Den utlovade fortsättningen

Ska försöka rannsaka minnet från den adliga fisketuren med Greven.
Måste slita bort plåstret från pekfingret först, det var sjutton vad svårt det var att skriva med det på.
Plåstret beror inte på grevfisket utan på att jag skulle öppna en färgburk med ett stämjärn (ja, jag vet vad ni undrar, varför använde hon ett stämjärn? Vet jag inte själv, men det råkade väl ligga där precis när jag var i nöd efter ett verktyg) och stämjärnet slant och borrade sej in i mitt finger.
Nu är det borta.
Inte fingret, utan plåstret.

Jag tror jag slutade förra avsnittet efter den delikata maten.
Efter det fortsatte Linn och Annmari sitt trollingfiske från båten och jag tog en prommenad runt sjön. För jag hade hört talas om en annan sjö precis i väständan (visst låter det kunningt) av sjön, kan i och för sej varit i något annat väderstreck beroende på var man befinner sej.
Båten angjorde myrkanten och vi begav oss alla tre iväg genom den vilda skogen. Efter tre kilometer, ja eller hundrafemtio meter, såg vi sjön!
Lika vacker som dom andra grevsjöarna.
På grund av spöbrist fick lilla flickungen fiska medan jag satte mej att vila på en mossig stubbe.
Alldeles vid sidan av denna stubbe ligger en gammal murken torrfura och denna fura har varit ordentligt ansatt av skadedjur, stora skadedjur!
Tror nämligen att nalle har varit och letat godsaker där.
Nåväl ingen fisk och vi travar tillbaka, fiskelaget intar båten och jag fortsätter promenaden runt sjön. Å jag kan konstatera att nalle varit ganska aktiv även här, stubbar och murkna träd har kastats omkring i en salig röra. Kanske han till och med varit lite vrång?
Mer fiske och sen var vi hungriga igen! Nu bjöds det på ljuvligt god fisk, dock inte blåblodig då detta stora vattedjur fångats i en annan sjö. Ej ägd av Greven.
Kan ha tappat någon detalj av utflykten eftersom tidens gång har rensat lite i hjänans hårddisk.

Nöjda och belåtna beger vi oss hemåt, först till grevens residens, åkandes i fiskechefens bil för att hämta lilla flickungens bil och sedan hem för en skön vila framför tvn.
Trodde jag, ungen var ju inte trött, hon ville spela kort!
Kallas inte det illa förfarande av förälder? Föräldern som så gärna vill slappna av till tevens brus under en skön yllefilt.
Nåja jag klådde henne i fyra raka matcher!
Det kan hända att jag nu mindes lite fel på grund av tidens gång, men jag är nästan säker...

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ett tecken!

-Gör dej klar, om fem minuter kommer en bil och hämtar dej!
-Vars ska vi, vad ska jag ha på mej? En sexig kortkort kjol och pumps (har jag inte)? En romantisk volangklänning med snörsandaler (har jag inte)? En strikt dräkt med nätta kängor (har jag inte)?
-Ja men skogskläderna så klart!
-Jaha, såna har jag!
Efter att ha väntat en kvart på dom där fem minuterna kom en bil med rätt färg för att hämta mej.
-Ska du ha med så där mycket grejor? Vi ska ju bara iväg på en snabbtur!
-Ja, fiskegrejor och regnkläder och regnstövlar kan man väl inte fara utan när man ska upp i sjöarna!
-Då måste ju jag hem och hämta mina grejor, behöver man stövlar?
-?!! (Suck, vi ska ju fiska, fiskar är oftast i vattnet, och vid vattnet där fiskarna är kan det vara blött.)
- Jag äger inga stövlar, jag tar kängor.
Äntligen kommer vi iväg mot nya utmaningar i fiskens tecken.
-Den här vägen har jag aldrig åkt -... - på sommaren, är det så här det ser ut! Nu känner jag igen mej, här har jag ju varit.
-Kolla här är Nietsakträsket! Här brukar vi se ormar.
Efter att ha varit till Långträskkojan för att se till att det inte ryker in från kaminen beger vi oss till jaktkojan för lite kaffe och Annmaris nybakade bullar, tänk så gott med bullar!

