem av er skulle vilja bli däckad av tandsten, nageltrång, sendrag, kluvna hårtoppar, fotsvett och framförallt SKRIVKRAMP!
Det är inte alla förunnat att orka komma tillbaka efter något sådant, men för er skull har jag orkat hålla lågan åtminstone lite glödande och nu även lyckats blåsa liv i den.
Undrens tid är inte förbi!

Vad som däremot är förbi är komihåget, många upplevelser under denna bedrövliga period är helt enkelt utspillda i snön eller borttappade i något pimpelhål, eller bortflugna med vinden.
Tyvärr.
Men något litet ska jag väl ändå kunna rota fram och ni vet ju ändå inte om jag ljuger eller inte (vilket jag aldrig skulle kunna göra för er!) Så nu kör vi.
Nej, fel uttryckt!
Nu skidrar vi iväg på nya äventyr!

Första skidturen bar iväg en härlig decemberdag någon gång på förmiddagen.
Det vill säga min första skidtur, för Annmari hade redan hunnit göra en rusning uppför berget, över Norrimyran, genom rågången, upp på Kalsokvägen och fram till kojan innan jag ens orkat tänka på vars skidorna hade bott hela ovintern.
Å orka är nyckelordet i denna första tur.
Med skidor under ena armen, stavar i den andra och tio kilo i ryggsäcken (eller åtminstone så mycket som en limpmacka, en otroligt jättestor blodapelsin och några dajmgodisar väger), börjar vi turen.
När vi klarat av backen upp till Lund utan att jag behövt stanna och vila en enda gång säger Annmari, klok av erfarenhet:
-Ta på dej skidorna du, för det är ganska mjukt i spåret.
-Men du då? Ska inte du skidra?
-Jo, men om du inte har upptäckt det så har jag bara stavarna med mej, för skidorna står parkerade uppe på berget!
-Ja, har du sett på tusan, tyckte jag inte att det var nått som fattades. Du har ju bara stavarna med dej! Smart, för det hade varit jobbigt att först hämta skidorna uppe på berget innan vi skulle iväg å skidra och sen bära dom uppför igen!
Du är listig du!
- Å herregud!
-Du, nu tar jag på mej skidorna för det är ganska mjukt i spåret!
-!
Det var faktiskt väldigt mjukt i skoterspåret så skidorna kom väl till pass.
Det gick riktigt bra ända upp till lill-linjen (säkert minst 200 meter), där var jag tvungen att börja klä av mej, först jackan.
Skönt, nu går det lättare.
Vi fortsatte och Annmari pratade och jag försökte svara, men ut kom bara en massa pustande, flåsande och rosslande ljud.
Till slut fick jag fram:
-KAN VI VILA EN STUND!
-Jo, klart vi kan.
-TACK!
Nu åkte ännu fler klädtrasor av och när svetten börjat frysa fast på kroppen började vi röra på oss igen.
Upp.
Upp.
Upp.
Efter flera livsuppehållande vilopauser var vi äntligen uppe.
Fram med nåt att äta å dricka!
Fort!
Varmt te från Annmaris termos och några godisar å orken var tillbaka.
Yes!
We did it again!
Nu gick resten av vägen som en dans, jag orkade till och med se mej omkring och njuta av den vackraste av vackra skogar.
Men vad är detta?!
Sviterna efter den snabba ruschen uppför berget fanns tydligen kvar.
För här mitt på Norrimyran kommer vi till en plogad väg!
Jepp, en plogad väg, lika bred som E4an, eller åtminstone lika bred som 97an!
Hur är det möjligt?
Vägverket måste ha fått nå tjorv i sin GPS, för när sjutton har man börjat ploga myrarna i Norra Norrlands inland?
-Ser du vad jag ser?
-Beror väl på vad du tittar på!
-Men vägen! Ser du vägen?!!
-Klart jag ser vägen, hurså?
-Men det ska väl inte vara en plogad väg här? Mitt på myren! Det ska det väl inte? Visst ska det väl inte det? Det är väl inte normalt? Visst är det inte det? Visst är......
-Lugn, bara lugn. Ta två djupa andetag och lugna ner dej. Dom ska börja avverka bakom Kartiberget å då behöver dom en väg att ta ut virket på. Förstår du?
-Jo, nog förstår jag, men visst är det lite konstigt i alla fall. Med en väg just här? Visst är det det?
-Vi tar och dricker lite mer te, så kanske du kommer till nån sorts sans så vi kan fortsätta.
Ok, så vi gjorde det och sen fortsatte vi den första och förhoppningvis den för säsongen jobbigaste skidturen förbi Kalsok, förbi Byhåla för att tillslut komma fram till den sköna, varma kojan där lilla gubben gjort upp eld och kokat kaffe.
Ibland är livet bara helt enkelt ljuvligt, eller hur?

