Valpsjuka eller kärlek vid första ögonkastet

Efter en kul fredag i ungarnas tecken med både diabildstittande och god mat kommer så en lördag i skogens tecken.
Kan förresten meddela att bilderna vi tittade på var mellan 25 och 30 år gamla och med konstiga utrop och mysko läten påpekade barnen:
-Men mamma!
-Dom där kläderna har du ju kvar ännu!
Så med facit i hand är det väl bara att konstatera:
Vilken kvalitet det var på kläderna förr i världen!
Lilla flickungen har visst också bestämt att nu ska det bokas en tur till stan för att modernisera modern.

Men nu var det en härlig dag i skogen som gällde.
Som vanligt var det bara att ringa efter en av dom allra bästa kompisarna - Micke A. för att få hämtning i Pinnmobacken.
Skulle ha varit där tidigt, tidigt på morgonen men av någon anledning går klockan mycket fortare än jag just på morgonkvisten, så den hann nog bli bortåt halv tio innan jag var på plats.
I strålande sol och på lite vingliga skoterspår tog vi oss till Tjuresape där elden sprakade så härligt.
Mycket folk på isen och nu pratar vi om isen, för det var bara is på isen!
Men med en skicklig chaufför var jag nästan inte alls rädd.

Annmari hade kaffet varmt och efter det var det bara att försöka ta sig ut till pimpelhålen.
Å det var med livet som insats!
-Varför har ingen sandat?!!
-Vars är broddarna?!!
Vi lyckades rätt bra i alla fall, dock inte med fisket.
Trots att fiskechefen tog oss till en alldeles outforskad del av sjön som troligen ingen i hela världens provfiskat förut.
Vi hasar oss tillbaka till eldstan för att få något i magen å det är då kärleken slår till!
För nu kommer Greven och Grevungen sladdandes över isen fram till våran barfläck.
Å det är alltid trevligt att träffa Greven och hans tronarvingar men den här dan hade han något alldeles speciellt trevligt i ryggsäcken.
Inte mazariner - som jag älskar.
Inte vårrullar - som jag älskar.
Inte dumlekola - som jag älskar.
Utan en alldeles bedårande liten hundvalp!
Snacka om att nu blev det ett gulligullande och dullidullande utan dess like.
Jag glömde både hunger och törst, nu var det bara Åke som gällde!
Efter en stund kom meddelande om att lilla flickungen var på väg så jag förstod att min tid ensam med Åke snart var slut.

Då var det bara att börja äta istället, för nu hade vi lilla Gubbens olivskinkbröd, Mickes barbecuekyckling, Grevens kycklingklubbor, min potatisgratäng och förstås våfflor till efterrätt att trycka ner i krävan.
Om ni frågar Annmari och lilla flickungen tror jag bara att jag hann säga denna strof två eller tre gånger under den här helgen:
-Tänk att ett våffeljärn som inte har varit använt på säkert trettio år, bara var att rengöra, olja in och sen grädda dom allra godaste våfflor i!

När Greven och Åke drog iväg mot nya djärva mål fortsatte vi att fiska och ta mej tusan om inte både Annmari och Micke fick sej några rödingar.
Jag fick inte en enda men vad gör det för jag hade ju fått träffa Åke!

Till nästa gång:

Håll kärleken brinnande!

Gunilla

Kvast-Hilda och solparasoll

Ja, påsken den kom och gick utan att något anmärkningsvärt inträffat.
Allt var som vanligt i Blåkulla, kvastarna var av ungefär samma modell som ifjol, det var väl bara Kvast-Hilda som tjorvat till det som vanligt.
Hon hade försökt trimma sin kvast med påföljd att hon inte fick stopp när hon kom fram, utan dundrade rätt in i högen av katter som slogs för fullt.
Nåja hon blev inte mer skadad än att vanlig hederlig häxbrygd kunde bota det hela.
En annan av brudarna hade varit så jäktad och haft så bråttom att hon hade slitit med sej kaffebryggaren istället för pannan när hon for, men den la hon genast ut på blocket och fick såld nästan på direkten.

Så efter en vilodag på sofflocket hemma bar det äntligen iväg ut i Porsis underbara skogar. Tjuresape var målet och jag hade ackorderat med Micke om skjuts från Pinnmobacken, så nu var det bara lilla flickungen som skulle övertalas om att skjutsa mej dit.
Då visade det sej att hon ville följa med!!!
Jag som hade tänkt ha en barnfri helg utan gnat och tjat!
I och för sej är det ju inte hon som gnatar och tjatar utan det är visst jag som brukar göra det, så då var det ju faktiskt bara trevligt att hon skulle med.
Då måste vi fixa en dubbelskjuts, men det är inga som helst problem med såna vänner som vi har!
För väl framme vid parkeringen kom Micke Haradshövding Andrén och Conny Kompis Larsson sladdande med sina racerskotrar för att hämta oss.

