Fiskplantering och tvångsmiddag

Varför heter det att man ska plantera fisk?
Det är ju inte direkt som när man planterar blommor eller
små buskar och dylikt!
Låter nästan som om man skulle kunna stoppa ner dom med
huvudet först i potatislandet å vänta på resultat efter okänt antal månvarv!
Nu kom en idé rusande in i mitt huvud!
Nästa gång, det vill säga till våren, när vi ska ”plantera”
fisk då ska jag baske mej stoppa en par stycken i jackfickorna och nogsamt
stoppa ner dom tillsammans med potatisarna för att efter okänt antal månvarv
kunna skörd FISH AND CHIPS!
Herregud!
Här finns det brainpower minsann!

Nåväl det var ju inte det här det skulle handla om utan
fisk”plantering”.
En skön lördags, eller var det fredagsmorgon samlades
föreningen Fiskens vänner vid
stranden i Avaudden för att bevista den årliga fiskeförflyttningen.
När makorna och Conny anlände till älvkanten var redan Lars,
Johnny och Fiskechefen i full gång med att i rasande fart med motorbåten köra
ystra fiskar från kassodlingen i älven till fisktanken på racer-truckens flak.
Dimman låg förföriskt över älven och stundtals såg det ut
som om dessa fagra Porsimän mer eller mindre kunde gå på vatten!
När dom senare kom in mot stranden såg vi genast vad fel vi
hade haft, både vad gällde vattenpromenad och fagerhet!
Men all fisk kom i alla fall helskinnade in i tanken och
färden upp mot Porsifjällen började.
Man nästan kunde ana hur lyckliga dom små liven var när dom
tänkte på friheten som väntade!

Framme vid parkeringen till Dövattnet var det dags för ännu
en omlastning, denna gång till ett fyrhjulingsfordon.
Allas vår (be)händige Conny skulle få äran att köra bestarna
den sista etappen, kunde det bli bättre?
Med dubbla fiskfyllda tankar på vagnen drog han iväg med en
rasande fart efter stigen.
Nåväl inte så fort att våra vänner i baljan skulle bli
åksjuk, men ändå så pass fort att flickorna och Lars fick ta det raska steget
före det andra.
Början går jättebra men sen kommer vi till första backen,
där man enligt obekräftade uppgifter måste ha diff på fyrhjulingen.
Hur ser en diff ut?!
Hur som helst måste vår chaufför ha haft diff, för vagnen
formligen flöt fram uppför backen.
På tal om flyt, nu kommer vi till bron över Pulisbäcken,
bron som jag knappt vågar gå, masa eller krypa över.
Å den ska våra fiskar passera!
Går riktigt bra, Lars och Annmari får styra upp körningen
lite, genom att jämna vägen för hjulingen. Dom avverkar halva skogsbeståndet
runt bäcken och kastar in stockarna under fyrhjulingshjulen och som ingenting
kommer allas vår Conny över.
På grund av bloggarens förträffligt klena och ömtåliga rygg
står hon bara bredvid och tittar på.
Men som hon tittar! Fantastiskt!
Efter detta stordåd kommer vi så fram till Dövattnet.
Vilken ljuvlig syn!
Å nu ska fiskarna ner i vattnet.
Lars bär försiktigt de små liven ner till sjökanten och lägger
varsamt ner dom i det kalla vattnet.
Somliga fiskar skuttar och hoppar och ser överlyckliga ut
medan andra klamrar sej fast vid Lars byxben, så pass att han försiktigt får ta
lös och klappa dom uppmuntrande i rumpan för att få dom att ta sitt första
Dövattensimtag.
Jag blev nästan tårögd!
Så fint var det!
Eller om jag hade fått en grankvist i ögat, minns inte
riktigt!

Nu kommer belöningen för allt slit: vi ska till Ingalill och
Johnnys stuga och laga mat.
Jag kan lova att den smakade fantastiskt bra, rent ljuvligt!
När krävan var fylld började flickorna gå hem och maken
körde den pampiga fisktransporten.
Nästan framme vid Suomi-linjen kom ett trevligt samtal på min
telefonapparat.
Det var lilla flickungen som tvingade oss tillbaka till
kojan för att hon och Smulan skulle komma upp och laga middag till oss på
kvällskvisten!
Fort var det gjort när vi snodde på regnstövlarna och
började traska tillbaka samma väg som vi nyss kommit.
En trevlig avslutning på en ljuvlig dag i Porsifjällen!