Till nästa gång, då ni får veta hur vi fixade oss middag:

Håll vägverket borta från våra myrar!

Gunilla

Mystiskt fiske

Torsdagseftermiddagen och kvällen ägnades åt att äta, att sola, att vila, att äta igen, att fika, att fiska, att vila, att äta, att sola....
Det var fruktansvärt tufft, knappt så att Greven och Fiskechefen över huvud taget klarade av den pärsen.
Å våfflorna!
Dom fick vi till sist, tack å lov!
Lika goda som alltid med grädde å sylt.
Ja se detta välsignade våffeljärn!
När vi sent omsider kom oss tillbaka till kojan avslutades även denna kväll med kortspel som jag inte har den blekaste aning om vem som vann.

Fredagsmorgonen var vit, inte vit som i snövit utan vit som i dimvit.
Varmt och vindstilla men jättedimmigt. Trodde först att jag hade skitiga glasögon men efter att ha putsat och gnidigt och polerat och sikten inte blev bättre var det bara att resignera och inse fakta.
Idag hamnar vi i dimman, vare sej vi vill det eller inte.
Men skit i det, på med skidorna och idag bestämmer vi direkt att vi far till Sigurds utan att gena förbi nån annan sjö, Tjuresape till exempel, vad vi nu skulle dit å göra, vi hade garanterat kört fast på myran å inte kommit loss och måste ringa efter bärgningshjälp som inte hade hittat dit å så hade vi blivit kvar där tills snön smält å hur skulle vi då få hem Grizzlyn?
Nä, raka spåret till Sigurds!
Samma fina före fast nu var det någon som snott lite av snön, för bitvis börjar grusvägen krypa fram mellan skoterspåren, men det var inga problem, vi fick köra lite Kilvokörning.
Ner för backen till sjön blev det återigen lite spännande för det var inte så lätt att bromsa å hips vips kunde en barfläck hoppa fram å dra omkull oss.
Men det gick bra förutom sista biten fram till bakvalen för där hade nån städat bort varenda liten snöfläck, men skam den som ger sig, skidorna ska sitta på ända fram till eldstan!

Elden flammade så fint mellan dimslöjorna och kaffet var klart, ljuvligt gott å ännu godare när man fått smälta ner lite kaffeost i kosan.
Idag skulle vi ut på den lilla myrholmen för att provpimpla, varpå vi var tvungen att göra oss en liten stig genom djupsnön, en stig som var minst två kilometer lång eller kanske inte riktigt så lång men åtminstone hundra meter, det beror på vem man frågar.
Hade vi släpat med oss Fiskechefen hade det garanterat varit minst två kilometer å en meter djupsnö.
Framme vid den fina eldstaden gjorde vi fruktlösa försök att hitta spången som leder ut till bron, men hur vi än glodde och spanade och försökte minnas hur det ser ut här sommartid kunde vi inte se skymten av en spångbräda.
Hm...
- Tror du isen håller?
- Ja, om vi går här kan det väl inte vara nån fara, vi är ju fortfarande på land!
- Jaha, du tänker så!
- Jo, du blir möjligen lite blöt om fötterna om den brister, men å andra sidan har du ju stövlar på dej.
- Ja, det har du ju rätt i. Men du kan väl gå först?
- !
- Du bär ju borren, menar jag, du kan ju borra med jämna mellanrum å se hur tjock isen är?
- Det är Grevens borr, vad tror du han säger om jag har borrat den ovass på torra land?
- Det vill jag inte veta.
- Nä, just det, nu går jag

Å det hon gjorde å jag kunde ju inte annat än följa med, för fiska det ville jag ju och eftersom hon bestämt påstod att vi var på land var det ju ingen idé att stanna kvar här.
Vi kom till bron med livet i behåll och nu kunde jag andas ut, för här vet jag hur det ser ut, även om det är länge sen vi knatat över bron senast.
Här vågar vi inte ut på isen överhuvudtaget, utan borrar så långt ut som armarna räcker, vilket inte blir långt eftersom det är väldigt svårt att få någon kraft i borrandet när man ska balansera på en mjuk strandkant å både koncentrera sej på att snurra borren och hålla balansen.
Efter en ganska lång stunds resultatlöst pimplande blev vi lite hungriga, så vi släpade oss tillbaka till elden och matsäcken.
Precis nu i skrivande stund blev jag hungrig igen, så jag återkommer med resultatet av fisket en annan gång.

