Jag ber så mycket om ursäkt till alla trogna och eventuellt otrogna läsare av den här fiskefunderingsbloggen för att ni fått vänta och åter vänta på välbehövlig information från Porsisjöarna.
Å andra sidan kan jag berätta att jag har haft väldigt legala skäl till att låta tangenterna vila - jag har varit drabbad av mycket sjukdom och elände!
Det har varit en tung sommar, höst och vinter ska jag säga och vem av er skulle vilja bli däckad av tandsten, nageltrång, sendrag, kluvna hårtoppar, fotsvett och framförallt SKRIVKRAMP!
Det är inte alla förunnat att orka komma tillbaka efter något sådant, men för er skull har jag orkat hålla lågan åtminstone lite glödande och nu även lyckats blåsa liv i den.
Undrens tid är inte förbi!
Vad som däremot är förbi är komihåget, många upplevelser under denna bedrövliga period är helt enkelt utspillda i snön eller borttappade i något pimpelhål, eller bortflugna med vinden.
Tyvärr.
Men något litet ska jag väl ändå kunna rota fram och ni vet ju ändå inte om jag ljuger eller inte (vilket jag aldrig skulle kunna göra för er!) Så nu kör vi.
Nej, fel uttryckt!
Nu skidrar vi iväg på nya äventyr!
Första skidturen bar iväg en härlig decemberdag någon gång på förmiddagen.
Det vill säga min första skidtur, för Annmari hade redan hunnit göra en rusning uppför berget, över Norrimyran, genom rågången, upp på Kalsokvägen och fram till kojan innan jag ens orkat tänka på vars skidorna hade bott hela ovintern.
Å orka är nyckelordet i denna första tur.
Med skidor under ena armen, stavar i den andra och tio kilo i ryggsäcken (eller åtminstone så mycket som en limpmacka, en otroligt jättestor blodapelsin och några dajmgodisar väger), börjar vi turen.
När vi klarat av backen upp till Lund utan att jag behövt stanna och vila en enda gång säger Annmari, klok av erfarenhet:
-Ta på dej skidorna du, för det är ganska mjukt i spåret.
-Men du då? Ska inte du skidra?
-Jo, men om du inte har upptäckt det så har jag bara stavarna med mej, för skidorna står parkerade uppe på berget!
-Ja, har du sett på tusan, tyckte jag inte att det var nått som fattades. Du har ju bara stavarna med dej! Smart, för det hade varit jobbigt att först hämta skidorna uppe på berget innan vi skulle iväg å skidra och sen bära dom uppför igen!
Du är listig du!
- Å herregud!
-Du, nu tar jag på mej skidorna för det är ganska mjukt i spåret!
-!
Det var faktiskt väldigt mjukt i skoterspåret så skidorna kom väl till pass.
Det gick riktigt bra ända upp till lill-linjen (säkert minst 200 meter), där var jag tvungen att börja klä av mej, först jackan.
Skönt, nu går det lättare.
Vi fortsatte och Annmari pratade och jag försökte svara, men ut kom bara en massa pustande, flåsande och rosslande ljud.
Till slut fick jag fram:
-KAN VI VILA EN STUND!
-Jo, klart vi kan.
-TACK!
Nu åkte ännu fler klädtrasor av och när svetten börjat frysa fast på kroppen började vi röra på oss igen.
Upp.
Upp.
Upp.
Efter flera livsuppehållande vilopauser var vi äntligen uppe.
Fram med nåt att äta å dricka!
Fort!
Varmt te från Annmaris termos och några godisar å orken var tillbaka.
Yes!
We did it again!
Nu gick resten av vägen som en dans, jag orkade till och med se mej omkring och njuta av den vackraste av vackra skogar.
Men vad är detta?!
Sviterna efter den snabba ruschen uppför berget fanns tydligen kvar.
För här mitt på Norrimyran kommer vi till en plogad väg!
Jepp, en plogad väg, lika bred som E4an, eller åtminstone lika bred som 97an!
Hur är det möjligt?
Vägverket måste ha fått nå tjorv i sin GPS, för när sjutton har man börjat ploga myrarna i Norra Norrlands inland?
-Ser du vad jag ser?
-Beror väl på vad du tittar på!
-Men vägen! Ser du vägen?!!
-Klart jag ser vägen, hurså?
-Men det ska väl inte vara en plogad väg här? Mitt på myren! Det ska det väl inte? Visst ska det väl inte det? Det är väl inte normalt? Visst är det inte det? Visst är......
-Lugn, bara lugn. Ta två djupa andetag och lugna ner dej. Dom ska börja avverka bakom Kartiberget å då behöver dom en väg att ta ut virket på. Förstår du?
-Jo, nog förstår jag, men visst är det lite konstigt i alla fall. Med en väg just här? Visst är det det?
-Vi tar och dricker lite mer te, så kanske du kommer till nån sorts sans så vi kan fortsätta.
Ok, så vi gjorde det och sen fortsatte vi den första och förhoppningvis den för säsongen jobbigaste skidturen förbi Kalsok, förbi Byhåla för att tillslut komma fram till den sköna, varma kojan där lilla gubben gjort upp eld och kokat kaffe.
Ibland är livet bara helt enkelt ljuvligt, eller hur?
