Premiärtur med skotern

Efter ett trevligt möte med god mat på en fredagafton, kom vi överens om att lördagen skulle krönas med den första skoterturen upp till kojan.

-Jaa! Sa lilla flickungen, vad kul!
-Jaa! Sa jag, men vars sjutton har vi skotern?
Efter att ha gått igenom minnesfunktionen mellan öronen kom vi överens om att den måste vara i Mattis.
Alltså måste vi fara upp och hämta den, ganska logiskt eller hur, för hur liten och söt den än är går den inte att skicka med bussen, tror jag.
Eller egentligen så vet jag inte om jag vet vad jag pratar om, för jag har inte frågat någon om saken är möjlig, så vi lämnar det spörsmålet åt andra att reda ut.

Lördagen kom och någon sov ganska länge (det var inte jag) och det hördes inte något från researrangören, så jag putsade och fejade i godan ro och tänkte att vi blir nog hemma i alla fall.
Klockan tickade iväg och nu kom startsignalen, Annmari och Fiskechefen, även kallad Lilla Gubben begav sej iväg uppför berget.
Å vi har inte ens hämtat skotern!
Nu är goda råd dyra!
Först måste Mattisuddens bästa morfar/pappa kontaktas för att få bekräftat att skotern är i tryggt förvar i någon boda.
Det var den!
Raskt drog vi iväg med med Hondan upp till den norra delen av kommunen.
Lastade skotern, rusade in och sa hej till modern å drog sen vidare söderut igen.
Mot Porsi!
Det gick jättebra, vi hittade fram och släpet med skotern satt kvar bakom bilen, härligt!
Denna söta, rosaskimrande skoter, som jag inte gärna vill nämna vid namn. För då kanske Anita som faktiskt brukar läsa dessa anekdoter, genast stänger av datorn.
Kan som ledtråd säga att det är en liten kissekatt…
Hur som helst, det finns ingen back på ekipaget, så vi måste försöka släpa den av släpvagnen.
Det gick bra, flickungen är faktiskt ganska stark, trots sina spindelarmar!
Det börjar bli mörkt och vi känner ett bekant sug i magen, det vill säga, vi började bli hungriga.
Nu drar vi!

Upp för backen till Lund, så långt, så väl, det här går ju bra!
Upp för berget.
Gick också bra!
Fastnade bara lite på en gammal tall som hade behagat lägga sej precis över skoterspåret.
Men vig som jag är skuttade jag av skotern och lyfte loss den hur lätt som helst!
Nu var vi ute på Norrimyran och när vi kört en liten bit sa jag till lilla flickungen: Kör lite fortare!
Hon lydde genast och när vi närmade oss skogskanten lyckades jag trots den enorma fartvinden få fram att: Nu kan du sakta ner!
-Jaha, sa hon.
-Jo, sa jag, för det var bara för att bäcken inte hade frusit till ordentligt som du skulle gasa på.
-Va!!! Var bäcken öppen?
-Jo, sa jag, men bara lite.
Färden fortsatte upp genom rågången och jag kan på en gång erkänna att hade det varit jag som körde så hade vi måsta ringa efter bärgning.
Ty det nykörda spåret som inte hade så hemskt mycket snö under sej var lite knöligt, eller rättare sagt, på ett ställe var det jätteknöligt.
Men lilla flickungen klarade det galant sen jag återigen hade slängt mej av skotern.
Den här gången tog det bara fem minuter för mej att kravla mej upp ur snön och klättra upp på skotern igen.
Men nu blir det enkel körning för nu är vi uppe på Kalsokvägen.
Snart börjar vi skymta stortallarna vid Byhåla och strax efter det svänger vi av till den efterlängtade kojan.
-Jag tror inte att det är sant! Kommer ni i alla fall?
- Gorilla! Look it’s Gorilla and Linn!
-Are you sure?
-Yes!
Det där var utrikiska och om ni inte förstod, får ni fråga någon som kan översätta.
Jag kan ge en ledtråd, det är engelska!
Kojan var fullproppad med skoteråkare men eftersom glasögonen genast immade igen så jag såg inte riktigt vilka det var.

Efter denna lyckade premiär var det fantastiskt gott med mat i krävan och om jag inte minns fel avslutades dagen med ett parti kortspel som som vanligt vanns av…

Nu är det bara 17 dagar kvar så ge inte upp!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta och varma!

Gunilla