Det blir inte fiske än på ett tag för nu ska vi till Kalsok för att kolla att foderautomaten fungerar och att fiskarna växer sej feta och granna inför pimpeltävlingen till våren.
Fiskechefen beordrar fullständig tystnad när vi går ner mot sjön för fiskarna i detta vatten är lite tillbakadragna och rädda för främmande bespisningspersonal. Det går jättebra, åtminstone en kort stund, sen kan vi ha glömt vad han sa och började kanske samtala lite försiktigt som vi ibland gör.
Väl i båten greppar vår vän chauffören årorna och börjar ro så att det stilla vattnet klyvs i ett rasande tempo.
DÅ får jag se tecknet!
Då får jag se att fiskar inte alltid bara är i vattnet eller ens riktigt nära vattnet!
Då får jag se att fiskar kan klättra i träd!
För där vid stranden ser jag klart och tydligt hur en liten livad laxöringsunge helt hämningslöst kastar sej ner från ett träd. Ja, eller träd och träd, det var en torrfura vid strandkanten. Eller torrfura vet jag inte men en torr pinne var det. Å från den hoppar den alltså.
Nu var det ju oturligtvis bara jag som såg det men det kan väl ändå inte vara någon som tvivlar på min trovärdighet?!!
Nåväl, automaten fungerade till belåtenhet både för fiskar och fiskechef så vi kan lugnt återvända till stranden i samma rasande fart.

Så blir det då dags för fiske!
Här kan vi komma med ett litet tips från en mindre känd och mindre vild marksmänniska: Kolla att spötoppen passar till resten av spöet, INNAN ni far hemifrån!
Medan chauffören och fiskechefen drar iväg till tätorten för att söka finna de delar till spöet som fattades började jag och Annmari att tömma Kojsjön.
Idag har jag ju mitt nya spö, spöet som jag fick i present av min lilla flickunge. Det som hon med hjälp av min stora pojkunge köpt i kyrkostaden Jokkmokk. Spännande, kommer spötoppen att vina i luften och skicka ut spinnaren låååååååångt ut på sjöns stilla yta?
Jodå, ganska långt i alla fall, allt beror tydligen inte på utrustningen, föraren har visst också ett visst ansvar över hur saker ska fungera.
Inget napp och nu kommer herrarna tillbaka med ett komplett spö denna gång!
Å vad händer då? Han får fisk! Hur gick det till?
Till råga på allt blev vi flickor lite hungriga, eftersom vi varit ute längre än beräknat.
Då, som en hägring, kommer allas vår Roffe, sladdandes med sin Mersa runt husknuten på Byhåla och med bilen full av mat!
Han rent av räddade våra liv när han matade oss med hamburgare och korv!
Några fler fiskar blev det inte.

Väl hemma somnade jag nästan genast, mätt i magen och full av beundran över vilka vänner vi har.
På natten vaknade jag av att jag hade så konstigt ont i ryggen mellan skulderbladen, men lyckades till slut somna om.
När jag morgonen efter skulle klä på mej förstod jag genast vad tecknet med den klättrande fisken betydde: det hade börjat växa ut en ryggfena mellan skulderbladen!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Semester

Sen fyra minuter tillbaka har jag nu semester!
Hur ska det gå?
Ingen klocka som talar om vad jag ska göra, ingen bibbla som ropar efter mej och framför allt inga kafferaster!

Huvva!

Men nu kanske det finns tid till mer fiske och kanske också till att skriva klart om äventyret i grevens sjöar.

Men först ska grässtråna tuggas av, plywooden målas, golvet skottas av men framför allt, nu ska trekrokarna vässas!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Adligt fiske

Stärkt av tidigare framgång drar vi nu iväg mot nya vilda fiskemål.
Idag ska vi få fiska i adliga vatten, Greven har nämligen bjudit in oss att fiska i några(!) av grevskapets sjöar.
Vilken ynnest!
Men nu infinner sej ett problem. Å problem är till för att lösas eller hur?
Jag har ingen bil, den har stora pojk-ungen lånat till Luleå!
Min fina bil som har varit på skönhetssalong!
Vissa nedlåter sej till att tvätta å rubba å polera å skrubba å polisha å fernissa å vaxa bilen men det gör inte jag.
Jag lämnar in den på salong och låter byta ut plåten undan för undan. Å nu har hon varit på två behandlingar och är så fin så.
Det är bara två dörrar kvar att piffa till, men det väntar jag med till nästa vår.
Kan ha blivit ett nytt mode då!

