Dags för bärgning

Efter att ha påverkats av björnar, älgar, solsken och annat trevligt tog vi oss så småningom fram till Tjuresape.
Med alla yxorna fortfarande i nävarna gjorde vi oss beredda att forcera den tjocka isen på sjön.
Men döm om vår förvåning när vi plötsligt har en helt isfri sjö framför våra glittrande ögon!
Vad ska vi då göra med alla yxor?
I och för sej kan ju björnen göra en oförberedd attack på hemvägen, så dom är nog ändå bra att ha.
- Kolla! Säger Annmari
- Vad ska jag kolla?
- Men ser du inte?
- Jo, jag ser ganska bra, åtminstone när jag har glasögonen på.
- Titta på sjön!
- Jo, jag ser den.
- Men vad är det du inte ser?
- Nu får du bestämma dej, ska jag se eller ska jag inte se?
- Finn fem fel! Vad är borta?
- Nämen kolla! Har du sett? Den är ju borta!
- Suck, tänk vilken tid det tar för vissa!
Fiskmatarapparaten hade kapsejsat, det enda som syntes var en av flytdunkarna!
Jämmer och elände, hur ska vi nu göra?

Efter ett rörande enigt sjöslag, nej jag menar rådslag, kom vi fram till att vi fortsätter enligt plan A, det vill säga ut med båten för bogsering av den nu nästan obefintliga apparaten.
Å nu kom yxorna till användning minsann!
Båten var full och då menar jag full med is och en gnutta vatten i botten.
Hugga, hugga, slänga isbitar, ösa vatten, hugga lite till, kasta mer isbitar och ösa det sista vattnet.
Kontroll av bottnen på båten – vissa yxhugg var ganska okontrollerade, kan ha orsakat oönskad skada på flytetyget.
Kontrollanten godkände det digra arbetet!
Då var båten färdig för arbete.
Så även Annmari som försågs med en åra i varje hand.
Ivrigt påhejad av förre vattenfallsarbetaren Mudderberg rodde hon med kraftiga årtag mot haveriplatsen.
Väl framme konstaterade skogsmannen att katastrofen var ett faktum, apparaten var ohjälpligt förlorad.
Men för en veteran inom kallvattensarbete var ju det här som ”a piece of cake” (det är utrikiska och betyder säkert nåt bra).
Tack vare hans heroiska insatser lyckades dom tre musketörerna bärga anläggningen.
Han som med sina bara tänder lyckades gnaga lös repen som satt fast i ankaret.
Hon som rodde som en furie så att svallvågorna troligtvis inte ännu har stillat sej mot stranden.
Å hon (det vill säga jag) som kom med uppmuntrande tillrop i detta härliga gäng.
När så allt nästan var färdigt tog vi oss en matpaus – färskt älgkött, mandelpotatis, gräddsås, hembakad mjukkaka…………
Vi åt rubb å stubb, korpen hade inte en chans att få sej ett endaste litet skrovmål.
Efter kaffetåren gjorde vi klart vårt värv, upp med båten på land, leta reda på bortblåsta flytdunkar, tillvaratagande av batterier som skulle fraktas ner till byn.
Ja, ni ser!
Slit å släp, som en i gänget brukar säga.

På hemvägen stannade vi i den vackraste av skogar och konstaterade:
Tänk att just vi har fått vara ute idag, i detta underbara väder!
Tänk att just vi har fått se björnspår!
Tänk att just vi fått trava genom älgarnas älskog!
Kan det bli bättre?

Tills nästa gång:

Håll yxorna vassa!

Gunilla

Björnspår och vrakplundring

Ett ovanligt brutalt snöfall inträffade en onsdag under oktober månad.
Ett snöfall så ilsket och våldsamt att det slet ner grenar från oskyldiga lärkträd, stympade ouppmärksamma rönnar, krossade dom ännu lövklädda pilträden men framför allt bäddade in hela omgivningen i ett underbart vitt snötäcke!
Äntligen!
Så tänkte vi väl nästan alla!
Eller i alla fall vet jag att det fanns två flickor och en Greve som var helt lyriska av denna naturens underverk.

I alla fall, denna historia tar sin början lördagen (eller var det fredagen?) efter detta överflöd av nederbörd.
Uppdraget lyder: fiskfoderautomaten ska hämtas in från Tjuresape.
Så dom tre muntra musketörerna sluter upp i Porsi och gör upp planer inför dagens drabbning!
Munterberg kör fyrhjuling – JA!
Flickorna använder apostlahästarna – JA!
Automaten har frusit fast –KANSKE!
4 yxor behövs – ABSOLUT!
Snökedja på (till fyrhjulingen, inte till apostlahästarna) – JA!
Mat och dryck i överflöd – JA!
Lilla Gubben beredd – NEJ! (Han var motorkallvattenbåtsreparatör den dagen)