Till nästa gång:
Håll fiskarna glada!

Gunilla

Stigmålning och ofisketid

När nu den katastrofala tiden för ofiske inträtt har två
vilsna flickor fått börja ägna sej åt andra sysslor!
Putsa fönster, städa garderober, mangla lakan och dylikt har
vi definitivt INTE gjort.
Däremot har vi fått fortsätta vår andra favoritsyssla –
stigmålning!
Det är skitkul!
Det är så skitkul att vi nu fått målningsrestriktioner!

-Du kan inte måla på den där tallen, fattar du väl!

-Jo, det kan jag visst! Kolla!

- Herregud! säger Fiskechefen.

-Jag kan måla på den här också, eller hur Annmari?

-Jo, det kan du!

-Men folk hittar ju inte om ni ska måla på varenda tall
i skogen å vad ska ålderman säga när en 4 liters-hink tog slut efter en
kilometer? Säger Fiskechefen, nu högröd i ansiktet. Måste vara av den snabba
språngmaschen vi nyss gjort från Långträsk!

-Jag är säker på att han säger bra jobbat flickor! Eller?

Efter såna diskussioner blir vi alltid av med penseln!
Då använder vi snitselband istället!

När vi inte snitslar eller målar, då plockar vi stubbar och
släpar till eldstäderna. Stubbar som alltid måste proveldas först för att
kontrollera att dom fungerar.
För det mesta gör dom det och då kan vi både laga oss någon
delikat måltid eller koka ett utsökt kaffe.
Då uppstår alltid ett litet problem!
Dom tar ju slut på en gång!
Så nu har vi fått eldningsförbud också!
Hur många förbud kan han ge oss?
Fiskförbud!
Målningsförbud!
Eldningsförbud!

Ett tag tidigare i höstas hade vi svampmani!
Det formligen kryllade av Nils-Johan i storskogen, för att
inte tala om alla Karl-Johan som växte där också.
Vi plockade och plockade!
Annmari bar och bar och mitt vad det var så säger HON: nu är
det färdigplockat, armarna går ju av!

-Men där är en jättefin, kolla!

-Titta inte dit, ta av dej glasögonen eller nåt för jag
bär inte en enda Sven-Johan till!

-Men…

-Inga men, bara så du vet, å förresten tycker du ju inte om Hans-Johan!

-Gör jag väl visst, blir bara lite förvirrad av honom!




Mitt i allt elände ser vi ett ljus i mörkret!
Snart kommer snön!
Snart kan vi glida fram på våra välpreparerade skidor på
våra välpreparerade skoterspår och bara njuta!
Å en sak är säker: han kan inte ge oss skidåkarförbud!
Han har inte en sån licens!


Till nästa gång:
Håll stigarna trampade!

Tvära kast och vita linor

Efter att i flera år trampat runt omkring dessa ljuvliga sjöar i dom vida Porsiskogarna med ett kastspö med avbruten topp var det så dags att göra ett så kallat inköp.
Å när jag här för leden blev vuxen (i siffror, inte i bokstäver) fick jag ett presentkort i en för jakt och fiske avsedd affär.
I grannstaden Boden!
Jahapp, hur tar man sej dit?
Naturligtvis i bil, det fattar ju till och med jag, men nu menar jag - hur gör man för att ta sej tid att styra kosan söderut?
Tiden verkar ju bara räcka till att fara upp i Porsifjällen!
-Middag uppe i Sigurds, kommer du?
-Pannkaka i Pajkajaur, kommer du?
-Hamburgarna är klar om en halvtimme, kommer du?
Såna frågor har haglat över stackars mej hela den här sommaren!
Då fattar ni väl att jag inte hinner fara åt något annat håll!
Sen måste jag ju jobba också!
Jag måste ju hålla landet på fötter när alla andra ska fjolla och ha semester!

