Regnfiske och älgstek

- Ni är ju tokiga?
Den kommentaren sägs allas vår Fiskechef ha fällt om oss, Annmari och mej!
Jag tror ju faktiskt att den som hörde detta måste ha missförstått allt eller helt sonika hört fel.
För så skulle han aldrig säga om oss flickor.
Han kan ha sagt; Ni är ju gulliga eller Ni är ju söta eller Ni är ju rara.
Men inte; Ni är ju tokiga!
Det här var lördagen efter fredagen som användes till att ta en liten tur till marknaden i kyrkostaden Jokkmokk och som avslutades med en stor hög kräftor i goda vänners lag.
Denna lördag ösregnade det men drivkraften som sliter och drar i kroppen för att få komma ut i skogen struntade fullständigt i detta faktum.
Alltså packades ryggsäcken med god mat och regnkläderna bylsades på.
Sen kom transportbilen och tog oss med upp till kojan för lunch.
Tänker inte berätta vad vi åt, ni blir bara avundsjuka.
Efter lilla vilan skulle Fiskechefen skjutsa oss till Kalsok för att vi skulle få starta vår fiskeräd där.
Men, vadan detta?
Två husbilar och en husvagn!
Häftigt, ser ut som lilla Notudden minsann!
Fiskechefen tar upp personnummer, telefonnummer och beslagtar passen så att vederbörande inte ska kunna smita.
Neeeej, skoja bara, men han stannade och pratade en stund och det visade sej att det var ett gäng från Boden som hittat hit och trivdes förträffligt här även om vädret var lite blött.
Dom hade redan börjat planera för en skotertur hit upp till våren.
Härligt!
Nu är ju vi flickor väldigt blyga och tillbakadragna så vi vågade inte ut och prova fiska här. Vi fick be chauffören att ta oss till en annan sjö.

Rörtjärn, det var länge sen, jag har nog inte varit här sen i vintras, så nu var det faktiskt dags.
Regnet strilar ner men det är väldigt varmt i luften så vi njuter i fulla drag där vi traskar efter stigen.
Väl framme kastar vi skyndsamt alla fiskedon i sjön, eller åtminstone drag och dupp. Lite smågnag på masken under duppen är det som händer i första skedet. Promenad runt hela sjön med väldigt magert resultat och även vi magrar lite på grund av allt klafsande i myrmossan som återfinns vid den södra (!) delen av sjön.
Vi beslutar enhälligt i största samförstånd utan att ens bli ovänner att vi går tillbaka till Kojsjön.

Precis när vi kommit fram och börjar det intensiva kastandet av fiskefällor ringer Annmaris telefon.
Efter en halvtimmes prat får jag resultatet; Krille är på väg upp med nyskjutet älgkött!
Skoja bara, inte är det nyskjutet, det är ju bara augusti!
Nej, men det kan vara en PC1 eller PC2-älg, man vet aldrig.
Något vi däremot insåg precis i den sekunden var; vi är ju hungriga igen!
Fast en sväng förbi Filipssjön hinner vi ju.
Återigen förvånar denna sjö oss blöta fiskare, det är ju hit man ska gå för att få fisk och det borde vi ha kommit ihåg från förra året.
För samma sak hände då! Hugg, napp, veva, slita, dansa, släpa hem!
Nu var vi ganska nöjda, väldigt blöta, lite frusna å hemskt hungriga, så vi knatade tillbaka till kojan för att vänta på det ljuvligaste innanlår som hittills funnits i denna koja.
Ja, jag säger återigen detta; vilka vänner vi har!

Så till nästa gång:

Var rädd om era vänner!

Gunilla

Surströmming och raggarbil

Äntligen, äntligen var det dags för att avnjuta en ljuvligt delikat fiskdelikatess.
Äntligen hade våran alldeles egna Sven och Annalena kokat surströmming åt dom lyckliga Porsiborna.
I och för sig kanske dom inte kokade strömmingen men nära var det, tror jag.
Dom stackare som inte inmundigade fisk fick en delikat korvrätt ska ni veta.
Det fanns vissa som inte ville träda in lokalen på grund av doften från firrarna men till dom kan jag bara säga: Sorry, ni vet inte vad ni går miste om!
Våra allra nyaste Porsibor var inte rädda för den förföriska aromen utan gjorde tillställningen ännu mer innehållsrik!
Välkommen till vår vackra by!
Så kan ju inte jag säga!
Jag bor ju inte här längre!
Men jag tror säkert att dom är jättevälkomna ändå!

