Tvära kast och vita linor

Efter att i flera år trampat runt omkring dessa ljuvliga sjöar i dom vida Porsiskogarna med ett kastspö med avbruten topp var det så dags att göra ett så kallat inköp.
Å när jag här för leden blev vuxen (i siffror, inte i bokstäver) fick jag ett presentkort i en för jakt och fiske avsedd affär.
I grannstaden Boden!
Jahapp, hur tar man sej dit?
Naturligtvis i bil, det fattar ju till och med jag, men nu menar jag - hur gör man för att ta sej tid att styra kosan söderut?
Tiden verkar ju bara räcka till att fara upp i Porsifjällen!
-Middag uppe i Sigurds, kommer du?
-Pannkaka i Pajkajaur, kommer du?
-Hamburgarna är klar om en halvtimme, kommer du?
Såna frågor har haglat över stackars mej hela den här sommaren!
Då fattar ni väl att jag inte hinner fara åt något annat håll!
Sen måste jag ju jobba också!
Jag måste ju hålla landet på fötter när alla andra ska fjolla och ha semester!

Nåväl, en vacker fredag i augusti bestämmer vi att middagen ska intas på ett för hamburgare avsett ställe i södra Sverige.
Det vill säga på Max i Boden.
Men innan den mättande aktiviteten ska butiken för jakt och fiske besökas.
En trevlig butik som var lätt att hitta, även för oss från Vuollerimbygden.
En trevlig personal, som genast insåg att här kommer en som behöver HJÄLP!
-Vad tänkte du dej för sorts spö?
-En som man får fisk på.
-!
-Men ska det vara ett litet lätt spö, eller?
-Gärna ett rött, jag tycker om röda spön.
-!
-Ska du ha en rulle med kullager, eller?
-Jag skulle hellre vilja ha en med lina, om det går bra.
-!!!
Efter att ha orsakat personalen ett okänt antal gråa hår, lämnar vi så affären med ett trevligt kastspö, med tillhörande rulle och lina.
Ett blått spö!
Det blev inte riktigt helt efter mina planer!

Färden mot byn gick väldigt sakta, eftersom jag längtade så efter att få göra premiärkastet med mitt blåa spö i någon av dom fiskstinna sjöarna i paradiset uppe på berget.

Nästa gång ska ni få veta hur det gick på premiärturen med mitt blåa spö.

Till dess:

Håll kullagren rullande!

Gunilla

Oj, oj, oj!

Nu har fiskechefen tagit i på skarpen!
Om det inte kommer ett blogginlägg snart kommer han inte att bjuda på vare sej surströmming eller kräftor!
Jag som älskar både det ena och det andra!

Hur som helst, fisket har precis som sommarvädret, varit helt underbart!
Ur sjöar som av vissa (det vill säga jag) har kallats nästintill omöjliga, har det dragits upp allsköns läckerheter.
Bland mycket annat har det landats gigantiska regnbågar och vrålfeta öringar!
Jag kan på den punkten svära mej fri från all bedrift.
Däremot har avkommorna börjat visa var skåpet ska stå, eller rättare sagt var fisken ska dras.
Självförtroendet dalar sakta men säkert i kapp med varje fisk UNGARNA drar upp.

Men jag ska visa dom till vintern!
När dom tycker att det är för kallt och inte vågar ut!
När dom sitter hemma i mörkret och eldar i sina kaminer!
När dom krupit under filten och tittar på bilder från fisket i somras!
Då ska mamma visa hur man gör!
Hur hon rusar fram genom skogen på sina välvallade skidor med pimpelspö och isborr på ryggen!
Hur hon i rasande fart perforerar isarna och kastar ner pirken med den vällagrade masken på kroken!
När hon i ett galet tempo drar upp röding på röding på röding!!!
Då ska dom få se!

Nu känner jag att jag blev lite för ivrig.
Kan jag ha tagit i lite för mycket?
Har jag ställt för höga krav på mej själv?
Har jag rent av tagit mej vatten över huvudet?
Hur sjutton ska jag ta mej ur det här?

Å andra sidan vet dom inte om att jag har börjat blogga igen, så om ingen säger nåt, om vi så att säga LÄGGER LOCKET PÅ, kommer dom aldrig att få veta det här!

Kul att träffas igen och till nästa gång:

Håll maskarna kalla!

Gunilla