Nåväl, en vacker fredag i augusti bestämmer vi att middagen ska intas på ett för hamburgare avsett ställe i södra Sverige.
Det vill säga på Max i Boden.
Men innan den mättande aktiviteten ska butiken för jakt och fiske besökas.
En trevlig butik som var lätt att hitta, även för oss från Vuollerimbygden.
En trevlig personal, som genast insåg att här kommer en som behöver HJÄLP!
-Vad tänkte du dej för sorts spö?
-En som man får fisk på.
-!
-Men ska det vara ett litet lätt spö, eller?
-Gärna ett rött, jag tycker om röda spön.
-!
-Ska du ha en rulle med kullager, eller?
-Jag skulle hellre vilja ha en med lina, om det går bra.
-!!!
Efter att ha orsakat personalen ett okänt antal gråa hår, lämnar vi så affären med ett trevligt kastspö, med tillhörande rulle och lina.
Ett blått spö!
Det blev inte riktigt helt efter mina planer!

Färden mot byn gick väldigt sakta, eftersom jag längtade så efter att få göra premiärkastet med mitt blåa spö i någon av dom fiskstinna sjöarna i paradiset uppe på berget.

Nästa gång ska ni få veta hur det gick på premiärturen med mitt blåa spö.

Till dess:

Håll kullagren rullande!

Gunilla

Oj, oj, oj!

Nu har fiskechefen tagit i på skarpen!
Om det inte kommer ett blogginlägg snart kommer han inte att bjuda på vare sej surströmming eller kräftor!
Jag som älskar både det ena och det andra!

Hur som helst, fisket har precis som sommarvädret, varit helt underbart!
Ur sjöar som av vissa (det vill säga jag) har kallats nästintill omöjliga, har det dragits upp allsköns läckerheter.
Bland mycket annat har det landats gigantiska regnbågar och vrålfeta öringar!
Jag kan på den punkten svära mej fri från all bedrift.
Däremot har avkommorna börjat visa var skåpet ska stå, eller rättare sagt var fisken ska dras.
Självförtroendet dalar sakta men säkert i kapp med varje fisk UNGARNA drar upp.

Men jag ska visa dom till vintern!
När dom tycker att det är för kallt och inte vågar ut!
När dom sitter hemma i mörkret och eldar i sina kaminer!
När dom krupit under filten och tittar på bilder från fisket i somras!
Då ska mamma visa hur man gör!
Hur hon rusar fram genom skogen på sina välvallade skidor med pimpelspö och isborr på ryggen!
Hur hon i rasande fart perforerar isarna och kastar ner pirken med den vällagrade masken på kroken!
När hon i ett galet tempo drar upp röding på röding på röding!!!
Då ska dom få se!

Nu känner jag att jag blev lite för ivrig.
Kan jag ha tagit i lite för mycket?
Har jag ställt för höga krav på mej själv?
Har jag rent av tagit mej vatten över huvudet?
Hur sjutton ska jag ta mej ur det här?

Å andra sidan vet dom inte om att jag har börjat blogga igen, så om ingen säger nåt, om vi så att säga LÄGGER LOCKET PÅ, kommer dom aldrig att få veta det här!

Kul att träffas igen och till nästa gång:

Håll maskarna kalla!

Gunilla

Tillfälligt avbrott

Jag ber så mycket om ursäkt till alla trogna och eventuellt otrogna läsare av den här fiskefunderingsbloggen för att ni fått vänta och åter vänta på välbehövlig information från Porsisjöarna.
Å andra sidan kan jag berätta att jag har haft väldigt legala skäl till att låta tangenterna vila - jag har varit drabbad av mycket sjukdom och elände!
Det har varit en tung sommar, höst och vinter ska jag säga och vem av er skulle vilja bli däckad av tandsten, nageltrång, sendrag, kluvna hårtoppar, fotsvett och framförallt SKRIVKRAMP!
Det är inte alla förunnat att orka komma tillbaka efter något sådant, men för er skull har jag orkat hålla lågan åtminstone lite glödande och nu även lyckats blåsa liv i den.
Undrens tid är inte förbi!

Vad som däremot är förbi är komihåget, många upplevelser under denna bedrövliga period är helt enkelt utspillda i snön eller borttappade i något pimpelhål, eller bortflugna med vinden.
Tyvärr.
Men något litet ska jag väl ändå kunna rota fram och ni vet ju ändå inte om jag ljuger eller inte (vilket jag aldrig skulle kunna göra för er!) Så nu kör vi.
Nej, fel uttryckt!
Nu skidrar vi iväg på nya äventyr!