Kvällen förflöt ganska smärtfritt, inga fiskben i halsen, inga korvskinn runt tungan inte ens ett enda slagsmål kunde urskiljas under hela aftonen.
Torts den goda maten var vi förstås småhungriga längre fram på nattkröken (om kl 22 kan kallas nattkrök).
Då trollades det fram kalla varmkorvar som genom viss process helt plötsligt blev varma varmkorvar.
Å som vanligt var Fredrik beredd med senaps och ketchupflaskan för att serva hugade korvätare.
När korven var slut var även vi ruggugglor, nej jag menar nattugglor också ganska färdiga, så det var bara att börja promenera hemåt.
Vissa däråt och andra häråt.

Själv gick jag ditåt men hann inte långt innan en raggarbil bromsade in och en röst hördes som sa: Tjena bruden, ska du ha lift!
Nu var det i och för sej en Volvo herrgårdsvagn som hade barnstolar i baksätet och rösten sa: Ska du till Vuollerim så får du åka.
Men resultatet blev detsamma.
Tror jag.
Hem kom jag i alla fall.
Å lite fantasi skadar ju aldrig, blir genast mer spännande så!
Det sägs att fantasi bara är intelligensen som roar sej!
Eftersom jag fantiserar väldigt ofta och gärna betyder väl det att jag är väldigt intelligent!!!
Eller hur?
Bättre ordstäv får man leta efter, fy sjutton tänk att jag är så intelligent……….

Tills nästa gång:

Håll strömmingarna sura!

Gunilla

Älvdans och halstrat fläsk

En härlig fredag för några veckor den bar det sej inte bättre än att Annmari och undertecknad begav sej ut på en fisketur.
Solen sken och fåglarna kvittrade, vi kunde åtminstone höra korpen drilla i skyn.

Vi började med att beskatta Kalsok, ett säkert kort minsann.
Enda frågan var, vilken sida vi skulle börja på!
Vi går mot lekplatsen, kom vi samstämmigt överens om.
Av någon outgrundlig anledning har det tydligen kommit till allmänhetens kännedom att latmasken gjort slut med mej och intagit någon annans krumma rygg.
För nu var det inte annat göra än att svinga spöet själv.
Efter några träningskast får jag faktiskt ut spinnaren i vattnet, härligt!
Annmari duppar och jag måste säga att det är mer spännande att glo på hennes dupp än att kolla vad som händer längst ut på min lina.
I och för sej hände det just ingenting där så jag gick inte miste om så mycket.
Vi fiskade oss runt sjön med magert resultat, tur jag lastade ner en par korvringar i ryggsäcken.

På tal om korv, nu började vi bli lite hungriga och kom överens om att traska till Dövattnet för att först och främst tömma den sjön och för att sedan ordna en kulinarisk lunchbuffé.
Så vi gjorde och medans vi gick stigen fram såg vi till att klösa näver från cirka en kubikmeter björk så att vi alldeles säkert skulle få upp eld.
Ett samstämmigt stönande hördes när vi kom fram till sjön: FÖR DET VAR SÅ VACKERT!
Spegelblankt och solen som sken och glittrade så fantastiskt.
Ut med fiskeredskapen och sen upp med eld.
Massor med ved fanns intill eldstaden, men tyvärr i lite för stora stycken.
Är övertygad om att dessa eldfängda björkstammar inom kort kommer att vara sågade i lagom stora bitar av vår allra bästa Fiskechef!
Eller hur, visst tror jag rätt?
Under tiden som fisken inte nappade fixade vi till buffén, det vill säga hamburgare och korv.
Det smakade helt underbart och när sen kaffet med sliskig efterrätt avnjutits fortsatte rovfisket.
Vi travade runt hela sjön för att lura gammelrödingen.
Han var inte lättlurad.
Så vi bestämde oss för att fortsätta till nästa sjö.

Nietsak blev nästa stopp.
Samma procedur utspelade sej där, ut med fiskedonen för att lura den här sjöns äldsta gammelröding.
Den var inte heller särskilt lättlurad men Annmari fick ett och annat på kroken som hon snabbt slängde tillbaka.
Nu tror ni kanske att vi inte gör annat än äter, men från tidpunkten när vi åt vid Dövattnet till denna tidpunkt har det faktiskt hunnit gå en rätt lång tid.
Med andra ord; vi var hungriga igen!
Upp med en ny eld i Monkans eldstad vid stranden.
Fram med fläsket! (Inte vårat eget)
På med halstret.
Å så gott!
Medans vi satt och åt och drack kaffe och fiskarna inte nappade så kom våra gelikar dansande fram.
Det är ju inte svårt att förstå att älvorna som sakta och försiktigt kom glidande fram över sjön såg så väldigt harmoniska ut.
Dom kände igen älvorna på stranden och kände sej trygga i detta sällskap!

Så tills nästa gång:

Låt älvorna dansa!

Gunilla