Till nästa gång:

Håll borren från land!

Gunilla

Kromodiskt pimpelfiske och ljuvliga våfflor

Torsdagsmorgonen bjöd på en härlig sol och ett gäng hysteriskt kvittrande fåglar.
När frukosten intagits och den berömda maten packats gav sej Annmari och jag iväg på en av den här säsongens sista skidturer.

Vemodigt.
Väldigt vemodigt.

Målet var Pelloettan där vi skulle se om vi kunde tömma båten från is och vatten.
Vilket före!
Man glider hur lätt som helst och ändå är spåren mjuka och behagliga.
Vi passerar Pajkajaur där midsommarens storfiske ska gå av stapeln, hoppas ni minns hur dom huggvilliga regnbågarna nästan högg folk i hälsenorna förra sommaren.
Vi passerar Leena och Lasses husvagnsparkering. Snart får vi träffa dom igen.
Vi passerar Långträsk, där spår av nyårets fröjder fortfarande syns.
Vi passerar bäverbäcken som snart måste inspekteras igen.
Vi passerar Nietsakträsk, men kan varken se Lars eller Gunmari på bryggan.
Vi passerar nerfarten till Sigurdsjön, dit ingen verkar har farit än.

När vi skidrat en bit efter Arvidsjaurvägen tar Annamri en genväg till Pelloettan.
Tänk att skaren fortfarande håller!
Åtminstone bitvis.
Vissa delar av åsen vi skidrar på har tyvärr tappat sin snö, så där får vi kliva och trampa över stock och sten, fortfarande med skidorna på.
Sista biten blir efter iskanten och trots att jag vet att det är jättegrunt och att isen faktiskt inte är jättetunn och sträckan inte är jättelång, så är jag rädd.
Jag har panisk skräck för svaga isar.
Egentligen är jag ju inte rädd för någonting, men just isar är det läskigaste jag vet.
Båten var redan tömd och vi, eller kanske Fiskechefen bestämde att vi far till Sigurds istället för att slå läger, för här var det så bökigt att ta sig till bakvalen.
Sagt och gjort, vi satte oss i kälken å så bar det iväg.
Förbi Pellogården, vilken idyll, men inte en människa i sikte.
Sen blev åkturen lite småspännande, för en slank man hit, å en slank man dit å sen slant vi ner i diket.
Om föret var bra för skidor var det väldigt mycket sämre för en stor Grizzly dragandes en sjuglasvagn.

Men fram kom vi och på något vis hade vi fått med oss en hel massa ved. Måste ha tillkommit när vi plöjde upp och ner genom mossan.
Å vid bakvalen vid Sigurdssjön gjorde vi upp en härlig våffeleld, som helt plötsligt gjordes om till grilleld.
Märkligt!
Förklaringen stod Annmari för:
- Inga våfflor innan vi ätit mat!
- Bara en!
- Nej, våga inte ens pilla på våffelmixen!
- Äsch!
Medan grillglöden göddes trippade vi ut på isen för att få oss ett pimpelhål, tror vi vågade ut en hel meter, men det var gränsen, inte en millimeter längre.
I strålande sol i kortärmat och nästan utan långkalsonger stod vi två, alldeles ensamma på hela Sigurdssjön å tokfiskade.
Plötsligt ringde Annmaris telefon, det var Botilda som var pratsugen å precis när samtalet skulle avslutas kastar hon (Annmari) telefonen på isen och en fin öring halas upp genom pimpelhålet!
Härligt!

Är det någon som noterat att dom här historierna alltid blir så långa att jag nästan aldrig hinner komma fram till det som rubriken lovar!
Skit i det, det kommer sen, kanske, eventuellt, vi får se.

Till nästa gång:

Håll våffelelden brinnande!

Gunilla

Första göken, första åskan och sista föret eller kvällen när vi höll på att svälta ihjäl!

