Mystiskt fiske

Torsdagseftermiddagen och kvällen ägnades åt att äta, att sola, att vila, att äta igen, att fika, att fiska, att vila, att äta, att sola....
Det var fruktansvärt tufft, knappt så att Greven och Fiskechefen över huvud taget klarade av den pärsen.
Å våfflorna!
Dom fick vi till sist, tack å lov!
Lika goda som alltid med grädde å sylt.
Ja se detta välsignade våffeljärn!
När vi sent omsider kom oss tillbaka till kojan avslutades även denna kväll med kortspel som jag inte har den blekaste aning om vem som vann.

Fredagsmorgonen var vit, inte vit som i snövit utan vit som i dimvit.
Varmt och vindstilla men jättedimmigt. Trodde först att jag hade skitiga glasögon men efter att ha putsat och gnidigt och polerat och sikten inte blev bättre var det bara att resignera och inse fakta.
Idag hamnar vi i dimman, vare sej vi vill det eller inte.
Men skit i det, på med skidorna och idag bestämmer vi direkt att vi far till Sigurds utan att gena förbi nån annan sjö, Tjuresape till exempel, vad vi nu skulle dit å göra, vi hade garanterat kört fast på myran å inte kommit loss och måste ringa efter bärgningshjälp som inte hade hittat dit å så hade vi blivit kvar där tills snön smält å hur skulle vi då få hem Grizzlyn?
Nä, raka spåret till Sigurds!
Samma fina före fast nu var det någon som snott lite av snön, för bitvis börjar grusvägen krypa fram mellan skoterspåren, men det var inga problem, vi fick köra lite Kilvokörning.
Ner för backen till sjön blev det återigen lite spännande för det var inte så lätt att bromsa å hips vips kunde en barfläck hoppa fram å dra omkull oss.
Men det gick bra förutom sista biten fram till bakvalen för där hade nån städat bort varenda liten snöfläck, men skam den som ger sig, skidorna ska sitta på ända fram till eldstan!

Elden flammade så fint mellan dimslöjorna och kaffet var klart, ljuvligt gott å ännu godare när man fått smälta ner lite kaffeost i kosan.
Idag skulle vi ut på den lilla myrholmen för att provpimpla, varpå vi var tvungen att göra oss en liten stig genom djupsnön, en stig som var minst två kilometer lång eller kanske inte riktigt så lång men åtminstone hundra meter, det beror på vem man frågar.
Hade vi släpat med oss Fiskechefen hade det garanterat varit minst två kilometer å en meter djupsnö.
Framme vid den fina eldstaden gjorde vi fruktlösa försök att hitta spången som leder ut till bron, men hur vi än glodde och spanade och försökte minnas hur det ser ut här sommartid kunde vi inte se skymten av en spångbräda.
Hm...
- Tror du isen håller?
- Ja, om vi går här kan det väl inte vara nån fara, vi är ju fortfarande på land!
- Jaha, du tänker så!
- Jo, du blir möjligen lite blöt om fötterna om den brister, men å andra sidan har du ju stövlar på dej.
- Ja, det har du ju rätt i. Men du kan väl gå först?
- !
- Du bär ju borren, menar jag, du kan ju borra med jämna mellanrum å se hur tjock isen är?
- Det är Grevens borr, vad tror du han säger om jag har borrat den ovass på torra land?
- Det vill jag inte veta.
- Nä, just det, nu går jag

Å det hon gjorde å jag kunde ju inte annat än följa med, för fiska det ville jag ju och eftersom hon bestämt påstod att vi var på land var det ju ingen idé att stanna kvar här.
Vi kom till bron med livet i behåll och nu kunde jag andas ut, för här vet jag hur det ser ut, även om det är länge sen vi knatat över bron senast.
Här vågar vi inte ut på isen överhuvudtaget, utan borrar så långt ut som armarna räcker, vilket inte blir långt eftersom det är väldigt svårt att få någon kraft i borrandet när man ska balansera på en mjuk strandkant å både koncentrera sej på att snurra borren och hålla balansen.
Efter en ganska lång stunds resultatlöst pimplande blev vi lite hungriga, så vi släpade oss tillbaka till elden och matsäcken.
Precis nu i skrivande stund blev jag hungrig igen, så jag återkommer med resultatet av fisket en annan gång.