Till nästa gång, då ni får veta hur vi fixade oss middag:
Håll vägverket borta från våra myrar!
Gunilla
Å andra sidan kan jag berätta att jag har haft väldigt legala skäl till att låta tangenterna vila - jag har varit drabbad av mycket sjukdom och elände!
Det har varit en tung sommar, höst och vinter ska jag säga och vem av er skulle vilja bli däckad av tandsten, nageltrång, sendrag, kluvna hårtoppar, fotsvett och framförallt SKRIVKRAMP!
Det är inte alla förunnat att orka komma tillbaka efter något sådant, men för er skull har jag orkat hålla lågan åtminstone lite glödande och nu även lyckats blåsa liv i den.
Undrens tid är inte förbi!
Vad som däremot är förbi är komihåget, många upplevelser under denna bedrövliga period är helt enkelt utspillda i snön eller borttappade i något pimpelhål, eller bortflugna med vinden.
Tyvärr.
Men något litet ska jag väl ändå kunna rota fram och ni vet ju ändå inte om jag ljuger eller inte (vilket jag aldrig skulle kunna göra för er!) Så nu kör vi.
Nej, fel uttryckt!
Nu skidrar vi iväg på nya äventyr!
Första skidturen bar iväg en härlig decemberdag någon gång på förmiddagen.
Det vill säga min första skidtur, för Annmari hade redan hunnit göra en rusning uppför berget, över Norrimyran, genom rågången, upp på Kalsokvägen och fram till kojan innan jag ens orkat tänka på vars skidorna hade bott hela ovintern.
Å orka är nyckelordet i denna första tur.
Med skidor under ena armen, stavar i den andra och tio kilo i ryggsäcken (eller åtminstone så mycket som en limpmacka, en otroligt jättestor blodapelsin och några dajmgodisar väger), börjar vi turen.
När vi klarat av backen upp till Lund utan att jag behövt stanna och vila en enda gång säger Annmari, klok av erfarenhet:
-Ta på dej skidorna du, för det är ganska mjukt i spåret.
-Men du då? Ska inte du skidra?
-Jo, men om du inte har upptäckt det så har jag bara stavarna med mej, för skidorna står parkerade uppe på berget!
-Ja, har du sett på tusan, tyckte jag inte att det var nått som fattades. Du har ju bara stavarna med dej! Smart, för det hade varit jobbigt att först hämta skidorna uppe på berget innan vi skulle iväg å skidra och sen bära dom uppför igen!
Du är listig du!
- Å herregud!
-Du, nu tar jag på mej skidorna för det är ganska mjukt i spåret!
-!
Det var faktiskt väldigt mjukt i skoterspåret så skidorna kom väl till pass.
Det gick riktigt bra ända upp till lill-linjen (säkert minst 200 meter), där var jag tvungen att börja klä av mej, först jackan.
Skönt, nu går det lättare.
Vi fortsatte och Annmari pratade och jag försökte svara, men ut kom bara en massa pustande, flåsande och rosslande ljud.
Till slut fick jag fram:
-KAN VI VILA EN STUND!
-Jo, klart vi kan.
-TACK!
Nu åkte ännu fler klädtrasor av och när svetten börjat frysa fast på kroppen började vi röra på oss igen.
Upp.
Upp.
Upp.
Efter flera livsuppehållande vilopauser var vi äntligen uppe.
Fram med nåt att äta å dricka!
Fort!
Varmt te från Annmaris termos och några godisar å orken var tillbaka.
Yes!
We did it again!
Nu gick resten av vägen som en dans, jag orkade till och med se mej omkring och njuta av den vackraste av vackra skogar.
Men vad är detta?!
Sviterna efter den snabba ruschen uppför berget fanns tydligen kvar.
För här mitt på Norrimyran kommer vi till en plogad väg!
Jepp, en plogad väg, lika bred som E4an, eller åtminstone lika bred som 97an!
Hur är det möjligt?
Vägverket måste ha fått nå tjorv i sin GPS, för när sjutton har man börjat ploga myrarna i Norra Norrlands inland?
-Ser du vad jag ser?
-Beror väl på vad du tittar på!
-Men vägen! Ser du vägen?!!
-Klart jag ser vägen, hurså?
-Men det ska väl inte vara en plogad väg här? Mitt på myren! Det ska det väl inte? Visst ska det väl inte det? Det är väl inte normalt? Visst är det inte det? Visst är......
-Lugn, bara lugn. Ta två djupa andetag och lugna ner dej. Dom ska börja avverka bakom Kartiberget å då behöver dom en väg att ta ut virket på. Förstår du?
-Jo, nog förstår jag, men visst är det lite konstigt i alla fall. Med en väg just här? Visst är det det?
-Vi tar och dricker lite mer te, så kanske du kommer till nån sorts sans så vi kan fortsätta.
Ok, så vi gjorde det och sen fortsatte vi den första och förhoppningvis den för säsongen jobbigaste skidturen förbi Kalsok, förbi Byhåla för att tillslut komma fram till den sköna, varma kojan där lilla gubben gjort upp eld och kokat kaffe.
Ibland är livet bara helt enkelt ljuvligt, eller hur?
Till nästa gång, då ni får veta hur vi fixade oss middag:
Håll vägverket borta från våra myrar!
Gunilla
