Fotomodell och forsrännare

Jag är inte bara biblioteksassistent utan jag är även fotomodell.
Så tidigt på fredagsmorgonen bar det iväg till mitt fotouppdrag i metropolen Gällivare.
Ett är säkert, att göra ett fotojobb så tidigt på morgonen (var tvungen att fara före sju från Vuollerim!!!) är ingen lek, ens för den erfarnaste modell.
Men för att få riktig valuta för pengarna tog jag vägen över Nattavaara för att få se en och annan björn och dylikt.
Vägen dit kantades av älgar, orrar, blå kärrhök, tjäderhönor och annat trams men inte en enda björnrumpa.
Väl framme i studion var det bara att slänga sej på rygg för att börja fotograferingen.
Gick rätt snabbt, ca 4 min, troligtvis för att jag är så fotogenique.
Efteråt tittade jag mej i spegeln och för att försöka trösta mej lite, intalade jag mej att skönheten faktiskt kommer inifrån!
Å som tur var, var det faktiskt insidan dom ville åt, dom skulle se om jag var ryggradslös eller inte.
Hemvägen bjöd inte heller på en enda liten j----a björn.
Nu bär det iväg till skogs istället!

Problemet var bara att Fiskechefen med fru redan var uppe på en för mej hemlig sjö, så hur skulle jag ta mej dit?
1. Ringa Greven?
2. Ringa Bonden?
Sagt och gjort, så fick det bli.
Då kom nästa obehagliga överraskning!
Greven var iväg på egna äventyr i andra skogar - ytterst oansvarigt!
Bonden hade parkerat sin skoter för säsongen - fruktansvärt, det är ju bara den 7e maj!
Reservplanen var tvungen att sättas i verket.
Det vill säga, jag promenerar uppför berget, över Norrimyran, upp genom rågången och förhoppningsvis orkar jag fram till Kalsokvägändan där Lilla Gubben skulle hämta mej med skoter.
Ryggsäcken packades bara med det allra nödvändigaste, för jag är fortfarande dålig på att bära, eller åtminstone brukar jag påstå det så jag inte behöver bära så tungt.
Så jag packade ner vaniljbullar, en påse dumlekola, en apelsin och lite dryck.
Typisk färdkost.
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Lund där jag skulle starta promenaden.
Därifrån var det barmark en lång sträcka, väldigt lätt att gå.
När jag flåsat mej halvvägs upp i berget hör jag mellan dom astmatiska andetagen att det knakar och brakar framför mej.
Å då jag redan var rätt trött, hann jag inte ens tänka på att bli rädd.
Orsaken till oväsendet var en älgko med kalv som graciöst gled iväg genom skogen.
Första tanken var att om det finns älgar här, finns det inga björnar, fast å andra sidan kanske det var en björn som skrämt dom och inte jag, som jag först trott.
Skit samma, det var bara att knata vidare.
Uppför berget, fram till myren som var helt snötäckt, å nu kom det ett nytt problem:
Bäcken hade öppnat sej!
Ve och fasa, vattnet forsade fram ungefär som när dom öppnar luckorna i Letsi, hur ska jag nu göra?
Hoppa? - Nej!
Simma? - Nej!
Ringa efter hjälp? - Jo! Eller nej, vem skulle komma?
Jag får vada.
Så med livet som insats vadar jag över bäcken. Kallvattnet forsar kring fotsulorna och stundtals räcker vattnet mej ända till fotknölarna.
Men över kommer jag och fortsätter mot rågången.
Nu är det återigen lite uppför och solen skiner och skiner och tvingar mej att skala av lager på lager med kläder.
Eftersom jag var tvungen att klä mej både för en milslång fotvandring, en snabb skoterresa och slutligen en ljuvlig skidtur fanns det många lager att bläddra igenom.
Kinderna blossar av ansträngning och solsveda och precis när jag börjar ana linjen (finnlinjen) hör jag en skoter!
Hurra!
- Vad är det som tar sån tid?!! Du skulle ju vara i Kalsok nu!
- Jo, jag vet, men hur jag än försökt, har klockan gått fortare än mina små ben!
- Att man alltid ska få vänta!
- Vill du ha en dumlekola?!!!

Nu blir det en sån här lång blogg igen bara för en liten promenad. Jag tror jag tar en liten paus och återkommer så småningom...

Till dess:

Håll stövlarna hela!

Gunilla