Till nästa gång:

Håll borren från land!

Gunilla

Kromodiskt pimpelfiske och ljuvliga våfflor

Torsdagsmorgonen bjöd på en härlig sol och ett gäng hysteriskt kvittrande fåglar.
När frukosten intagits och den berömda maten packats gav sej Annmari och jag iväg på en av den här säsongens sista skidturer.

Vemodigt.
Väldigt vemodigt.

Målet var Pelloettan där vi skulle se om vi kunde tömma båten från is och vatten.
Vilket före!
Man glider hur lätt som helst och ändå är spåren mjuka och behagliga.
Vi passerar Pajkajaur där midsommarens storfiske ska gå av stapeln, hoppas ni minns hur dom huggvilliga regnbågarna nästan högg folk i hälsenorna förra sommaren.
Vi passerar Leena och Lasses husvagnsparkering. Snart får vi träffa dom igen.
Vi passerar Långträsk, där spår av nyårets fröjder fortfarande syns.
Vi passerar bäverbäcken som snart måste inspekteras igen.
Vi passerar Nietsakträsk, men kan varken se Lars eller Gunmari på bryggan.
Vi passerar nerfarten till Sigurdsjön, dit ingen verkar har farit än.

När vi skidrat en bit efter Arvidsjaurvägen tar Annamri en genväg till Pelloettan.
Tänk att skaren fortfarande håller!
Åtminstone bitvis.
Vissa delar av åsen vi skidrar på har tyvärr tappat sin snö, så där får vi kliva och trampa över stock och sten, fortfarande med skidorna på.
Sista biten blir efter iskanten och trots att jag vet att det är jättegrunt och att isen faktiskt inte är jättetunn och sträckan inte är jättelång, så är jag rädd.
Jag har panisk skräck för svaga isar.
Egentligen är jag ju inte rädd för någonting, men just isar är det läskigaste jag vet.
Båten var redan tömd och vi, eller kanske Fiskechefen bestämde att vi far till Sigurds istället för att slå läger, för här var det så bökigt att ta sig till bakvalen.
Sagt och gjort, vi satte oss i kälken å så bar det iväg.
Förbi Pellogården, vilken idyll, men inte en människa i sikte.
Sen blev åkturen lite småspännande, för en slank man hit, å en slank man dit å sen slant vi ner i diket.
Om föret var bra för skidor var det väldigt mycket sämre för en stor Grizzly dragandes en sjuglasvagn.

Men fram kom vi och på något vis hade vi fått med oss en hel massa ved. Måste ha tillkommit när vi plöjde upp och ner genom mossan.
Å vid bakvalen vid Sigurdssjön gjorde vi upp en härlig våffeleld, som helt plötsligt gjordes om till grilleld.
Märkligt!
Förklaringen stod Annmari för:
- Inga våfflor innan vi ätit mat!
- Bara en!
- Nej, våga inte ens pilla på våffelmixen!
- Äsch!
Medan grillglöden göddes trippade vi ut på isen för att få oss ett pimpelhål, tror vi vågade ut en hel meter, men det var gränsen, inte en millimeter längre.
I strålande sol i kortärmat och nästan utan långkalsonger stod vi två, alldeles ensamma på hela Sigurdssjön å tokfiskade.
Plötsligt ringde Annmaris telefon, det var Botilda som var pratsugen å precis när samtalet skulle avslutas kastar hon (Annmari) telefonen på isen och en fin öring halas upp genom pimpelhålet!
Härligt!

Är det någon som noterat att dom här historierna alltid blir så långa att jag nästan aldrig hinner komma fram till det som rubriken lovar!
Skit i det, det kommer sen, kanske, eventuellt, vi får se.

Till nästa gång:

Håll våffelelden brinnande!

Gunilla

Första göken, första åskan och sista föret eller kvällen när vi höll på att svälta ihjäl!

