Snöstorm och båtflytt

Efter skoterskjuts uppför Porsiberget med vidare destination Dövattnet kom vi fram till en skön eld vid våreldstan.
Mat i magen med en rasande fart och sedan skulle sjön beskattas.
Annmari och Micke hade redan hunnit värma upp fiskegrejorna så nu var det bara jag kvar.
Tysta (så tysta som bara vi kan vara) smög vi oss fram efter stranden för att så försiktigt som möjligt släppa ner krokarna i dom färdiga pimpelhålen.
Kan hända att vi hann avhandla nån liten men viktig detalj under tiden, men rätt så tysta var vi.
Nu gav det inte så väldigt bra resultat, det vill säga inte ett napp.
Så vi fortsatte förbi bakvalen för att överraska dom på sommarfiskestället.
När vi som bäst sitter där fullt koncentrerade på vår uppgift börjar det snöa och blåsa, det formligen vräker ner och vindarna viner, så pass mycket att vi inte kan se andra sidan på sjön!
Får då en snilleblixt!
-Annmari ta ett kort med min telefon där jag sitter översnöad, så att jag kan skicka till smålänningarna.!
Sagt och gjort, så gör vi.
Med det resultatet att jag får en bild tillbaka av hon som bor i Småland.
Där dom ligger i bikini på gräset och solar!
Stackars människor!
Dom har ju ingen snö!
Uppiggade av den vetskapen traskar vi tillbaka mot eldstaden för nu börjar snöfallet avta så vi hittar.
Efter en stärkande kaffetår beger vi oss till kojan för att avnjuta Krilles kokta älgkött.
Jättegott med kokt potatis till!
Kvällen avslutades som vanligt med lite kortspel och jag har helt sonika förträngt vem som vann!
Å snart började dom välbekanta ljuden höras från babords sida.
ZZZZZZZZZZZ………………..

Nästa morgon började med strålande solsken och några kalla minusgrader.
När frukosten slukats tar Annmari och jag på oss promenadskorna och börjar vandringen mot Tjuresape.
För denna dag ska en båttransport utövas!
En båttransport med skoter!
Glada i hågen traskar vi iväg efter skoterspåret som dagen till ära är både hårt och lättgånget.
Tänk vad länge sen vi nött på dom här skogsområdena, säkert flera år sen sist.
Över Pajkajaur bär det och upp på skoterleden mot Ruopso eller är det Petters pass, huvva nu är det länge sen vi var här när jag inte ens kommer ihåg vad det heter.
Men nu gör sej latmasken till känna, vi måste stanna och vila en stund.
Å titta där far Jonny och Ingalill, men dom ser inte två små pausande snöprinsessor minsann.
Vi fortsätter men pauserna blir tätare och tätare och spåren blir krokigare och krokigare.
Nu har ni säkert bilden klar för er varför dom blir krokigare och krokigare, men tji fick ni och när vi kommit fram till Arvidsjaursvägen sa ryggen stopp! Inte en meter till!
Då kommer karavanen skridande fram, 6 skotrar och 1 BÅT!
Jonny och Ingalill först med sin kälke plus Fiskechefens kälke, sen självaste Patron med båten fastsatt på Jonnys timmerdoningar.
Efter dom kommer Gonnar- Gonnar, Micke, Krille och Janne som ett pärlband.
Flickorna får skjuts och det bär iväg mot Tjuresape.
Allt är frid och fröjd, båten böljar fram som om det vore på Atlanten, förbi Pello 2an över Björnlunkspåret genom småtallskogen.
Men vad är detta!
HINDER PÅ SPÅRET!
Alla stannar och spanar ut över skotrerspåret.
Vad sjutton har hänt?
Två kälkar står parkerade som ett V mitt på spåret.
Spridda fniss börjar höras.
Jonny har tappat båda kälkarna utan att märka det!
Raska armar kopplar fast den ena kälken bakom Gonnar- Gonnar och den andra lyfts upp i båten.
Så fortsätter färden och vi kan se att någon motoriserad bäver varit i farten för att göra spåret nog brett för båten att komma fram.
Väl framme på sjön berättar Ingalill att Jonny hade varit och hämtat motorsågen på skotern och när han skulle sätta tillbaka den hade han undrat: Vars fan är kälkarna?!!
Fniss!
Det visste vi!
Å tänk att inga kommentarer kom om det missödet!
Eller nästan inga kommentarer.
I och för sej tror jag inte att vi pratade om annat på hela dagen.

Sen föjde en ljuvlig dag med mycket fiske och lite fisk.
Solen värmde oss och backen vid bakvalen gav oss lä mot den ilskna vinden.
Korvmojjen var öppen och man sålde varm korv hela eftermiddagen och det serverades även varm choklad.
När vi var nöjda med all båttransport, allt fiske, all varmkorvätning, alla kommentarer angående kälkarnas avstjälpningsplats och all chokladförtäring begav vi oss åter tillbaka till kojan för att än en gång njuta av Krilles kokta kött.
Å trot om ni vill kvällen avslutades med……….
Just det kortspel.
John Blund anlände och slet och drog i oss tills vi uttröttade stupade i säng ackompanjerade av…………..
Sov gott.