Hur som helst, nu är det ju tur att den lilla flick-ungen är hemma och har en skinande svart bil som står till förfogande.
Dock måste chaufför följa med, så hon får den äran att tillbringa en kväll med Slunkagruppen.
Denna bil kan emellertid inte köras på gropiga, knöliga vägar, så i bästa James Bond-stil byter vi fordon i flygande fläng när vi kommit till grevens residens.
Nu får vi åka med självaste fiskechefen!

Väl framme tror vår chaufför att hans fordon är gjord för att köra på skogsstigar, varvid vi flickor skyndsamt hoppar ur och går sista biten.

Vilket paradis, två sjöar alldeles intill varandra med en liten kanal emellan där det simmar små duniga sjöfågelungar. Byggnaderna hade vi däremot inte tillgång till eftersom grevens far inte betrott Greven med en nyckel, men vad gör väl det när vädret visar sej från sin bästa sida.

Genast flyger spinnare och drag ut på sjöns blanka yta och grevens mellanbarn börjar omedelbart dra fisk.
Själv "råkar" jag fastna på botten, d.v.s. ett klassiskt bottennapp, men det är ingen fara
för det finns så klart en båt på denna eminenta plats.
I och med att båten kom fram kan vi nu ro drag. Linn får sitta vid årorna och själv släpar jag dragen efter oss. Inget hände förutom att spindelarmarna blev trötta så jag fick ta över årorna. Ett farligt trixande för att byta plats i båten men det lyckades. Nu ror jag och hon släpar och vad sker? HON får en fisk å hon får två fiskar!!!
Då kommer sviterna efter storfisket i Dövattnet, spöet går av! Bara längst ut i toppen så det är ingen fara för fisket men vi måste i land och fixa till det hela i alla fall. Väl i land har det kokats kaffe som smakar härligt.
Nu är det Annmari och Linn som får stå för fisket, å som dom gör det, fisk på fisk dras upp och alla adligt blåblodiga.

Nu beordrar fiskechefen STOPP i fisket, vi ska äta!
Vi blandar friskt av alla kök, falukorv från det Vuollerimska köket, suovas från det samiska köket och naturligtvis filé från grevköket.
Å så gott!

Fortsättning på detta äventyr följer så småningom, men först ett litet väl menat tips från en känd vildmarksmänniska: Ska ni fiska med kastspö, kolla att veven sitter på rullen innan ni kastar ut!

Håll dragen blöta!

Gunilla

Hämnden är ljuv

Fredag eftermiddag och kastspöet börjar kasta sej av och an på bron.
Dags att ge sej av för att ta en gruvlig hämnd på storrödingen i Dövattnet.

Efter att ha haft materialvård i fiskeväskan, eller jag var inte I fiskeväskan och hade materialvård utan slet ut allt därifrån för att göra en välbehövlig sortering och ett grundligt underhåll, höll jag på att glömma allt hemma!
Nåväl, gamla drag med rostiga och trasiga krokar kastades, linor som trasslade in sej i allt som gick att trassla in sej i åkte samma väg.
Å kniven som Annmari lite fint antydde var en aning rostig, den fick sej en omgång.
Så nu syns det ett knivblad mellan rostblommorna och även om jag inte är en fena(!) på att vässa knivar är den ett helt under av fiskrensarkniv just nu.
På tal om utrustning, har jag ett väl menat tips från en kunning och rutinerad vildmarksmänninska: kontrollera stövlarna hemma, det är synnerligen obehagligt och opraktiskt att vandra fram längs sjöstränderna med två! vänsterstövlar!!!