Onsdagen före Kristihimmelfärdsdagen bär det iväg upp till dom berömda sjöarna igen.
Eftersom berget bjuder på ett tufft och hårt motstånd som inte ens Fiskechefen och hans Grizzly kan betvinga är vi tvungen att med hjälp av släpvagn och dragfordon forsla ett gigantiskt lass till Lomyrvägen.
Väl framme gällde det att få ner ekipaget från vagnen, men det var som vanligt ingen konst eftersom lilla Gubben var med och styrde upp det hela.
Sen kom nästa prövning: alla grejor skulle lastas i sjuglasvagnen!
- Hur länge ska ni vara borta!
- Helgen är lång å vi tar inga risker.
- Men det är ju mat för hela kommunen!
- Än sen då, tror säkert du vill vara med å tugga.
- Ja, ja ta och rassla på lite så vi kommer iväg.
Å det vi gjorde, Grizzlyn drar oss flickor längs Lomyrvägens snötäckta vägbana å vi bara njuter.
Tänk att livet kan vara så här härligt!
Framme i kojan utbryter omvänd aktivitet, nu ska allt lastas ut och förhoppningsvis rymmas mellan dessa sex väggar.
Efter en timme börjar allt vara inomhus och vi kan pusta ut en stund.
- Jag är hungrig!
- Vad ska vi börja tugga på?
- Vi tar något lätt medan vi väntar på Greven.
- Jag har med lite ostar och korv... Men vad i hela...?
- Vad är det nu då?
- Jag har glömt maten i bilen!
- Nä! Det kan du inte ha gjort, vi har ju burit in minst tjugo kassar med mat!
- Jo! Den var i baksätet på Hondan å där är den kvar.
- Å herregud! Det var ju bara väntat!
- Vad menar du nu?!!!
- Så fort jag vänder ryggen till då kör det ihop sej.
- Greven! Jag ringer Greven, han kan ta upp den. Visst är han kvar i Vuollerim?

Sagt och gjort, jag ringer Greven och han är faktiskt kvar i Vuollerim! Hurra!
Då kommer nästa fruktansvärda överraskning: Hondan står i Porsi och Hondan är låst!!!

Det borde egentligen inte ha varit någon överraskning, eftersom det var jag själv som hade kört dit den!
Ena nyckeln har jag och den andra nyckeln har lilla flickungen.
Nej, nej, nej, jämmer och elände!
Vi får svälta ihjäl, det är bara så.
Sista chansen står och faller med lilla flickungen, jag ringer henne.
- Hej, vars är du?
- I Vuollerim.
- Kan du göra mig en tjänst?
- Vad då?!!!
Så berättar jag hela problematiken för henne och förklarar att det vore en livräddande gärning om hon kunde hämta bilen i Porsi och köra upp den till Greven och lämna matpåsen där.
Tycker inte alls att det var för mycket begärt, vi hade ju kunnat svälta ihjäl annars!
- Men mamma!!! Ibland är du inte så rolig!!!

Till slut anländer Greven, grevhunden och matkassen och jag tycker att jag kan höra en liten ton av spydighet när jag tacksamt tar emot provianten.
- Somliga har visst problem med minnet!
Kvällen slutade trots alla prövningar lyckligt och vi slapp krypa hungriga till kojs.
Tror faktiskt att vi till och med hann med en sväng kortspel, men jag minns inte vem som vann.
Så det så!

Till nästa gång:

Håll Hondan olåst

Gunilla

Fotomodell och forsrännare

Jag är inte bara biblioteksassistent utan jag är även fotomodell.
Så tidigt på fredagsmorgonen bar det iväg till mitt fotouppdrag i metropolen Gällivare.
Ett är säkert, att göra ett fotojobb så tidigt på morgonen (var tvungen att fara före sju från Vuollerim!!!) är ingen lek, ens för den erfarnaste modell.
Men för att få riktig valuta för pengarna tog jag vägen över Nattavaara för att få se en och annan björn och dylikt.
Vägen dit kantades av älgar, orrar, blå kärrhök, tjäderhönor och annat trams men inte en enda björnrumpa.
Väl framme i studion var det bara att slänga sej på rygg för att börja fotograferingen.
Gick rätt snabbt, ca 4 min, troligtvis för att jag är så fotogenique.
Efteråt tittade jag mej i spegeln och för att försöka trösta mej lite, intalade jag mej att skönheten faktiskt kommer inifrån!
Å som tur var, var det faktiskt insidan dom ville åt, dom skulle se om jag var ryggradslös eller inte.
Hemvägen bjöd inte heller på en enda liten j----a björn.
Nu bär det iväg till skogs istället!