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Påsk-lake och kvast-trubbel

Skärtorsdagen bär det ju som bekant av till Blåkulla med kvast, katt och kaffepanna.
Nu hade jag tyvärr glömt kvar kvasten uppe i stugan sen förra året så jag fick ta bilen den första biten.
Efter sliriga vägar bar det iväg mot Skavvejaur (Vareluokta i folkmun).
Jag försökte kolla om någon av kvast-kompisarna fått igång sina flyganordningar, men jag kunde inte upptäcka en enda under hela vägen upp.
Väl framme var det bara att ringa efter VST, det vill säga Vareluokta Skoter Taxi.
I stugan var det varmt och skönt och kaffet färdigt!
Härligt!
Näten var på plats under isen, det hade morfar (pappa) och stora pojk-ungen fixat, så vi var säkra på att svältdöden kunde hållas borta.
I och för sig kan ju ett halvt dussin plastkassar proppfulla med allehanda läckerheter från våra varuhus också bidra till att vi skulle överleva alla dessa 5 dagar.

Till natten hade jag likt prinsessan på ärten bäddat med flera madrasser för att få sova som en avsmullen grizzlybjörn.
Det lyckades!

På morgonen i den ljuva solens sken var det dags att hasta ut på isen för att kolla nattens fångstanordningar (näten).
Sik, abborre och en jättelake!
Den ska vi ta reda på, varvid fadern fick lov att flå och filéa den lilla läckerbiten.
-Nog vet jag väl att jag gör det här i onödan!
-Oh nej! Den ska vi smörsteka i morgon på påskafton.

Påskaftonen kom och näten skulle vittjas igen å den här gången hade vi en grann harr i maskorna.
Med fjäll så stora och hårda att jag fick överlämna fjällandet till större och starkare typer.
Efter att ha lapat sol hela förmiddagen på isen, släpade vi oss tillbaka till stugan för att fortsätta den ansträngande övningen att slappa på ett renskinn under den varma solens strålar.
Så kom då påskaftonsmiddagen!
Nu ska laken avnjutas!
Smörstekt och med gräddsky!
Det fanns ju dock en hel del annat att äta, lax, sill, skinka (börjar låta som om det är julafton), avokado, stenbitsrom, krustader, skagenröra, det vill säga väldigt mycket god mat.
Men en sak är säker: alla ska smaka på den där laken!
Vare sej dom vill eller inte!
Så blev det och jag kan inte säga att jag kommer ihåg att någon direkt jublade över den delikatessen, men jag tyckte i alla fall att den var god!!!
Även om varken påskharen eller julbocken kom på besök var det en helt ljuvlig påskhelg i solens och slöhetens tecken.
Inte en centimeter på skoter!
Å endast en abborre på pimpel, men vad gör väl det när lakarna fastnar i näten!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Eldsprak och kaffedoft

Tänk att få vakna till eldsprak och kaffedoft!
Vilken start på dagen!
Ibland tänker jag att den där latmasken som tagit plats i ryggraden faktiskt kan vara bra att ha!
Även om jag inte så ofta brukar vara först uppe å få fart i kaminen och kaffepannan på plats, så har det hänt, men just nu kan jag skylla på den elaka masken.
Annmari är först uppe och fixar alla morgonbestyr och till slut är kaffedoften oss övermäktig, vi måste också stiga upp.
När krävan fått sitt uppstår ett dilemma – vars ska vi fiska idag?
Kalsok får vila, Rörtjärn för nära, Tjuresape för långt bort, Pajkajaur för dålig, Pellokis för bra(!), nej vi tar Långträsk.
Sagt och gjort, Annmari och jag promenerar dit i sakta mak, vilar lite efter vägen och försöker få syn på någon morgonpigg tjädertupp eller yrvaken orre, men se där gick vi bet.
Väl framme vid Långträsk upptäcker vi att det redan har hunnit vara någon där, det finns öppna pimpelhål!
Bra!
Micke ansluter med skotern och inser att där han helst hade velat fiska är det ännu skugga – inte trivsamt där inte!
Efter några halvhjärtade pimpelförsök känner vi att den här sjön inte ger oss särskilt bra vibrationer så vi lufsar istället iväg till Dövattnet.
Men stackars Lilla Gubben!
Hur ska han nu hitta oss, vi sa ju att vi skulle slå läger just i Långträsk.
Skit i det!
Nej, vad säger jag!!! Klart vi talar om för honom vars vi är, har kommer ju med maten och med tanke på hur bra fisket går får vi nog se till att det finns korv och fläsk som nödproviant.

