Ny fisksort

Nu har det varit en lång tid av eländigt leverne, det vill säga, jag har nästan inte varit ute på ett enda fiskeäventyr.
I och för sej ljög jag lite nu, för en tur har jag i alla fall varit ute på, med ett alldeles oväntat resultat.
Denna tur inträffade för en par helger sen, en lördag, som ganska logiskt föregicks av en fredag.
En fredag som, trot om ni vill, föregicks av en torsdag.
En torsdag som inte hade kunnat sluta på ett bättre sätt: jag och lilla flickungen blev uppbjuden till dom djupa skogarna för att avnjuta en delikat middag!
Annmari hade kokat en jättegryta med ljuvligt doftande kött. Till det potatis och hembakad mjukkaka.
Vänd er bort från tangentbordet nu om ni börjar dregla av välbehag, annars blir jag väl ersättningsskyldig om det brakar ihop.
Efter denna njutning, när man gärna kunde ha tänkt sej en liten siesta, ville lilla flickungen spela kort!
Sagt och gjort, vi spöade henne i två raka omgångar. Som ingenting faktiskt.
Tänker inte erkänna att det gått så lång tid sen denna händelse att jag kan minnas fel!
På väg hem såg vi inga björnar eller älgar.

Så kom då fredagen. Denna dag skulle ägnas åt att försöka rensa bort sommarens framfart ute på gården.
När detta var färdigt (kan ha slarvat lite för det gick ganska fort) och svetten bortspolad från den spolformade kroppen drog vi iväg i nordvästlig riktning. Det vill säga vi for till Jokkmokk för att hälsa på den stora pojkungen och hans Jokkmokksfamilj. Där fick vi gott fika och fjolla med både fyrbenta och tvåbenta valpar.
Färden fortsatte sedan lite söderut, till Mattis där vi råkade bli bjudna på palt!
Vi hann även med att fjolla med en hästbäbis modell större som just kommit hem från doktorn.
Tror att kvällen avslutades på ett ganska vanligt sätt: sovandes i soffan framför tvn.

Men nu kommer vi äntligen till lördagen! Denna lördag som skulle sluta med en egendomlig fiskfångst.
Efter att ha kontaktat delar av fiskegruppen visste vi nu att vi skulle ställa in GPSen på Dövattnet. Sagt och gjort, jag skakade på huvudet och vips hade jag färdplanen i detalj på näthinnan.
Efter vägen såg vi ett antal bilar parkerade, både kända och okända. Vadan detta?
Väl framme vid Dövattu-parkeringen lyckades vi hitta en ledig plats och kunde lasta ur bilen för att börja vandringen in i skogens dunkel.
Den lilla svartvita hunden sprang ystert efter stigen och gick vilse bakom en stor myrstack. Fick även bäras över bäverbron eftersom den inte har mycket mer balanssinne än författaren till denna blogg.
Nu skymtar vi sjön mellan höstfärgade björkstammar och det första vi ser är ett grönt flöte.
Aha, Botilda är här!
Mycket riktigt, där var hon, men hälsningsfrasen var nedstämd - inte ett napp och nästan inga vak!
Fortsättning följer för nu ska jag dricka kaffe!
Även om jag snart är tillbaka:

Håll dragen blöta!

Gunilla