Problemet var bara att Fiskechefen med fru redan var uppe på en för mej hemlig sjö, så hur skulle jag ta mej dit?
1. Ringa Greven?
2. Ringa Bonden?
Sagt och gjort, så fick det bli.
Då kom nästa obehagliga överraskning!
Greven var iväg på egna äventyr i andra skogar - ytterst oansvarigt!
Bonden hade parkerat sin skoter för säsongen - fruktansvärt, det är ju bara den 7e maj!
Reservplanen var tvungen att sättas i verket.
Det vill säga, jag promenerar uppför berget, över Norrimyran, upp genom rågången och förhoppningsvis orkar jag fram till Kalsokvägändan där Lilla Gubben skulle hämta mej med skoter.
Ryggsäcken packades bara med det allra nödvändigaste, för jag är fortfarande dålig på att bära, eller åtminstone brukar jag påstå det så jag inte behöver bära så tungt.
Så jag packade ner vaniljbullar, en påse dumlekola, en apelsin och lite dryck.
Typisk färdkost.
Lilla flickungen fick skjutsa mej till Lund där jag skulle starta promenaden.
Därifrån var det barmark en lång sträcka, väldigt lätt att gå.
När jag flåsat mej halvvägs upp i berget hör jag mellan dom astmatiska andetagen att det knakar och brakar framför mej.
Å då jag redan var rätt trött, hann jag inte ens tänka på att bli rädd.
Orsaken till oväsendet var en älgko med kalv som graciöst gled iväg genom skogen.
Första tanken var att om det finns älgar här, finns det inga björnar, fast å andra sidan kanske det var en björn som skrämt dom och inte jag, som jag först trott.
Skit samma, det var bara att knata vidare.
Uppför berget, fram till myren som var helt snötäckt, å nu kom det ett nytt problem:
Bäcken hade öppnat sej!
Ve och fasa, vattnet forsade fram ungefär som när dom öppnar luckorna i Letsi, hur ska jag nu göra?
Hoppa? - Nej!
Simma? - Nej!
Ringa efter hjälp? - Jo! Eller nej, vem skulle komma?
Jag får vada.
Så med livet som insats vadar jag över bäcken. Kallvattnet forsar kring fotsulorna och stundtals räcker vattnet mej ända till fotknölarna.
Men över kommer jag och fortsätter mot rågången.
Nu är det återigen lite uppför och solen skiner och skiner och tvingar mej att skala av lager på lager med kläder.
Eftersom jag var tvungen att klä mej både för en milslång fotvandring, en snabb skoterresa och slutligen en ljuvlig skidtur fanns det många lager att bläddra igenom.
Kinderna blossar av ansträngning och solsveda och precis när jag börjar ana linjen (finnlinjen) hör jag en skoter!
Hurra!
- Vad är det som tar sån tid?!! Du skulle ju vara i Kalsok nu!
- Jo, jag vet, men hur jag än försökt, har klockan gått fortare än mina små ben!
- Att man alltid ska få vänta!
- Vill du ha en dumlekola?!!!

Nu blir det en sån här lång blogg igen bara för en liten promenad. Jag tror jag tar en liten paus och återkommer så småningom...

Till dess:

Håll stövlarna hela!

Gunilla

Första vackra dan i maj...

Första vackra dan i maj, som Cornelis Vreeswijk så vackert sjunger om, inföll INTE den första maj i år, det är då ett som är säkert. I och för sej kan det vara så eländigt att den allra första vackra dan i maj kan infalla sista maj!
Jämmer och elände, så får det inte bli.
Nu är ju jag en stor fantast av snö och vinter så jag ser gärna att föret håller i sej ännu någon helg, men för den skull behöver det ju inte vräka ner blötsnö!

Å nu! Mitt i veckan skickar mina så kallade vänner ljuvliga bilder från soliga barfläckar vid Dövattnet, där dom eldar och njuter, medan jag sitter här på världens bästa arbetsplats och jobbar.
Fast jag njuter ju också, på sätt och vis, men för den sakens skull behöver dom ju inte skicka såna där terrorbilder i tid och otid.