När allt var minutiöst kontrollerat och utrustningen på plats i transportfordonet bar det iväg på spåriga och krokiga vägar i uppförsbacke.
Vi hann även sjunga några små uppiggande sånger på vägen: Det var vi som byggde folkets järnväg. Vi hann också med: Får man ta hunden med sej in i himlen. Avslutningsvis tog vår nationalsång: När man söker stunder sorger glömma.
Å som i ett trollslag var vi framme.
Fordon skulle lastas av från släpvagnen men det behövde inte två av musketörerna bry sej om, det skötte Muskelberg om.
Så vi flickor kunde starta promenaden som så småningom skulle ta oss fram till Tjuresape.
Väl inne i skogen hamnade vi i något som egentligen är för känsligt och vulgärt att nämna.
Men eftersom jag har svårt att låta bli att informera om viktiga saker i naturen så kommer upplevelsen här.
Jag vill passa på att varna känsliga läsare som har svårt för att läsa om erotik. Ni kan hoppa över ca 3 rader, eller så håller ni för ögonen när ni läser detta!
Vi hamnade mitt i älgarnas sexnäste!
Nu var dom ju inte där och förlustade sej just när vi råkade komma inklampande, men det hade varit hålligång i skogen, det kan vi lova! Kära nån!
Ni som blundat kan öppna ögonen nu! Faran över!
I denna stund hann den motordrivna musketören upp oss, och där stod vi med blossande kinder och nedslagen blick och kände oss lite besvärade av att dryfta älgarnas kärleksliv med en viril skogsman.
Skit samma, färden fortsatte och efter en väldigt kort stund hör vi förtruppen ropa upphetsat.
Vi kunde inte riktigt urskilja orden, men vissa ord lät likt: hjälp, rädd, hem!
Nä, nu ljög jag, det var vår virile skogsman som hade snubblat över björnspår!
Nu var älgarnas kärleksliv glömt, nu var det andra saker som gällde!
Hjärtat började bulta, svetten bröt fram, knäna vek sej, för mitt vad det var så hörde jag björnen ryta våldsamt lite längre fram.
Vi kastade oss bakom Muskelbergs breda rygg för att söka skydd, slet fram yxorna till försvar och ringde samtidigt till Nordnytt och NSD, för nu kommer det att hända saker!
Precis när Lena Callne (hon jobbar väl på radion?!!) svarar tar vår skogsman ner oss på jorden igen!
Tyvärr var det inte björnen vi hörde ryta utan en helt vanlig pilsk älg som brölade och som troligtvis blivit förälskad i den röda vackra fyrhjulingen.
När benen till sist blivit så stadiga att vi kunde börja förflytta oss igen såg vi att björnen tagit precis samma väg som vi skulle använda.
Hmm…
Står han månne och väntar på oss bakom nästa backe?
Tur att fyrhjulingen tar täten och banar väg för oss rädda flickor.
Hur vi än spanade fick vi varken se björn eller älg, trots att spåren nästan ångade av fotsvett.
Efter att björnspåren vikit av från stigen vi skulle trampa tog vi oss en välförtjänt vila i det strålande solskenet.
Det var som den härligaste vårvinterdag och solen och snön gnistrade och glimmade i kapp med dom tre musketörerna som kvittrande och fnittrande bearbetade den nära björnen upplevelsen dom just fått erfara!

Fortsättning följer.

Till dess:

Låt björnarna sova!

Gunilla

Björnspår och feta öringar

Även om fiskestoppet nu har inträtt så har det faktiskt hunnit bli en hel del fisketurer innan detta tragiska datum inträffat.
Bland annat till Kalsok en härlig sensommar eller förhöstdag.
Det var lite kyligt i luften men solen värmde skönt när vi trampade iväg längs myrstranden på södra sidan av sjön.
Vi spanade ivrigt efter vacker mossa och förväntansfulla tranbär.
Mossa fanns hur mycket som helst, däremot inte många bär, fast det gör inget, vi har ett annat specialställe för sådana märkliga aktiviteter.
Hur som helst, vi agnade krokarna med feta, slemmiga Lundmaskar.
Ut med dupparna och sen vänta.
Det rördes både här och där på ytan men ingen som ville provsmaka agnet.
Efter en stund kom jag på att mitt spö återigen är trasigt, spötoppen har gått av! Igen!!!
Varför jag inte tänkte på det vid bilen innan vi började fiska tänker jag inte tala om, ni har säkert era teorier klara, eller hur?
Småpratandet?
Åldern?
Fiskeivern?
Skit samma, jag insåg i alla fall att jag måste gå tillbaka till bilen och fixa till det hela så gott det kunde gå.
Tramp, tramp, samma fina mossa som på vägen ut!
Flinka händer fixar spöet – ljug – men jag fick i alla fall i ordning grejorna och kastade mej återigen iväg längs stranden.
Samma fina mossa……
Ut med duppen igen å vad händer?
Masken hinner inte ens halvvägs ner till botten innan en glupsk käft slukar den!
- Tror jag har napp.
- Jaså, är den stor?
- Nä, det känns inte så.
Veva, veva.
- Du, den är nog rätt stor i alla fall.
- Ok, ska du ha hjälp?
- Hjälp!
- Försiktigt, låt den inte fara under nån gren!
- Hur f-n gör man för att den inte ska göra det?
- Lugnt och fint, jag har håven!
- Gulp, den är stor!
- Jo, en öring!
- Jippi, tack för hjälpen!
Så med mycket tur, genom att kasta på precis rätt ställe och med ett givande samarbete lyckades vi landa en öring på 1332 gram.
Nöjda och belåtna med denna bedrift traskar vi tillbaka till bilen.
Passerar den fina mossan.
- Skulle du inte plocka mossa?
- Jo, det skulle jag.
- Kanske du ska plocka den här fina mossan?
- Jo, det kanske jag skulle.
- Men gör det då!
- Du menar nu?
- Jaa!
- Ok.
Med vacker mossa och en glänsande öring i bagaget ger vi oss iväg hemåt genom en vacker höstskog.
Björnspåren avhandlas nästa gång.

