Miss L

Efter alla dessa skidturer som redan skett - vi har faktiskt åkt bra mer än 6 mil skidor än så länge (Annmari har hunnit få ihop ännu mer, ganska mycket mer tror jag), så ska vi nu ta och plåga stackars Linda hela vägen till kojan.
Vi har bara halva utrustningen med oss, det vill säga stavarna!
För vi ska promenera.
Å Linda knatar på uppför berget precis som om hon skulle ha gjort det varje dag i flera års tid!
Imponerande!
Å nu satte samma procedur igång, fira att vi vann över berget - vi snöt oss och..........
Sen fortsatte vi över myren på härliga genvägar i gnistrande januariljus.
Solen syntes när vi korsade Norrimyrträsk å det var så vackert!
Kan faktiskt finnas någon notering i snön om just det.

Uppe på linjen tog vi nästa belöning - en apelsin.
Finns inget som smakar så gott som en saftig apelsin när man är svettig och varm och lite mör i benen.
När vi kommit in på GonnarGonnars genväg insåg vi att det inte bara är jaktledaren vi måste prata med. Vi måste även ta ett allvarligt samtal med renägarna som har sina djur i dessa trakter.
Dom trampar OCKSÅ sönder våra spår OCH gör fällor som vi trillar ner i.
Ytterst allvarligt!
Dom kan väl lära renarna att om dom ska färdas på våra spår, får dom faktiskt lära dom att smyga och trippa försiktigt utan att lämna stora gropar efter sej!
Vad mycket -dom- det blev i den där meningen!

Så kom vi då fram till en varm och skön koja för att få oss lite mat i krävan.
Å Linda var så pigg och fräsch, så att om vi inte visste att hon hade gått med oss hade vi trott hon hade kommit med skoter.

Efter en trevlig kväll somnade vi gott med en tanke i huvudet - i morgon ska vi FISKA!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta - å varma!

Gunilla

Äntligen

Vet ni vad som har hänt?
Äntligen efter 77 dagar får vi äntligen BÖRJA FISKA igen!
Vi hann nästan inte vakna på nyårsdagens morgon innan vi formligen kastade oss ut genom dörren för att i rasande fart ta oss till Dövattnet för den första och största vinterrödingen.

Vi var inte ensamma, Kurt, Björn och GonnarGonnar var redan på plats, med det spelar ingen roll, vi skulle ha den första fisken i alla fall!
Nu ska här borras - jag hade fått ärva en finfin Moraborr som skulle invigas!
Borra, borra........
Men vad sjutton, inget händer?
Den har fått en smäll eller är totalt ovass!
Hjälp, nu är goda råd dyra!
-Snälla Björn, ids du fara över sjön å fråga GonnarGonnar om vi får låna hans borr?
-Jajjamän!
Björn for och kom tillbaka med borren, borra, borra...........
Ner med pirken!
Napp, jag har napp!
Jippi!
Fick inte upp den, men vad gör det, bara det rycker i snöret.
Så ska GonnarGonnar fara hem och gentleman som han är låter han oss ha sin borr och tar med min för reparation nere i byn.
Vilka vänner vi har!

Å nu ska jag bara be att få tala om att jag fick 2009 års första fisk!!!
Den var inte störst och det var ingen röding men det var den första (för min del)!
Så jag pussade honom och talade om att jag gärna ville träffa honom om ca ett kilo å släppte så tillbaka det lilla livet.

Vilken början på det nya året!

Till nästa gång:

Håll maskarna feta - och varma!

Gunilla

Myren - en skidåkares dröm

Ytterligare en skidåkartur på gång.
Den här gången hade vi bara stavarna att hålla reda på uppför berget eftersom skidorna var i säkert förvar högst uppe på krönet av den väldiga fjälltoppen.
Efter att ha firat segern över berget med att snyta näsan knäppte vi fast laggarna och började hasa oss fram mot Norrimyran.

Detta kan faktiskt vara dan före nyårsafton jag talar om, för som sagt det har hunnit bli många skidturer och lite bloggar och hårddisken, det vill säga minnet hänger inte riktigt med för att hålla isär alla turer.
Men hur som helst, Norrimyran eller egentligen vilken myr som helst är som den ljuvaste dröm för en skidåkare - slät yta, lite träd att krocka med och framför allt vackert!
Det blev som vanligt ett stönande över hur vackert och skönt och ljuvligt och...........
Stackars älgar, dom kommer att vara less på att läsa våra kommentarer i snön innan vintern är slut.
För att dom läser, det är vi säker på, för det är älgtramp överallt där vi har våra anteckningar.
Måste höra med jaktledaren för detta område om inte avskjutningen måste ökas, älgarna trampar ju sönder våra skidspår. Allvarligt på min ära!

Väl framme i kojan gör vi upp en härlig eld och väntar på att den där magiska dagen ska komma - ni vet dagen före den stora dagen då vi äntligen får BÖRJA FISKA!

Natten är lugn, men det är inte morgonen - det rasar en storm utanför, som stundtals får hela kojan att hoppa omkring. Å vi har ingen aning om var vi kommer att vara när vi stiger upp för att gå ut å mata fåglarna.

Nu räknar vi bara timmarna innan det är dags att BÖRJA FISKA!

GOTT NYTT ÅR!

Å framför allt:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Snöfast mascara och ismust

Så har då äntligen den ljuvliga skidåkarsäsongen börjat!
Premiären var en underbar upplevelse för både kropp och själ.
Att först forcera berget i en rasande fart och sen få njuta av Norrimyrans släta skidåkargolv för att avsluta färden i Långträsk - det är livskvalitet det!
Tårarna rann av både fartvind och sinnesstämning och gjorde sikten tidvis lite dimmig men fram kom vi och maten smakade som vanligt ljuvligt.
Under den färden kom vi på att vi borde uppfinna snöfast mascara, vattenfast mascara vet vi ju redan finns men snöfast skulle behövas för vår del eftersom make upen (detta ord uttalas precis som det stavas, det vill säga - make upp - inte mäjk app) ville på att rinna bort när snön blästrade våra vackra ögonfransar!
Huvva, vad jag svamlar - vi använder väl aldrig make up!
Men idén var bra, om det hade varit så att vi skulle ha använt dylika produkter.

Lilla flickungen kom upp med skoter lite senare för att få njuta av vårat sällskap!
Det var då vid maten som vi insåg att det inte var julmust som Lilla Gubben bjöd på - det var ismust.
En ny variant för i år - kommer nog troligen att bli en storsäljare.

Eftersom denna tilldragelse är väldigt långt tillbaka i tiden kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer, så jag får avsluta med att säga:

Håll maskarna feta!

Gunilla.