Dan före första maj är det ju vanligtvis Valborgsmässoafton, så även i år.
Den firades i Porsi tillsammans med skogsfamiljen.
Skogsfamiljen är en invecklad konstruktion som kan vara helt omöjlig att förklara men jag ska försöka.
Vi börjar med Lilla Gubben som har sina två fruar varav den ena har en liten flickunge som har herr och fru Larsson som sina skogsföräldrar, som i sin tur har en lite större pojkunge som har Lilla Gubbens första fru till sin skogsmamma och där fru nummer två är hans andra skogsmamma som i sin tur har herr Larsson, dock inte den Larsson som den lilla flickungen har till sin skogspappa, till sin skogspappa och fru Stare till sin skogsmamma.
Klockrent helt enkelt!
Nåväl när Valborg var firad bar det iväg in till tätorten Vuollerim, där Folkets Hus vibrerade av dansanta typer, men eftersom klockan var rätt mycket och min skogsmamma har sagt att jag inte får vara ute efter tolv, gick jag lydigt och la mej nästan direkt.

Så kom då den där första dan i maj och även om den vädermässigt inte var den vackraste, dög den gott och väl för Annmari och mej.
Vi skulle trava uppför berget och elda vid Norrimyran.
Jag fick hämtning hemma vid bron och med korv, smör och limpa i ryggsäcken bar det återigen iväg till Porsi. (Undrar varför jag flyttade därifrån egentligen!)
Där laddade Annmari sin säck med kaffe och apelsiner.
Plus ett par regnbyxor, för såna hade ju jag inte tänkt på.
Fast regnbyxorna stoppade hon inte i säcken, det vore rätt dumt, dom fick jag låna.
Så bar det iväg och redan bortanför sågen körde det ihop sej, en jättesjö hade plötsligt uppstått precis där vi ville fram!
Det löste vi snabbt och snart var vi uppe på Gonnar-Gonnars spår.
-Men vars är barmarken?
-Här är det toppenskidföre!
-Å vars är skidorna?
-Jo, uppe på berget vid det andra skoterspåret!
-Dumt!
Vi travar på och med både täckbyxor, regnbyxor, tjocktröja och regnjacka börjar det bli rätt varmt, det vill säga tokvarmt å ännu är vi inte uppe i det brantaste av berget.
Pust!
Å precis när vi har tagit den första lodräta branten blir jag jätterädd och hoppar åt sidan för att nästan knuffa omkull Annmari.
Först förstod jag inte varför jag blev rädd men sen kom jag på att jag hade sett en orm.
Det var konstigt!
En orm fast det är alldeles fullt med snö, jag måste ha sett fel.
Men inte det, även Annmari kunde konstatera att där ligger det faktiskt en huggorm.
Den var inte så stor och inte så yster och vi kunde inte se om den levde eller låtsades vara död bara för att lura oss.
Jag föreslog att vi skulle lägga den i framstupa sidoläge så att den skulle få fria andningsvägar men då sa Annmari stopp!
För hur lägger man en orm i framstupa sidoläge?
Efter det intressanta avbrottet och den välbehövliga andningspausen fortsatte vi våran klättring uppför bergssluttningen.
Äntligen framme, efter att ha knuffat undan några slöa renar som blockerade stigen.
Jösses vad gott det var med en apelsin efter den bedriften.
Vi var blöt både inifrån (svettiga!!!) och utifrån så med andra ord var vi genomblöta å den sköna elden värmde väldigt behagligt just då.
Vi gjorde oss mackor och drack kaffe och mitt var det var säger Annmari:
-Titta, en räv!
-Ja du, sa jag, nu får vi nog inte räkna med några mer vilda djurupplevelser idag.
-Fast vi har ju ormen vi ska kolla på vägen hem.
Sagt och gjort, efter att ha njutit av varm eld och gott kaffe var det bara att trava hemåt igen.

Herregud vilken lång blogg det här blev bara för en bergspromenad!!!
Hur som helst, ormen låg kvar lika orörlig som tidigare och jag utförde INTE konstgjord andning på den.
Vad än den lilla flickungen säger!
Väl nere i byn igen var mössan så tung av regnet att den hela tiden halkade ner över ögonen, tur vi kan vägen utan och innan.
Å när vi kom hem till Lilla Gubben hälsade han oss med:
Ni är ju inte kloka!

Till nästa gång:

Håll ormarna varma!

Gunilla