Tunnbrödsbak och pizza

Nu är sommarfiskespöna uppstallade i skrubben i hallen, men jag måste säga att det tog emot!
Pimpelspöna däremot börjar långsamt sträcka på sej i sin mjuka, svarta, sköna tygpåse.

Som tur är, finns det kreativa människor som kan hitta på andra trevliga aktiviteter när fiskeuppehållet har trätt in.
Våra trevliga vänner som flyttat till Porsi ända bortifrån England ville lära sej baka i bagarstugan.
Så Annmari fixade degar och ved å satte igång att elda.
Nu var inte undertecknad med på mjukkaksbaket under fredagen så jag har bara hörsägen att gå på.
Men enligt den gick allt väldigt bra.
Det knådades, kavlades, mjölades, naggades, gräddades och kanske också åts lite, vad vet jag?
Både stora och små hjälptes åt å jag anar att dofterna spred sej över hela Porsibyn.

Efter fredag kommer lördag, i alla fall i min almanacka.
Å nu skulle vi baka tunnbröd minsann!
Något jag hade sett fram emot med sprittande glädje.
Degen var förstås mer eller mindre färdig när vi anlände till byn på förmiddagen och
elden flammade så fint i bagarstugu-ugnen så det var bara att sätta igång.
Återigen knådades, kavlades och mjölades det och snart flög det tunnbrödkakor till höger och vänster.
Jag kavlade, Annmari gräddade och lilla flickungen delade och packade bort dom ljuvligt doftande bröden.
Efter ett par timmar eller så var vi klara och då kom en härlig överraskning – vi ska göra pizza på eftervärmen!
Fiskechefen fixade ingredienser så snart doftade det nu också capriciosa, hawaii, vesuvio och altonno i hela bagarstugan!
Jag kan lova att efter den dagens ätande av färskt bröd, det vill säga väldigt mycket färskt bröd och pizza var inte magen min bästa vän!
Vi hade sån tur att vi fick bjuda Frank på pizza och även han såg ut att uppskatta resultatet!

Nu måste jag bekänna en sak – jag har återigen farit med osanning!
Jag sa att jag hade plockat bort fiskespöna, det var ljug!
Vi, det vill säga Fiskechefen, Annmari, Frank, Linda, lilla flickungen och jag hann ju faktiskt på en långväga fisketur på söndagen, en fisketur som inte gav mycket resultat räknat i fiskar, men desto mer vad gällde god mat, naturupplevelser, trevlig samvaro och skitiga bilar.
Så till nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla

Tjärstubbar och tunnbröd

Eftersom den gyllene fisketiden nu är över gäller det att hitta nya vilda saker att skriva om.
Till exempel om tre stubb-brytande tjejer.
För det bar sej inte bättre än att en härlig dag i början av oktober begav sej ett gäng med skogstokiga individer ut i den läskiga vildmarken.
Det var faktiskt fortfarande tillåtet att fiska, så därför fanns det ett och annat fiskedon med.
Målet var förstås Dövattnet!
Vädret var strålande, egentligen lika strålande som sällskapet självt som stillsamt traskade genom skogen.
När vi anlände till den vackra pärlan, som sjön faktiskt är, låg ytan lika stilla som fiskechefen brukar göra! När han sover alltså!
Vi gjorde upp eld vid bakvalen och vissa av oss kastade ut drag och annat spännande i vattnet. Återigen förstår jag inte vad jag menar, för jag kommer då inte ihåg att det kastades ut något speciellt just den dagen!
Maten smakade gudomligt – tror jag – kommer faktiskt inte ihåg vad vi avnjöt vid detta speciella tillfälle.
Just som maten var färdigtuggad och det egentligen var dags för lilla middagsvilan, väckte Annmari en tanke: Vi borde samla ihop lite ved inför vintern!
Sagt å gjort, tjejerna drog iväg i samlad tropp!
Männen lovade att passa elden och dra upp en par tre rödingar under tiden.
Med ett tempo som skulle ha gjort den mest rasande björn avundsjuk, rycktes stubbar lös och kastades ner för slänten.
Det brakade å knakade så pass att några småtrötta näbbmöss skyndsamt sökte skydd hos herrarna vid elden.
När vi var nöjda där fortsatte vi till ”vintereldstaden” för att se till att vi skulle ha feta stubbar på plats som var fulla av tjära och som skulle värma oss hela långa vintern.
Å ett är då säkert, vi kommer inte att behöva frysa, men däremot är risken stor att vi får svälta!
I och för sej, det kommer snart ett avsnitt om tunnbrödsbakning, så jag törs nästan lova att vi inte kommer att tyna bort.

Tills nästa gång:

Håll maskarna feta!

Gunilla