Med allt på plats i bilen, även en dunk myggmedel, bär det av upp mot idyllernas idyll - Porsisjöarna.
Strax innan parkeringen till Dövattnet passerar jag två fiskare med en stor hund. Aj då, tänk om dom hinner före mej med att hämnas på storingen.
Nåväl, till slut är hela Slunkagänget på väg till sjön.
Väl framme ser vi att det ryker i eldstaden vid bakvalen och det är ju perfekt för då kan vi få oss kaffe på direkten för att stärka oss inför stundande fiskekrig.
Men, när vi närmar oss förstår vi att det måste finnas stor fisk här för dom har en STOR vakthund utplacerad vid sjöstranden.
STOR, svart och väldig.
Fast nu råkar det ju vara en hund med stort hjärta och ett väldigt vänligt sinne som vi har träffat förut så vi blev inte rädda. Men visst lät det ganska spännande ett tag, eller i alla fall lite upphetsande?
Så nästa uppdrag blev att klia och fjolla lite. Med HUNDEN alltså.

Å nu fiske!
Kasta, kasta, kasta....
Inget napp...
-Kolla flötet sjönk, ropar fiskechefen. -Vilket skitflöte, nu måste jag ju köpa ett nytt!
Kasta, kasta, kasta...
Inget napp...
-Nu provar vi andra stranden, säjer Annmari.
Sagt och gjort, vi travar iväg, slåss lite med myggen som inte var så hemskt farliga just den här kvällen.
- Jag stannar här och provar, säger jag.
Kasta, kasta, kasta... och var det inte en skugga där, i det klara fina vattnet?
Jo, se på sjutton, å vilken baddare, jag blev alldeles stum!
Närmare och närmare kom den, luktade och puffade i draget.
Ännu närmare kom den och nu slickade den lite på kroken.
Å precis när jag ska ropa Annmari-i, då hugger den, en meter från stranden!
Vilken tokig fisk!
Nu gäller det, hur ska jag få upp den, jag har ju ingen håv!
Jag riktigt känner hur den börjar gnaga av linan å då rann adrenalinet till, jag slängde upp fisken på land med en duns som måste ha visat 3,2 på Richterskalan.
En regnbåge, stor och grann, hurra, hurra! Även om det inte var storrödingen jag fick så känns det hemskt bra.
Hann förresten inte med det obligatoriska fångslätet - åhåhåhåhå - allt gick så fort.
Nu gäller det bara att rädda den längre upp på land för den ligger farligt nära vattnet, så jag kastar mej över den och lyckas efter en stunds brottning säkra den långt upp på backen.

Nöjd med hämnden vandrar jag tillbaka till bilen eftersom jag inte kan stanna i Slunkagängets trygga famn denna sena kvällstimme.

Till nästa gång:
Håll dragen blöta!

Gunilla

Årstidsmiss

Just nu i detta brinnande ögonblick känns det inte som sommar. Det känns som om hösten har tagit ett vikariat för sommaren. Sommaren som tydligen inte har tid att vara hos oss annat än en dag varannan vecka eller så.
Så på fiskefronten är det väl bara att börja inrikta sej på att fiska surströmming.
Herregud va gott!
Då gör det inget att sommaren har gett sjutton i att välsigna oss med sin närvaro, för tänk vad härligt med mandelpotatis, lök, tunnbröd, creme fraiche å några doftande, glänsande och möra strömmingar!

Men nu är det ju egentligen inte dags ännu även om det känns så precis idag.
Istället kan man fundera om det skulle gå att ställa sej på gräsmattan och prova sina nya drag där?
För nu är det nog inte långt bort att det börjar vaka mellan grässtråna.
Om inte annat så klättrar då daggmasken garanterat med glädje upp på Vibraxen om den fick chansen.
Dom stackars slemmiga och illaluktande varelserna är ju så dåliga på att simma.
Å andra sidan kanske det inte är så konstigt, för det kan ju inte vara lätt när man inte vet vad som är bak och fram på sej själv.
Tänk själv när ena änden vill söderut och den andra västerut, hur löser man det?
Jo man kravlar sej upp på asfalten och försöker få lift med första bästa trast.
Vilket inte alltid slutar så väl. I alla fall inte för masken.

Nej nu får det vara nog svamlat, det var ju fiske det skulle handla om och något sådant har inte varit aktuellt nu på några dagar.
Men jag tar snart nya friska tag och hämnas på storrödingen i Dövattnet.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Regnbågsfest

Nu är det måndag igen, en ny härlig arbetsvecka i strålande solsken. Lagomt pustigt så att alla våra vänner myggen har svårt att klösa sej fast och gnaga i vårat solbleka skinn.