Onsdagen före Kristihimmelfärdsdagen bär det iväg upp till dom berömda sjöarna igen.
Eftersom berget bjuder på ett tufft och hårt motstånd som inte ens Fiskechefen och hans Grizzly kan betvinga är vi tvungen att med hjälp av släpvagn och dragfordon forsla ett gigantiskt lass till Lomyrvägen.
Väl framme gällde det att få ner ekipaget från vagnen, men det var som vanligt ingen konst eftersom lilla Gubben var med och styrde upp det hela.
Sen kom nästa prövning: alla grejor skulle lastas i sjuglasvagnen!
- Hur länge ska ni vara borta!
- Helgen är lång å vi tar inga risker.
- Men det är ju mat för hela kommunen!
- Än sen då, tror säkert du vill vara med å tugga.
- Ja, ja ta och rassla på lite så vi kommer iväg.
Å det vi gjorde, Grizzlyn drar oss flickor längs Lomyrvägens snötäckta vägbana å vi bara njuter.
Tänk att livet kan vara så här härligt!
Framme i kojan utbryter omvänd aktivitet, nu ska allt lastas ut och förhoppningsvis rymmas mellan dessa sex väggar.
Efter en timme börjar allt vara inomhus och vi kan pusta ut en stund.
- Jag är hungrig!
- Vad ska vi börja tugga på?
- Vi tar något lätt medan vi väntar på Greven.
- Jag har med lite ostar och korv... Men vad i hela...?
- Vad är det nu då?
- Jag har glömt maten i bilen!
- Nä! Det kan du inte ha gjort, vi har ju burit in minst tjugo kassar med mat!
- Jo! Den var i baksätet på Hondan å där är den kvar.
- Å herregud! Det var ju bara väntat!
- Vad menar du nu?!!!
- Så fort jag vänder ryggen till då kör det ihop sej.
- Greven! Jag ringer Greven, han kan ta upp den. Visst är han kvar i Vuollerim?

Sagt och gjort, jag ringer Greven och han är faktiskt kvar i Vuollerim! Hurra!
Då kommer nästa fruktansvärda överraskning: Hondan står i Porsi och Hondan är låst!!!

Det borde egentligen inte ha varit någon överraskning, eftersom det var jag själv som hade kört dit den!
Ena nyckeln har jag och den andra nyckeln har lilla flickungen.
Nej, nej, nej, jämmer och elände!
Vi får svälta ihjäl, det är bara så.
Sista chansen står och faller med lilla flickungen, jag ringer henne.
- Hej, vars är du?
- I Vuollerim.
- Kan du göra mig en tjänst?
- Vad då?!!!
Så berättar jag hela problematiken för henne och förklarar att det vore en livräddande gärning om hon kunde hämta bilen i Porsi och köra upp den till Greven och lämna matpåsen där.
Tycker inte alls att det var för mycket begärt, vi hade ju kunnat svälta ihjäl annars!
- Men mamma!!! Ibland är du inte så rolig!!!

Till slut anländer Greven, grevhunden och matkassen och jag tycker att jag kan höra en liten ton av spydighet när jag tacksamt tar emot provianten.
- Somliga har visst problem med minnet!
Kvällen slutade trots alla prövningar lyckligt och vi slapp krypa hungriga till kojs.
Tror faktiskt att vi till och med hann med en sväng kortspel, men jag minns inte vem som vann.
Så det så!

Till nästa gång:

Håll Hondan olåst

Gunilla

Fotomodell och forsrännare

Jag är inte bara biblioteksassistent utan jag är även fotomodell.
Så tidigt på fredagsmorgonen bar det iväg till mitt fotouppdrag i metropolen Gällivare.
Ett är säkert, att göra ett fotojobb så tidigt på morgonen (var tvungen att fara före sju från Vuollerim!!!) är ingen lek, ens för den erfarnaste modell.
Men för att få riktig valuta för pengarna tog jag vägen över Nattavaara för att få se en och annan björn och dylikt.
Vägen dit kantades av älgar, orrar, blå kärrhök, tjäderhönor och annat trams men inte en enda björnrumpa.
Väl framme i studion var det bara att slänga sej på rygg för att börja fotograferingen.
Gick rätt snabbt, ca 4 min, troligtvis för att jag är så fotogenique.
Efteråt tittade jag mej i spegeln och för att försöka trösta mej lite, intalade jag mej att skönheten faktiskt kommer inifrån!
Å som tur var, var det faktiskt insidan dom ville åt, dom skulle se om jag var ryggradslös eller inte.
Hemvägen bjöd inte heller på en enda liten j----a björn.
Nu bär det iväg till skogs istället!

