Torsdagsmorgonen bjöd på en härlig sol och ett gäng hysteriskt kvittrande fåglar.
När frukosten intagits och den berömda maten packats gav sej Annmari och jag iväg på en av den här säsongens sista skidturer.
Vemodigt.
Väldigt vemodigt.
Målet var Pelloettan där vi skulle se om vi kunde tömma båten från is och vatten.
Vilket före!
Man glider hur lätt som helst och ändå är spåren mjuka och behagliga.
Vi passerar Pajkajaur där midsommarens storfiske ska gå av stapeln, hoppas ni minns hur dom huggvilliga regnbågarna nästan högg folk i hälsenorna förra sommaren.
Vi passerar Leena och Lasses husvagnsparkering. Snart får vi träffa dom igen.
Vi passerar Långträsk, där spår av nyårets fröjder fortfarande syns.
Vi passerar bäverbäcken som snart måste inspekteras igen.
Vi passerar Nietsakträsk, men kan varken se Lars eller Gunmari på bryggan.
Vi passerar nerfarten till Sigurdsjön, dit ingen verkar har farit än.
När vi skidrat en bit efter Arvidsjaurvägen tar Annamri en genväg till Pelloettan.
Tänk att skaren fortfarande håller!
Åtminstone bitvis.
Vissa delar av åsen vi skidrar på har tyvärr tappat sin snö, så där får vi kliva och trampa över stock och sten, fortfarande med skidorna på.
Sista biten blir efter iskanten och trots att jag vet att det är jättegrunt och att isen faktiskt inte är jättetunn och sträckan inte är jättelång, så är jag rädd.
Jag har panisk skräck för svaga isar.
Egentligen är jag ju inte rädd för någonting, men just isar är det läskigaste jag vet.
Båten var redan tömd och vi, eller kanske Fiskechefen bestämde att vi far till Sigurds istället för att slå läger, för här var det så bökigt att ta sig till bakvalen.
Sagt och gjort, vi satte oss i kälken å så bar det iväg.
Förbi Pellogården, vilken idyll, men inte en människa i sikte.
Sen blev åkturen lite småspännande, för en slank man hit, å en slank man dit å sen slant vi ner i diket.
Om föret var bra för skidor var det väldigt mycket sämre för en stor Grizzly dragandes en sjuglasvagn.
Men fram kom vi och på något vis hade vi fått med oss en hel massa ved. Måste ha tillkommit när vi plöjde upp och ner genom mossan.
Å vid bakvalen vid Sigurdssjön gjorde vi upp en härlig våffeleld, som helt plötsligt gjordes om till grilleld.
Märkligt!
Förklaringen stod Annmari för:
- Inga våfflor innan vi ätit mat!
- Bara en!
- Nej, våga inte ens pilla på våffelmixen!
- Äsch!
Medan grillglöden göddes trippade vi ut på isen för att få oss ett pimpelhål, tror vi vågade ut en hel meter, men det var gränsen, inte en millimeter längre.
I strålande sol i kortärmat och nästan utan långkalsonger stod vi två, alldeles ensamma på hela Sigurdssjön å tokfiskade.
Plötsligt ringde Annmaris telefon, det var Botilda som var pratsugen å precis när samtalet skulle avslutas kastar hon (Annmari) telefonen på isen och en fin öring halas upp genom pimpelhålet!
Härligt!
Är det någon som noterat att dom här historierna alltid blir så långa att jag nästan aldrig hinner komma fram till det som rubriken lovar!
Skit i det, det kommer sen, kanske, eventuellt, vi får se.
Till nästa gång:
Håll våffelelden brinnande!
Gunilla
När frukosten intagits och den berömda maten packats gav sej Annmari och jag iväg på en av den här säsongens sista skidturer.
Vemodigt.
Väldigt vemodigt.
Målet var Pelloettan där vi skulle se om vi kunde tömma båten från is och vatten.
Vilket före!
Man glider hur lätt som helst och ändå är spåren mjuka och behagliga.
Vi passerar Pajkajaur där midsommarens storfiske ska gå av stapeln, hoppas ni minns hur dom huggvilliga regnbågarna nästan högg folk i hälsenorna förra sommaren.
Vi passerar Leena och Lasses husvagnsparkering. Snart får vi träffa dom igen.
Vi passerar Långträsk, där spår av nyårets fröjder fortfarande syns.
Vi passerar bäverbäcken som snart måste inspekteras igen.
Vi passerar Nietsakträsk, men kan varken se Lars eller Gunmari på bryggan.
Vi passerar nerfarten till Sigurdsjön, dit ingen verkar har farit än.
När vi skidrat en bit efter Arvidsjaurvägen tar Annamri en genväg till Pelloettan.
Tänk att skaren fortfarande håller!
Åtminstone bitvis.
Vissa delar av åsen vi skidrar på har tyvärr tappat sin snö, så där får vi kliva och trampa över stock och sten, fortfarande med skidorna på.
Sista biten blir efter iskanten och trots att jag vet att det är jättegrunt och att isen faktiskt inte är jättetunn och sträckan inte är jättelång, så är jag rädd.
Jag har panisk skräck för svaga isar.
Egentligen är jag ju inte rädd för någonting, men just isar är det läskigaste jag vet.
Båten var redan tömd och vi, eller kanske Fiskechefen bestämde att vi far till Sigurds istället för att slå läger, för här var det så bökigt att ta sig till bakvalen.
Sagt och gjort, vi satte oss i kälken å så bar det iväg.
Förbi Pellogården, vilken idyll, men inte en människa i sikte.
Sen blev åkturen lite småspännande, för en slank man hit, å en slank man dit å sen slant vi ner i diket.
Om föret var bra för skidor var det väldigt mycket sämre för en stor Grizzly dragandes en sjuglasvagn.
Men fram kom vi och på något vis hade vi fått med oss en hel massa ved. Måste ha tillkommit när vi plöjde upp och ner genom mossan.
Å vid bakvalen vid Sigurdssjön gjorde vi upp en härlig våffeleld, som helt plötsligt gjordes om till grilleld.
Märkligt!
Förklaringen stod Annmari för:
- Inga våfflor innan vi ätit mat!
- Bara en!
- Nej, våga inte ens pilla på våffelmixen!
- Äsch!
Medan grillglöden göddes trippade vi ut på isen för att få oss ett pimpelhål, tror vi vågade ut en hel meter, men det var gränsen, inte en millimeter längre.
I strålande sol i kortärmat och nästan utan långkalsonger stod vi två, alldeles ensamma på hela Sigurdssjön å tokfiskade.
Plötsligt ringde Annmaris telefon, det var Botilda som var pratsugen å precis när samtalet skulle avslutas kastar hon (Annmari) telefonen på isen och en fin öring halas upp genom pimpelhålet!
Härligt!
Är det någon som noterat att dom här historierna alltid blir så långa att jag nästan aldrig hinner komma fram till det som rubriken lovar!
Skit i det, det kommer sen, kanske, eventuellt, vi får se.
Till nästa gång:
Håll våffelelden brinnande!
Gunilla
2 kommentarer:
Hur är man nästan utan långkalsonger?
Man har försökt börja vänja sej vid tanken att man snart är tvungen att ta av dom.
Fattar du?
Skicka en kommentar