Till nästa gång:

Håll spöna i ordning!

Gunilla

Nu har det hänt

Tragiskt kan man kalla det hela, väldigt tragiskt!
Vad tror ni nu att jag pratar om?
Vem som åkte ut i idol?
Att någon snott isen på Dövattnet?
Att Anna Anka ska satsa på en musikkarriär?
NEJ!!!
Absolut inte!
Håll i er, nu kommer det: SJÖARNA ÄR STÄNGDA FÖR FISKE FÖR I ÅR!
Å vi spenderade en av de vackraste höstdagarna i mannaminne vid Dövattnets strand och OFISKADE.
Trots den sena årstiden var det flera fiskar upp och vakade på retfullt kastavstånd.
Tur att det fanns en massa oeldade stubbar som vi kunde ta ut vår frustration på, och jag kan säga att en sån stor och härlig eld som vi hade den dagen är det länge sen vi sett.
Nåväl, vi tar allt från början.
Dagen var ljuvlig och började med en promenad från kojan på gnistrande snö.
Framme vid bäverbron kunde vi konstatera att bäckens vatten hade somnat in för i år, men vad är det som låter?
En bil efter vägen?
Det var absolut ingen bil, det var faktiskt bruset från Pulisbäcken som trot eller ej hade ett vaket parti lite uppströms.
Sen var det bron som skulle forceras, usch och fy, läskigt!
Hädanefter ska vi se till att det hänger snöskor vid bägge påfarterna till bron som skräckslagna skogspromenerare kan använda för säker broöverfart.
Nåväl vi kom över efter sedvanlig Åsa-Nisse eller Charlie Chaplinimitation, en går med fötterna utåt och den andra infött!
Vet inte om någon av tidigare nämnda herrar går infött?
När vi trippade fram högt uppe på åsen och blickade ner mot Dövattnets helt spegelblanka yta kom den där sköna känslan smygande som bara kan upplevas på vissa platser och vid vissa tillfällen, vad den kan heta vet jag inte men den värmer inombords, det kan jag säga!
- Men vars är isen?
- Är du säker att den inte är högst upp på vattenytan?
- Nä, inte säker kanske, men nog ser det väl ut att vara öppet vatten!
- Skit också, jag har glömt fiskegrejorna i bilen som är i Vuollerim!
- Jaha?
- Vadå jaha!?
- Har du glömt vad som inträffade den femtonde oktober, för två dagar sedan?
- ?
- Tänk?
- Tänk å tänk, det är väl inte så lätt!
- Nä, det är sant!
- Visst sjutton, elände och drivis, sandstorm och magknip, det är ju stopp i fiskeriet!
- Precis, sluta surra om det där, leta stubbar i stället!
Å stubbar hittade vi, murkna stubbar, tjärvedsstubbar, små stubbar och feta stubbar.
Nu finns det ju faktiskt ett stort antal oeldade, okapade och okluvna vedpinnar liggande runt eldstaden, men kruxet är: vi flickor kan inte hantera en motorsåg.
Motorsågar är läskiga, opålitliga, vasstandade och högljudda varelser.
Å eftersom flera i den del av besättningen som vet hur man handhar en sådan tingest har smärtor här och där måste vi flickor försöka övervinna skräcken för detta väldigt användbara instrument.
Så om det finns någon därute med ett stort tålamod som skulle kunna hålla en kurs för rädda flickor i motorsågsanvändning…….
Skit samma, eld får vi alltid upp och än så länge växer det många fina stubbar längs Dövattnets strand.

Tills nästa gång:

Håll kedjorna vassa!

Gunilla