Problemet var bara att Fiskechefen med fru redan var uppe på en för mej hemlig sjö, så hur skulle jag ta mej dit?
1. Ringa Greven?
2. Ringa Bonden?
Sagt och gjort, så fick det bli.
Då kom nästa obehagliga överraskning!
Greven var iväg på egna äventyr i andra skogar - ytterst oansvarigt!
Bonden hade parkerat sin skoter för säsongen - fruktansvärt, det är ju bara den 7e maj!
Reservplanen var tvungen att sättas i verket.
Det vill säga, jag promenerar uppför berget, över Norrimyran, upp genom rågången och förhoppningsvis orkar jag fram till Kalsokvägändan där Lilla Gubben skulle hämta mej med skoter.
Ryggsäcken packades bara med det allra nödvändigaste, för jag är fortfarande dålig på att bära, eller åtminstone brukar jag påstå det så jag inte behöver bära så tungt.
Så jag packade ner vaniljbullar, en påse dumlekola, en apelsin och lite dryck.
Typisk färdkost.
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Lund där jag skulle starta promenaden.
Därifrån var det barmark en lång sträcka, väldigt lätt att gå.
När jag flåsat mej halvvägs upp i berget hör jag mellan dom astmatiska andetagen att det knakar och brakar framför mej.
Å då jag redan var rätt trött, hann jag inte ens tänka på att bli rädd.
Orsaken till oväsendet var en älgko med kalv som graciöst gled iväg genom skogen.
Första tanken var att om det finns älgar här, finns det inga björnar, fast å andra sidan kanske det var en björn som skrämt dom och inte jag, som jag först trott.
Skit samma, det var bara att knata vidare.
Uppför berget, fram till myren som var helt snötäckt, å nu kom det ett nytt problem:
Bäcken hade öppnat sej!
Ve och fasa, vattnet forsade fram ungefär som när dom öppnar luckorna i Letsi, hur ska jag nu göra?
Hoppa? - Nej!
Simma? - Nej!
Ringa efter hjälp? - Jo! Eller nej, vem skulle komma?
Jag får vada.
Så med livet som insats vadar jag över bäcken. Kallvattnet forsar kring fotsulorna och stundtals räcker vattnet mej ända till fotknölarna.
Men över kommer jag och fortsätter mot rågången.
Nu är det återigen lite uppför och solen skiner och skiner och tvingar mej att skala av lager på lager med kläder.
Eftersom jag var tvungen att klä mej både för en milslång fotvandring, en snabb skoterresa och slutligen en ljuvlig skidtur fanns det många lager att bläddra igenom.
Kinderna blossar av ansträngning och solsveda och precis när jag börjar ana linjen (finnlinjen) hör jag en skoter!
Hurra!
- Vad är det som tar sån tid?!! Du skulle ju vara i Kalsok nu!
- Jo, jag vet, men hur jag än försökt, har klockan gått fortare än mina små ben!
- Att man alltid ska få vänta!
- Vill du ha en dumlekola?!!!

Nu blir det en sån här lång blogg igen bara för en liten promenad. Jag tror jag tar en liten paus och återkommer så småningom...

Till dess:

Håll stövlarna hela!

Gunilla

Första vackra dan i maj...

Första vackra dan i maj, som Cornelis Vreeswijk så vackert sjunger om, inföll INTE den första maj i år, det är då ett som är säkert. I och för sej kan det vara så eländigt att den allra första vackra dan i maj kan infalla sista maj!
Jämmer och elände, så får det inte bli.
Nu är ju jag en stor fantast av snö och vinter så jag ser gärna att föret håller i sej ännu någon helg, men för den skull behöver det ju inte vräka ner blötsnö!

Å nu! Mitt i veckan skickar mina så kallade vänner ljuvliga bilder från soliga barfläckar vid Dövattnet, där dom eldar och njuter, medan jag sitter här på världens bästa arbetsplats och jobbar.
Fast jag njuter ju också, på sätt och vis, men för den sakens skull behöver dom ju inte skicka såna där terrorbilder i tid och otid.