Kulturkraft är förbi utan att det uppstått några större problem.
Kåtorna är nermonterade under uppsikt av de fiskar som inte blivit uppdragna från Kyrktjärn vid deras fisketävling. Rejäla plask syntes å genast vaknade fikselusten igen.

På lördagkväll efter att ha varit och sett flickor och pojkar eller kanske lite gubbar spela fotboll bar det iväg på en behövlig fisketur till Pello tvåan. Annmari var på plats när jag kom och hade haft både napp och sett en och annan baddare men inte fått upp någon.
Nu skulle jag prova min nya rulle, den med en härligt gulgrönskimrande lina.
Länge sen jag fiskade med en haspelrulle, så det kan gå precis hur som helst, det här blir spännande.
Efter några trevande kast invid bakvalen började jag gå runt sjön för att få en riktig baddare på kroken.
Nu blev det ju inte riktigt så för just som jag snubblat över några hjortronblommor hörde jag -åhåhåhåhåhå.
Det är det allmänt kända lätet när man har fisk på kroken. Eftersom jag märkte att det inte var jag som lät förstod jag genast att Annmari hade något spännade på gång.
-Håven ropade hon, håven skynda dej hit med håven!
Typiskt när jag precis hade kastat ut, nu gällde det att veva snabbt som attan, för nu var det storfisk på gång.
Men innan jag hade fått kroken halvvägs till land hade hon fixat allt själv och där i mossan låg en STOR grann regnbåge, fet som en julgris och vackert skimrande i regnbågens alla färger.
Härligt!

Vi fortsatte fiska efter att ha firat fångsten med kaffe och tårta.
Efter ett tag hörde vi att det var folk i antågande och med myggen inandes runt huvudet kom Greven med sina grevbarn för att dryga ut kosthållningen med fisk från Pellosjöarna.
För barnen nöjde sej inte med att bara fiska i tvåan, dom skulle tömma ettan också.
Ingen mer fisk landades av oss flickor och vi begav oss hemåt, nöjda och belåtna båda två.
Annmari för att hon fick en sån grann fisk och jag för att jag blev bjuden att avnjuta den dagen efter.

Väl hemma i tätorten Vuollerim hade dansen startat på Bjärkaudden med jättebra musik och det började spritta lite i benen.
Men efter att ha kommit in i värmen och hamnat under filten i soffan försvann all lust att svänga dom lurviga apostlahästarna.

Nu är det bara att ladda för nästa fisketur där jag ska prova mina nya drag som jag har fått.

Håll dragen blöta!

Gunilla

Ny titel

Ja se på sjutton, har jag inte fått mej en ny titel! Många titlar har jag haft under årens lopp, en del ganska trevliga, liknande: storfiskare, lilla vännen, pastakokare, duktig idiot och liknande. Sen så finns de ju de mindre angenäma; ärthjärna, virrhöna eller skräntärna....
Men nu!
Nu är jag fiskebloggare!
Har ni hört på maken, visst låter det ganska respektingivande?
Fiskebloggare!

Meningen är ju att jag ska skriva om fiske, ganska logiskt enligt titeln.
Men eftersom jag äntligen börjar veta lite hur jag funkar är jag rädd att det kommer att handla om mycket mer än fiske.

Fisket ligger lite lågt just nu för gräsmattor ska klippas när regnet gör sina korta uppehåll, blommorna ska uppfostras och uterummet ska fixas.
Det sistnämnda kan jag inte påstå att jag behöver engagera mej särskilt mycket i eftersom min pappa och till viss del Johan fixar det.
Jo, jag vet: bortskämd!
Nu pratar vi inte mer om det!

Förhoppningsvis ska väl någon sjö tömmas nu efter kulturkraftsveckan.
Vet inte vilken, har försökt i flera hittills men dom rackarna har fått mer av mej än jag av dom!
Monstrena i Dövattnet har snott både drag, tafsar och spinnare.
För klena grejor, fiskegrejor alltså!
Jag ska uppgradera mej så småningom, har faktiskt fått ärva en fin rulle av pojken min, Johan.
Den ska testas så snart tillfälle ges och då får storrödingen se upp för då blir jag farlig!

Nu är det nog bäst jag slutar för den här gången och börjar dra upp riktlinjerna för kommande fiske.

Håll dragen blöta!

Gunilla