När vi kom fram till sjön var det som att komma utomlands, vissa gick i kortärmat och andra låg och pressade i solen.
Man kunde till och med se ett solparasoll!
Vilken känsla!
Äntligen har den efterlängtade vårvärmen kommit!
Fast samtidigt gnager olusten lite bland inälvorna, för nu är tyvärr vintern snart slut!
Den olustkänslan botade vi med massor av god mat.
Välkryddad kyckling, råa, stekta, färska, choritzokorvar, nybakat skinkolivostbröd och en massa annat gott.
Ella bjöd på en ovanligt delikat skogssoppa som gick åt som smör i solsken.
Vi försökte även fiska lite, men med väldigt klent resultat.
Dom, fiskarna alltså, kan ha gått i brunst eller i ide, eller så kanske dom helt enkelt skiter i våra goda beten.
Hur som helst, så småningom bar det iväg mot kojan och ett traditionellt kortspel och lilla flickungen åkte med sina skogsföräldrar ner till Porsibyn för vidare transport till hemmet i Vuollerim.

Till nästa gång:

Håll solbrillorna putsade!

Gunilla

Lodjur och våfflor

Dagen före den stora pimpeltävlingen var det meningen att vi skulle skidra upp till sjöarna.
Men!
Så blev det inte.
Latmasken gjorde ett glädjeskutt i ryggmärgen när Fiskechefen beordrade oss flickor att ta plats på det ENORMA lass som skulle fraktas upp till Tjuresape.
På kåtastänger, vindskydd, bord, bänkar och hamburgerbröd skulle vi balansera hela vägen uppför berget, över Norrimyren förbi Kalsok.......
Viga och alerta som vi är tyckte vi inte alls att det skulle bli några problem.
Men!
Hur skulle skotern orka med allt detta?
Som tur var valde chauffören INTE att använda fartvidundret Ski-doo Elan utan tog istället Aktiv the monster Grizzly!
Så drog vi då iväg, monstret morrande i täten (nu pratar jag om skotern och inte om Fiskechfen) och vi flickor kvittrande på lasset bakom.
Backen upp till Lund klarade vi med glans och nu bar det iväg in i skogen och uppför berget.
Nu kom ett litet problem!
Berget är för brant, monstermaskinen orkar inte riktigt!
Men som sagt, viga och alerta som vi är, kastade vi oss av lasset för att skjuta på.
Nu visade det sej att att bara den ena av oss är vig och alert.
Och det är inte jag!
När jag kastade mej av tänkte jag inte på att vi satt på ett HÖGT lass med påföljd att jag ramlade på rygg i djupsnön och istället för att hjälpa till att skjuta på fick jag kasta mej över kälken för att i sista stund få tag i bakersta delen av flaket och liksom släpa bakom hela lasset en lång bit.
Å vad sjutton gör jag nu!
Annmari tittade bak och av nån underlig anledning spred sej ett stort leende över hennes ansikte samtidigt som jag försöker få högre fart på mina ben än farten på skotern för att om möjligt kunna kasta mej upp igen.
Det gick inte!
Som tur var kom det en till backe som Grizzlyn behövde hjälp att klara av och den här gången försökte jag inte ens hjälpa till, jag slängde mej upp på lasset och missade med en hårsmån att landa mitt bland alla hamburgerbröd.
Det hade i och för sej varit en mjuklandning men jag är inte helt säker på att det skulle ha uppskattats av dom som skulle steka hamburgarna dan därpå.

Efter det kraftprovet kunde vi sen bara sitta och njuta hela vägen till Tjuresape, jag undrar om vi inte hann lösa ett och annat världsproblem under resans gång.
Väl framme var det ilastning, pålastning, utlastning och inlastning som gällde.
Har ingen aning om grejorna kom på rätt plats, för när en bar in, bar nästa ut och jag undrar om det inte var samma saker vi bar fram och tillbaka.
Skit samma, bra blev det i alla fall, precis som alltid när vi flickor utför något.
Vid eldstaden brann en skön eld och vi kunde börja steka och grilla och koka och äta och elda och steka och grilla och koka, för vi fick ju inte fiska än, så enda sättet att hålla fingrarna från sjön var att sätta dom i arbete.
Steka, grilla, koka, elda....

Då var det någon som släppte bomben!
Våfflor!
Fy sjutton vad gott det skulle vara med våfflor!
- Är det någon som har ett våffeljärn man kan använda på elden?
-Jo, vi har ett i stugan, säger Ingalill
-Å vi har ett nere i Porsi, säger Conny
-Tror ni Greven är kvar i Vuollerim så vi kan be han köpa våffelmix?
-Å grädde!
-Å sylt!
-Jag ringer och frågar.
Sagt och gjort, en febril aktivitet utbröt och snart hade vi alla ingredienser och all utrustning vi behövde för detta ändamål.
Å herregud!
Vilka goda våfflor!
Tror aldrig jag har ätit godare!
Mätta och belåtna kunde vi i lugn och ro invänta morgondagens stora begivenhet: pimpeltävlingen!
Som grädde på moset fick Conny en extrabelöning för att han for ner till byn.
Han fick se ett lodjur!
Nästa gång vill jag också se ett, bara så ni vet.

Till nästa gång:

Håll våffeljärnen varma!

Gunilla