Dan före första maj är det ju vanligtvis Valborgsmässoafton, så även i år.
Den firades i Porsi tillsammans med skogsfamiljen.
Skogsfamiljen är en invecklad konstruktion som kan vara helt omöjlig att förklara men jag ska försöka.
Vi börjar med Lilla Gubben som har sina två fruar varav den ena har en liten flickunge som har herr och fru Larsson som sina skogsföräldrar, som i sin tur har en lite större pojkunge som har Lilla Gubbens första fru till sin skogsmamma och där fru nummer två är hans andra skogsmamma som i sin tur har herr Larsson, dock inte den Larsson som den lilla flickungen har till sin skogspappa, till sin skogspappa och fru Stare till sin skogsmamma.
Klockrent helt enkelt!
Nåväl när Valborg var firad bar det iväg in till tätorten Vuollerim, där Folkets Hus vibrerade av dansanta typer, men eftersom klockan var rätt mycket och min skogsmamma har sagt att jag inte får vara ute efter tolv, gick jag lydigt och la mej nästan direkt.

Så kom då den där första dan i maj och även om den vädermässigt inte var den vackraste, dög den gott och väl för Annmari och mej.
Vi skulle trava uppför berget och elda vid Norrimyran.
Jag fick hämtning hemma vid bron och med korv, smör och limpa i ryggsäcken bar det återigen iväg till Porsi. (Undrar varför jag flyttade därifrån egentligen!)
Där laddade Annmari sin säck med kaffe och apelsiner.
Plus ett par regnbyxor, för såna hade ju jag inte tänkt på.
Fast regnbyxorna stoppade hon inte i säcken, det vore rätt dumt, dom fick jag låna.
Så bar det iväg och redan bortanför sågen körde det ihop sej, en jättesjö hade plötsligt uppstått precis där vi ville fram!
Det löste vi snabbt och snart var vi uppe på Gonnar-Gonnars spår.
-Men vars är barmarken?
-Här är det toppenskidföre!
-Å vars är skidorna?
-Jo, uppe på berget vid det andra skoterspåret!
-Dumt!
Vi travar på och med både täckbyxor, regnbyxor, tjocktröja och regnjacka börjar det bli rätt varmt, det vill säga tokvarmt å ännu är vi inte uppe i det brantaste av berget.
Pust!
Å precis när vi har tagit den första lodräta branten blir jag jätterädd och hoppar åt sidan för att nästan knuffa omkull Annmari.
Först förstod jag inte varför jag blev rädd men sen kom jag på att jag hade sett en orm.
Det var konstigt!
En orm fast det är alldeles fullt med snö, jag måste ha sett fel.
Men inte det, även Annmari kunde konstatera att där ligger det faktiskt en huggorm.
Den var inte så stor och inte så yster och vi kunde inte se om den levde eller låtsades vara död bara för att lura oss.
Jag föreslog att vi skulle lägga den i framstupa sidoläge så att den skulle få fria andningsvägar men då sa Annmari stopp!
För hur lägger man en orm i framstupa sidoläge?
Efter det intressanta avbrottet och den välbehövliga andningspausen fortsatte vi våran klättring uppför bergssluttningen.
Äntligen framme, efter att ha knuffat undan några slöa renar som blockerade stigen.
Jösses vad gott det var med en apelsin efter den bedriften.
Vi var blöt både inifrån (svettiga!!!) och utifrån så med andra ord var vi genomblöta å den sköna elden värmde väldigt behagligt just då.
Vi gjorde oss mackor och drack kaffe och mitt var det var säger Annmari:
-Titta, en räv!
-Ja du, sa jag, nu får vi nog inte räkna med några mer vilda djurupplevelser idag.
-Fast vi har ju ormen vi ska kolla på vägen hem.
Sagt och gjort, efter att ha njutit av varm eld och gott kaffe var det bara att trava hemåt igen.

Herregud vilken lång blogg det här blev bara för en bergspromenad!!!
Hur som helst, ormen låg kvar lika orörlig som tidigare och jag utförde INTE konstgjord andning på den.
Vad än den lilla flickungen säger!
Väl nere i byn igen var mössan så tung av regnet att den hela tiden halkade ner över ögonen, tur vi kan vägen utan och innan.
Å när vi kom hem till Lilla Gubben hälsade han oss med:
Ni är ju inte kloka!

Till nästa gång:

Håll ormarna varma!

Gunilla