Just vid bron möter vi några skoterekipage, som storstilat stannar på andra sidan för att vi ska kunna trippa över i lugn och ro.
Men se det är ju Lennart!
- Hade jag sett att det var Gunilla som kom skulle jag ha gasat på så hon fick hoppa av bron! säger han.
Lennart är en av mina favoriter vad gäller att slänga käft, men jag får inte fram ett ord till försvar denna gång! Hämnden är ljuv, jag kommer tillbaka med fulladdat ordförråd till nästa gång vi möts!
Väl framme har Micke redan börjat scanna av sjön, det vill säga han hade börjat pimpla precis där man kommer ner på isen.
Tjorviga och opålitliga som vi är ville vi naturligtvis över till andra sidan, för det är ju där dom är – fiskarna alltså.
Solen formligen vräker ner strålar på oss och det är BARA SÅ SKÖNT!
Återigen en sån här härlig vårvinterdag som får oss att pusta och stånka och stöna över hur ljuvligt livet kan vara.
Å som grädde på moset kommer Ella, som bor i kyrkostaden Jokkmokk och hälsar på oss.
Med sin fina kälke som hon vann på pimpeltävlingen susar hon och pappa Micke i en väldig fart nerför backarna runt eldstan.
Med god mat i magen och efter en tupplur på det lånade skinnet är det dags att återvända till tätorten Vuollerim med mycket sol i sinnet men med väldigt få fiskar i bagaget.


Glad Påsk på er alla och håll maskarna glada och feta!

Vi ses i Blåkulla!


Gunilla

Honda på skoterspår

Fortfarande inte mycket att förtälja angående vinterns ädla fiske även om vissa tappra försök gjorts för att lura storingen.
Den lediga fredagen användes till att vara på jobbmöte(!) i Jokkmokk, att hälsa på ungar och mammor och pappor samt att städa upp i källaren efter ett härligt avloppsstopp.
Nu var det inte så farligt eftersom hushjälparen hade sanerat bort nästan allt, behövdes bara en liten slutputsning.

Men lördagen skulle med alla konstens regler fördrivas med fiske.
Så när inhandling på varuhuset gjorts bar det iväg med Hondabilen upp mot Porsifjällets vita vidder.
Å vitt var det!
Solen hade börjat kasta sina solstrålar över det snötäckta landskapet och
inte en bil hade körts på Lomyrvägen sedan senaste snön fallit.
Det var ganska slirigt men vackert, tänk vad mycket spår jag skulle se på vägen!
Spår fick jag se – skoterspår! För när jag passerade under kraftlinjens sprakande trådar var det inte längre en väg jag körde på utan ett skoterspår!
Jag kan säga som så – att var det slirigt från början så blev det JÄTTEslirigt nu!
Gick ganska bra så länge skotrarna hade kört i bredd så att jag rymdes med hjulparen där emellan, men sen när jag skulle trixa fram och tillbaka och upp och ner över kanterna som tryckts upp blev det gormigare.
Men jag lyckades och trot om ni vill – när jag kom fram stod det en skotertaxi och väntade för vidare transport till Kalsokträsk.
Efter en ovanligt trygg färd kom vi fram och nu var det bara att börja släpa renskinnet efter sej mellan alla färdigborrade pimpelhål.
Renskinnet!
Helskotta!
Det glömde jag kvar i bilen, fastän att det sista jag tänkte på när jag skulle sätta mej på skotern var – att det hade varit skönt att ha något torrt och varmt på skotersitsen!
Hjärncellen hade tydligen redan då tagit semester!
Skinnet låg ju i skuffen!
Men tur som en tokig – det fanns ett skinn där vid eldstaden som jag kunde låna.
Mycket folk på isen, vars är mina kompisar?
Inte en Grizzly i sikte, vars kan Annmari vara?
Aha, är det inte Mickes skoter jag anar där borta?
Jomenvisst, där var dom!
Ingen storfångst gick att skönja vid deras fötter, fiskarna verkar trögflirtade.
Men vad gör det när vädret är så ljuvligt!
Matpaus och gott kaffe uppväger att rycken i snöret lyser med sin frånvaro.
Byter fångstplats efter maten och då är solen så varm och skön att undertecknad utan vidare somnar på sitt lånta skinn – tänk att man kan ha det så här bra!
Å när solen börjar visa att eftermiddagen snart tänker övergå till kväll beger vi oss till kojan för mer god mat och en spännande kortspelsomgång.
John Blund börjar ganska snart tjata på oss om att nästa dags fiske kräver en god natts sömn.
Vi lyssnar på hans goda råd å kryper i säng och kunde konstatera att den välbekanta nattvisan hade börjat brumma från en av sängarna.

God natt!

Håll maskarna glada!

Gunilla