Första skidturen bar iväg en härlig decemberdag någon gång på förmiddagen.
Det vill säga min första skidtur, för Annmari hade redan hunnit göra en rusning uppför berget, över Norrimyran, genom rågången, upp på Kalsokvägen och fram till kojan innan jag ens orkat tänka på vars skidorna hade bott hela ovintern.
Å orka är nyckelordet i denna första tur.
Med skidor under ena armen, stavar i den andra och tio kilo i ryggsäcken (eller åtminstone så mycket som en limpmacka, en otroligt jättestor blodapelsin och några dajmgodisar väger), börjar vi turen.
När vi klarat av backen upp till Lund utan att jag behövt stanna och vila en enda gång säger Annmari, klok av erfarenhet:
-Ta på dej skidorna du, för det är ganska mjukt i spåret.
-Men du då? Ska inte du skidra?
-Jo, men om du inte har upptäckt det så har jag bara stavarna med mej, för skidorna står parkerade uppe på berget!
-Ja, har du sett på tusan, tyckte jag inte att det var nått som fattades. Du har ju bara stavarna med dej! Smart, för det hade varit jobbigt att först hämta skidorna uppe på berget innan vi skulle iväg å skidra och sen bära dom uppför igen!
Du är listig du!
- Å herregud!
-Du, nu tar jag på mej skidorna för det är ganska mjukt i spåret!
-!
Det var faktiskt väldigt mjukt i skoterspåret så skidorna kom väl till pass.
Det gick riktigt bra ända upp till lill-linjen (säkert minst 200 meter), där var jag tvungen att börja klä av mej, först jackan.
Skönt, nu går det lättare.
Vi fortsatte och Annmari pratade och jag försökte svara, men ut kom bara en massa pustande, flåsande och rosslande ljud.
Till slut fick jag fram:
-KAN VI VILA EN STUND!
-Jo, klart vi kan.
-TACK!
Nu åkte ännu fler klädtrasor av och när svetten börjat frysa fast på kroppen började vi röra på oss igen.
Upp.
Upp.
Upp.
Efter flera livsuppehållande vilopauser var vi äntligen uppe.
Fram med nåt att äta å dricka!
Fort!
Varmt te från Annmaris termos och några godisar å orken var tillbaka.
Yes!
We did it again!
Nu gick resten av vägen som en dans, jag orkade till och med se mej omkring och njuta av den vackraste av vackra skogar.
Men vad är detta?!
Sviterna efter den snabba ruschen uppför berget fanns tydligen kvar.
För här mitt på Norrimyran kommer vi till en plogad väg!
Jepp, en plogad väg, lika bred som E4an, eller åtminstone lika bred som 97an!
Hur är det möjligt?
Vägverket måste ha fått nå tjorv i sin GPS, för när sjutton har man börjat ploga myrarna i Norra Norrlands inland?
-Ser du vad jag ser?
-Beror väl på vad du tittar på!
-Men vägen! Ser du vägen?!!
-Klart jag ser vägen, hurså?
-Men det ska väl inte vara en plogad väg här? Mitt på myren! Det ska det väl inte? Visst ska det väl inte det? Det är väl inte normalt? Visst är det inte det? Visst är......
-Lugn, bara lugn. Ta två djupa andetag och lugna ner dej. Dom ska börja avverka bakom Kartiberget å då behöver dom en väg att ta ut virket på. Förstår du?
-Jo, nog förstår jag, men visst är det lite konstigt i alla fall. Med en väg just här? Visst är det det?
-Vi tar och dricker lite mer te, så kanske du kommer till nån sorts sans så vi kan fortsätta.
Ok, så vi gjorde det och sen fortsatte vi den första och förhoppningvis den för säsongen jobbigaste skidturen förbi Kalsok, förbi Byhåla för att tillslut komma fram till den sköna, varma kojan där lilla gubben gjort upp eld och kokat kaffe.
Ibland är livet bara helt enkelt ljuvligt, eller hur?

Till nästa gång, då ni får veta hur vi fixade oss middag:

Håll vägverket borta från våra myrar!

Gunilla